5.1 Rättsfall
Det finns ett fåtal rättsfall från Högsta domstolen som berör ämnet för denna uppsats. Nedan ges kortare referat av dessa fall som bakgrund till en vidare diskussion.
5.1.1 NJA 2013 s 117 (Kamelian)
Målet gällde en så kallad byggmästarbildad bostadsrättsförening, det vill säga en förening som skapats av byggherren eller till denna närstående personer före det att, eller under tiden, bostadshuset är under byggnation. Tre personer (bygg-‐ herrarna) ägde ett byggbolag som i september 2007 sålde en fastighet till den av de nybildade bostadsrättsföreningen. Byggherrarna utgjorde samtliga styrelse-‐ ledamöter och medlemmar i bostadsrättsföreningen. Det rörde sig alltså om en interimsstyrelse. Sedermera ingicks ett entreprenadavtal mellan bostadsrätts-‐ föreningen och byggbolaget om att uppföra byggnader med garage under. I månadsskiftet oktober/november 2007 ändrades konstruktionen så att garagen istället placerades bredvid husen och inte under. Bolaget och bostadsrätts-‐ föreningen, varav den sistnämnda alltså representerades av den förstnämndas medlemmar, kom överens om att detta inte skulle leda till någon prisändring. Under hösten 2007 hade totalt 64 medlemmar tecknat så kallade förhandsavtal med föreningen, 5 kap BRL, men den första utomstående personen blev medlem först den 20 november 2007, efter att entreprenadavtalet och ändringen av detta skett.
2010 ansökte bostadsrättsföreningen, nu med en ny styrelse bestående av de nya medlemmarna tillika bostadsrättsinnehavarna, om stämning mot bygg-‐ herrarna. Som grund för sitt skadeståndsyrkande åberopade bostadsrätts-‐ föreningen att byggherrarna uppsåtligen eller av oaktsamhet skadat föreningen genom att de gått med på en ändring av garagens placering utan nedsättning av priset för entreprenaden. Byggherrarna gjorde gällande att då samtliga då-‐
varande medlemmar, nämligen de själva, samtyckt till beslutet kunde bostadsrättsföreningen inte rikta skadeståndsanspråk mot dem på den grunden. Tingsrätten beslöt att jämte 56:13 RB hänskjuta följande fråga till högsta dom-‐ stolen:
”Kan bostadsrättsföreningen Kamelian 1 i Borås anspråk på skadestånd av F.S., S.S. och V.S. göras gällande trots att samtliga medlemmar i Bostadsrätts-‐ föreningen Kamelian 1 i Borås samtyckt till det beslut som fattats avseende ändrat parkeringshus?”
Högsta domstolen (HD), majoriteten om fyra justitieråd, förklarar att så inte är fallet. Inledningsvis konstaterar HD att även om beslutet inte fattats på ett for-‐ mellt styrelsemöte fattades det av samtliga ledamöter och måste anses vara ett styrelsebeslut. De handlingsregler som aktualiseras i fallet är generalklausulen i 6:13 FL och jävsregeln i 6:10 FL. HD förklarar vidare att generalklausulen är ett uttryck för en allmän lojalitetsplikt för styrelsen gentemot associationen och dess medlemmar. Vidare går HD igenom de närmast konsumentskyddsliknande regler som finns för framtida medlemmar i bostadsrättsföreningar.61
HD påpekar att generalklausulen och jävsregeln är minoritetsskyddsregler som kan sättas åt sidan med samtliga aktieägares samtycke. Med hänvisning till bland annat praxis och doktrin62 fastslår HD att minoritetsskydd avser nuvarande och aldrig framtida ägare. Att ge framtida ägare rättslig möjlighet att genom bostadsrättsföreningen driva skadeståndsanspråk skulle innebära en inte oväsentlig utvidgning av det minoritetsskydd och skydd för framtida medlem-‐ mar som uppställts i lag.63 Vidare skulle det påverka de grundläggande princi-‐ perna för beslutsfattande i föreningar för vilket det, enligt HD, inte finns tillräck-‐ ligt starka skäl. På grund av detta kan styrelsens agerande i det aktuella fallet inte leda till skadeståndsskyldighet.
