BILAGA 1
Instruktion för de båda kuratorerna utarbetad av professor Lungdahl verksam på den Medicinska kliniken, Malmö Allmänna Sjukhus 1939:
”1. Kuratelet har till uppgift att i ekonomiska och sociala angelägenheter lämna upp-lysningar och råd samt förmedlahjälp åt patienter vid de under sjukvårdsdirektionen stående sjukvårds-anstalterna såväl under den tid patienten vårdas å anstalten som i samband med hans intagning eller utskrivning därifrån och skall sådan upplysning, rådgivning och hjälp lämnas på anmodan av patienten eller hans anhöriga eller av läkare å anstalten, att på anmodan av läkare vid dessa sjukvårdsanstalter verkställa undersökningar beträffande patientens ekonomiska och sociala förhållanden samt därom avgiva muntlig eller, när så påfordras, skriftlig rapport, att bistå patient, som önskar söka bidrag från resp. sjukvårdsanstalters hjälpfonder eller erhålla kostnadsfri
lever- eller insulinbehandling eller dylikt, med upprättandet av de för ansökningarna nödvändiga handlingarna, samt att verkställa de undersökningar, som för bedö-mandet av ansökningen synas nödvändiga, och över dessa undersökningar avgiva skriftlig rapport, att vid hjälpbyrån för psykiskt sjuka vid Allmänna sjukhuset och i den till Östra sjukhuset knutna familjevården som ock i övrigt vid Östra sjukhuset utföra det arbete, som kan åligga en social kurator vid sinnessjukhus, att ombesörja hemsysterhjälpen i staden, samt att utöva de andra funktioner av social natur, som sjukhusdirektionen kan komma att bestämma.
2. Regler för verksamheten. Verksamheten skall bedrivas enligt av sjukhusdirektionen lämnade anvisningar. Närmaste förman för verksamheten är i den mån verksam-heten berör Östra sjukhuset detta sjukhus´ styresman och i övrigt styresmannen vid Allmänna sjukhuset.
3. Instruktion för sociala kuratorn. Sociala kuratorn åligger att ansvara för, att kuratelet fyller de här ovan under 1) angivna uppgifterna, att utföra och fördela det dagliga arbetet vid kuratelet under iakttagande av de regler, som ovan under 2) nämnt, att över verksamheten föra nödiga anteckningar och av förmännen fast-ställda dagböcker etc. ,att varje år innan februari månads utgång till vederbörande styresman avlämna en redogörelse för verksamheten under det föregående året, att ansvara för, bokföra och i den ordning direktionen bestämmer redovisa för alla medel, som kunna komma att anförtros åt kuratelet, samt att under biträdande kurators ledighet ombesörja denna tilldelade uppgifter i den mån icke annorlunda bestämmes.
4. Instruktion för biträdande kuratorn. Biträdande kuratorn åligger att under sociala kuratorns överinseende och enligt av henne givna anvisningar deltaga i det arbete, som kuratelet omfattar, att över sin verksamhet föra nödiga anteckningar och av förmännen fastställda dagböcker etc., och därutöver lämna redogörelse i den ordning direktionen bestämmer, samt att under sociala kuratorns ledighet ombesörja denna åliggande uppgifter i den mån icke annorlunda bestämmes” (arbetsordning/
instruktion från slutet av 1930-talet).
BILAGA 2
Utdrag från ”responsen i skrift” på professor Ljungdahls instruktioner för den biträdande kuratorn (se bilaga1). Responsen/inlagan är skriven av överläkare Holmström, verksam vid Malmö Östra sjukhus 1939:
”Hjälpverksamheten för psykiskt sjuka utgör en integrerande del av verksamheten för psykiskt sjuka. Dess art är sådan, att den måste stå under direkt ledning av detta sjukhus läkare, och dess subordinerade under en vid ett annat sjukhus verk-sam tjänsteman måste ohjälpligt riskera dess resultat. Vid fixerandet av lämpligaste arbetsform för ett kuratel för sinnessjuka är det av synnerlig vikt att ihågkomma och
taga hänsyn till den grundväsentliga skillnad, som trots allt förefinnes icke minst uttalad i dess sociala konsekvenser, mellan psykiskt och kroppsligt sjuka. Just den kontakt mellan sjukhus och allmänhet, det här är fråga om, har för de båda sjuk-husformernas vidkommande helt olika karaktär, en skillnad som är minst lika stor eller snarare större än skillnaden de båda sjukhusformerna emellan. Jag syftar här icke på de särkaraktärer hos relationen sjukhus-allmänhet, som betingas av allt för väl kända fördomar, och som således bör bortarbetas. Men det finns också fullt na-turliga särdrag hos denna relation, som ovillkorligen kräva vissa organisationsformer hos kuratelet, organisationsformer, som äro helt andra än vad som däremot svarar hos kuratelet vid kroppssjukhuset. Vid kroppssjukhuset blir kuratelet i huvudsak en social välfärdsanordning, avsedd att gripa in med råd och hjälp, där sjukdom medför ekonomiska eller andra sociala bekymmer. Denna uppgift skall även fyllas av sinnessjukvårdens kuratel. Med dessutom är detta en integrerande del av den direkta omvårdnad, som från sjukhusets sida måste ägnas en hel del utom sjukhuset befintliga sjuka eller av sjukdom hotade personer. Denna sida av verksamheten är medicinsk, den kan icke handhavas av en kurator självständigt, utan måste ledas, i varje enskilt fall, av läkare med kurators biträde. Att mellan läkaren och patienten placera som förmedlande länk en kurator är en teknisk nödvändighet, att ytterligare komplicera arbetet genom att dit placera en överordnad kurator är däremot en byråkratisk oformlighet, som endast kan försvåra läkarens arbete. Skall därtill denna överordnade kurator vara bunden till ett annat sjukhus och hava i sin hand att därifrån dirigera verksamheten vid sinnessjukhuset är varje effektiv hjälpverksamhet i sinnessjukhusstadgans mening utesluten.”
