Artikeln Conservation of art in public places diskuterar etiska och juridiska problem som kan uppstå i samband med konservering och förvaltning av konst i offentlig ägo. Två jämförelser görs, dels avseende förvaltning mellan byggnadsanknuten och lös konst, dels avseende konserveringens beslutsprocess mellan äldre och samtida konstverk. Utgångspunkt för diskussionen är en inventering av Region Skånes konstsamling.1
Mot bakgrund av en ständigt växande konstsamling initierade Region Skåne år 2002 en utredning om landstingets lösa konst. Uppdraget var att undersöka om samlingen fortsatt skulle förvaltas av Region Skåne och inför detta beslut skulle följande genomföras:
• en översiktlig bedömning av konstsamlingen och dess skick eller status
• en översyn av rutiner med eventuella ändringsförslag • en prioritering av vårdåtgärder/konservering
• tidsberäkning avseende vårdåtgärder/konservering • kostnadsberäkning för ett åtgärdsprogram
Konstsamlingen bestod av konstverk av skilda material, där konst på papper var den enskilt största gruppen om cirka 70 %. Invente-ringen visade att närmare två tredjedelar, 65 %, av dessa var monte-rade med syrahaltig montering eller helt utan passepartout. Majori-teten av de syrahaltiga passepartouterna fanns på konstverk äldre än tio år. Bortsett från behovet av ommontering var det få verk som uppvisade skador, enbart 5 %, och dessa var relativt lindriga.
Måleri på duk och pannå var den näst största enskilda gruppen med cirka 16 % och den grupp konstverk som uppvisade flest skador, cirka 60 %, i olika omfattning. Ofta fanns flera typer av skador på samma målning.
1 I artikelns avsnitt om bakgrunden till offentlig konst i Sverige insmög sig en felöversättning på så sätt att den så kallade enprocentsregeln beskrivs som en lag,
Övriga konstverk, cirka 14 % av samlingen och bestående av glas, keramik, metall, textil och trä, var i princip skadefria. Textilierna hade dock ofta skador orsakade av upphängning. Flera textilier var smutsigare än annan konst, då de var placerade i öppna och all-männa utrymmen där många människor passerade. Smuts fastnar lättare på en porös och fibrig yta än en som exempelvis är skyddad av glas.
Konstverkens skador kunde ofta – men inte alltid – sättas i relation till verkens placering, vilken huvudsakligen var i korridorer och gemensamma utrymmen, endast undantagsvis i sjukhussalar. Synlig smuts som fläckar eller damm fanns mestadels i öppna miljöer, på platser nära entréer och där många människor var i rörelse. Konstverk placerade i öppna miljöer var i högre grad utsatta för skaderisker än de som fanns i korridorer. Konstverk i korridorer, där vagnar och utrustning kördes runt, var i sin tur mer utsatta än de som fanns på vårdcentraler eller vårdhem. Detta gällde dock inte de korridorer som var utrustade med räcken för patienterna, som rehabiliteringsavdelningar, då räckena skapade en skyddande distans mellan konstverk och omgivning. Enstaka skador var relaterade till material och konstnärlig metod. Vid det begränsade antalet vård-inrättningar som undersöktes, fanns det inget som tydde på att en viss konstmottagare var bättre eller sämre för konsten än en annan. På alla vårdinrättningar fanns lugnare avdelningar och de med större rörelse. I stället var det den enskilda mottagaren eller vårdenheten som visade sig vara av betydelse. De vårdenheter där personalen själv hade valt ut den konst som skulle finnas på väggarna visade sig – inte oväntat – ha störst intresse och engagemang för att själva inventera och rapportera eventuella förändringar till konstkonsul-terna vid Region Skåne. På de platser där konsten var illa monterad eller allmänt nött och sliten, upplevdes den som tråkig och place-rades bakom en kopieringsmaskin eller användes som anslagstavla.
Inventeringen bildade underlag för en förvaltningsplan med för-slag på rutiner kring konsthantering, förvaring och konservering. Ett förslag till prioritering av konserveringsåtgärder utarbetades med beräknad tidsåtgång och ekonomisk kalkyl. Som ett resultat av utredningen kom konstsamlingen fortsatt att förvaltas av Region Skåne och dess kulturförvaltning Kultur Skåne till år 2012 då den
organisatoriskt flyttades över till Regionfastigheters förvaltnings-område.
I artikeln Conservation of art in public places diskuteras också fråge-ställningar som rör de etiska ställningstaganden som sker under konserveringsprocessens val av material och metod.
Landstingen köper vanligen samtidskonst, till skillnad från hur en museisamling ofta är uppbyggd med kompletterande inköp, nyin-köp, gåvor och donationer. I artikeln fanns därför en underliggande fråga huruvida konserveringens intervention (när), material (vad) och metoder (hur) skiljer sig mellan konservering av ett samtida konstverk och ett äldre konstverk, och om landstingets funktions-perspektiv på konsten i så fall påverkar konserveringsprocessen. Det visade sig dock vara svårt att få entydiga svar.
För de etiska problem som diskuteras har speciellt fokus legat på frågor som rör huruvida konstverkets ålder påverkar beslut kring de material och den metod som eventuellt ska användas under konser-veringsprocessen. En hypotes i artikeln är att de material och/eller metoder som konstnären har använt i äldre tider så att säga är medel för att nå målet, det färdiga verket, medan de för samtida konst kan ha betydelse i sig själva. Uttryckt på annat sätt kan material och metoder dels vara viktiga för konstverkets utseende eller fram-ställning av motivet, som att blå färg lagd med spatel återger ett himmelsparti oavsett vilket pigment som är använt, dels vara viktiga för verkets inneboende mening eller innebörd, som när ett specifikt blått pigment strösslas på en bit av konstverket eller att det är en viss typ av akrylfärg som har använts. Inför en eventuell konser-vering är det därför viktigt att undersöka om, och i så fall på vilket sätt, material och arbetsprocess har haft speciell betydelse för konst-nären och därmed för verkets innebörd. Sådan kunskap har bety-delse vid tolkningen av konstverket, nu och i framtiden, och bör vara underlag för de beslut som fattas kring konserveringens material och metoder.
Etiska aspekter i samband med konserveringsprocessen är viktiga att tydliggöra, då bakomliggande värderingar påverkar om och hur bevarandet genomförs. Brister i konservering och förvaltning kan få juridiska påföljder. Om ett konstverk förändras (exempelvis under konservering), flyttas eller dess omgivning förändras på så vis att det
kan uppfattas som kränkande mot konstnärens ideella rätt till sitt verk, strider detta mot lagen om upphovsrätt. Här kan alltså finnas inneboende konflikter mellan å ena sidan bruk och konservering, å andra sidan mellan konstnärens rätt och ägarens önskemål.