61 Se NJA 2013 s. 117 p. 15-‐17.
62 HD hänvisar till NJA 1981 s. 1117 och Dotevall s. 358.
63 HD hänvisar även till prop. 1990/91:92 s. 97 där av lagrådet föreslagna utvidgade konsumentskyddsregler uttryckligen bortses ifrån.
Avslutningsvis menar HD att ett annat slut skulle innebära att föreningen skulle tillskrivas ett ”eget intresse”, fritt från att tillgodose medlemmarnas intressen. Det framgår även att HD anser att en annan ordning skulle vara orimlig då det skulle sätta styrelseledamöter i en association i en komplicerad situation, om dessa trots samtliga aktieägares samtycke måste göra en bedömning om denna ska motsätta sig åtgärden för att undgå skadeståndsansvar i förhållande till associationen.
Avgörandet aktualiserar några frågor, framförallt om slutsatserna kan tillämpas även på aktiebolag och associationer i stort eller om domen ska tolkas restriktivt och prejudikatet tillämpas främst på bostadsrättsföreningar. Frågan är även vad domen egentligen handlar om: SAS-‐principen, bolagets intresse eller båda?
Vissa delar av avgörandet tyder på att det kan ses som ett prejudikat som kan tillämpas även på andra associationsformer. Generalklausulen beskrivs som en allmän associationsrättslig princip och hänvisning görs till aktiebolagslagen.64 Hänvisning angående minoritetsskydd och framtida ägare görs till aktiebolags-‐ rättslig doktrin.65 Det förekommer däremot vissa inslag som tyder på att avgörandet skulle kunna tolkas mer restriktivt. HD hänvisar till flertalet skydds-‐ regler som avser just bostadsrättsföreningar och hänvisar till en proposition66 som uttryckligen tar avstånd från att införa ytterligare sådana regler.67 En möjlig tolkning är att HD, på grund av de skyddsregler som finns i lagen om bostadsrättsföreningar för framtida medlemmar och det faktum att lagstiftaren uttryckligen avstått från att införa ytterligare sådana, ansett att skyddsreglerna bör ses som uttömmande. En sådan tolkning minskar möjligheten att tillämpa avgörandet på till exempel aktiebolag, där lagstiftningen saknar uttryckliga skyddsregler för framtida medlemmar.
Någon större diskussion om bolagets intresse sker inte i målet. Istället kommer HD in på detta område i slutet av sitt resonemang, formulerat som ett tillägg sent
64 Se NJA 2013 s. 117 p. 12.
65 Se NJA 2013 s. 117 p. 19.
66 Se prop. 1990/91:92 s. 97.
i domen snarare än som en grund för sin argumentation.68 Kärnfrågan synes istället vara att HD inte vill göra ”…avsteg från grundläggande associations-‐
rättsliga principer rörande förutsättningarna för beslutsfattandet inom föreningar.”69 I strid med vad Niklas Arvidsson har skrivit om det här målet skulle jag vilja hävda att det inte kan tolkas som ett principiellt ställningstagande angående bolagets intresse som utan vidare kan tillämpas på andra situationer.70 Frågan är om det lilla HD skriver om ett intresse hos föreningen skilt från nu-‐ varande medlemmar över huvud taget är nödvändigt för utgången.
5.1.2 NJA 1992 s 143 (Mossviolen)
Likt i fallet Kamelian förekom i målet en byggmästarbildad bostadsrättsförening. En interimsstyrelse, där en av ledamöterna var ekonomichef i entreprenörens koncern, slöt avtal med entreprenören om uppförande av bostadsrätts-‐ föreningens hus. Avtalet innefattade en skiljeklausul som innebar att tvister skulle avgöras av skiljemän, en utsedd av Svenska byggnadsentreprenör-‐ föreningen, en utsedd av Svenska kommunförbundet och en utsedd av de två första skiljemännen.