Holmström tar också upp kuratorns specifika arbetsuppgifter inom hjälp-verksamheten; ”
Miljöutredningar. Här torde ej behöva understrykas vikten av att just vid sin-nessjukhus läkaren har tillgång till såvitt möjligt fullständig och pålitlig bild av den sjukes hem-miljö, ekonomisk, personlig och social. Redan för bedömandet av sjukdomen är denna utredning av värde, när det senare gäller att i det praktiska handlandet hålla kontakten med hemmet, blir detta värde större, och när den sjukes hemskrivning börjar komma ifråga är givetvis detta miljöstatus av ovärderlig nytta, ofta medgivande tidigare hemskrivning än som eljest vore möjlig.”
Vidare; ”En annan uppgift för kurator är förmedlandet av den kontinuerliga kon-takten mellan sjukhus och patient å den ena, hemmet och yttervärlden å andra sidan.
Det ligger i sakens natur, att just vid ett sinnessjukhus med dess hjälplösa patienter, vilka dessutom äro med tvång isolerade från yttervärlden, denna verksamhet skall dels få största betydelse, dels bliva rätt arbetskrävande. Den praktiska erfarenheten visar också, att förmedlingen av önskemål från patienter till kurator blir en vid de dagliga ronderna på sjukhuset allt mera regelbunden åtgärd. Tillsynen av utskrivna
ej tillfrisknade patienter. Det begränsade platsutrymmet, omsorgen om de sjukas trevnad, de anhörigas berättigade önskemål, icke minst ekonomiska synpunkter göra det nödvändigt att i stor utsträckning försöksutskriva ej tillfrisknade. Skall överhu-vud en kurator finnas, måste hon givetvis ha som en av sina främsta uppgifter att vara överläkaren behjälplig att utöva den hjälpande, stödjande och kontrollerande tillsyn, utan vilken försöksutskrivningens resultat riskeras. Denna tillsyn är av en ytterst delikat natur, den måste ske i intimt samarbete mellan läkaren och den för fältarbetet avdelade befattningshavaren. Läkaren måste dels veta, att han kan i varje avseende lita på befattningshavarens kunnighet i handskandet med dessa vanligen ytterst känsliga sjuka och deras ofta ännu känsligare anhöriga, kurator måste med andra ord vara i sinnessjukvård väl förfaren, han måste dessutom hava i sin hand att genom ingående, täta konferenser i detalj följa kurators arbete i denna del. Att detta verkligt delikata arbete skulle med fördel utföras genom ett byrå-organiserat kuratel med placering vid ett annat sjukhus är uteslutet.”
Avslutningsvis skriver Holmström följande, för att ytterligare påvisa distink-tionen i handhavandet utav ett ”vanligt sjukhus jämfört med ett sinnessjuk-hus”;
”Den hjälp-verksamhet, varom här är fråga, har från sin upprinnelse konsekvent utvecklats till att bliva en verksamhet i intim kontakt med sinnessjukhuset. Denna kontakt måste vara intim icke blott med sjukhuset som sådant, utan med sjukhusets läkare personligen. Häruti skiljer den sig avsevärt från den hjälpverksamhet bedriven vid andra sjukhus, bland icke sinnessjuka. Utan att i detalj följa med och ingripa i kurators verksamhet är läkaren vid sinnessjukhuset också urståndsatt att i denna del fullfölja sitt arbete. För annan sjukvård är det mycket väl tänkbart att låta kuratelet bliva en relativt fristående hjälpbyrå, dit läkare och patienter äga att vända sig för ärendens utredande och sociala hjälpåtgärders vidtagande – för en som följt med och satt sig in i den psykiatriska hjälpverksamheten och dess särart måste det stå klart, att en sådan här organisation är otänkbar. Det är inget nytt jag föreslår. Det är tvärtom en verksamhet, som under många år – här i Sverige 30 – småningom utformats just efter här ovan beskrivna linjer och småningom funnit sin nuvarande form. Denna form är, i det avseende här gäller, såvitt jag vet, densamma överallt i världen, och det är således någonting hittills fullkomligt nytt, okänt och oprövat, som överläkaren i invärtesmedicin här vill påtvinga sinnessjukvården” (skrivelse från 1938).