Denna studie har haft som syfte att studera de övergripande förutsättningarna för flexibilitet med utgångspunkt i den svenska Försvarsmakten. I denna avslutande del diskuteras resultatet i förhållande till vald metod, dess utomvetenskapliga nytta, möjlig utveckling av Finkels flexibilitetsteori och avslutningsvis ges förslag på fortsatt forskning.
Metod
I studien har ”övergripande förutsättningar för flexibilitet” och inte den faktiska förmågan till flexibilitet undersökts. Slutresultatet kan därmed inte anses utgöra mer än en indikation på förmågan till flexibilitet utgående från Finkels teoribildning. Trots detta etableras en grund för en fortsatt debatt och professionell diskussion om försvarets utveckling. Det som avhandlats i studien utgör endast vissa aspekter av flexibilitet och inte en heltäckande undersökning av hela Finkels teori. Urvalet är dock relevant mot bakgrund av Finkels teori och täcker samtliga fyra stratum. Resultaten måste sättas i relation till att de huvudsakligen bygger på information från officiella fastställda dokument. Inget tyder på att de skulle innehålla felaktigheter eller försköningar men deras förklaringskraft går inte heller bortom en beslutad avsikt på ett övergripande plan. Om en djupare mer specialiserad undersökning genomförs inom något av studiens delområden är det därför inte osannolikt att andra, delvis motsatta, resultat kan uppnås vilket får anses naturligt i en så pass omfattande och mångfacetterad verksamhet som Försvarsmaktens.
Vald metod har möjliggjort ett brett spektrum av skiftande empiri i syfte att möjliggöra den övergripande analys som beskrivits i inledningen. De första tre stratumen har huvudsakligen analyserats mot bakgrund av officiella skriftliga källor, i områdena tolerans och debatt och balans kompletterade med andra nedtecknade källor, medan det sista stratumet bygger på en blandning av skriftlig empiri kombinerat med genomförda intervjuer. De delar som enbart bygger på officiella dokument kan därmed enbart sägas representera officiella mål medan det fjärde stratumet som kombinerar den skriftliga empirin med intervjuer även kan sägas ge en representation av verkligheten utanför textens ram. Detta kan ses som en obalans i studien som kan påverka dess validitet. Författarens synsätt är dock att datainsamlingsmetoden varit det som möjliggjort bredden i studien som annars blivit mer avgränsad.
Forskarens förförståelse kan ha påverkat studien trots motsatt avsikt. En konsekvent och transparent redovisning av metod, källmaterial och den genomförda logiskt argumenterande analysen har syftat till att motverka detta och samtidigt stärka resultatets giltighet.
Den teorikonsumerande ansatsen för studien har inte kombinerats med en ambition att kunna generalisera resultatet. Ovan beskrivna brister upplevs därmed inte som påtagliga i förhållande till studiens ambition och syfte.
Resultatets utomvetenskapliga betydelse
Vilka är då de möjliga konsekvenserna för den svenska försvarsmakten kopplat till studiens resultat? Det omedelbara och i sammanhanget enkla torde vara att ta tillvara på och befästa de styrkor som framkommit vid resultatet och som dessutom ligger helt inom myndighetens mandat att påverka. Exempel på detta kan vara att (1) bibehålla den doktrinära mångfacetteringen, (2) fortsatt uppmuntra initiativ och delegering av ansvar, (3) öppna upp för debatt även inom myndigheten och försöka minimera negativa konsekvenser för medarbetare som engagerar sig i debatten, (4) bibehålla nuvarande urvalskriterier för chefer och utbildningsmål, och (5) arbeta vidare med att förankra en lärande kultur i hela organisationen och sprida kunskap om vikten av erfarenhetshantering.
Styrkan inom de konceptuella, kognitiva och doktrinära flexibilitetsaspekterna innebär att goda förutsättningar finns för att förstå och ta till sig innebörden av förändringar. Detta torde minska risken för en ontologisk överraskning.