Efter att externa medlemmar tillträtt och en ny styrelse utsetts stämde bostadsrättsföreningen entreprenören vid tingsrätt och menade att skilje-‐ klausulen skulle lämnas utan avseende med hänvisning till 36 § AvtL. Bostadsrättsföreningen anförde att den intog en ställning gentemot byggbolaget liknande en konsuments. Vidare anfördes att bostadsrättsföreningen vid avtalets tillkomst inte tagit den form som var avsedd genom att de tilltänka medlem-‐ marna inte inträtt. Genom sitt dominerande inflytande i processen hade entreprenören kunnat styra utformningen av avtalet.
HD uttrycker att skiljeklausuler normalt får anses skäliga mellan bostadsrätts-‐ föreningar och entreprenörer. Det står dock klart att skiljemännen utses av två organisationer, varav entreprenören kan antas vara medlem av den ena men
68 Se NJA 2013 s. 117 p. 21.
69 Se NJA 2013 s. 117 p. 20.
bostadsrättsföreningen inte kan antas vara medlem av den andra. Genom avtalet har den dispositiva lagregeln om att en skiljeman utses av vardera part och de två gemensamt utser en tredje, avtalats bort, 6 § SfL.
HD konstaterar bland annat att en av styrelseledamöterna i bostadsrätts-‐ föreningen, vid avtalets ingående, hade en framskjuten position hos entreprenören. Med hänvisning till att bostadsrättsföreningen inte uppnått något självständigt förhållande gentemot entreprenören vid avtalsslutet konsta-‐ terar HD att skiljeklausulen, vad avser sättet skiljemän utses, är oskälig enligt 36 § AvtL. Med hänsyn till att entreprenören vid ett sådant slut erkänt bostadsrätts-‐ föreningen rätt att utse skiljeman anses dock klausulen i övrigt giltig.
Även om detta mål rör tillämpningen av 36 § AvtL anser jag att det finns en tydlig koppling till existensen av ett bolagsintresse. Av HD:s beslut i referatet framgår att anledningen till att villkoret anses oskäligt är att ”…föreningen i praktiken
knappast kan ha förvärvat någon egentlig självständighet i förhållande till bolaget…”.71 Det faktum att föreningen, inte styrelsen, inte ansågs självständig i förhållande till motparten är här ett argument för att anse att ett villkor är oskä-‐ ligt. Denna tankegång är svår att förena med tanken att föreningen aldrig kan ha ett eget intresse. Vid avtalstidpunkten saknades nämligen medlemmar som hade ett annat intresse än motparten. Minoriteten (ett justitieråd) i Kamelian hän-‐ visade till detta avgörande och menade att man måste se till reella förhållanden och inte enbart de formella och menade att styrelsen inte kunde frigöras från an-‐ svar med hänvisning till samtliga medlemmars samtycke. Även föredragande gjorde samma hänvisning och drog samma slutsats.
5.1.3 NJA 1981 s 1117 (Bå-Fu)
Likt Kamelian grundar sig detta mål i en jävssituation för styrelseledamot, dock gällande aktiebolag enligt numera 8:23 ABL. Olof J var ensam aktieägare och styrelseledamot i Fastighets AB Bå-‐Fu (Bå-‐Fu). Bå-‐Fu sålde en fastighet till Fastighetsaktiebolaget Credo (Credo). Som köpeskilling ställde Credo ut en re-‐
vers till Bå-‐Fu om 3 miljoner kronor. Reversen var utformad så att Credo hade rätt att kvitta belopp motsvarande eventuella uteblivna hyreskostnader på grund av en av Bå-‐Fu ställd garanti. Några månader senare lämnade Olof J reversen till Svenska Handelsbanken (banken) så som säkerhet för privata förpliktelser gentemot denna. I samband med detta överlät Olof J, så som företrädare för Bå-‐ Fu, reversen till sig själv in blanco. När Credo inte kunde hyra ut fastigheten i enlighet med den av Bå-‐Fu ställda garantin önskade Credo att köpet skulle återgå. Credo och Olof J överenskom att Olof J skulle köpa fastigheten person-‐ ligen. Betalning skedde delvis genom att Olof J från banken återfick reversen vil-‐ ken han återlämnade till Credo. Han tillgodoräknades drygt 800 000 kronor efter avdrag för uteblivna hyreskostnader.
