En cancerpatient världen aldrig skådat Cellgifterna stoppar inte Ludmila från löparbanan.

Skribent: Pamela Andersson Publicerad: Expressen 1999-05-23

Artikeln presenteras som ett ”exklusivt möte med Expressen” och bygger på intervjuer med Ludmila och Johan Engqvist vid ett träningspass på Bosöns idrottsplats på Lidingö i Stockholm. Rubriken är relativt lång och beskriver på ett dramatiskt sätt att Ludmila Engqvist inte gett upp träningen och elitsatsningen, trots cancersjukdomen och dess tuffa påföljande behandling.

Ludmila Engqvist beskrivs som ”cancerpatient” med ”kroppen full av cellgifter” och att ”håret är kortklippt”. Men Ludmila Engqvist är ”redan tillbaka på löparbanan”.

- Ibland frågar jag mig själv varför jag gör det, varför springer jag fort och kör

över häckar? Men jag svarar inte på min egen fråga. Jag kan inte och jag vill inte, säger Ludmila.

Ludmila Engqvists frustration är tydlig. Hon måste träna, cancersjuk eller ej. Hon förstår det inte själv. Även Johan står oförstående. I kommande stycke omnämns Ludmila Engqvist som ”OS-stjärnan” och Johan som ”maken” och ”tränaren ”.

- Det är svårt att tro att det här är en cancerpatient, kommenterar han lågmält

när Ludmila far fram på banan.

- Ibland har jag så svårt att förstå det här själv…

Johan Engqvist beskrivs som fundersam och lite låg. Det framgår att Ludmilas sjukdom varit jobbig även för Johan. Samtidigt anar man en beundran för sin fru som ”far fram på banan”. Både Johan och Ludmila har gett uttryck för en oförståelse för vad som faktiskt hänt och sammanlänkar dem som ett enat par mot livet oförutsedda händelser.

Cancern beskrivs i texten som den elaka konkurrenten som ”tagit hennes högra bröst”. Vidare förklaras att Ludmila Engqvist genomgått en jobbig period men att det inte är över då

cellgiftsbehandlingen inletts på måndagen. På tisdagen genomförde Ludmila Engqvist ett lättare träningspass och likaså de övriga veckodagarna. Dagarna och vilken slags träning hon genomfört presenteras noggrant med antal lopp och tider. Därefter kommer Ludmila Engqvist till tals igen och hon berättar om hur hon känt.

Världen har aldrig sett en liknande bröstcancerpatient.

- Jag har varit fruktansvärt rädd. Jag trodde att jag skulle kollapsa när jag

började träna igen. Jag visste ju inte vad som skulle hända när min egen mjölksyra blandades med den andra skiten jag har i kroppen, men det gick bra. Jag kände ingenting.

- Jag har varit mera rädd än trött!

Ludmila Engqvist ger uttryck för sin rädsla. Hon visste inte vad som skulle hända när hon utsatte sin kropp för tuff träning i samband med cellgiftsbehandling. Men, påpekar hon, träningen är inte det som varit tuffast. Det är rädslan. Vidare berättar Ludmila Engqvist om hur hon mått under behandling, att hon var rädd för att må illa eftersom hon ”hatar att vara illamående”. Men, illamåendet kom aldrig. Istället blev hon ”jättejättetrött”. Ludmila Engqvist är öppen och berättar nära och personligt om sin sjukdom. Hennes kortklippta frisyr väcker reporterns frågor.

- När jag kom från frissan var det ju iordninggjort, men när jag vaknade på

natten stod det rakt upp. Ska jag se ut så här nu, tänkte jag och började kamma mig, berättar hon med ett leende samtidigt som hon drar fingrarna genom den korta frisyren.

Sjukdomen till trots, Ludmila Engqvist visar att hon har kvar sin humor. Bilden av en stark och extrem personlighet målas upp. Ludmila Engqvist är en tuff häcklöperska, men en ännu tuffare cancerpatient. Hon har genomfört ett bra träningspass och ”Johan berömmer häcklöpningen”. Ludmila svarar nöjt att hon ”springer fort” är i ”bra form”.

Cancern står inför en motståndare som inte är van att förlora. …och här får hon hjälp på traven av sin nya livskamrat.

Här byter skribenten vinkel och berättar att Ludmila och Johan Engqvist länge har ”pratat om att skaffa sig en travhäst” vilken de nu investerat i tillsammans med några kompisar. Skribenten ger bilden av att hon varit med då Ludmila och Johan för första gången mötte sin nya häst. ”Det blev ett ömt möte”, förklarar hon och frågar vad fölet ska heta.

- Det vet vi inte. Vi ska funder på det, säger Johan innan Ludmila kläcker det

givna namnet.

- Han får väl heta ”Vägen tillbaka”.

Johan nappar direkt.

- ”The Way Back”, vi måste snacka med det andra, säger han och skrattar.

Hästköpet är, liksom häcklöpningen, inte enbart i Ludmilas Engqvists intresse. Johan och Ludmilas tvåsamhet är återkommande i texten. De delar träningen, rädslan för cancern och nu en travhäst. Ludmilas idé om hästens namn tycker Johan är bra. Det märks att han är stolt över sin fru, men han måste tillika ändra namnet från svenska till engelska och påpeka att de andra ägarna också måste få säga sitt. Han tar indirekt den bestämmande rollen och tillrättavisande rollen.

Budskapet är att Ludmila Engqvist tränar trots sin sjukdom. Artikeln berättar också om hennes behandling, träningsupplägg, känslor och rädslor. Källorna är Ludmila och Johan Engqvist. Ludmila har 20 pratminus och Johan har fyra. Genom hela artikeln hör vi alltså Ludmila Engqvists egna ord vilket ger en förtrolig känsla av närhet och öppenhet från Ludmilas sida. Skribenten spar på de värdeladdade orden men leker gärna med orden och jämför ”cancern” som Ludmila Engqvists svåraste konkurrent och att ”världen aldrig tidigare skådat” en liknande patient. Ludmila Engqvist övertygar oss om att hon kommer att komma tillbaka vilket skribenten gör en knorr av i slutcitatet.

Exempel 6: - Jag vill ta mig till VM