1. Inledning
2.2 c) Infångandet som förutsättning för frigörande
Potter begränsar sin analys till att gälla självskada utförd av personer diagnostiserade med personlighetsstörningen borderline. Analysens inskränkning till skärningspunkten mellan självskada och diagnosen motiveras med att självskada anses så prototypisk för personer med borderline att diagnosen rättmätigen aktualiseras när helst återkommande självdestruktiva beteenden framkommer.38
För att formulera ett etiskt förhållningssätt till patienter med borderline menar Potter att det är nödvändigt att först filosofiskt problematisera de beteenden som korrelerar med diagnosen.
Kliniker måste för att kunna svara på beteenden som är självskadande veta vad självskada är.39 Först när beteendet ringats in, kartlagts och begripliggjorts kan ett etiskt förhållningssätt formuleras.
Bilden av borderlinepatienten är så schablonartad att vi enligt Robert L. Woolfolk även då vi inte klart kan definiera störningen, sägs känna igen den så snart vi står inför den.40 Woolfolk menar att självskadebeteende konventionellt tolkas som en prototyp för irrationalitet och sjukdom, och beskriver vidare borderlinediagnosen som psykiatrins bête noire.41 Woolfolk bedömer borderline vara en diagnos som avslöjar lika mycket om behandlaren som om patienten:
Jag skulle anta att det axiologiska svärdet skär i båda riktningarna och att vi, många gånger, skulle vilja insistera på att de med borderline personlighetsstörning ställs som ansvariga för sitt uppförande, snarare än att betrakta deras beteende som symptom för en störning som är urskuldande i största allmänhet.42
Att Potter i sin vilja att röra sig bortom patologiseringen av självskada fäster sin analys i diagnostiska krokar visar på den genomgripande problematik som ligger i ansatsen att förklara självskada genom att låta den redan diagnostiserade patienten förklara och motivera sitt beteende. Kanske återfinns den problematiska begränsningen redan i ordningsföljden av de frågor Potter bygger sin analys kring. I sin
37 Gadamer, Sanning och metod, s 153.
38 “N. N. Potter, ”Commodity / body/ sign: Borderline personality disorder and the signification of self-injurious behavior”, Philosophy, Psychiatry and Psychology , 2003, vol 10, nr 1, s 2.
39Ibid.: ”To know how to respond to people who are self-injurious, clinicans need to know what it is.”
40 R. Woolfolk, 2003, “On the Border: Reflections on the Meaning of Self-Injury in Borderline Personality Disorder”, Philosophy, Psychiatry and Psychology , s 29.
41 Ibid.: ”Self-injurious behavior is, when conventionally interpreted, a prototype for irrationality and affliction”
42 Ibid, s 30: ”I would assume that the axiological sword cuts both ways and that we, in many instances, would want to insist that those with BPD be responsible for their conduct, rather than viewing their behavior as symptoms of a disorder that is broadly exculpatory.”
ansats förklarar Potter att vi för att veta hur vi ska bemöta patienten först bör skapa en förståelse av självskada som fenomen. Men är målet att inta en nyfiken och öppen inställning färgad av frånvaron av förutbestämda åsikter och antaganden, vore det rimligare att föreslå en omvänd agenda.
Gadamer nämner i Sanning och metod ”föregripen fullkomning” som styr all vår förståelse. I tolkandet förväntar vi oss alltid en mening, först när förutsättningen framställs förstår vi.
Den föregripna fullkomningen rymmer en formell förväntan om att texten uttrycker sin innebörd, liksom den rymmer förväntan om att det som sägs är sant.
När Potter vill låta patienten äga tolkningsföreträde är det med en uttalad tanke om att tecken får sin betydelse via relationen till andra tecken, samt att tecken och det betecknade hänger samman. Men hur hänger tecken och det betecknade samman med behandlaren som tolkare? Potters betonande av relationen mellan det patologiska och förståelsen av en handling blir problematisk då hennes analys stannar inom ramarna för det patologiska.
Om vi med Potter antar att tecken och det betecknade inte är fristående, att det sätt på vilket vi betecknar något påverkar det vi söker beteckna, antar vi också att betecknaren – författaren–
är avgörande i vår tolkning. Kanske når vi här en av de dråpligaste aspekterna i Potters projekt. För att ta det eventuella steget bort från patologiseringen av självskada återskapas självskadan som patologisk. Den självskada Potter önskar avpatologisera är den självskada som är så irrationell, så typisk för borderline att vi varje gång självskada dyker upp känner igen störningen.
När Woolfolk skriver att självskada vanligen tolkas som en prototyp för irrationalitet och sjukdom visar han på det problematiska i att ställa upp ett förskjutande och bortstötande av självskada som premiss för att befria självskada från dess karaktärisering som irrationell och patologisk. Potters väl utvecklade skepticism undanhålls från de diagnostiska premisser hennes argument vilar på.
