Väghållarens prioriteringar

För att ytterligare lyfta fram cyklisternas synpunkter kring drift och underhåll, som kan vara viktigt för väghållaren att känna till, fick deltagarna i fokusgrupperna mer ingående diskutera några tänkbara brister på cykelvägarna. Deltagarna fick, var och en, markera på ett svarsschema (se bilaga 6) sin uppfattning om hur ofta en viss brist förekommer på cykelvägar och hur stort problem de upplever att den bristen utgör. I båda fallen gällde en 4-gradig skala, så att ”Hur ofta?” hade svarsalternativen: ”aldrig”, ”sällan”, ”ibland” eller ”ofta” och ”Hur stort problem?” alternativen: ”mycket litet”, ”ganska litet”, ”ganska stort” eller ”mycket stort”. De brister deltagarna hade att ta ställning till var potthål, sprickor, grus på vägytan, krossat glas etc., vattensamlingar, ishalka, lövhalka, otillräcklig belysning, vegetation som skymmer sikten, otillräcklig snöröjning,

ojämnheter eller annat.

Resultaten från denna ”övning” var ganska svårtolkade, bl.a. på grund av att deltagarna uppfattade uppgiften lite olika. En persons svarsschema har exkluderats från resultat- sammanställningen eftersom det var tydligt att hon missförstått uppgiften. Bedömningen av ishalka och otillräcklig snöröjning av de personer som aldrig cyklar vintertid, har också exkluderats i sammanställningen. Generellt kan sägas att de individuella åsikterna varierade stort och för så gott som alla brister förekom samtliga svarsalternativ. Endast ishalka, otillräcklig snöröjning och grus på vägytan var brister som samtliga deltagare ansåg förekomma någon gång och utgöra mer än ett mycket litet problem, dvs. saknade svaren ”aldrig” och ”mycket litet”. För ishalka saknades dessutom svaret ”ganska litet”. Ingen deltagare tyckte att vattensamlingar utgjorde ett mycket stort problem och ingen tyckte heller att lövhalka förekom mycket ofta. I övrigt förekom alla möjliga svar för samtliga brister.

I genomsnitt ansåg deltagarna att ishalka, otillräcklig snöröjning och krossat glas, i nämnd ordning, är de brister på cykelvägen som utgör de största problemen (se figur 4). De var också de tre vanligast förekommande bristerna. Vattensamlingar, lövhalka och vegetation som skymmer sikten, var de brister som ansågs utgöra minst problem och inte heller förekomma lika ofta som övriga fel. Figur 4 kan tolkas så att ju längre upp och till höger i diagrammet, desto större anledning är det för väghållare att åtgärda en viss defekt, enligt deltagarnas uppfattning.

Ishalka Snöröjning Glas Ojämnheter Potthål Sprickor Grus Belysning Vattensamlingar Vegetation Lövhalka H u r o fta ? Aldrig Sällan Ibland Ofta Mycketlitet Mycketstort H u r sto r t problem? Gan_ska stort Ganska _litet

Figur 4 Deltagarnas genomsnittliga uppfattning om hur ofta vissa brister förekommer på cykelvägar och hur stort problem de utgör.

Deltagarna i fokusgrupperna i Umeå var generellt sett mer kritiska än de i Linköping med en genomsnittlig bedömning att flera defekter förekommer relativt ofta och utgör ett stort problem. En annan nämnvärd skillnad mellan orterna, var att dålig belysning och ojämnheter på cykelvägarna ansågs vara betydligt mer vanligt förekommande och utgöra ett större problem i Umeå än i Linköping (se vidare avsnitt 4.8).

Efter att varje enskild deltagare fyllt i svarsschemat, diskuterades svaren gemensamt i respektive grupp. Under dessa diskussioner framkom att de ojämnheter deltagarna tänkte på främst var avgrävda cykelvägar till följd av diverse ledningsarbetet etc. och rötter som växt in i cykelvägen. I Linköping upplevde man att rotproblemen var som störst där det växer tallar medan det i Umeå (”björkarnas stad”) främst var björkar som orsakade detta problem. I Umeå kommenterades även ojämnheter till följd av höga trottoarkanter.

− Avgrävd cykelbana, där de har grävt ner ledningar eller någonting och sedan har de

inte asfalterats över, det tycker jag är ett ganska stort problem. Det tycker jag händer ofta. Gräver de någonstans, så gräver de i cykelbanan och det tar en hiskelig tid innan det läggs igen. Nu har det, på en del ställen blivit bättre, men också de här smågatorna, de inte så trafikerade stråken, där har jag ett exempel där det låg i nästan två år. När de går därifrån så är det snyggt, men så sätter det sig och så kör det bilar och så blir det sådana här kanter då. Och sedan även när de har lagt igen med asfalt så fortsätter det att sätta sig, och om man då inte kommer och fyller på så blir det svackor och så

− Mycket stort ibland, alltså man hatar ju alla vassa kanter, alla trottoarkanter. Och om

det blir sådana här vassa, skarpa kanter.

− För tillfället ser jag en enorm risk med sådana där saker. För jag har varit med om att

jag hade ett brev i högerhanden så jag hade styret till cykeln i en hand och styret slogs ur handen på mig. Jag styrde av och kraschade med cykeln. Det kom plötsligt, så jag ser det inte i tid, plötsligt är det en sådan där i cykelbanan.