Den långtgående viljan att ta till sig externa idéer är ur flexibilitetsteoretiskt perspektiv positiv men beskrivs av Palmgren och Wikström (2018, s. 59) som ”okritiskt och osammanhängande”. Frågan är om flexibiliteten i detta avseende har en negativ påverkan på den militära effektiviteten? Flexibilitet utan koppling till militär effektivitet har som tidigare nämnts inget eget värde i sig och även Finkel (2019) själv manar nu till stabilitet och viss återhållsamhet med anpassning och innovationer om än främst i relation till utveckling av materielsystem.
De externa idéer som Försvarsmakten tar till sig måste därmed granskas kritiskt utifrån såväl resursmässiga aspekter som våra lokala geografiska och strategiska kontext. Sverige har inte en stormakts resurser och till skillnad från exempelvis Israel måste vi med stor sannolikhet förvänta oss att ett eventuellt angrepp mot vårt land kommer över havet och från luften snarare än över en landgräns vilket ger nationella skillnader mellan både hotbild och hanteringen av densamma. Kopplat till balans och mångsidighet (vapengrensöverskridande förmåga) visade resultatet på möjliga brister avseende flexibilitet. Sett i ett vidare strategiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv hanteras dessa genom bi- och multilaterala försvarssamarbeten där den transatlantiska länken till USA och det fördjupade samarbetet med Finland – strategin bygger på att tillsammans med andra kunna lösa
mycket av det som nu inte mäktas med enbart ur ett nationellt perspektiv. Perspektiv på det kan vara gemensam underrättelseverksamhet (inom Nato JISR) eller förmåga till långräckviddig bekämpning (här har såväl Finland som Nato betydande resurser).
Att rent nationellt förbättra såväl balans som mångsidighet är ett pågående projekt i och med det försvarspolitiska diskussioner som förs vid tidpunkten för utarbetandet av denna studie. I relationen till Finkels tankar kan det dock vara viktigt att påminna sig om att svenska resurser på försvarsområdet är blygsamma i jämförelse med militära stormakter. En fråga att ställa sig rent praktiskt är vilka kreativa lösningar man kan finna med begränsade resurser.
I en bilaga till sin doktorsavhandling konstaterar Finkel att framsteg inom teknikutvecklingen minskat den relativa betydelsen av större plattformar så som stridsvagnar, flygplan och fartyg till förmån för mindre system som missiler, radarsystem, mörkerutrustning (Finkel, 2011, s. 245). Implikationerna av detta är intressanta att diskutera ur ett svenskt perspektiv.
Ett av förslagen ur PERP som även verkar ha fått politiskt gensvar är en utökning av antalet mekaniserade brigader. Dessa utgör potenta system av system med hög eldkraft och gott skydd men de begränsas ur ett nyttoperspektiv av en begränsad förmåga till operativt rörlighet. Med tre mekaniserade brigader utgångsgrupperade i Skåne, Västergötland och Övre Norrland samt en motoriserad brigad i Stockholmsområdet skulle situationen förbättras avsevärt jämför med dagsläget. Trots det kommer det att finnas avsevärda luckor mellan dessa förband till vilka de inte heller med snabbhet kan omgruppera.
En utökning av kvantitet är ur flexibilitetssynpunkt positivt men är det tunga mekaniserade förband som är det bästa alternativet? Finkels resonemang (2019) om medveten konservatism och stabilitet talar för att rent organisatoriskt bibehålla traditionella förbandsstrukturer men relaterat till utvecklingen av mindre system skulle kanske förband med en högre rörlighet vara en klokare lösning. Försvarsmakten har i dagsläget en helikopterkapacitet som vida överstiger våra grannländers.11 Dessa system karaktäriseras av hög rörlighet och ett flertal av dem har en god
transportförmåga. Kanske skulle en brigad uppbyggd av snabbrörliga, helikopterburna, lätt beväpnade bataljoner och kompanier kompletterat med motoriserad transport av tyngre materiel och exempelvis underhållskapacitet vara mer gynnsam för flexibiliteten än mekaniserade förband?
