g) Självskadan som specifikt vansinne

Potters sökande efter mening kan betraktas som ett sökande efter en specifik mening. Hos Derrida finner vi en ovilja att erkänna vansinnet som varande bortom och utanför förnuftet. Följer vi Derrida och betraktar erfarenheten som med nödvändighet bärande på mening kan Potters sökande efter självskadans mening tolkas som ett sökande bundet och levande i förnuftet. Skillnaden mellan ett generellt förnuft och specifika förnuft är mer än en första fas som vi kan genomgå för att sedan blicka ut över specifika förnuft. Det generella förnuftet omfattar enligt Derrida allt vi erfar; varje tanke och

77 Potter, ”Moral tourists and worldtravellers”, s 220.

78 Ibid.

varje ord. Det generella förnuftet är ett slags redan-där-närvaro, och varje möte sker inom dess gränser. Ett sådant förnuft påverkar hur vi söker inom det, hur vi rör oss inom specifika förnuft och eventuella bortstötta och avsatta vansinnen.

När Potter menar att vi är skyldiga att lyssna efter meningen i självskada, vill hon ta första steget till att avgöra huruvida skadan bär mening. Men som möjlig att erfara bär självskadan redan mening, meningen finns där redan i sitt iscensättande av tecknen. När vi som Potter, eller Foucault för den delen, gör oss redo att söka efter en hitintills irrationell röst, en erfarenhet som ännu inte tillskrivits en förnuftets mening, påpekar Derrida att mening redan är närvarande. Det generella förnuftet visar att den röst vi lyssnar efter redan talar.

Derrida beskriver Foucaults projekt som ett fördömande av gårdagens förnuft och som ett försök att frigöra gårdagens vansinne. Även Potter kan i en mening sägas analysera ett gårdagens vansinne, hur dagsaktuell självskadan än kan tyckas vara. Patologiseringen av självskadan är något hon söker lösa upp, men det är inte själva den patologiserande akten som luckras upp, utan dess objekt. Viss självskada bär enligt Potter mening, en mening som om den fångas upp kan befria dess subjekt från sin negativa status som patologisk. I befriandet av den ena självskadan låses den andra in med ny kraft. Men en detaljerad beskrivning av den friska självskadan bidrar med nya krafter till att patologisera den självskada som hamnar utanför Potters tolkning av meningsbegreppet.

Kanske följer vi Potters moraliska påbud då vi söker förstå vad patienten menar, om någonting, med de tecken genom vilka hon kommunicerar. I det att vi i det irrationella ändå med försiktighet kan lyckas tyda en logik och lyssna till rationalitetens viskande röst. Men innebär kommunicerandet att det i tecknen ligger en dold historia som väntar på att få berättas, som kanske berättas först i den stund vi slår oss ned för att lyssna? Tanken på patientens stämma som en slags

”insider” blir ytterligare ett sätt att komma det patologiska närmare, att ge det en innerligare och mer sanningsnära förklaring. Men så länge hon tillåts tala just för att förklara sitt beteende tycks det som att hon än en gång fixeras som patologisk, som ett rörligt och talande symptom.

Potter söker förstå den mening som patienten själv tillskriver sin skada, en mening som finns bortom den mening kroppsskadan redan utstrålar. Det rör sig om skilda meningar som tycks komplext sammansvurna med varandra. När Potter frågar efter patientens mening är det som att tecknen inte själva avslöjar sin mening, patienten förväntas själv sätta ord på sin skada; vi står inför en kropps talan via patienten. Ett friskförklarande på villkoret att patienten kan sätta ord på sin handling, att hon med ord kan skjuta sin sjukdoms orsak eller ursprung bort från sig själv mot kulturen. Det finns något dolt bortom skadan, ett någonting bortom språket som endast kan förmedlas med språket.

Foucault ville i Vansinnets historia söka återvända till det antika förnuft som lät hybrisen existera fritt. Med insikt i ett sådant förnuft önskade Foucault redogöra för vansinnets väsen.

Hans önskan att kunna tala ett språk utan att förutsätta någon seger eller välja sida, är en önskan om att möta vansinnet utan förutfattade meningar. Det är ett projekt som tycks ha mycket gemensamt med Potters vilja att lyssna utan stöd i traditionella meningskonventioner. Genom att möta patienten med

ett sådant lyssnande önskar hon låta skadan framstå i sin egna och därmed sanna betydelse.

En väg till en förståelse av självskadan skulle kunna vara att undersöka den historia som redan berättas, som redan är berättad i det att vi möter skadan. Självskadan som fenomen, subjektet som skadar subjektet, subjektet som i det ögonblick det skadar blir skadat, och kanske än viktigare; blir ett skadat subjekt. I skadan föds självskadan och den självskadande. Subjektet tar form i sin handling, och i ögonblicket föds det som två, offer och förövare som implicerande varandra.

Derrida skriver om cogitot som blir till när det talar och hör sig själv tala, när det talar inför den andre som är den själv. Kan vi tala om det generella förnuftet utan att göra det till ett specifikt förnuft? Kan vi alls tala om självskada som fenomen utan att moralisera och rationalisera?

Kanske är det här Derridas tankar om ett generellt förnuft kommer med sitt främsta bidrag till diskussionen om självskada. När Derrida talar om Foucaults ansats som det mest förförande och samtidigt det mest förödande med Vansinnets historia, är det då en bristande insikt i problematiken som får det på fall, eller är det ett fall som sker med nödvändighet, ett fall som väntar varje ansats att öppna upp förnuftet och lyssna efter ett bannlyst vansinne? Derrida skriver att vansinnets talesmän är dess värsta förrädare, ty att tala för vansinnet kan inte bidra med annat än att än en gång tränga in det i ett hörn, att dra snaran litet tätare.

Kanske skulle en vansinnets företrädare kunna sägas följa Gadamers goda vilja.

I mötet med ett tyst vansinne förlitar sig Foucault på att det ändå finns någonting som är betydelsefullt, något att avtäcka och förstå. Den arkeologiska undersökningen styrs av den goda viljan att visa tillit och lyssna förbehållslöst på de fynd som framkommer. Men Derrida skulle vilja protestera; fyndet ligger inte färdigt och väntar på att bli funnet. I urskiljningsprocessen skapas fyndet som enhetligt och för att kunna se och förstå måste vi forma fyndet genom att beslagta det. Vi måste göra fyndet till fynd, och det gör vi genom att avbryta det, genom att beskära dess spretande meningsreferenser och skapa det som ett.

Förståelse kan vara en sådan process, ett brott och ett övertagande. Viljan att frigöra någon

eller något– vansinnet för Foucault, självskadan för Potter, Nietzsche för Heidegger–blir till

en internering. Likt Heidegger önskade Nietzsches sanna och enda tanke komma till tals, vill

Potter ge ordet till den självskadande kvinnan. Men i tilldelningen av ordet sker en definition

av talaren– en utpekande gest som definierar talaren och begränsar hennes möjligheter. Den

självskadande kvinnan ska tala som en självskadande kvinna. Liksom Heidegger valde ut

delar av Nietzsche och valde bort andra, måste Potter välja bort de ord som inte är förenliga

med, eller delaktiga i, bevarandet av den självskadande kvinnan.