LOVE CHRISTENSEN OCH SANDRA ENGELBRECHT

D

e senaste årens utveckling på svensk arbetsmarknad har i stor utsträckning präglats av den ihållande globala ekonomiska krisen. Arbetslösheten i Sverige visade sig i början av år 2013 återigen vara på uppgång och ungdomsarbetslöshe-ten i Sverige, som är högre än genomsnittet i Europa, uppmätte i mars 2013 28 procent.¹ Vidare har nya aktörer, såsom bemanningsföretag, etablerat sig på svensk arbetsmarknad och tidsbegränsade och deltidsanställningar har blivit de vanligaste anställningsformerna inom vissa grupper. Trots en med svenska mått mätt hög arbetslöshet, så råder arbetskraftsbrist inom många sektorer och Sverige har numera en av världens mest liberala lagstiftningar för internationellt invandrad och inhyrd arbetskraft, vilket utmanar nationella mekanismer för reglering av arbetsmarknaden och arbetsförhållanden.²

Parallellt med denna utveckling har invändningar mot att arbetarklassen ur ett analytiskt perspektiv betraktas som en homogen aktör blivit alltmer etablerade.³ Statsvetaren David Rueda är en av de mest framträdande i att argumentera för att arbetarklassen inte ska förstås som en aktör med uniforma intressen, utan bör förstås som delad i två grupper: insiders och outsiders.⁴ Den huvudsakliga skillnaden mellan de båda grupperna består i den asymmetriska risken att bli arbetslös: insiders åtnju-ter i mycket högre utsträckning arbetsmarknadslagstiftning som skyddar dem från arbetslöshet, samtidigt som denna lagstiftning kan försvåra outsiders etablering på arbetsmarknaden. Denna centrala intressekonflikt grupperna emellan antas påverka gruppernas inställning till olika arbetsmarknadspolitiska förslag.

Syftet med detta kapitel är att undersöka den förmodade opinionsskillnaden mellan insiders och outsiders för sex förslag som rör arbetsmarknadspolitiken: höjning av arbetslöshetsersättningen, uppmjukning av arbetsrätten, lagstiftad rätt till heltid för deltidsanställda, införande av lägre ingångslöner för ungdomar, införande av hårdare reglering av bemanningsföretag, samt att avgiften till alla a-kassor ska vara lika.

Socialdemokraterna som traditionell försvarare av arbetarklassens gemensamma intressen i kontrast till Moderaterna, som framställer sig som ”det nya arbetarpartiet”, bidrar till ett opinionsklimat där gränserna för vilket politiskt parti som representerar vems intressen har blivit mindre tydliga. Vad som ytterligare komplicerar bilden är att både Socialdemokraterna och den sittande alliansregeringen är i behov av att vara övertygande företrädare för insiders intressen, eftersom både opposition och regering är beroende av att vinna stöd hos denna starka väljargrupp.

Love Christensen och Sandra Engelbrecht

134

arbetsmarknadsförslagen i den politiska debatten

När den borgerliga regeringen tillträtt efter valet 2006 förändrades a-kassesystemet.

Förändringarna gjorde det svårare att kvalificera sig till ersättning från försäkringen, skapade lägre ersättningsnivåer samt gjorde försäkringen dyrare genom höjda och differentierade avgifter.⁵ En rapport från den Parlamentariska Socialförsäkringsut-redningen år 2012 gjorde gällande att inget annat land i västvärlden har försvagat a-kassans omfattning så snabbt som Sverige.⁶ Detsamma gäller ersättningsnivåerna;

från att ha varit ett land med förhållandevis höga ersättningar så ligger Sverige nu i nederkant bland jämförbara länder, och samtidigt som avgifter till a-kassan höjts drastiskt under de senaste åren så har inget annat land sänkt de faktiska ersättnings-nivåerna så mycket som Sverige under de senaste fem åren.⁷ Den moderata finans-ministern Anders Borg deklarerade under hösten 2012 att regeringen inte avser att höja taket i a-kassan, då en höjning enligt Borg skulle innebära att färre arbetslösa skulle anstränga sig för att komma i sysselsättning.⁸ Moderaterna är numera det enda partiet i den sittande alliansregeringen som är emot en höjning av a-kassan.⁹