11 Sverige har 29 helikoptrar vilket är ungefär 50 % mer än Finland, dubbelt så mycket som Norge och fyra gånger så
Ur ett mer materielfokuserat marint perspektiv skulle Försvarsmakten också kunna välja en annan väg. Istället för att konstruera teknologiskt avancerade fartygsplattformar kanske enklare plattformar med en inneboende flexibilitet som till följd av en lägre kostnad kan anskaffas i större antal vore ett alternativ? Ett exempel på en sådan kombination av enkelhet och flexibilitet i en fartygsplattform skulle kunna bestå av ett grundläggande skrov med basförmågor för sjöövervakning, egenskydd och luftförsvar. I övrigt lämnas utrymme i grundkonstruktionen för att senare kunna tillföra nya förmågor (t.ex. långräckviddig sjömålsstrid, ubåtsjakt eller minering) och uppgradera ingående system genom en enkel, modulär lösning. Sådana plattformar skulle kunna konfigureras olika och därmed presentera ett mer komplext dilemma för en motståndare. Utmaningen i sammanhanget skulle sannolikt bestå i att hålla nere kostnaderna för projektet. Förmågan till verkan på andra arenor än den egna kan även sägas ha ett samband med de kvantitativa förutsättningarna för flexibilitet. Om en chef inom ett område anser sig ha otillräckliga resurser för strid inom den egna arenan är det osannolikt att mångsidighet genom förmåga till verkan inom andra arenor prioriteras högt om inte detta utgör en tydlig grundläggande styrning vid utveckling och anskaffning av materiel.
En annan aspekt av flexibiliteten där studien endast påvisat att förutsättningarna delvis kan sägas bidra till flexibilitet rör förmågan till samordnad strid. Sett ur ett operativt perspektiv är det självfallet av betydelse att kunna påverka exempelvis en fientlig amfibieoperation mot svenskt territorium med flera olika verkanssystem men samtidigt är det kanske inte väsentligt vilken vapengren som äger förmågan. En sjömålsrobot eller en artillerigranat avlossas från ett fartyg, ett flygplan eller från land och ju fler verkansdelar som samtidigt kan slå mot ett mål desto större blir sannolikheten att de bekämpas trots motmedelssystem. Är det då av vikt att just armén bidrar i sjömålsbekämpningen? Svaret torde vara nej. Däremot är mängden olika system som från olika plattformar kan sättas in samordnat i tid och eller rum betydelsefull.
Teoriutvecklande diskussion
I inledningen ställdes den kompletterande forskningsfrågan: Hur kan Finkels flexibilitetsteori utvecklas baserat på fallstudien?
Fallstudiemetoden möjliggör en hög konceptuell validitet då det möjliggör identifiering och mätning av indikatorer som ligger nära det teoretiska koncept en forskare vill undersöka (George och Bennett, 2004, s. 19). Operationaliseringens närhet till de teoretiska definitionerna gör den
därmed användbar för att bättre förstå teorin. De tankar som i studien framkommit kring teorin utvecklas i detta avsnitt mot bakgrund av den ovan ställda frågan.
Som tidigare nämnts presenterar Finkel en generell krigsvetenskaplig teori samtidigt som en stor del av hans empiri och förförståelse bygger på ett arméperspektiv. Finkels tankar om lednings- och styrningsflexibilitet bygger på en decentraliserad ledningsmetod, att initiativ uppmuntras och ansvar delegeras. Tidigare forskning inom ledningsområdet är även den i huvudsak inriktad mot markarenan.
