Brynhilds färd mot Hel

Efter sin död påbörjar Brynhild sin färd mot dödsriket Hel. Detta dödsrike styrdes av dödsgudinnan med samma namn och var hem till de som dött av sjukdom eller hög ålder. 129

Men också de som dött en död som var skambelagd, till exempel självmord. Detta är fallet för Brynhild som efter att hennes kärlek Sigurd blivit mördad, efter påtryckningar av henne själv, väljer att sticka sig med sitt svärd. Efter detta så kremeras hon bredvid sin älskare och

påbörjar sedan sin färd mot Hel. På vägen mot Hel så blir Brynhild stoppad av en jättinna och ett samtal mellan dem uppstår, detta är vad dikten i stort består av.

Brynhild ingår, som nämnt i tidigare avsnitt, i ett kärleksdrama som äger rum i ett antal dikter i Den poetiska Eddan. Hon brukar förklaras som en sköldmö, och innehar en mängd manliga attribut och egenskaper som till exempel kroppslig styrka och handlingskraft. Att hon väljer att ta sitt liv genom att sticka sig på sitt svärd, visar att hon äger ett svärd vilket inte alla kvinnor gjorde. Svärdet är, i den fornnordiska kontexten, starkt kopplat med manligt genus och maskulinitet. Kvinnan var snarare kopplad till nyckeln, vilken representerade ansvaret 130

över gården och alla de sysslor som var kopplade till den. Detta visar på Brynhilds roll som sköldmö och hur hon korsar genusgränser genom detta.

När vi studerar diktens början så kan vi se hur Brynhild blir placerad i en vagn innan hon kremeras, vilket skiljer sig från den beskrivning som finns av Sigurds bål. Det vill säga att här blir Brynhild tillskriven ett kvinnligt genus genom denna vagn. Vagnen var en kvinnlig sfär, det vill säga att män förväntades färdas till häst medan kvinnor åkte i vagn. Detta kan ses 131

som en uppdelning av rum för manlighet och kvinnlighet, män kunde röra sig i det fria medan kvinnor förväntades spendera mer tid inomhus eller i en skyddad miljö. Brynhild skulle alltså skyddas mot de yttre genom att brännas upp i en vagn. Att denna vagn också beskrivs att vara ”[…] tältad med kostbart tyg.” , visar att Brynhild räknas in som en aristokratisk dam. Detta 132

gör att den rumsliga dimensionen med vagnen kring henne bli än mer viktig. Det kostbara tyget och inomhussfären tillskrivs främst aristokratiska kvinnor eftersom de inte behövde vara ute och arbeta på samma sätt som kvinnor som var bönder eller trälar gjorde. Det hade även

Simek, 1993, s. 137.

129

Steinsland & Meulengracht Sørensen, 1998, s. 115.

130

Ney, 2004, s. 88.

131

Brynhilds färd till Hel, inledning.

råd att skaffa fina tyger, vilket också var en statussymbol i det fornnordiska samhället. 133

Kostbara tyger är även något som endast har återfunnits i gravar där en mängd andra dyrbarheter återfunnits, det finns arkeologiska fynd som tyder på att tyger fungerat som statussymboler. 134

Brynhild begravs alltså som en aristokratisk kvinna. Vi kan anta att kvinnor från andra samhällsklasser inte hade lika påkostade begravningar. Detta tyder på en uppdelning av kvinnor i det fornnordiska samhället. I Rigstula kan vi tydligt se denna uppdelning av kvinnorna samt hur deras fysiska attribut speglar deras samhällssituation. Till exempel så förklaras Trälinna som ”[…] krokbenta mön, hade ärr under foten, armen solbränd, nedböjd är näsan, […]”. Hon är alltså anpassad för hårt arbete utomhus eftersom hennes fötter är 135

härdade av att gå barfota och hennes hud är solbränd av att vara ute. Raden om att näsan är nedböjd kan tolkas som ett tecken på underlägsenhet. Om denna kvinnobild jämförs med en som målas upp av Erna, det vill säga kvinnan som gifter sig med Jarl, så kan vi se en rad skillnader mellan dem. Erna beskrivs ”En mö han hade med mjuka fingrar, ljuslätt och klok, kallad Erna.” Hon beskrivs som en kvinna med mjuka fingrar, vilket passar sig bra för de 136

