Cykelfärden tar längre tid än nödvändigt

Det här kapitlet tar upp frågan om vad som gör att cykelfärden tar längre tid ”än nödvändigt” medan nästa kapitel behandlar vad som gör att cykelfärden tar längre tid ”än vanligt, eller planerat”. Skillnaden mellan dessa frågeställningar är hårfin, men tanken är att den första frågan ska belysa vilka större, mer långsiktiga lösningar som behövs för att förkorta cyklisternas restid, medan den andra istället är inriktad på plötsligt uppkomna hinder, som kanske kan åtgärdas med snabba, mer kortsiktiga åtgärder.

Det viktigaste för att cykelfärden inte ska ta längre tid än nödvändigt, tycks vara att det finns ett sammanhängande cykelvägnät utan onödiga omvägar och med så få hinder som möjligt för cyklisterna. Varje korsning, med eller utan trafikljus, kräver en inbromsning och tar tid för cyklisterna. Tidsåtgången sägs vara beroende av mängden korsande trafik, korsningens utformning och om den är reglerad eller inte. Även planskilda korsningar, i det här fallet cykeltunnlar, tar onödig tid eftersom de ofta har branta anslutningar med tvära kurvor och dålig sikt och många gånger innebär en omväg för cyklisterna. Höjd- skillnader tvärs över cykelvägen, som exempelvis trottoarkanter, samt alltför grova beläggningar anses också vara tidsödande och irriterande.

Åsikterna gick isär i den här frågan och inte alla hade reflekterat över om deras cykel- färd till arbetet skulle kunna går fortare. Flera av deltagarna ansåg att deras cykelväg mellan bostaden och arbetet var bra planerad och att det i regel ”går i full fart”. Dess- utom ansåg inte alla att det var så viktigt att välja den snabbaste vägen utan valde ibland till och med en omväg, om den var trevligare. Majoriteten sa emellertid att de alltid försökte hitta den snabbaste vägen, vilket ibland medförde att de tog genvägar som egentligen inte var tänkta för cykeltrafik.

4.2.1 Drift och underhåll

Det mesta relaterat till drift och underhåll som deltagarna tyckte påverkade restiden, utgjorde plötsliga hinder, alltså något som gör att cykelfärden tar längre tid ”än vanligt eller planerat”, vilket tas upp i nästa kapitel (avsnitt 4.3.1). Flera upplever emellertid att det generellt sett är sämre beläggning på cykelvägarna än på bilvägarna och säger att en bättre beläggning skulle göra cykelturen snabbare och bekvämare. En beläggning med grov textur eller mycket skador, gör det inte bara jobbigare att cykla, utan ökar också risken för punktering.

− I Vallaskogen har de grusat väldigt mycket med stora gruskorn, vilket gör att det har

blivit en smal, smal cykelsträcka i gruset och då försöker man ju följa den för att inte få slir på cykeln. Det är lite otäckt där faktiskt, så det gör ju att man inte kan cykla så fort som man önskar.

4.2.2 Utformning inklusive saknade länkar

När det gäller utformningsdetaljer, är det många av deltagarna som irriterar sig på trafikljusen som de upplever inte reagerar på cyklister och har för långa intervall, vilket ger långa väntetider och gör restiden längre än nödvändigt. Det anses vanligt att trafik- ljusen slår om till grönt för bilisterna, medan det förblir rött för cyklister i samma riktning. Ett annat problem vid trafikljus som flera upplevt, är att cyklisterna tvingas vänta på svängande bilar – ibland så länge att de inte hinner passera innan det blir rött igen. Långa väntetider vid trafikljusen leder till att cyklisterna ibland väljer bilvägen istället eller försöker hitta andra snabbare lösningar som ibland innebär att de bryter mot gällande trafikregler (se avsnitt 4.2.4).

− Trafikljusen är lite irriterande. För bilister blir det förmodligen en markering att när de

kommer så syns det att nu är det någon här på gång, då kan det slå om till grönt. Men för cyklister är det ju inte samma sak på alla ställen, så jag ser ju att bilisterna kanske har grönt men för cykellysena så är det rött … i samma färdriktning. Så där är det ett stopp … ett onödigt hinder.

− Det är väldigt stor skillnad mellan olika rödljus, hur lång tid man får vänta.