När Derrida talar om den omöjliga rättegång Foucault söker få till stånd, talar han om ett brott som inte kan beskrivas utan att upprepa det. Det är ett brott som vi i vår erfarenhet av det alla står som medskyldiga till. I Derridas ”Cogito et l'histoire de la folie” förvandlas Foucaults beskrivning av ett förnuftets brott mot vansinnet till ett nödvändigt och ofrånkomligt våld. Potters vilja att lyssna till självskadans mening för att eventuellt avpatologisera den tycks stöta på ett problem som liknar Foucaults. För att hitta den handling som ska avpatologiseras måste Potter först peka ut den som patologisk. I samma ögonblick självskadan antas tala och därmed kvalificera sig som meningsbärande, har den motats in i patologins ramar.
Kan vi finna ett sätt att närma oss självskada utan att rationalisera och moralisera?
Woolfolk påpekar att en fortsättning på Potters projekt skulle vara att vidare och mer djupgående undersöka de axiologiska aspekterna i terapi. Kanske är detta en annan fråga, en undersökning som ändå måste ske parallellt med utvecklandet av en förståelse av självskada. Personer med borderline utmärks i den utsträckning de utmanar kliniker att ständigt röra sig fram och tillbaka mellan rollen som helare av symptom och rollen som professionell sjukvårdare som förhandlar om det terapeutiska
kontraktet.43 Kanske är det därför mot samtalet och dess förutsättningar Potter borde blicka. Självskada liksom den diagnos den så nära förknippas med teoretiseras i termer av dysfunktioner och brister i representationer (av jaget, andra och relationer) samt emotionell reglering44, punkter som torde kunna belysas och bejakas inom ramen för samtalets förutsättningar.
Borderline är en medicinsk och inte juridisk term. Termen beskriver brister och avvikelser i subjektets relation till sitt jag och objekt. När Potter till en början målar upp sin filosofiska ansats finns diagnosen med i premisserna. Potter skriver:
Vi måste lyssna mer, och på ett särskilt sätt, till borderlinepatienter som självskadar innan vi kan känna och tolka, värdera och klassificera de skilda handlingar som vi idag klassar som självskada.45
Potter menar att ifrågasättande av taxonomin inte kan ske förrän vi tittat på symptom, beteenden och kriterier som en helhet. För att det ska kunna göras krävs att vi först systematiskt undersökt begrepp som självskada, impulsivitet, identitetsstörning och manipulativitet.46
Men låt säga att Foucaults läsning av Descartes meditationerna är riktig, att Descartes inte försätter sig i vad han karaktäriserar som vansinne, demens, av den anledning att ett sådant steg skulle diskvalificera subjektet som förmöget att resonera, att rationellt och kontrollerat gå vidare i sina meditationer. Låt oss för en stund tänka oss ett test där självskadans status som icke-patolog, som rationell och sund, ska iscensättas. I Potters fall finns ingen text med bristande översättning att gräva fram begrepps skilda betydelser och nyanser ur. Frågan är huruvida självskada kan bära mening på ett sätt som gör att vi kan definiera den som rationell. Men om självskada förstås som ett symptom, och analyseras inom ramen för en diagnos där självskada betraktas som ett kriterium, kan vi då alls ifrågasätta det patologiska i symptomet? DSM47 är ett deskriptivt system där borderline förekommer som en typ av personlighetsstörning. Ett antal symtomkriterier utgör tillsammans villkor för en diagnos. Finner man att patienten uppvisar de nödvändiga symptomen dras slutsatsen att diagnosen är giltig. Ifrågasättandet av symptomets patologiska karaktär leder in i en återvändsgränd. Att ifrågasätta hela taxonomin menar Potter skulle kunna leda till att vi riskerar riva ett bygge som kanske inte behöver rivas. Som icke-kliniker menar Potter att vi istället bör gå konservativt och försiktigt fram.
Woolfolk antar att vi ofta skulle vilja insistera på att tillskriva patienten ansvar för sina handlingar snarare än att se hennes beteende som symptom på en tvivelaktig diagnos.48 Frågan om
43 Woolfolk, “On the Border”, s 30.
44 R. Bradley & D. Westen, ”The psychodynamics of borderline personality disorder: a view from developmental psychopathology, s 927.
45 Potter, ”Commodity / body / sign”, s 35: ”We need to listen more, and listen in a particular way, to BPD patients who self-injure before we can know and interpret and evaluate and classify the various acts that we now count as self-injury.”
46 Ibid, s 34.
47 Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, som ges ut av American Psychiatric Assosiation.
48 Woolfolk, s 30.
ansvar skulle kunna relateras till i vilken grad symptomen beskrivs medicinskt eller juridiskt. Men hur bör vi tolka förhållandet mellan de medicinska och juridiska termerna?