Bå-‐fu gick sedermera i konkurs varpå konkursboet stämde Credo och yrkade betalning i enlighet med reversen (efter viss avräkning 750 000 kr). Som grund anförde konkursboet att Credo vid överlåtelse av fastigheten till Olof J måste ha ansetts infriat reversen. Konkursboet hävdade att överlåtelsen av reversen från Bå-‐fu till Olof J inte var giltig på grund av regler om jäv, numera 8:23 och 42 ABL. Genom att Credo var medveten om att Olof J var ensam styrelseledamot och ensam aktieägare i Bå-‐fu kunde de inte anses ha varit i god tro om överlåtelsens giltighet och därmed hade betalningen inte skett med giltig verkan, 30 § SkbrL.
HD konstaterar att bestämmelserna om jäv grundar sig i den intresse-‐ motsättning som uppstår mellan bolagets och ägarnas intressen. Med hänsyn till att Olof J var ensam aktieägare förelåg inte någon sådan intressemotsättning och därmed är reglerna om jäv inte tillämpliga. Därmed kan överlåtelsen inte anses ogiltig på den angivna grunden.
Här kopplas reglerna om bolagets intresse till frågan om betalning med befri-‐ ande verkan skett enligt skuldebrevslagen. Konkursboet menar att ett fristående bolag, Credo, inte har betalat med befriande verkan. Detta på grund av att det känt till att överlåtelsen av skuldebrevet från den första fordringsägaren var ogiltig, då den som godkänt överlåtelsen å bolagets vägnar var densamma som mottagaren. HD:s dom är kort och det konstateras att jävsregeln inte är
tillämplig då mottagaren var ensam aktieägare och att intressemotsättning där-‐ med saknats. Det är mindre tillfredställande att HD inte utvecklat sitt resonemang. Det kan noteras att några argument om att andra intressen än aktieägarnas bör tillskrivas bolaget inte framförts av konkursboet. Snarare synes vikt ha lagts vid kopplingen av ogiltigheten och en betalningsskyldighet för Credo, med hänvisning till skuldebrevslagen, än fokus på överlåtelsens ogiltighet i sig. Det bör även noteras att bolagets konkurs skedde två år efter överlåtelsen av skuldebrevet och det framgår inte att något motstående intresse över huvud taget ska ha förelegat vid överlåtelsetidpunkten. Rimligtvis måste alla handlingar bedömas utifrån den situation som förelåg vid beslutstidpunkten.
5.2 Svensk doktrin
Bolagets intresse är inte utförligt behandlat i svensk rätt. Några åsikter går dock att finna. Fokus synes ligga på skillnaden mellan vinstsyfte, medlemmarnas in-‐ tresse och så kallad Corporate Social Responsibilty (CSR).72
Som konstaterats i avsnitt 2.2 har de flesta aktiebolag som syfte att bereda vinst åt aktieägarna. Skog har framfört att vinstsyftet är det enda intresse ett bolags ledning har att beakta, utöver tvingande lagregler inom och utanför associations-‐ rätten.73 Skog menar att ett annat synsätt, där styrelsen måste ta hänsyn till andra samhällsintressen så som anställda, kunder och leverantörer, skulle leda till minskad investeringsvilja. Dessutom skulle det vara odemokratiskt, då det är lagstiftaren och inte bolagsstyrelser som ansvarar för resursfördelning i sam-‐ hället.74 Att samtliga aktieägare kan samtycka till att frångå vinstsyftet framgår som självklart. Det ska noteras att Skog inte diskuterar gränsdragningsfrågor utan exemplifierar utomstående intressen som anställdas, kunders och leverantörers.
