Bilstöd

Idag finns två olika särskilda stödsystem för att personer med funktionsnedsätt-ningar ska kunna klara att resa. Det ena är det statliga bilstödet för att köpa och anpassa sin bil. Det andra är färdtjänst och riksfärdtjänst som kommuner och landsting ansvarar för. Det finns ingen samordning mellan dessa.

Det statliga bilstödet kan beviljas personer med funktionsnedsättning under 65 år som har anknytning till arbetsmarknaden, i åldrarna 18-49 år som själva kan köra fordonet samt till föräldrar med funktionsnedsättning eller som har barn med funktionsnedsättning.

Det är möjligt att få stöd till bilanpassning som hjälpmedel även för den som inte är berättigad till det statliga stödet. Västra Götalandsregionen och Stockholms läns landsting är de enda som idag beviljar sådant stöd i enlighet med 3b § HSL. Det finns en grupp färdtjänstresenärer med omfattande resande som skulle kunna få bättre förutsättningar för resande om det fanns möjligheter att få stöd till en anpassad bil. Riksdagen har därför beslutat att en särskild lag om försöksverk-samhet med bilstöd som komplement till färdtjänst ska pågå under perioden 1 juli 2007- 30 juni 2010 i kommuner som regeringen beslutat ge tillstånd att delta i försöket. I Västra Götaland ingår endast Göteborgs Stad i försöket.

6 Rättsfall

Färdtjänst

Antalet beslut gällande färdtjänst som överklagas är stort. Någon statistik finns inte att tillgå, men antalet överklaganden är långt större än vad som förutsågs då lagen antogs.

Kammarrätten har avgjort 47 mål rörande färdtjänst gällande personer boende i Västra Götaland sedan färdtjänstlagen trädde i kraft 1998. Enligt tidigare beräk-ningar brukar ca 3 % av länsrättsdomarna i färdtjänstmål leda till kammarrättsdo-mar. Med denna beräkning finns det idag ca 1 500 länsrättsdomar gällande färd-tjänst i Västra Götaland sedan lagen trädde i kraft.

Av de 47 kammarrättsdomarna gäller 29 stycken personer bosatta i Göteborg. Återstående 18 är spridda över länet. Dock finns ingen kammarrättsdom gällande person bosatt i Dalsland.

Av de 47 kammarrättsdomarna har

37 gällt huruvida sökanden uppfyllt kraven för färdtjänst, dvs. ”på grund av funk-tionshinder, som inte är endast tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel”,

2 har gällt att sökanden fått färdtjänst men endast som anslutning till allmänna kommunikationer,

3 har gällt frågan om sökanden haft rätt till ledsagare,

2 har gällt begränsning genom att färdtjänst beviljats endast vintertid, 2 har gällt frågan om sökanden har rätt till,

1 har gällt frågan om rätt att få göra uppehåll under resan.

I sammanlagt 33 av de 47 kammarrättsmålen har kommunens beslut ”stått sig” i kammarrätten, dvs. den sökande har inte beviljats det han ansökt om.

I 14 mål har den enskilde ”fått rätt”.

I 3 av de 37 målen gällande kraven för färdtjänst har frågan gällt huruvida rätt till färdtjänst föreligger för en person som visserligen kan resa med allmänna kom-munikationer men inte kan bära något i samband med resan, exempelvis en mat-kasse. I samtliga tre fall har kammarrätten kommit till slutsatsen att detta inte ger rätt till färdtjänst.

I ett av målen gällande färdtjänst har frågan gällt rätt till färdtjänst för en person som efter en svår olycka samt lång och pågående rehabilitering inte orkar arbeta om hon måste använda allmänna kommunikationer till och från arbetet. Kammar-rätten fann att trötthet efter resorna inte kan anses innebära att sökanden har såda-na väsentliga svårigheter att resa med allmänsåda-na kommunikationsmedel att hon har rätt till färdtjänsttillstånd.

Riksfärdtjänst

Vad gäller riksfärdtjänst har kammarrätten avgjort 20 mål rörande personer boen-de i Västra Götaland sedan nuvaranboen-de riksfärdtjänstlag trädboen-de i kraft 1998.

Av de 20 kammarrättsdomarna gäller 8 stycken personer bosatta i Göteborg. Åter-stående 12 är spridda över länet. Liksom fallet är beträffande färdtjänst finns dock ingen riksfärdtjänstdom i kammarrätten gällande person bosatt i Dalsland.