Kraven på förankring på arbetsmarknaden för att kunna kvalificera sig till ersättning från a-kassan är speciellt avgörande i frågan om outsiders möjlighet att omfattas av försäkringen. Andelen arbetslösa som erhåller a-kassegrundad ersätt-ning har mer än halverats sedan 2006; i oktober 2006 fick 38 procent ersättersätt-ning från a-kassa, mot 14 procent i oktober 2012.¹⁰ Endast 11 procent av de arbetslösa medlemmarna i a-kassorna fick 2012 ut 80 procent av sin tidigare lön i ersättning.¹¹ Denna utveckling bör ses mot bakgrund av en ökad arbetslöshet, och inte minst ökad ungdomsarbetslöshet. Antalet unga som får a-kassa minskade mellan 2006 och 2012 med 76 procentenheter.¹²

Avgörande i detta sammanhang blir därför att endast en liten grupp av outsiders omfattas av a-kassan; mer än två tredjedelar, 70 procent, av samtliga arbetslösa och undersysselsatta omfattades 2012 inte av a-kassan.¹³ A-kassan behöver således inte per automatik gynna gruppen outsiders. De kategorier inom outsiders som aldrig nått upp till kraven för inträde i a-kassan är framförallt den unga arbetskraften, deltidsanställda och timanställda.

Det arbetsmarknadspolitiska förslaget om att höja a-kassan mättes för första gången i den nationella SOM-undersökningen 2007.¹⁴ Det är också detta år då arbetsmark-nadsopinionen skiljer ut sig, med ett större motstånd till förslaget, i kombination med ett något lägre stöd för förslaget än efterföljande år. Vid mättillfället 2007 hade alliansregeringen just blivit valda på ett mandat som bland annat innefattade sänkningar av a-kasseersättningarna. Mättillfället 2012 uppvisar 5 procentenheters ökning av andelen som anser att förslaget är mycket eller ganska bra till 55 procent av respondenterna som besvarat frågan, medan andelen som anser att förslaget är mycket eller ganska dåligt minskat marginellt till 16 procent.

Det andra arbetsmarknadspolitiska förslaget som vi har analyserat är förslaget om att mjuka upp arbetsrätten. Den svenska arbetsrätten omfattar både svensk arbets-marknadslagstiftning, EU-rätt, kollektivavtal och enskilda anställningsavtal, men

Egenintresset i arbetsmarknadsopinionen

135 uttrycket ”mjuka upp arbetsrätten”, som respondenterna fått ta ställning till i den nationella SOM-undersökningen från 2012, kan utifrån den samtida samhällsdebat-ten framförallt associeras med Lagen om Anställningsskydd (LAS) och de tillhörande turordningsreglerna. Bilden som sprids av förespråkare för förslaget är framförallt att arbetsrätten utgör ett hinder för outsiders att ta sig in på arbetsmarknaden, att turordningsreglerna har en speciellt missgynnande effekt för outsiders, och att den svenska arbetsrätten skapar en stelbent arbetsmarknadsreglering som försvårar för företag att anställa och hämmar den svenska konkurrenskraften.¹⁵ I kontrast till dessa problembilder så indikerar tidigare forskning att anställningsskyddet i LAS i praktiken under de senaste dryga 10 åren har urholkats genom Arbetsdomstolens praxis, till förmån för arbetsgivarna och deras handlingsutrymme.¹⁶

