Centrala fynd

Studiens resultat börjar med att besvara den första frågeställningen angående andelen uppföljningar. Andelen grundintervjuer som det genomförs en uppföljningsintervju på är 29 procent. En viktig faktor är tiden det tar innan en uppföljningsintervju genomförs. Det är tydligt att den rekommenderade tiden, enligt Nyström, Zingmark och Jäderland (2009), på sex månader inte följs, då medeltalet för de studerade kommunerna är närmare tre gånger så lång. Antalet uppföljningsintervjuer ökar för varje år, vilket är positivt. Med mindre än en

tredjedels uppföljning kan man inte uttala sig om hur det går efter olika insatser. Även om detta fördubblas finns problem eftersom bortfall i utfallsstudier ofta är negativt selekterade, men i någon mån kan dessa hanteras genom bortfallsanalyser (Gerdner, Söderfeldt & Berglund, 1998). Även andra analyser på gruppnivå kräver ofta större svarsprocent, då ett större data-material möjliggör noggrannare statistik och följaktligen mer stringenta utvärderingar (Nyström m.fl., 2003; Abrahamsson & Tryggvesson, 2007). Som tidigare nämnts är kvalitet lagstadgat enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453) 3:3§, och för att kunna öka förutsättningar till att följa lagen och erbjuda klienten hög kvalitet är utvärderingar och uppföljningar av vikt (Lundgren & Thunved, 2013).

Variationen mellan kommuner i andelen genomförda uppföljningsintervjuer är stor (20-45%). Det blir tydligt att det föreligger stora skillnader på hur flitigt uppföljningsintervjuer

genomförs i de elva kommunerna. Mot den bakgrunden kan man tycka att det borde vara möjligt att finna faktorer som förklarar variationen. Detta har endast delvis lyckats. Några faktorer har identifierats, men de tycks inte svara för större delen av den variation som finns eftersom försöken att presentera en tydlig multivariat analys inte lyckades.

I analysen upptäcktes tre signifikanta sociodemografiska individfaktorer: ålder, utbildning och yrke, och en signifikant problemfaktor: svårighetsgraden av alkoholproblem. De som följs upp mest är äldre med relativt sett bättre utbildning och som har ett yrke, samt som har

svårare alkoholproblem än de som inte följs upp. Fynden tyder därmed på att alkoholister som har social stabilitet följs upp i en högre omfattning. En förklaring till varför det förhåller sig så är att de kan vara lättare att få kontakt med efter en insats. Därmed verkar klientens sociala situation vara en viktig faktor för genomförande av en uppföljningsintervju. För detta talar också att stora narkotikaproblem och rättsliga problem tvärtom hade viss tendens att vara relaterade till mindre grad av uppföljning.

Studiens resultat angående klient- och intervjuarskattningar stämmer delvis överens med Armelius och Armelius studie (2011a). I deras studie var det signifikant att problembilden var mer omfattande hos de klienter som hade genomgått en uppföljningsintervju, men i denna studie gäller det endast för de klienter som har stora problem med alkoholanvändning och i någon mån när det gäller problem med familj och umgänge. En annan likhet är att de med kriminell problembild genomgår i mindre grad en uppföljningsintervju. Dessa fynd har alltså extern validitet.

En möjlig förklaring kan vara att alkoholbruk är socialt accepterat och det går att leva ett funktionellt liv relativt länge även med ett missbruk, även om det sociala livet tar stryk då det eskalerar. Många narkotikaanvändare lever mer flyktiga liv och missbruket påverkar deras sociala stabilitet mer negativt och således också deras nåbarhet för en uppföljningsintervju. Likaså kan klienter med rättsliga problem vara svåra att kontakta för en uppföljning då det är möjligt att de inte vill ha kontakt med myndigheter och kanske till och med avtjänar straff.

Det viktigaste att framföra är att det finns skillnader i hur grupper med olika problem återintervjuas. Det måste ses som särskilt allvarligt att de som har större sociala problem återintervjuas i mindre grad än de som har relativt bättre social plattform. De med störst sociala problem borde tvärtom möjligen ägnas ännu större uppmärksamhet, för att bidra till kunskapsutvecklingen om det sociala arbetets största utmaningar. Det kan också diskuteras ur en etisk aspekt då klienter med stora problem inte får en uppföljningsintervju och därmed inte samma förutsättningar till förbättring.