Av de 20 kammarrättsdomarna har 12 gällt frågan om färdsätt,

4 har gällt huruvida sökanden uppfyllt kraven för riksfärdtjänst, dvs. huruvida sökanden ”till följd av ett stort och varaktigt funktionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt”,

2 har gällt frågan om ”ändamålet med resan är rekreation, fritidsverksamhet eller någon annan enskild angelägenhet”,

1 har gällt huruvida rätt till riksfärdtjänst föreligger inom färdtjänstområdet, 1 har gällt frågan om rätt föreligger för generellt tillstånd till riksfärdtjänst (i stäl-let för att sökanden måste ansöka om varje enskild resa).

I sammanlagt 15 av kammarrättsmålen har kommunens beslut ”stått sig” i kam-marrätten, dvs. den sökande har inte beviljats det han ansökt om.

I 4 mål har den enskilde ”fått rätt”.

I 1 mål har kammarrätten inte avgjort frågan om rätt till riksfärdtjänst förelåg utan återförvisat målet till länsrätten.

Av de 12 domar som gällt färdsätt har 6 gällt frågan om resenären haft rätt till resa med bil eller specialfordon, vilket ansökan avsåg, medan det färdsätt som beviljats var tåg med ledsagare. I 2 mål beviljades specialfordon i stället för tåg med ledsa-gare medan kommunens beslut, tåg med ledsaledsa-gare i stället för personbil (taxi), fastställdes i 4 mål. I 2 av de sistnämnda hävdade de sökande att de inte kunde skaffa någon ledsagare. Detta föranledde inte kammarrätten att ändra kommunens beslut, tåg med ledsagare. Av dessa domar framgår också att kommunen inte har någon skyldighet att anskaffa ledsagare för att en riksfärdtjänstresa ska kunna genomföras.

1 av de 4 mål som gällt huruvida sökanden uppfyllt kraven för riksfärdtjänst, har frågan gällt om den som måste resa med flyg ska anses uppfylla lagens krav om resa på ett särskilt kostsamt sätt. I det aktuella målet ansågs flyg som normalt färdsätt, då det handlade om en lång resa.

I det mål som gällde ansökan om riksfärdtjänst till annan kommun inom kommu-nens färdtjänstområde fann kammarrätten att sökanden inte hade rätt till detta. Riksfärdtjänsten är sekundär i förhållande till färdtjänsten. Skälet för ansökan var att riksfärdtjänst i det aktuella fallet var avsevärt billigare än färdtjänst.

I målet gällande ansökan om generellt tillstånd till riksfärdtjänst konstaterade kammarrätten att lagen inte ålägger kommunen att bevilja generella tillstånd. Den enskilde måste därför ansöka om tillstånd för varje enskild resa.

7 Fortsatt arbete

Denna rapport visar att det finns olika förutsättningar för att resa i Västra Göta-land ur medborgarens perspektiv när man bor i olika kommuner. Detta ställs mot rutiner, regler och lagar som reglerar verksamheten. Idag har ett flertal olika aktö-rer ansvar för olika transportlösningar och för olika delar av resor som genomförs. Men rapporten vill också visa på ett önskat tillstånd där det ena systemet känner till det andra och där systemen tillsammans utgör en helhet. Vad skulle detta bety-da för människor som bor i eller besöker vårt län?

Att som funktionshindrad resa som andra innebär

• att inte behöva ha olika regelsystem beroende av i vilken kommun man bor

• att åka till dagis, skola, jobb, fritidsaktiviteter och doktorn med t ex taxi och/eller buss och tåg med samordnat biljettpris och under hela dygnet • att planera och boka hela resan på ett och samma ställe.

Genomgången av regler och rutiner tyder på behov att samordna regler i hela re-gionen och se över möjligheterna att få en effektivare organisation för verksamhe-ten. Genomgången av reglerna har fokuserat på medborgarperspektivet i Västra Götalands län och en fortsättning av arbetet måste därför precisera regler och be-lysa organisation och ekonomi.

Förslag

Utifrån vad som framkommit i denna studie föreslår den av Västkom och Västra Götalandsregionen utsedda arbetsgruppen

att uppdrag ges att ta fram förslag till lösningar för organisation, regler och trafik samt ekonomiska konsekvenser av dessa som krävs för att medborgare oavsett ålder och funktionshinder fritt ska kunna resa i Västra Götaland att uppdraget ges till representanter för Västra Götalands kommuner, regio-nen och Västtrafik i samarbete med handikapporganisationerna