De politiska partier som specifikt använder uttrycket ”mjuka upp arbetsrätten” i dagens samhällsdebatt är regeringspartierna Folkpartiet och Centerpartiet. De båda partierna förespråkar en ”modernisering” av arbetsrätten som bland annat innefat-tar ett avskaffande av de nuvarande turordningsreglerna.¹⁷ Centerpartiet har som utgångspunkt för sitt förespråkande av uppmjukning av arbetsrätten framhållit orättvisan i att den som har haft jobb längre och fått chans att skaffa sig kunskap, kontakter och tillgång till a-kassa skyddas på bekostnad av dem som inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden, det vill säga att turordningsreglerna gynnar insiders på bekostnad av outsiders.¹⁸

Den samtida samhällsdebatten om arbetsrätt, och därmed vad respondenterna kan antas tolka in i detta breda begrepp, innefattar även de så kallade ungdomsavtalen som skulle innebära en förändring av LAS.¹⁹ Som svar på ungdomsarbetslösheten som växande samhällsproblem förespråkar Centerpartiet och Folkpartiet införande av ungdomsavtal som ska skapa lägre lönekostnader för arbetsgivare genom en sänkning av arbetsgivaravgiften och införande av lägre ingångslöner.²⁰ Kritik har i detta sammanhang riktats mot risken att förvandla den unga arbetskraften till en andra klassens arbetstagare som ej arbetar under samma villkor som den etablerade arbetskraften. Detta skulle i sådana fall cementera den unga arbetskraften inom gruppen outsiders.

Förslaget om att mjuka upp arbetsrätten ingick för första gången i den nationella SOM-undersökningen 1996. År 1999 nådde stödet för uppmjukning av arbetsrätten sin topp, då 48 procent ansåg att uppmjukning av arbetsrätten var ett mycket eller ganska bra förslag. Trenden har sedan vänt nedåt, men 2011 års arbetsmarknads-opinion uppvisade en återhämtning och att förslaget återigen ökade i popularitet.

Vid mättillfället 2012 har det endast skett en marginell förändring av andelen som anser det vara ett mycket eller ganska bra förslag till 36 procent av respondenterna, samtidigt som andelen som anser det vara ett mycket eller ganska dåligt förslag har minskat med 5 procentenheter och är tillbaks på samma nivå som i början av 2000-talet med 20 procent.

Förslaget att lagstifta om rätt till heltid för deltidsanställda har framförallt lyfts i jämställdhetsdebatten. Genom tidigare forskning är det välkänt att den kvinnliga

Love Christensen och Sandra Engelbrecht

136

arbetskraften i betydligt större utsträckning än den manliga arbetskraften befinner sig i deltidsarbete; år 2011 arbetade cirka 35 procent av alla kvinnor i Sverige mindre än 35 timmar i veckan.²¹ Den kvinnliga arbetskraften är på så sätt överrepresen-terad inom denna grupp av outsiders. Förslaget att lagstifta om rätt till heltid för deltidsanställda mättes för första gången i den nationella SOM-undersökningen 2011. Andelarna för samtliga svarsalternativ förefaller snarlika år 2011 och 2012, vilket stärker tilltron till resultatet. År 2012 ansåg 50 procent av respondenterna att det var ett mycket eller ganska bra förslag, och 19 procent att det var ett mycket eller ganska dåligt förslag.

Frågan om att stärka de deltidsanställdas rätt till heltid har framställts som högt prioriterad av både Socialdemokraterna och LO. Vid Socialdemokraternas partikongress 2013 togs beslut om att inte lagstifta om rätt till heltidsarbete vid ett eventuellt regeringsskifte, utan att överlåta frågan till arbetsmarknadens parter samt att arbeta för att förverkliga rätt till heltid för deltidsanställda inom kom-munal verksamhet i kommuner med socialdemokratisk majoritet.²² Vänsterpartiet är därmed den tydligaste förespråkaren av förslaget, med en ståndpunkt som tar sin grund i ett jämställdhetsperspektiv och framhäver att kvinnor skulle gynnas av rätt till heltid.²³ Moderaterna däremot menar att implementeringen av en sådan lag skulle leda till ökad arbetslöshet till följd av att det skulle bli för kostsamt för arbetsgivare att anställa och att svängningar i arbetskraftsbehovet skulle göra många deltidsanställda arbetslösa.²⁴

Förslaget om att införa lägre ingångslöner för ungdomar är ett politiskt omstritt förslag. Allianspartierna är splittrade i frågan. Folkpartiet och Centerpartiet är för-språkare och förslaget är en konkret beståndsdel i de så kallade ungdomsavtalen.