Enkäten har också påvisat stora skillnader i förutsättningar för olika socialsekreterares arbete och därmed möjligheter att genomföra ASI-intervjuer. Kommunstorlek och kommunens missbrukstyngd varierar stort, likaså ärendemängd och organisationens struktur. Dessutom finns det skillnader i de enskilda socialsekreterarnas erfarenhet, utbildning och fortbildning. Mot den bakgrunden hade man kunnat förvänta sig att dessa faktorer skulle bidra i hög grad till att förklara variationen i andel uppföljningsintervjuer. Dessa förväntningar infriades dock endast i liten grad.

Relativt påtagliga korrelationer med andel uppföljningar framkommer för två strukturella variabler. Den första är att befolkningsmängden har ett negativt samband med genomförda uppföljningsintervjuer då mindre kommuner gör uppföljningsintervjuer i högre grad, vilket till viss del talar emot vad Tengvald m.fl. (2004) tog upp i deras studie om att ASI skulle vara svårare att implementera i mindre kommuner.

Det andra är att högre personalomsättning (jämfört med andra handläggare på orten) verkar bidra till att uppföljningsintervjuer genomförs i högre grad. Det positiva sambandet mellan högre personalomsättning och högre andel uppföljningsintervjuer talar emot det som Tengvald m.fl. (2004) kom fram till i sin studie, att hög personalomsättning skulle minska användning av ASI-instrumentet. Istället finner vi alltså det motsatta, att låg

personalomsättning ökar ASI-uppföljning. Socialsekreterare som är nya på arbetet har inte samma kunskap om sina klienter och använder kanske just därför ASI-instrumentet för att få kännedom om dem. Det överensstämmer med Alexandersson (2006) som menar att när socialsekreterare har arbetat länge på en arbetsplats inte känner samma behov att genomföra uppföljningsintervjun.

Man kan däremot inte finna stöd för att ärendemängd eller bristande utbildning är tillbakahållande faktorer. Inte heller är det så att funktionsuppdelning på specialiserad missbrukshandläggning tyckt öka andelen uppföljningsintervjuer. Om inte

organisationsfaktorer ger tillräckliga förklaringar till varför socialsekreterare inte gör uppföljningsintervjuer i den omfattningen som är organisationens mål, vilka andra förklaringar kan då finnas?

Detta kan förefalla märkligt. Man kan tycka att högre utbildning, längre erfarenhet, specialisering och anständig ärendemängd som ger utrymme för den professionelle skulle vara faktorer som klart borde öka förutsättningarna för en evidensbaserad praktik, och därmed användning av ASI. Uppsatsen kan inte direkt förklara detta paradoxala fynd, men det finns andra fynd i uppsatsen som kan vara utgångspunkt för en diskussion om detta. Det handlar om de frågor i webbenkäten där respondenterna beskrev nyttan med ASI i olika

användningsområden.

Användningsområdena ”att tydliggöra klientens problematik” och för ”att få ett helhetsperspektiv” skattades överlag mycket högt. Även användningsområdena ”samtalsunderlag”, ”öka klientens aktiva deltagande” och ”matchning av klient till behandling” fick relativt höga skattningar. Detta tyder på att ASI-instrumentet ses som användbart då den används i direkt anknytning till klienten, i individärendet.

Helt annorlunda är det för de två användningsområden som handlar om gruppnivån, dvs när det gäller ”enhetens egen planering” och ”att få statistiskt underlag för forskning”. Överlag skattar de elva kommunerna just dessa användningsområden lågt, vilket tyder på att åsikterna om användningsområdet handlar om problem på en organisationsnivå. Det antyder att ASI- instrumentet inte används till sin fulla potential där verksamheter kan få ut statistik om sin klientgrupper och på så sätt få bättre förutsättningar för att utveckla verksamheten

(Abrahamsson & Tryggvesson, 2007). Detta är områden där handläggarna,

gräsrotsbyråkraterna, inte själva kan utnyttja potentialen i instrumentet. Det krävs att en annan nivå i organisationen bidrar med dessa analyser. Den enskilde socialsekreteraren har varken tid eller strukturella förutsättningar för att bearbeta ASI-data och få fram relevant statistik, och kanske inte heller specialkunskap om lämpliga analysmetoder.