Inte bara trafikljusen, utan överhuvudtaget att behöva korsa en väg förlänger restiden för cyklisterna, särskilt där det är mycket trafik. Några väljer att kliva av cykeln och gå för att ”tvinga” bilisterna att lämna företräde, så att de snabbare ska komma över vägen. Framförallt i korsningar som ligger efter en nedförsbacke eller har dålig sikt, där det krävs en kraftig inbromsning, förlorar cyklisterna mycket fart. Någon tycker att det borde finnas fler planfria korsningar, där cyklister inte behöver stanna. Även rondeller upplevs som ett problem, eftersom de inte alltid är anpassade för cyklister. I Linköping nämns även en järnvägsövergång med långa väntetider.

− I Tannefors så har du järnvägen och där kan du få stå länge och vänta och vänta innan

tåget har gått förbi. Det är inte en lyckad lösning för någon där nere när tåget stannar och tar upp folk utanför stan.

− Sedan är det märkligt för, för gångarna och cyklisterna går bommarna ner först, så

bilarna kan fortsätta att åka hur mycket som helst, så vi får stå längst och så går de upp sist för oss. … Så man kan få stå jättelänge där. Och där är det ju folk som försöker att smita och det kan ju hända olyckor då.

En vanlig orsak till att cykelfärden tar längre tid än nödvändigt, som deltagarna lyfter fram, är att cykelvägen ofta inte är den genaste vägen. Det påpekas att man som cyklist oftast väljer det som upplevs vara den närmaste och snabbaste vägen, vilket ibland innebär konstiga genvägar. På så sätt skapas ”inofficiella cykelvägar” eller ”etablerade genvägar” som någon annan kallar det. Ibland väljs bilvägen framför cykelvägen, om det går fortare, exempelvis där cykelvägen tar en omväg för att gå igenom en tunnel. I andra fall väljer några att cykla på trottoaren eftersom det går fortast.

− Cykelvägen är ofta inte den närmaste vägen. Den går ofta långa omvägar, till exempel runt en gräsmatta eller park. De borde vänta och se hur folk kör. Som det är nu blir det spår där folk kör, det kan spara några minuter att ta den vägen istället för cykelvägen. − Man måste välja konstiga genvägar istället för att cykla på cykelvägen, om den går en

onödig omväg. Jag får ta genvägen via Ikea och trampa ned i en allé för att det ska gå fortare, annars blir det en omväg. Jag tror genvägen, den används som en inofficiell cykelväg.

Cykelvägarna upplevs, som sagt, inte alltid vara den naturliga vägen och är heller inte alltid kontinuerliga. Deltagarna i fokusgrupperna säger att cykelbanor ibland plötsligt tar

slut, utan någon anvisning om hur cyklisterna ska ta sig vidare. Saknas det cykelväg helt och hållet kan det få folk att välja att ta bilen istället, tror någon.

− Umeå har många cykelvägar, men problemet är att cykelbanorna ibland plötsligt slutar och att man inte vet var de slutar. Jag får cykla genom en parkering och sedan genom en fin trädgård, där det bara finns en upptrampad stig och där det inte är plogat på vintern. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, särskilt inte på vintern. Jag bara vet att cykelbanan fortsätter några meter bort men kan inte se det när jag kommer cyklande och vet inte hur jag ska ta mig dit.

− En sak, är att den väg jag cyklar inte är alltid är så naturlig. Det är höga trottoarkanter på några ställen på min väg till jobbet – då får jag kliva av och leda cykeln över. Det är välförsörjt med cykelväg men ibland så kommer man till ett ställe där cykelvägen tar slut. Då får jag cykla över en parkeringsplats och gräsmatta för att komma vidare. Hur cyklister ska ta sig emellan är inte genomtänkt. Ibland händer det att jag få cykla på trottoaren även om jag vet att det är fel, för alternativet är att cykla på bilvägen. Problem med avsaknad av cykelvägar gör att det känns osäkert. Jag har hittat min egen väg men den är inte helt rumsren.

Inte alla deltagare tycks ha reflekterat över restiden och några håller inte med om att de alltid väljer den genaste och snabbaste vägen. En kvinna i Linköping säger att hon tvärtom väljer en längre väg längs villagator, som hon tycker är trevligare och inte lika blåsig som den snabbare cykelvägen.

