Undersökningen visade att ingen av de intervjuade lärarna kopplade cybersvenskan till läroplan, kursplan, det vidgade textbegreppet eller den litteracitetpraxis som Wedin (2006) beskriver, trots att de tycks vara väl medvetna om att eleverna dagligen använder sig av cybersvenska i skrift. Anders och Cecilia uttalade sig, med blandad oro, om riskerna med cybersvenskan. Cecilia menade att den bästa lösningen var att utestänga cybersvenskan från skolan och istället låta eleverna fokusera på de skriftliga standardnormer som är gällande för till exempel framtida studier och jobbansökningar. Anders menade att det
visserligen var viktigt att eleverna lär sig skilja på olika språknormer och när vilken norm passar var, men ansåg att den typen av språkliga iakttagelser och jämförelser lämpade sig bättre i exempelvis fjärde och femte klass. Bea var den enda läraren som ansåg att eleverna i skolan skulle kunna använda sitt cyberspråk i chattforum i exempelvis internationella sammanhang men dessa idéer hindrades på grund av brist på fungerande datorer.
Skolans viktigaste mål är att förbereda eleverna för deras kommande liv, menar Wedin (a.a), och att den förberedelsen inkluderar sociolingvistisk medvetenhet och förståelse för att man med olika sätt att skriva också uppnår olika syften.
Ingen av de intervjuade eleverna hade erfarenhet av att lärare medvetet tog in
cybersvenska i sin undervisning. Min fråga, om på vilket sätt cybersvenskan skulle kunna användas i skolarbete, möttes med skepsis och tveksamhet och viss förundran av eleverna. Detta berodde sannolikt på att samtliga fyra elevrespondenter var av den uppfattningen att cybersvenskan inte var tillåten i skolan. Flickan i år 9 såg cybersvenska som ett ”klurigt och smart sätt att skriva” och berättade att hon ibland använde skrivsättet för att snabbt föra ner tankar och idéer inför ett arbete (jfr med Anders tankar om cybersvenska som anteckningsspråk). Hon ansåg att det självklart var viktigt att kunna skriva ”ordentligt” men önskade att lärarna kunde se cybersvenska som ett språk ”bredvid” det vanliga
skriftspråket. Detta uttalande kan tyda på att flickan utvecklat en språklig medvetenhet som tillåter henne att välja språknorm utifrån textens syfte och mottagare. Pojken i år 9 var av en annan åsikt då han svarade att cybersvenska inte hör hemma i skolan eftersom eleverna då ”skulle blanda ihop” cybersvenska med den offentliga skrivnormen. Han menade att acceptans av cybersvenska i skolan leder till förvirring och att han ”av misstag” kan komma att använda någon cybersvensk förkortning i en framtida anställningsansökan och därmed gå miste om jobbet.
Under intervjuerna upplevde jag skillnader gällande språkmedvetenhet hos eleverna i år 6 i jämförelse med eleverna i år 9. Niondeklassarna hade åsikter och resonerade generellt om språk på ett mer utvecklat och distanserat sätt än sjätteklassarna. Min egen uppfattning är att eleverna verkade befinna sig på olika nivåer i den språkliga utvecklingen. Detta
överensstämmer också med vad Hård af Segerstad (2005) funnit i sina undersökningar, att eleverna (år 4-9) befinner sig i ett stadium av inlärning och att de, på många sätt, ännu är ovana skribenter. Hon menar att de skriver med hjälp av de kunskaper om språket som de förvärvar i hemmet, på fritiden och i skolan.
5 Diskussion
I och med cybersvenskans tillkomst och ökande användning, pågående utveckling och spridning nedåt i åldrarna är det kanske tid för oss pedagoger att fundera över vårt
förhållningssätt. De fåtal studier som gjorts i ämnet, som ju de facto är tämligen nytt, pekar på att vi inte ska blunda för cybersvenskans existens utan ta in den som en del i
undervisningen (Wedin 2006, samt Hård af Segerstad & Sofkova Hashemi 2005). Ju bredare språklig grund eleverna har att stå på, desto lättare är det att utveckla ett rikt och brett språk framöver. I Lpo 94 står det att vi som pedagoger ska möta eleven där han eller hon befinner sig och använda de kunskaper och erfarenheter han eller hon har med sig. Detta kan mycket väl tolkas så att lärare, utifrån den uppmaningen, borde ta upp och belysa cybersvenskan, vända och vrida på den samt betrakta den utifrån vad den är? I min
undersökning framkommer det att de intervjuade lärarna inte gjort någon koppling mellan cybersvenska, Lpo 94 och ämneskursplanerna. Detta är för mig inte särskilt förvånande eftersom varken Lpo 94 eller kursplanen för svenska ger några konkreta hållpunkter att luta sig emot. Värt att påpeka är att Lpo 94 författades och togs i bruk innan datorer och Internet började användas som kommunikationsmedium av allmänheten eller i skolan och att den därför får tolkas efter eget huvud när det gäller cybersvenskan. Är pedagogen av den inställningen att cybersvenska inte hör hemma i skolans offentliga språknorm kan denne finna stöd i Lpo 94 och kursplan, men detsamma gäller också för den som tycker att cybersvenskan har sin plats i skolan.