Under dessa diskussioner framkom även att problemen med potthål och sprickor tycktes vara beroende av vilken typ av cykel man har. Med en cykel med smala däck är dessa brister naturligtvis ett större problem. Vad gäller sprickor så upplever deltagarna att de oftast inte är så breda att de är något problem, men har man smala däck i kombination med en bred spricka kan man fastna och då kan sprickorna vara riktigt farliga. Annars är de i regel lätta att undvika och det går oftast att köra över dem utan problem. På vissa sträckor förekommer sprickor och potthål i större utsträckning och utgör då ett problem om de är tillräckligt stora, särskilt i kombination med mörker, dålig belysning och regn. Grus på vägytan liksom krossat glas ansågs vara säsongsberoende problem som var större under vissa begränsade perioder på året – gruset på våren och glaset under sommarmånaderna i och med uteserveringar och skolavslutningar. Problemet med krossat glas sades också vara beroende av vilka cykelvägar man brukar cykla, med större problem i centrum och kring universitetsområdena, särskilt efter helgerna.

Problemen med skymmande vegetation tycktes också vara beroende av årstid och av vilka vägar deltagarna oftast cyklar. I villaområden i anslutning till privata tomter sågs detta som ett större problem än längs separerade cykelvägar. I Umeå ansågs skymmande snövallar vara ett större problem än vegetationen. Vattensamlingar ansågs också,

generellt sett, vara ett litet och sällan förekommande problem. Det är när vattnet fryser på vintern eller döljer exempelvis ett stort potthål, som det kan vara ett problem.

Lövhalka var också en brist som många överhuvudtaget inte såg som ett problem. Några deltagare kommenterade emellertid att mycket blöta löv i en nedförsbacke och/eller en kurva kunde vara ett stort problem, även om det förekom sällan.

− Det är ju väldigt sällan, i och för sig nästan aldrig, men när det väl är så är det ju

livsfarligt. Det kan bli hur smetigt som helst. Det blir halt, speciellt om du ska köra i 90- graders svängar, det är blött och det ligger som en hinna. Men det är ju väldigt sällan det händer. På vissa vägar är det ju rätt mycket löv och är det blött så då blir det ju. Så att jag tycker att det är ganska stort, då det väl är, men det är väldigt sällan.

Ishalka och otillräcklig snöröjning är naturligtvis också säsongsberoende brister som endast förekommer under en relativt kort period. Deltagarna var, som sagt, överens om att dessa brister kunde innebära stora problem för cyklisterna när de väl förekom, särskilt ishalkan. Deltagarnas uppfattning om hur vanligt det var med ishalka och otillräcklig snöröjning var emellertid mer splittrad. Några deltagare berömde sina respektive kommuner för hur de sköter vinterväghållningen medan andra var missnöjda och tyckte att cykelvägarna inte prioriteras. Detta har tidigare kommenterats, främst i avsnitt 4.3.1. De flesta deltagarna upplevde otillräcklig belysning som en säkerhetsrisk eftersom det gör det svårare att se andra trafikanter, hinder på cykelvägen eller brister i vägytan. Några kvinnor, huvudsakligen de i Umeå, sa att de även känner en otrygghet och rädsla för överfall, där belysningen är otillräcklig (se även avsnitt 4.8). Generellt sett upplevde alltså kvinnorna, framförallt i Umeå, detta som ett problem medan övriga såg det som ett litet och sällan förekommande problem.

− Jag cyklar genom Vallaskogen, där det är väldigt kolsvart. Annars händer det ju faktiskt

och man har haft ljus i ögonen hela tiden och då blir det kolsvart och då måste man nästan stanna till och kolla liksom. Fast man kan ju lyssna ifall det kommer något, speciellt om det är någon som inte har cykellyse.

− För mig är det ett ganska stort problem om det är mörkt. Ja, om det inte är upplyst då

tycker jag det är lite obehagligt, dels för att jag inte vet vem som står bakom buskarna och sedan om det kommer någon, man vill ju inte köra på någon.

− Ibland och ganska stort. Ja, alltså jag vill ju ha mycket belysning. Det här handlar ju om

på kvällarna då och jag är ju rädd för mycket jag, när det är mörker. Jag är ju rädd för överfall och jag är rädd för att man inte ser tillräckligt. Jag vill gärna ha mycket belysning.

− Ja, jag tvekade här mellan ibland och ofta, för jag tycker generellt att det är alldeles för

dålig belysning. Jag håller med dig där alltså, det skulle kunna vara mycket mer belysning överallt. Så att jag satte ofta och ganska stort. För att cykelbelysningen man har idag den lyser ju inte upp vägbanan, den lyser ju så att man syns, så att jag tycker att det skulle vara kraftigare belysning.

I det öppna alternativet ”annat”, angav deltagarna i huvudsak mopedister eller andra trafikanter som vanligt förekommande, alltså ”problem” som egentligen inte har med drift och underhåll att göra. Någon underströk här problemen med ojämnheter till följd av dålig beläggning på cykelvägen och en annan deltagare nämnde skräp på cykelvägen.