72 Se Sandström s. 264 f., Skog s. 15 ff. och Bergström och Samuelsson s. 284 ff.
73 Se Skog s. 15 ff.
Även Bergström och Samuelsson har kort berört frågan.75 Likt Skog förordas en modell som utgår från aktieägarna och vinstsyftet i jämförelse med vad de kallar radikal intressentmodell vilket bär likheter med CSR.76 Även om vinstsyftet ska vara ledande påpekas att detta i sig måste tolkas. 77 Det står däremot klart att de är av åsikten att det skulle skapa åtskilliga problem att låta andra värden än vinstsyftet inverka på ledningens beslut. De omfattar bland annat både identifie-‐ ring av vilka intressen som ska omfattas och hur dessa ska värderas.78
Arvidsson har i en artikel kommenterat Kamelian och behandlar bolagets intresse med utgångspunkt i SAS-‐principen.79 Utgångspunkten är att alla människor har rätt att avstå från sina rättigheter när de aktualiseras. Han anslu-‐ ter sedan till Kamelian och konstaterar att SAS-‐principens existens innebär att bolagets intresse och medlemmarnas intresse överensstämmer.80 Arvidsson ut-‐ går i sin argumentation från rätten att avstå från sina rättigheter när de aktuali-‐ seras, snarare än äganderätten. Medlemmar i associationer kan avstå sin en-‐ skilda rätt till skadestånd och genom att samtliga medlemmar gör detta faller även bolagets rätt till skadestånd då deras rättigheter överensstämmer.81
75 Se Bergström & Samuelsson s. 278 ff.
76 Se Bergström & Samuelsson s. 284 f.
77 Se Bergström & Samuelsson s. 285 ff.
78 Se Bergström & Samuelsson s. 291 f.
79 Se Arvidsson s. 653 ff.
80 Se Arvidsson s. 658 ff.
6. Analys
Inledning
Den bilden som ges när man går igenom svensk rätt med avseende på bolagets intresse är att det synes råda viss beröringsskräck. Det går att ana en rädsla för att ett litet steg i en mindre restriktiv riktning skulle leda till att staten detaljstyr aktiebolag eller att det skulle bli väldigt svårt för en styrelse att hantera sitt upp-‐ drag.82 Med hänvisningar till äganderätt och vad som liknar flodvågsargument ges intrycket att en ordning där bolaget i något läge kan ha något intresse som inte överensstämmer med nuvarande aktieägares vore en farlig utveckling. 83 Min förhoppning är att visa på att det finns många faktorer att ta hänsyn till och att en mindre restriktiv tolkning av begreppet bolagets intresse inte är en omöjlighet och kanske till och med kan vara rättspolitiskt motiverad.
6.2 SAS principen – ett undantag
Principen om samtliga aktieägares samtycke har behandlas i avsnitt 3.5. SAS-‐ principens existens är ett argument för att aktieägarnas och bolagets intressen överensstämmer. Det faktum att det är möjligt att skada en association, likt i Kamelian, och läka detta med medlemmarnas samtycke tyder på detta.
Arvidsson menar att det som sker när principen utnyttjas på detta sätt är att medlemmen avsäger sig en rättighet i ett visst avseende, när samtliga medlem-‐ mar gör detta är associationens rättighet satt ur spel då den inte kan omfatta mer än medlemmarnas.84 Arvidsson gör till synes en koppling mellan samtyckes-‐ principen och bolagets intresse, som han kallar associationsintresse.85 En otydlighet riskerar uppstå om man utan vidare låter framtida medlemmar omfat-‐ tas av skyddsregler.86 Som grundläggande princip anför HD i Kamelian att det är