sysslor som ansågs vara lämpliga för en aristokratisk kvinna. Dessa sysslor kan tänkas ha varit diverse hantverk, men deras största uppgift var att vara männen till lags och underhålla dem. Här kommer dimensionen av rumslighet in igen, de aristokratiska kvinnorna 137

förväntades inte vara solbrända det vill säga de förväntades att spendera sin tid inomhus. Brynhild blir alltså i döden kopplad till rollen som den aristokratiska kvinnan och inte till sköldmön som hon tidigare varit. Hennes tidiga år som sköldmö kommer fram i denna dikt när hon stoppas av jättinnan. Jättinnan som stoppar henne gör detta eftersom hon vet att Brynhild är på väg till Hel för att spendera sitt liv efter döden med Sigurd. Detta menar jättinnan inte går för sig, då Sigurd trots allt är ”[…] en annans man.” Jättinnan anklagar 138

sedan Brynhild för att ha blod på sina händer, det vill säga att hon är ansvarig för andra människors död och olycka. Detta gör att Brynhild börjar försvara sig och de handlingar hon

Ney, 2004, s. 85. 133 Ullén , 2012, s. 27-28. 134 Rigstula, strof 10. 135 Rigstula, strof 29. 136 Ney, 2004, s. 85. 137

Brynhilds färd till Hel, strof 1.

utfört i sitt liv. Här kan vi se en koppling mellan Brynhild och valkyrian Sigrdriva i Den

poetiska Eddans dikter eftersom hon återger de händelser som sker när Sigrdriva och Sigurd

möts. Brynhild berättar att hon varit sköldmö genom att berätta att hon varit ”[…] i 139

vikingafärd!” Vilket kan tolkas som att hon vet hur man använder vapen och att hon varit 140

sköldmö.

Det vi kan se hos jättinnan är att hon tar Gudrun och hennes familjs parti, hon menar att Brynhild är den som dragit olycka över dem. Jättinnan anklagar Brynhild för att ha förstört de goda hem som fanns i äktenskapet mellan Gudrun och Sigurd. Det Brynhild gör i resten av 141

dikten är att förklara sin sak. Det hela börjar med att hon lyfter det löfte som Sigurd gett henne om att gifta sig med henne och hur detta skett i och med att Sigurd brutit hennes sömn på berget. Om vi här går tillbaka till tolkningen av att Sigurds och Sigrdrivas första möte på 142

berget var ett sexuellt sådant så kan vi se hur Brynhild i denna dikt förnekar detta. Hon erkänner att Sigurd och hon delat säng men att de inte varit intima med varandra. Detta framgår i strof 12 när Brynhild berättar att de sovit i samma säng men att de inte ”[…] lade armen över den andra.” 143

I dikten så återger Brynhild det löfte som Sigurd gett henne och sedan det svek som hon fick uppleva. Detta svek består i att Sigurd och Gunnar lurar henne, och hon blir tvungen att gifta sig med Gunnar. Som vi såg i Sången om Sigrdriva så svär hon att ”[…] icke gifta mig med någon man, som kunde rädas.” Det vill säga att hon inte tänker gifta sig med någon 144

som är feg. Detta kan kopplas till föreställningen om att det var omanligt att vara feg. När Brynhild ska gifta sig så tvingas männen att genomgå ett prov för att visa att de inte är fega och att de är värda att gifta sig med henne. Detta återges i ett antal dikter och sagor från den 145

fornnordiska mytologin och den germanska sagosamlingen. Det är i dessa prov på tapperhet som Sigurd och Gunnar lurar henne.

Brynhild färd till Hel, strof 8-9 & Sången om Sigrdriva, strof 2.

139

Brynhilds färd till Hel, strof 3.

140

Brynhilds färd till Hel, strof 4.

141

Brynhilds färd till Hel, strof 9 & Sången om Sigrdriva, strof 2.

142

Brynhilds färd till Hel, strof 12.

143

Sången om Sigrdriva, strof 2.

144

Ney, 2004, s. 72.