Moderaterna är emot förslaget och betonar istället vikten av att undvika politisk inblandning i lönebildningen, som i enlighet med den svenska modellen bör regleras av arbetsmarknadens parter.²⁵ Bland förespråkare för förslaget förväntas lägre ingångs-löner för ungdomar minska ungdomsarbetslösheten genom att fler arbetsgivare har råd att anställa unga. Som en beståndsdel av ungdomsavtalen, så har förslaget om att införa lägre ingångslöner för ungdomar mottagit samma kritik rörande risken att cementera den unga arbetskraften inom gruppen outsiders.

Förslaget om att införa lägre ingångslöner för ungdomar mättes för första gången i den nationella SOM-undersökningen 1998. Arbetsmarknadsopinionen uppvisade då ett större stöd än motstånd till förslaget; 46 procent ansåg att förslaget var mycket eller ganska bra medan 30 procent ansåg att förslaget var mycket eller ganska dåligt.

Den folkliga opinionen har förändrats sedan mättillfällena 1998-99; år 2012 var andelen som anser det vara ett mycket eller ganska bra förslag nästan likvärdigt med andelen som anser det vara ett mycket eller ganska dåligt förslag, 37 procent respektive 35 procent.

Förslagen om att införa hårdare regling av bemanningsföretag och att avgiften till alla a-kassor ska vara lika mättes för första gången i den nationella SOM-undersökningen år 2012. Båda förslagen är aktuella i den samtida politiska debatten. Förslaget om

Egenintresset i arbetsmarknadsopinionen

137 att införa hårdare reglering av bemanningsföretag kan härledas till den debatt som skapats kring EU:s bemanningsdirektiv, som trädde i kraft år 2008. I Sverige har det under flera år debatterats huruvida direktivet och lagstiftning är förenlig med den svenska modellen. I november 2012 antog riksdagen en ny lag för att genomföra bemanningsdirektivet; lagen om uthyrning av arbetstagare (uthyrningslagen), som ska garantera att en anställd på ett bemanningsföretag inte har sämre villkor än en anställd i kundföretaget och undanröja otillåtna hinder mot bemanningsföretag.²⁶ Vid en granskning av kollektivavtal för tjänstemän inom bemanningsbranschen i Sverige så har det visat sig att de bemanningsanställda tjänstemännen ofta har längre arbetstid och lägre lön än dem som är anställda i kundföretagen.²⁷ Opinionen i 2012 års nationella SOM-undersökning uppvisar ett klart större stöd än motstånd till förslaget att införa hårdare reglering av bemanningsföretag; 62 procent av respon-denterna ansåg att det var ett mycket eller ganska bra förslag och 7 procent ansåg att det var ett mycket eller ganska dåligt förslag.

Förslaget om att avgiften till alla a-kassor ska vara lika är en reaktion på den borgliga regeringens reform som innebar att anställda i branscher med hög risk för arbetslös-het också ska betala högre avgifter till arbetslösarbetslös-hetsförsäkringen. Avgiftssystemet har kritiserats för att vara orättvist och det tycks även finnas en stark koppling mellan höjningar av avgiften till vissa a-kassor och medlemsras i berörda fackföreningar.²⁸ Sedan avgifterna till a-kassorna differentierades så uppskattas en halv miljon sys-selsatta ha valt bort försäkringen genom att lämna sitt medlemskap eller avstå från att bli medlemmar.²⁹ Socialdemokraterna förespråkar att en avgift baserad på risk för arbetslöshet tas bort, och den moderata finansministern Anders Borg gav under hösten 2012 en indikation om att han möjligen är öppen för att avskaffa skillna-derna och införa en enhetlig avgift.³⁰ I den nationella SOM-undersökningen 2012 var en övervägande majoritet av respondenterna positivt inställda till förslaget om att avgiften till alla a-kassor ska vara lika; 59 procent ansåg att förslaget var mycket eller ganska bra och 11 procent ansåg att det var mycket eller ganska dåligt. Detta arbetsmarknadspolitiska förslag relaterar väl till vårt teoretiska ramverk då det på ett direkt sätt fångar upp intressekonflikten mellan insiders och outsiders.