En möjlighet är att rutiner för återkoppling av statistik som senare kan användas i

utvärderingar tas fram på regionsnivå, dvs att FoUrum tar en mer aktiv roll, till exempel att presenterar årliga rapporter och att ge metodstödjarna mer förutsättningar och resurser för att på egen hand kunna ta fram och bearbeta ASI-data.

Kan man anta att svaren från IFO-cheferna i dessa fall återspeglar handläggarnas inställning? Ovan har reservationer mot detta angivits. Men eftersom organisationen enligt nyinstitutionell organisationsteori tenderar att agera utifrån aktörernas (socialsekreterarnas) värderingar och åsikter (Johansson, 2002) så kan man kanske anta att chefernas svar ändå speglar detta.

De som har arbetat en längre tid inom missbruks- och beroendevården och dessutom har god utbildning, och har en gräsrotsbyråkrats handlingsutrymme enligt Johansson (2007), kan ha mindre motivation att ändra sina rutiner än en nyutbildad socialsekreterare, såvida de inte upplever stora fördelar med ändrat arbetssätt. Detta försvåras ytterligare av att individernas handlande styr hur organisationen arbetar, vilket kan leda till skillnader verksamhetens mål med ASI och det praktiska arbetet med ASI-intervjuerna (Alexandersson, 2006). Då räcker det inte med att verksamhet sätter upp mål om att öka användningen av ASI, utan man måste visa socialsekreterarna på de praktiska användningsområdena på både individ och gruppnivå. Data insamlade genom ASI-instrumentet kan bidra med statistik och analyser på

klientgrupper till verksamheten och på så sätt öka den lokala kunskapen. Ett bra sätt att öka förståelsen för ASI-instrumentets användningsbarhet på gruppnivå är att börja sammanställa rapporter riktade till specifika kommuner så att socialsekreterarna på så sätt får se tjänligheten med uppföljningsintervjun. Att socialsekreterarna får återkoppling på verksamhetens

klientgrupper är förutsättning för att de skall kunna arbeta utifrån EBPs Critical appraisal, då utvärdering av insatser är en utgångspunkt för reflektion som möjliggör förbättrade och mer anpassade bedömningar och val av insatser vid ett senare tillfälle (Sackett, m.fl., 2000).

En viktig aspekt i människovårdande organisationer, såsom socialtjänsten, är att få legitimitet och trovärdighet för verksamhetens arbete och på så sätt erhålla ett handlingsutrymme

(Ineland, 2006). Den tekniska aspekten är att man börjar använda metoder eller instrument etablerade inom verksamhetsområdet. Användningen av ASI-instrumentet kan öka

verksamhetens trovärdighet då den redan är beprövad och utvecklas kontinuerligt. Dessutom är ASI-instrumentet etablerad i socialtjänstens organisatoriska fält då den används i alla kommuner i Jönköpings län. Detta tyder på att inom fältet så har tankar, idéer och normer utvecklats om att ASI har en användbarhet, dock inte i alla dess användningsområden (Johansson, 2002). Då FoUrum är med och bidrar till utvecklingen av hur socialtjänsten arbetar i Jönköpings län kan organisationen ses som en del av det organisatoriska fältet. Eftersom organisatoriska fält är sociala konstruktioner utan tydliga gränser och ständigt förändras kan FoUrums återkoppling av data materialet stärka användningen av ASI för missbrukshandläggarna och det organisatoriska fält som de verkar i.

Det svåra dilemmat är dock att den låga andelen uppföljningar kan försvåra att analyser på gruppnivå blir tillräckligt precisa samtidigt som just bristen på precisa analyser på gruppnivå kan försvåra strävanden att höja andelen uppföljningar. Det finns därmed inte en snabb och enkel lösning på problemet. Självklart är det bra om socialsekreterarna får mer kunskap om möjligheterna och således förståelse för hur viktigt ASI-instrumentet är för statistiska analyser och utvärderingar (Wicks, 2004). Men förändrade attityder växer troligen fram av konkreta erfarenheter av analysernas värde, och då får man kanske acceptera att analyserna

inledningsvis presenteras trots att förutsättningarna inte är optimala. Och eftersom andelen uppföljningar ändå ökar år från år, förbättras möjligheterna successivt.