I analysen av området initiativ och delegering av ansvar framkom att detta står i kontrast till behovet av centraliserad direktstyrning som beskrivs inom svensk doktrin. Ett av argumenten för att förklara denna avvikelse från Finkels teori grundar sig i de skilda föutsättningarna som präglar de olika arenorna. Det är även kontrasterande gentemot den samordning som krävs vid gemensamma operationer där mer än en vapengren ingår.
Markarenans perspektiv skulle kunna beskrivas som att man beväpnar männen, medan man i sjö- och luftarenorna istället bemannar vapnen.12 Tekniskt avancerade plattformar, som stridsflygplan
och örlogsfartyg, som strider på långa avstånd kräver en annan samordning för att uppnå hög effektivitet.
Sammantaget skulle detta kunna bidra till att förklara varför olika ledningsmetoder kan vara olika lämpade inom olika arenor och i olika situationer. Detta skulle kunna innebära en nyansering av det nuvarande fokuset mot en decentraliserad ledningsmetod inom teorin. Möjligen skiljer sig innebörden av flexibilitet åt mellan olika situationer och ledningsnivåerna. Kanske går det att betrakta teorin utifrån flera nyanser eller aspekter?
Taktiskt är den decentraliserade ledningen enligt Finkels beskrivning sannolikt det bästa alternativet. Sett från ett operativt perspektiv kan den decentraliserade ledningen sannolikt ligga kvar som en bottenplatta. För att möjliggöra framgång i gemensam samordnad strid där flera vapengrenar ska samverka i tid och rum krävs dock samordning för att detta ska uppnås. En enskild chef på lägre nivå har inte en tillräckligt god situationsuppfattning för att fatta beslut om när verkan ska ske i målet för att uppnå största möjliga gemensamma effekt.
Kopplat till situationer skiljer sig nyanserna beroende på en rad kontextuella faktorer. En soldat som ingår i en fredsbevarande insats har handlingsregler att följa för att undvika att ett felaktigt
individuellt agerande får negativa konsekvenser på en strategisk nivå. Decentraliserad ledning är ett måste i en kaosartad stridssituation medan central kontroll och samordning fungerar bäst i lugnare och mer förutsägbara situationer. Idén illustreras genom Figur 2 nedan.
Figur 2. Behov av decentralisering inom ledning i relation till ledningsnivå och konfliktintensitet.
En kritik mot detta resonemang skulle kunna vara att Finkels tankar om uppmuntran av initiativ och decentralisering endast går att applicera på en överraskande stridssituation och inte en vidare kontext. Det som talar emot denna kritik är dels att ingen annan del av Finkels teori är snävt definierad till en specifik kontext och dels att en optimering av ett ledningssystem mot att enbart kunna hantera decentraliserad ledning kommer att innebära brister i samordning. För initial hantering av teknologisk och doktrinär överraskning förefaller decentraliserad ledning vara mest gynnsamt medan hanteringen av en hel stats respons på en strategisk överraskning sannolikt även behöver koordinering och samordning.
Ytterligare en aspekt av teorin som skulle kunna vinna på att utvecklas är dess uppbyggnad. Finkel har presenterat teorins innehåll som bygger på doktrinära, kognitiva, lednings-, organisatoriska och teknologiska delar i fyra stratum (Finkel, 2011, s. 2). Orsaken till indelningen motiveras inte även om resultatet ger en bra balans i modellens uppbyggnad. Samtidigt beskriver Finkel sambandet mellan å ena sidan stratumet för konceptuell och doktrinär flexibilitet och å andra sidan stratumet
för erfarenhetshantering och konstant lärande som flexibilitetskulturens ”ledmotiv”. Här skulle även en vidareutveckling av Finkels slutsatser avseende militär kultur kunna inrymmas.
De i flexibilitetskulturen ingående delarna skulle därmed kunna beskrivas som de grundläggande förutsättningarna för flexibilitet. Övriga delar – främst relaterade till det andra stratumets organisatoriska och teknologiska flexibilitet – skulle då kunna beskrivas som de möjliggörande förutsättningarna då de avser faktiska resurser och förmågor.