82 Se Skog s. 18 och NJA 2013 s. 117 p. 21.
83 Se Arvidsson s. 659, NJA 2013 s. 117 och Skog s. 11 ff.
84 Se Arvidsson s. 654 f.
85 Se Arvidsson s. 659.
nuvarande medlemmar som ska skyddas och att det saknas skäl att göra avsteg från detta.87
Det bör däremot noteras att principen är en undantagsregel. För att den över hu-‐ vud taget ska vara nödvändig att tillämpa krävs att styrelsen brutit mot en huvudregel. Huvudregeln kan vara en jävsregel, generalklausul eller någon an-‐ nan form av regel som rör lojalitetsplikt gentemot bolaget.88
I Kamelian låter HD samtliga nuvarande medlemmars samtycke leda till att före-‐ ningen försakat sin rätt till skadestånd. Ett av skälen som HD motiverar sitt avgö-‐ rande med är att ett motsatt slut skulle leda till stora svårigheter för styrelsen om den inte kan förlita sig på att samtliga aktieägares samtycke befriar från an-‐ svar. Detta finner jag vara en mycket omhändertagande behandling av styrelsen. I publika bolag med många aktieägare aktualiseras aldrig SAS-‐principen, inte hel-‐ ler i privata bolag med många aktieägare. I bolag med få aktieägare tas mängder av beslut som rör borgenärsskydd som aktieägarna aldrig kan förfoga över och som styrelsen måste ta hänsyn till vid vinstutdelning, minskning av aktie-‐ kapitalet till exempel. Således finns det för en styrelse i ett aktiebolag eller före-‐ ning väldigt många exempel på när de måste agera på eget ansvar, utan akti-‐ eägarnas godkännande som sköld.89 Det är huvudregeln att ledamöter måste ta beslut på eget ansvar och att tillämpa SAS-‐principen delvis med motiveringen att skydda styrelsen från svåra avvägningar saknas det därför skäl att göra.90
SAS-‐principens värde enligt min mening ligger istället i minskad byråkrati för mindre bolag, beslut måste inte nödvändigtvis tas i rätt ordning på officiella styrelsemöten och stämmor. Det är ett sätt att undvika de formella procedurer som ställs upp i aktiebolagslagen och som ofta inte är anpassade för mindre bo-‐ lag. En aktieägare kan i ett mindre bolag köpa ut en vara till underpris vilket får samma effekt som om varan sålts och överskottet delats ut till aktieägaren, förut-‐ satt att reglerna i 17 kap. ABL följs. Frågan är om en regel vars värde är minskad
87 NJA 2013 s. 117 p. 18-‐19.
88 Se avsnitt 3.2.
89 Jfr prop. 1975:103 s. 382 f.
byråkrati ska kunna utnyttjas för att i alla lägen undgå skadeståndsansvar gente-‐ mot bolaget.
6.3 Marknadskrafter och äganderätt
Det går att framföra argument att det strider mot de grundläggande tankarna bakom äganderätten att ålägga ledningen för ett bolag att ta hänsyn till någon-‐ ting annat än vinstsyftet inom ramen för de handlingsregler som finns i annan lagstiftning utanför associationsrätten.91 Jag kan inte annat än hålla med om detta, men frågan är hur kopplingen mellan bolagets vinstsyfte och aktieägarnas vinstsyfte ska ses.
Aktiebolagets konstruktion är sådan att det inte bör gå att invända att vissa ökade hänsyn till andra intressen än aktieägarnas innebär en principiell inskränkning av äganderätten. Redan när en investering görs genom bildandet av eller köpandet av aktier i ett aktiebolag frånsäger sig ägaren vissa rättigheter som vi normalt förknippar med äganderätt. En rad regler aktualiseras som sty-‐ relse och ägare måste ta hänsyn till och som minskar ägarens möjligheter att för-‐ foga fritt över sina tillgångar.92 Detta gör ägaren frivilligt för att minska sin risk-‐