5.1 Slutsats

Studien har visat att andelen genomförda ASI-Uppföljning ökar kontinuerligt och att det finns faktorer i klientens problembild och i organisationen som till del spelar roll för huruvida en uppföljningsintervju genomförs. Även om ASI-Uppföljning ökar så är det långt kvar till dess att ens hälften av alla ärenden med ASI-Grund återintervjuas. För att öka socialsekreterarnas motivation till att genomföra uppföljningsintervjuer kan det vara viktigt att de får mer tillbaka i form av sammanställningar och analyser på gruppnivå.

6. Referenslista

Abrahamson, M. & Tryggvesson, K. (2007). Användning av bedömningsinstrument i missbrukarvården – en nationell kartläggning och fallstudier av två län. Stockholm:

Stockholm Universitet, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD) & Socialstyrelsen.

Abrahamson, M. (2009). Organisationsteoretiska utgångspunkter. I: Christophs, I. (red.) Mot en bättre missbrukarvård: En undersökning om förutsättningar för att evidensbasera

missbrukarvården i fyra organisationer. Stockholms universitet. SoRAD forskningsrapport nr 57.

Abrahamson, M., & Tryggvesson, K. (2009). Socialtjänstens användning av standardiserade klientbedömningsinstrument – ASI som retorik och praktik i två svenska kommuner. Nordisk alkohol och drogtidskrift, 26(1), 21-39.

Ahrne, Göran (1994). Social organizations. Interaction inside, outside and between organizations. London: Sage.

Alexandersson, K. (2006). Vilja Kunna Förstå – om implementering av systematisk dokumentation för verksamhetsutveckling i socialtjänsten. Doktorsavhandling, Örebro universitet, Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap.

Ardesjö, L., Lazarevic, M., & Sjögren, Å. (2008). Bedömningsinstrument – En studie om hur bedömningsinstrument används inom socialtjänstens arbete med missbruks- och

beroendevård. Kandidatsuppsats, Örebro universitet, Akademin för juridik-, psykologi och socialt arbete. Hämtad från http://oru.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:174523

Armelius, B-Å., & Armelius, K. (2011a). En naturalistisk studie av 14000 svenska missbruks- klienter baserad på Addiction Severity Index, ASI. Rapport till missbruksutredningen (SOU 2011:6).

Armelius, B-Å., & Armelius, K. (2011b). Metodöverväganden vid analys av aggregerade data från Addiction Severity Index. Hämtad från

http://media.ikp.armelius.com/2011/05/Metod%C3%B6verv%C3%A4ganden-2011.pdf

Bergmark, A. (2007). Riktlinjer och den evidensbaserade praktiken – en kritisk granskning av de nationella riktlinjerna för missbrukarvård i Sverige. Nordisk Alkohol- & Narkotikatidskrift, 24, 519-529.

Bergmark, A., Bergmark, Å., & Lundström, T. (2011). Evidensbaserat socialt arbete. Teori, kritik, praktik. Stockholm: Natur och Kultur.

Bergmark, A., Bergmark Å., & Lundstrom, T. (2012). The mismatch between the map and the terrain – evidence-based social work in Sweden. European Journal of Social Work, 15:4, 598- 609. doi: 10.1080/13691457.2012.706215.

Blom, B. (2006). Marknadsorientering av socialtjänsten – orsaker, motiv och effekter. I O. Grape B. Blom & R. Johansson (Red.), Organisation och omvärld – nyinstitutionell analys av människobehandlande organisationer. (s.173-202). Lund: Studentlitteratur.

DiMaggio, P & Powell, W. (1991). The Iron Cage Revisited: Institutional Isomorphism and Collective Rationality. I W. Powell & P. DiMaggio (Red.), The new institutionalism in organizational analysis. Chicago: The University of Chicago Press.

Eliasson, A. (2013). Kvantitativ metod från början. Lund: Studentlitteratur.

Engström, C. (2005). Implementering och Utvärdering av Addiction Severity Index (ASI) i socialtjänsten. Doktorsavhandling, Umeå universitet, Institution för Psykologi.