Vad kan det då bero på att cybersvenskan tycks så svår att förhålla sig till ur pedagogisk synvinkel och kanske framför allt när det gäller svenskämnet? Det skulle kunna bero på de
olika normer som reglerar vårt språk, den privata normen som styr vårt talade språk och den offentliga normen som styr vårt skrivna språk (Teleman 1979, 1991). Det uppstår, menar jag, en normkonflikt gällande cybersvenskan eftersom inslagen av talspråk och talspråkliga uttrycksformer är många, trots att det handlar om skrift (Einarsson 2004). Konflikten består troligen i att den norm som styr vårt talade språk inte är lika distinkt och regelbetonad som normen för skriftspråk, vilket i sin tur gör att det i cybersvenskan inte finns några tydliga språkliga riktlinjer att förhålla sig till (Teleman 1979). Vart efter cybersvenskans informella språkstil vinner mark och dyker upp i sammanhang där den offentliga normen tidigare varit allenarådande, kommer kanske en ny och parallell språklig norm att utformas (Wedin 2006) och accepteras, ett talspråk förmedlat i skrift. Dagens språknormer är ju inte nödvändigtvis också morgondagens (Einarsson 2004).
Den slutsats jag drar angående eleverna är att det främst verkar vara två aspekter som påverkar dem när det gäller användandet av cybersvenska i skolan. Den första aspekten är att eleverna betraktar cybersvenskan som ett ungdomsspråk och därmed inte förknippar det med de texter som hör skolarbetet till. Den andra är att de påverkas av lärarnas inställning till skrivsättet, att det inte är tillåtet, vilket också tydligt framkommer i deras intervjusvar. Ungdomsspråk har förekommit i alla tider och varit föremål för åtskilliga diskussioner och vetenskapliga studier genom åren. Inställningen till och sättet att bemöta ungdomsspråk i skolan har också varierat. (Kotsinas, 1996, sid. 57) Företeelsen är alltså inte ny. Tidigare ungdomsspråk har berikat, för det menar jag att de har gjort, vårt talade språk och ingår delvis numera i standardsvenskan. Det finns bland pedagoger, enligt min erfarenhet, en tydligare acceptans för talat ungdomsspråk eftersom lärarna själva någon gång använt ett sådant språk. Forskning visar gång på gång att det inte heller påverkar språket permanent utan är en del av språklig socialisering och identitet (Einarsson 2004). En tredje aspekt skulle kunna vara att ungdomarna faktiskt vill ha språket i fred. Ett sorts språkrum där de kan formulera sig friare utan att lärare lägger sig i vad eller hur de skriver. Två av eleverna nämner också detta i intervjuerna när de säger att cybersvenska är ett språk som främst används kompisar emellan.
Under mina observationer framkom det att det rådde ett mycket tillåtande klimat på skolan gällande mobiltelefoner, vilket var en ny erfarenhet för mig. Jag observerade också att eleverna under vissa lektioner lyssnade på musik via sina mobiltelefoner/Mp3-spelare samtidigt som de arbetade med skoluppgifter. Då jag frågade Cecilia, som också är rektor på skolan, vad detta berodde på förklarade hon att hon var av den åsikten att många elever fokuserar bättre om de får lyssna på musik. Detta förankrade hon genom att hänvisa till egen erfarenhet men framför allt vetenskapliga belägg som hon tagit del av. Jag menar att det Cecilia säger, både som enskild pedagog men också som rektor, är mycket intressant och också kan användas för att belysa problematiken runt cybersvenskans roll i skolan. I fallet med musik under lektionstid har Cecilia egen positiv erfarenhet och säger sig dessutom ha förankrat det i vetenskapen. Detta har inneburit att ett beslut fattats i
skolledningen om att tillåta mobiler och Mp3-spelare för ändamålet. Man kan fråga sig hur det hade sett ut om Cecilia haft positiv erfarenhet av cybersvenska i skolarbete och
dessutom fått stöd av läro- och kursplan samt forskning!