Utformning som innebär att det blir svårmanövrerat för cyklisterna, är också något som gör att cyklisterna förlorar fart. Som exempel nämns tvära svängar särskilt i kombination med branta backar, vilket är vanligt i samband med nedfarter till tunnlar. Höga trottoar- kanter är också något som många upplever som tidsödande, framförallt bland deltagarna i Umeå. Några säger att de kliver av och leder cykeln över trottoarkanterna, medan andra saktar ner och lyfter cykeln i farten. Jämförbart med trottoarkanterna, är de höga kanter som kan förekomma vid broskarvar eller där väg går över i cykelväg. Förutom att cyklisterna förlorar fart vid alla kanter, kan de tappa eventuellt bagage vid passagen. Dessa problem har tidigare diskuterats i avsnitten 4.1.2.

− Jag håller med om trottoarkanterna. Min cykelväska hoppar av på grund av detta. Det märkliga är att det förekommer även på nya cykelvägar, övergångarna är hårda och inte mjuka. Jag har tänkt att maila kommunen om det.

4.2.3 Andra trafikanter samt djur och lekande barn

Konfliktsituationer med andra trafikanter är något som deltagarna i fokusgrupperna upplever som tidsödande, framförallt i områden med många fotgängare på cykelvägen. Det framgår att deltagarna tycker att det är cyklisterna själva som får ta ansvar för samarbetet med andra trafikanter och att t.ex. bilisterna sällan visar hänsyn (se vidare diskussion i avsnitt 4.5.3). Av naturliga skäl, känner de sig underlägsna motorfordonen och undviker att konfronteras med dem även om det innebär långa väntetider. Vissa platser vid vissa tidpunkter upplevs extra besvärliga, när många trafikanter ska passera samtidigt och där önskar man att trafikslagen vore separerade.

− Om det fanns cykelvägar där det endast fick vara cyklister, inte gångtrafikanter, skulle turen går snabbare. Cyklister och gångare borde inte behöva dela vägbana, men det är kanske en utopi.

4.2.4 Trafikregler

En följd av att många cyklister ofta strävar efter att hitta den snabbaste och genaste vägen är att de ibland medvetet bryter mot gällande trafikregler. Det gäller framförallt vid de korsningar där de upplever att väntetiden är onödigt lång för cyklister. Många är medvetna om att de gör fel enlig lagen, men tycker att de är berättigade att göra det då de upplever att trafikmiljön inte är anpassad för cyklister. Några påpekar också att de som cyklister inte känner sig lika bundna av trafikreglerna som när de kör bil.

− Jag åkte fast för polisen i morse vid korsningen Malmslättsvägen/Majgatan. Jag ser att

det är grönt för cyklisterna på andra sidan korsningen och kör då över åt samma håll på den första övergången som bara är för gångare, där det inte finns något ljus för

cyklister, fastän jag inte ser om det är grönt, men jag antar det. Av den anledningen att det tar så lång tid så gör man sådana dumheter ibland, men nu gör jag inte om det. Det blev stopp för mig, jag och polisen pratade en lång stund. Att jag gjorde så beror just på att det tar sådan tid innan ljusen slår om.

− Visst kan jag trafikregler men jag cyklar ändå där jag kommer fortast fram. Ibland blir det på bilvägen.

− Jag kör upp på trottoaren sista biten … där cykelvägen tar slut, för att skynda på... Jag är inte ensam om att ta den vägen.

I vissa fall sker eventuella regelbrott helt enkelt på grund av osäkerhet om vad som egentligen gäller (se även avsnitt 4.5.4). Osäkerheter i trafikreglerna och okunskap hos cyklisterna själva och hos medtrafikanterna, är något som ansågs tidskrävande. I en av grupperna i Umeå deltog en ung man från Indien. Han berättade att när han kom till Sverige 2004, brukade han cykla på fel sida, innan någon till slut sa till honom. Detta startade en diskussion kring om man kan rätta andra cyklister som gör fel eller inte. Någon föreslog att man kunde ha särskilt utsedda personer längs cykelvägarna för att hjälpa osäkra cyklister och visa dem tillrätta när de gör fel.

Något kopplat till trafikregler som skulle kunna förkorta restiden för cyklisterna, är att ge dem företräde på upphöjda överfarter. När detta berördes i en av fokusgrupperna, startade en diskussion om vad som egentligen gäller enligt lag och det framgick klart att det rådde osäkerhet och delade meningar om detta. Överfarter och övergångsställen tycks överhuvudtaget vara problematiska och några cyklister väljer att kliva av cykeln och gå, för att bilarna ska tvingas lämna företräde.