intressekonflikter på arbetsmarknaden

Vad kan vi förvänta oss för utfall i opinionen av de förslag som respondenterna får ta ställning till? Utifrån teorin om insiders och outsiders kan vi härleda hypoteser om skillnader i respondenternas inställning till förslagen. Insider-outsider-teorin har sitt ursprung i nationalekonomerna Assar Lindbecks och Dennis J. Snowers studie av 1970-talets ekonomiska stagnation.³¹ Lindbeck och Snower frågade sig varför den höga arbetslösheten bet sig fast och lönerna inte anpassade sig till den nya lägre produktivitetsnivån. Svaret söktes bland arbetsmarknadens insiders – etablerade indi-vider på arbetsmarknaden vars löner ofta sattes genom centraliserade förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivare. Lindbecks och Snowers tes var att insiders

Love Christensen och Sandra Engelbrecht

138

endast fokuserade på sin egennytta och därmed upprätthöll en för hög lönenivå som resulterade i att arbetslöshetsnivån låg över vad de menade var den naturliga arbetslöshetsnivån. Det ledde till att outsiders – definierat som de arbetslösa – inte kunde etablera sig på arbetsmarknaden. Lindbeck och Snower identifierade dock ett hot mot insiders ställning inom produktionsrelationen: de riskerade att bli utbytta av personer med lägre löneanspråk. Detta hot kunde insiders emellertid avvärja genom implementerandet av olika former av anställningsskydd.

I sin vidareutveckling av Lindbecks och Snowers teori fokuserade statsvetaren David Rueda på de politiska konsekvenserna av en tudelad arbetarklass i insiders och outsiders, och i synnerhet hur socialdemokratiska partier hanterar en splittring av arbetarklassens intressen. Inom politisk ekonomi rådde länge konsensus om att socialdemokraterna kan förväntas driva en politik för en så låg arbetslöshet som möjligt. Till följd av att arbetarklassen jämfört med andra klasser var betydligt mer sannolik att drabbas av arbetslöshet förväntades socialdemokratiska partier att söka skydda sina kärnväljare genom att driva en politik för full sysselsättning.³² Rueda menar dock att förståelsen av arbetarklassen som en homogen enhet är förenklande och att arbetarklassen är delad i två grupper med olika risk att drabbas av arbets-löshet: insiders och outsiders.³³ Skillnaden i risk och de intressen som följer därav utgör kärnan och samtidigt den mest problematiska delen i den politisk ekonomiska teorin om insiders och outsiders.

En viktig skillnad mot Lindbeck och Snower är att Rueda inte likställer outsiders med enbart de arbetslösa utan även inkluderar individer i prekära anställningsformer och studenter.³⁴ Vidare ser Rueda enbart insiders som de socialdemokratiska kärnväl-jarna och argumenterar för att socialdemokraterna följaktligen kommer att driva en arbetsmarknadspolitik som gynnar insiders på bekostnad av outsiders. Det tydligaste uttrycket för detta är socialdemokratiska partiers starka stöd för anställningsskydd vars funktion är att skydda insiders från godtyckliga avsked och låglönekonkurrens men där en oavsedd bieffekt blir försvårandet av etableringen av outsiders på arbets-marknaden. Av detta följer att outsiders intressen kan ligga arbetsgivarnas och den övre medelklassens intressen närmre (i fortsättningen benämnda ledande positioner) än den andra gruppen inom den egna klassen. Detta, menar Rueda, leder till ett strategiskt dilemma för de socialdemokratiska partierna som kan få problem att driva en politik för arbetarklassen som helhet. I stället öppnas det elektorala spelfältet upp för andra partier att söka vinna stödet från den del av arbetarklassen vars intressen socialdemokraterna inte förespråkar: väljer socialdemokraterna att representera i huvudsak insiders kan outsiders attraheras av vänsterpartier eller populistiska partier, men om de i stället väljer att driva en politik i outsiders intresse öppnar de upp för konkurrens från borgerligt håll om rösterna från insiders.³⁵