Undersökningen visade lärares och elevers attityder till cybersvenska i skolmiljön men hur ser lärarutbildningen på densamma? IT-tekniken växer och idag antar högskolorna att varje student har de kunskaper som krävs för att använda ordbehandlingsprogram och/eller sökprogram på Internet. Skolinformation och studentarbeten skickas huvudsakligen via e- post, scheman hittas på hemsidan och kursanpassade diskussionsforum nyttjas. Framtiden är teknik och tekniken är framtiden, men under min utbildning inom ämnet svenska i ett mångkulturellt samhälle har jag varken mött eller diskuterat cybersvenskan, ej heller läst forskningsrapporter eller doktorsavhandlingar i ämnet. Hur kommer då jag och mina samtida utbildningskollegor bemöta de cybersvenskskrivande eleverna i skolan? Den frågan kan jag bara spekulera i, men utifrån den kunskap och insikt som denna
undersökning tillfört mig blir det troligtvis utifrån de personliga referenserna var och en har till cybersvenska. Johan Elmfeldt, fil. dr i litteraturvetenskap och enhetschef på Malmö högskola, avslutar en artikel i Praktik och Teori så här:
Språket är en plats för experiment, där vi alla kan delta, men ständigt skapas nya hierarkier och de representerar maktförhållanden. I framtiden kommer det visuella få en allt större
betydelse och vi måste lära oss att handskas med alla de kombinationer mellan text, bild och ljud som nya kommunikationsteknologiska maskiner möjliggör. (nr 2/2003)
6 Avslutning
När jag inledde arbetet med den här undersökningen drevs jag i huvudsak av nyfikenhet på en för mig ny språklig företeelse introducerad av mina två äldsta barn. Döttrarnas SMS- meddelanden till mig liknade formmässigt inte alls det jag skickade till dem. (Även om jag också är kapabel till en smiley eller två.) De innehöll ord och förkortningar som till en början var okända och fick mig att börja fundera. Kunde man skriva på det sättet? Fanns det risker med det? Påverkade det barns förmåga att skriva ”korrekt”? Hur såg lärare och elever på saken? Personligen fann jag många uttryckssätt och stavningsvarianter kreativa men ska inte sticka under stol med att den bristande interpunktionen ibland också fick svenskläraren i mig att rysa. När jag valde inriktning på mitt arbete kom jag fram till att jag ville veta hur lärare och elever ser på cybersvenska som språklig företeelse. I samband med det började jag också fundera på om cybersvenskan hade någon funktion i skolan?
Fick jag då svar på mina frågeställningar? Ja, jag anser att mina frågeställningar i stort besvarades i denna småskaliga undersökning. Mina tre lärarrespondenter visade sig ha varierande uppfattning om användandet av cybersvenska i skolan vilket var intressant för arbetet. Det kunde lika gärna ha varit så att lärarna hade samma uppfattning om ämnet i den ena eller andra riktningen. Nu kan jag istället anta att mina informanter speglar en mer allmän uppfattning, så som det möjligen kan se ut på skolor runt om i landet. Underlaget i undersökningen är dock alldeles för litet för att det med säkerhet ska gå att dra några mer generella slutsatser. Det jag inte fick tydliga svar på var om cybersvenskan kunde ha en funktion i skolsammanhang, vilket förvånade mig. I elevernas fall kan svaren vara ett resultat av att de upplevde att cybersvenska inte var accepterat i skolan, vilket framkommit i intervjuerna. Trots allt utfördes intervjuerna i skolmiljö av en lärarstudent och kanske gav
eleverna mig de svar som de trodde att jag ville höra. Om jag skulle göra om arbetet hade det varit intressant att få möjlighet att utföra intervjuerna utanför skolmiljön och utan att de kände till min kommande yrkesroll. Med mer tid till mitt förfogande hade det också varit intressant att ha längre observationsperioder, utöka antalet respondenter och inkludera fler skolor. Med mer tid hade också möjligheten att kunna återkomma till respondenterna för kompletterande intervjuer funnits, vilket hade kunnat fördjupa en del svar.
Utifrån det jag läst och kommit fram till i min undersökning upplever jag att det finns ett mycket stort behov av vidare forskning på området. Cybersvenskan är en unik företeelse inom det svenska språket i det avseendet att det är ett sorts talspråk i skrift och dagens språknormer möter helt enkelt inte cybersvenskan. Därför menar jag att forskning som ger svar på frågor som; Hur bör läro- och kursplan omarbetas för att möta IT-samhället? Hur bör skolan på bästa sätt möta barns och ungdomars nya språkmiljöer, som då exempelvis cybersvenska?
@-}-}- -{-{-@
”Endast med rötter i ett levande privat vardagsspråk kan det offentliga språket leva. Det får vi inte glömma bort, även om vi är klara över att det privata språket utvecklas