Erman, M. (2005). Socialtjänslagen – En vägledning. Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting och Kommentus Förlag.

Gambrill, E (2007). Transparency as the route to evidence-informed professional education, Research on Social Work Practice, 17:553-560. doi: 10.1177/1049731507300149.

Gerdner, A. (2005). Missbruksvårdens mål – framgångsfaktorer och hinder. I SOU2005:82, Personer med tungt missbruk. Stimulans till bättre vård och behandling (ss. Bilaga 3. s. 91-118). Stockholm: Fritzes.

Gerdner, A. (2011). Vårdplanering vid missbruk och beroende. I kursen – ”Kartläggning, bedömning och uppföljning i arbetet med individer i en evidensbaserad praktik”. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting.

Gerdner, A., Söderfeldt, B., & Berglund, M. (1998). Social workers and significant others as collaterals of non-responding alcoholics in follow-up studies using mail questionnaires and telephone interviews. Scandinavian Journal of Social Welfare, 7, 34-31.

Ineland, J. (2006). Konst, funktionshinder och frågan om legitimitet – om nya domänanspråk på handikappfältet I O. Grape, B. Blom, & R. Johansson (Red.), Organisation och omvärld – nyinstitutionell analys av människobehandlande organisationer. (s. 97-118). Lund:

Jacobsen, I. D. (2007). Förståelse, beskrivning och förklaring. Introduktion till samhällsvetenskaplig metod för hälsovård och socialt arbete. Lund: Studentlitteratur. Jansson, I. (2001). Problem i sammanfattande mått i ASI. Allmän SiS-Rapport: 2001:10. Hämtad från http://www.stat-inst.se/documents/Publikationer/allmanna-rapporter/2001/2001- 10-%20problem-i-sammanfattande-matt-i-asi.pdf

Jergeby, U., & Sundell, K. (2008). Evidensbaserat socialt arbete. I U. Jergeby (Red.), Evidensbaserad praktik i socialt arbete. (s. 11-18). Stockholm: Gothia Förlag. Johansson, R. (2002). Nyinstitutionalismen inom organisations-analysen. Malmö: Studentlitteratur.

Johansson, R. (2006). Nyinstitutionell organisationsteori – från sociologi i USA till socialt arbete i Sverige. I O. Grape, B. Blom, & R. Johansson (Red.), Organisation och omvärld- nyinstitutionell analys av människobehandlande organisationer. (s. 17-45). Lund:

Studentlitteratur.

Johansson, R. (2007). Vid byråkratins gränser: om handlingsfrihetens organisatoriska begränsningar i klientrelaterat arbete. 3. uppl. Lund: Arkiv.

Kunskap till praktik. (2013) Vår verksamhet – Kunskap till Praktik. Hämtad från http://kunskaptillpraktik.skl.se/var_verksamhet_kunskap_till_praktik_2

Lipsky, M. (1980). Street-level bureaucrazy. Dilemmas of the individual in public services. New York: Russell Sage Foundation.

Lipsky, M. (2010). Street-level bureaucrazy. Dilemmas of the individual in public services. New York: Russell Sage Foundation.

Lundgren, L., & Thunved, A. (2013). Nya sociallagarna – Med kommentarer i lydelsen den 1 Januari 2013.(26:e., rev. och utök. uppl.). Stockholm: Norstedts Juridik.

McLellan, A. T., Caccioloa, J. C., Alterman, A. I., Rikoon, S. H., & Carise, D. (2006). The Addiction Severity Index at 25: Origins, Contributions and Transitions. The American Journal on Addictions, 15, 113-124. doi: 10.1080/10550490500528316.

Månsson, S. (2000). Kunskapsutveckling inom socialtjänsten och den akedemiska forskningen - drar vi åt samma håll?. Socionomen, 8, 4-9.

Mäkelä, K. (2004): Studies of the reliability and validity of the Addiction Severity Index. Addiction 99: 398–410. doi:10.1111/j.1360-0443.2004.00665.

Nyström, S., Andrén, A., & Bergman, H. (2010) The reliability of the Swedish version of the AddictionSeverity Index (ASI). Journal of Substance Use, 15:5, 330–339.

doi:10.3109/14659890903431629.