Det har dock riktats kritik mot teorins förståelse av dessa två gruppers intressen, bland annat av statsvetaren Patrick Emmenegger. Emmenegger menar att det finns anledning att tro att det teoretiska ramverket inte utgör en tillfredsställande för-klaring av arbetsmarknadens politiska ekonomi. För det första kan olika former av

Egenintresset i arbetsmarknadsopinionen

139 rationalitet ge upphov till diametralt olika slutsatser. Rueda antar att outsiders, som missgynnas av anställningsskyddet, har ett intresse att avskaffa det. Emmenegger framhåller istället att en individ i en prekär anställningsform lika väl skulle kunna inse värdet av anställningsskydd om personen istället tänker långsiktigt och hoppas nå en position på arbetsmarknaden där personen skyddas från arbetslöshet av anställ-ningsskyddet.³⁶ Den andra kritiken tar fokus på att outsiders – trots att de skiljer sig från insiders i fråga om arbetsmarknadspolitiken – bör föredra partier från vänster, vilket skulle kunna ge utslag i arbetsmarknadsopinionen om denna främst drivs av partisympatier. Emmeneggers sista kritikpunkt är avgörande för vårt kapitel och handlar om att insiders och outsiders kan förväntas ha liknande preferenser gällande arbetsmarknadspolitiken. Kritiken avser att insider-outsider-ramverket ignorerar hushållsrelationer och att både insiders och outsiders har ett långsiktigt intresse av att motstå avregleringar av arbetsmarknadslagstiftning i kontrast till individer med ledande positioner. Eftersom att många i outsiderkategorin är kvinnor och unga, menar Emmenegger i linje med statsvetaren Paul Pierson, att dessa personer ofta är ekonomiskt beroende av män eller fäder och att det därmed ligger i deras intresse att dela deras politiska preferenser. Den andra punkten bygger på nationalekonomen Euclid Tsakalotos argument utifrån sociologen Walter Korpis maktresursteori om att även om outsiders har en lägre optimal reglering ligger det i deras intresse att inte stödja avregleringar av arbetsmarknadslagstiftningen eftersom att detta långsiktigt gynnar arbetsgivarna på bekostnad av både insiders och outsiders.³⁷

Även om Emmeneggers kritik av insider-outsider-teorin pekar på flera viktiga problematiska aspekter av ramverket, finns det fog för att förvänta sig att den väl kan användas för att förklara arbetsmarknadspolitiska opinioner i Sverige. Det krävs inga överdrivna antaganden om individers rationella beteende för att ramverket skall fungera. Det krävs dock att individerna på arbetsmarknaden agerar i sitt kortsik-tiga egenintresse utifrån sin position på arbetsmarknaden. Dessa krav på rationellt beteende och information är betydligt mindre krävande än exempelvis de som krävs för att Tsakalotos argument skall hålla, som förutsätter att en individ är insatt i hur maktförhållandet mellan arbete och kapital påverkas av arbetsmarknadsreglering.

Dessutom kan man förvänta sig att effekten av hushållsrelationerna är något mindre inom kontexten för en relativt jämställd socialdemokratisk välfärdsstat i jämförelse

Dessutom kan man förvänta sig att effekten av hushållsrelationerna är något mindre inom kontexten för en relativt jämställd socialdemokratisk välfärdsstat i jämförelse

In document Vägskäl 43 kapitel om politik, medier och samhälle (Page 131-153)