I operationaliseringen och analysen av denna studie föddes idén om en annan modell för indelning av de i teorin ingående elementen för att relatera dem till en mer etablerad kategorisering. En möjlig väg för att sortera dessa element är att utgå från uppbyggnaden av strategier.
Ett sätt att beskriva strategier är att de består av de interna delarna mål, medel och metoder som balanseras mot externa miljöfaktorer. Ett lands politiska ledning beslutar om de övergripande politiska målsättningarna som därefter i militära sammanhang omsätts till militärstrategiska målsättningar. Modellen beskrivs som strategins kärna och bygger
på att det är genom valet av metod som målen ska förverkligas med hjälp av tillgängliga resurser (medel) i en given miljö. (Westberg, 2015, s. 18–19, 24–25)
Med utgångspunkt i detta resonemang kan vi dela in några av stratumens olika beståndsdelar i två huvudsakliga kategorier som är direkt kopplade till delarna i den strategiska balanseringen; medel och metoder.
De kognitiva, konceptuella och kulturella element saknar en direkt koppling till mål, medel eller metod – de interna delarna i den strategiska balanseringen. Istället kan de sägas vara en del av en bredare, bakomliggande kontext som utgör de grundläggande förutsättningarna för flexibilitet.
Militär kultur och dess påverkan av flexibilitet har i studien prövats som en delmängd av den konceptuella och doktrinära flexibiliteten. Området har därmed behandlats som en mindre delmängd trots dess inneboende bredd och potentiella förklaringskraft. Givet Finkels betoning av dess betydelse skulle ytterligare ett alternativ kunna övervägas för att utveckla teorin.
Hela den militära kulturen skulle kunna betraktas som en lins. Genom denna betraktas de övriga beståndsdelarna i syfte att identifiera vilka av dessa som är direkt respektive indirekt påverkade av
Figur 3. Modell av balansering inom den strategiska analysen (Westberg, 2015, s.25).
kulturella faktorer. Givet det teoretiska utsnitt som använts i denna studie skulle denna indelning kunna se ut enligt nedanstående tabell.
Strata Beskrivning Område Kulturell påverkan
1. doktrinär flexibilitet Konceptuell och
Tolerans och debatt
Direkt Externa idéer
Mångfacetterad doktrin
Indirekt
2. teknologisk flexibilitet Organisatorisk och Balans
Mångsidighet
3. Kognitiv flexibilitet samt lednings- och styrningsflexibilitet
Kreativa chefer
Direkt Initiativ och delegering av
ansvar
4. omsätta och sprida Mekanism för att erfarenheter
Erfarenhetshantering
Industriellt samarbete Indirekt
Tabell 6. Typer av kulturell påverkan.
Indirekt påverkan avser mer trögrörliga områden där mer omfattande åtgärder krävs för att möjliggöra en förändring. Som exempel skulle det kunna röra sig om skrivandet och implementeringen av en ny doktrin, en omorganisation av ett förband eller införandet av ett nytt materielsystem. Alla dessa delar kan i någon mån påverkas av kultur då de utformas. Samtidigt är de, väl implementerade, själva en form av artefakter som kräver en större medveten ansträngning för att förändras.
Direkt påverkan omfattar sådant som visserligen kan uppfattas som statiskt men som i och med en snabb förändring i den samhälleliga kontexten snabbt skulle kunna genomgå omfattande förändringar. Exempelvis kan synen på öppenhet i det tjeckiska försvaret sannolikt sägas ha genomgått en förändring efter östblockets fall och landets demokratisering.