Nyström, S., Cronqvist, A,. Engström, C., Jäderland, A ., Ekblom, G., & Lood, C. (Red.). (2003). Metoder för missbruksvården – ASI-intervjun i praktisk tillämpning. Socialstyrelsen.

Nyström, S., Sallmén & Öberg, D. (2005). Beslut på bättre grunder – en handbok för ASI- användare. IMS, Socialstyrelsen.

Nyström, S., Zingmark, D., & Jäderland, A. (2009). ASI-manualen – anvisningar till ASI Grund och ASI Uppföljning. IMS, Socialstyrelsen.

Oscarsson, L. (2009). Evidensbaserad praktik inom Socialtjänsten – En introduktion för praktiker, chefer, politiker och studenter. Stockholm: SKL Kommentus.

Oscarsson, L (2006a). Evidenskravet och socialt arbete – skiss till en strategi för forskning och praktik. Socionomen, 4, 31-34.

Oscarsson, L (2006b). Evidensbaserad praktik – originalet och dess uttolkare. Socionomen, 8, 73-75.

Prop. 2000/01:80. Ny socialtjänstlag m.m. Stockholm: Socialdepartementet.

Ronnby, A. (2006) Det sociala arbetets konst. Socionomen, 6, 29-32.

Sackett, D. L., Richardson, S., Rosenberg, W. Haynes, R.B. (1997) Evidence-based Medicine: How To Practise and Teach EBM. Edinburgh: Churchill Livingstone.

SBU. (2001). Behandling av alkohol och narkotikaproblem – En evidensbaserad kunskapssammansättning. Stockholm: SBU; 2001. Rapport 156/I, II. Hämtad från

http://www.sbu.se/upload/Publikationer/Content0/1/alkohol_2001/kap9.pdf

SCB. (Statistiska centralbyrån) (2012). Befolkningsstatistik – 31 december 2012. Sveriges officiella statistik. Hämtad från http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter- amne/Befolkning/Befolkningens-

sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik---Kommun-lan-och- riket/367830/

SFS (2001:453) Socialtjänstlagen. Stockholm: Socialdepartementet. Hämtad från

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument/Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Socialtjanstla g-2001453_sfs-2001-453/

Socialstyrelsen. (2007). Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Vägledning för socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens verksamhet för personer med missbruks- och beroendeproblem. Artikelnr 2007-102-1. Stockholm: Socialstyrelsen. Hämtad från

http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2007/2007-102

Socialstyrelsen. (2000). Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Artikelnummer: 2000-3-12. Stockholm: Socialstyrelsen. Hämtad från

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/11654/2000-3- 12_0003012.pdf

Sundell, K., Soydan, H., Tengvald, K,. & Anttila, S. (2009). From Opinion-Based to Evidence-Based Social Work: The Swedish Case. Research on Social Work Practice 2010 20: 714. doi: 10.1177/1049731509347887.

Tengvald, K. (2008). Den evidensbaserade praktiken i sitt sammanhang. I U. Jergeby (Red.), Evidensbaserad praktik i socialt arbete. (s. 19-35). Stockholm: Gothia Förlag.

Tengvald, K., Andrén, A., Bergman, H., Engström, C., Nyström, S., Sallmén, B., & Öberg, D. (2004). Implementing the Addiction Severity Index (ASI) in Swedish human services sectors: Experiences, problems and prospects. Journal of Substance Use, 9:3–4, 163–171.

Vetenskapsrådet (2010). Forskningsetiska principer inom humanistisk-
samhällsvetenskaplig forskning. Elanders Gotab. Hämtad från http://codex.vr.se/texts/HSFR.pdf.

Wahlgren, L. (2012). SPSS steg för steg. Lund: Studentlitteratur.

Wicks, S. J. (2004). Perspectives on staff resistance to using the ASI. Journal of Substance Use, 9:3–4, 172–175. doi: 10.1080/14659890410001697497.

Williams, N., & Sherr, M. (2013).Oh How I Try to Use Evidence in my Social Work Practice - Efforts, Successes, Frustrations, and Questions. Journal of Evidence-Based Social Work, 10, 100–110.

2013-11-22

Antal sidor

1(50)