FORTSATT FORSKNING
Som tidigare påpekats i redovisningen av den använda teorin i kapitel 3 i denna studie slår Finkel fast i sina slutsatser att militär kultur har en särskild betydelse för att anlägga den militära flexibilitetskultur som krävs för att återhämta sig från överraskning. I denna studie har området undersökts och diskuterats som en delmängd. Då kultur utgör ett stort forskningsfält i sig vore det lämpligt för en annan forskare att fördjupa sig ytterligare inom detta i relation till flexibilitet. En annan möjlig väg att vidareutveckla resultatet i denna studie vore att minska abstraktionsnivån och studera en eller flera av vapengrenarna i större detalj utifrån deras mer specifika förutsättningar. En fokus på antingen flygvapnet eller marinen skulle mot bakgrund av denna studie förmodligen
vara de mest intressanta att studera. De diskrepanser som identifierats mellan arméperspektivet och dessa båda försvarsgrenar kan utgöra en grund för att utveckla teorin ytterligare.
R
EFERENSERAGRELL,WILHELM (2000) ”Fred och fruktan: Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000”. Lund: Lund : Historiska media.
ARQUILLA,JOHN OCH RONFELDT,DAVID (2000) ”Swarming and the Future of Conflict”. Santa Monica, California: Rand Corporation.
ARREGUÍN-TOFT,IVAN (2001) ”How the weak win wars: A theory of asymmetric conflict”, International Security, 26(1), s. 93–128.
ASHER,DANI (2015) ”On Flexibility / Meir Finkel”, Israel Defence. Tillgänglig vid:
https://www.israeldefense.co.il/en/content/flexibility-meir-finkel (Åtkomstdatum: 15 maj 2020). BERGGREN,HENRIK OCH TRÄGÅRDH,LARS (2015) ”Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. 2:a uppl”. Stockholm: Norstedts.
BERGQVIST,CARL (2007) ”Wiseman’s Wisdoms”. Tillgänglig vid:
http://wisemanswisdoms.blogspot.com/ (Åtkomstdatum: 10 februari 2020).
BJERGA,KJELL INGE OCH HAALAND,TORUNN LAUGEN (2010) ”Development of Military Doctrine: The Particular Case of Small States”, Journal of Strategic Studies, 33(4), s. 505–533. BRYMAN,ALAN (2011) ”Samhällsvetenskapliga metoder. 2:a uppl”. Stockholm: Liber.
BÖRJESSON,MARCUS (2017) ”Psykologisk resiliens”, i Rustad för risk. Lund: Studentlitteratur, s. 93–115.
CAMPBELL,DOUGLAS (2003) ”The Warthog and the Close Air Support Debate”. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press.
CARELL,ANDERS (2020) ”Brigadgeneral (pensionerad) och tidigare chef FMV
Anskaffningskontor mark. Intervju via Zoom den 26 mars 2020.” P. Östlund, intervjuare. CLAUSEWITZ,CARL VON (1991) ”Om kriget”. Redigerad av H. Mårtenson. Stockholm: Bonnier fakta.
COTE,OWEN R (1996) ”The politics of innovative military doctrine: the U.S. Navy and fleet ballistic missiles”. Massachusetts Institute of Technology.
DAVID,MATTHEW OCH SUTTON,CAROLE D (2016) ”Samhällsvetenskaplig metod. 1. uppl.” Redigerad av C. D. Sutton och S.-E. Torhell. Lund: Studentlitteratur.
DAVIS,VINCENT (1967) ”The Politics of Innovation”. Denver, Colorado: University of Denver (Monograph series in world affairs).
EDSTRÖM,HÅKAN,GYLLENSPORRE,DENNIS OCH WESTBERG,JACOB (2019) ”Military strategy of small states: Responding to External Shocks of the 21st Century”. Routledge.
ESAIASSON,PETER (2017) ”Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. Femte uppl”. Redigerad av M. Gilljam m.fl. Stockholm: Wolters Kluwer.
FARRELL,THEO (2010) ”Improving in War: Military Adaptation and the British in Helmand Province, Afghanistan, 2006-2009”, Journal of Strategic Studies, 33(4), s. 567–594.
FARRELL,THEO OCH TERRIFF,TERRY (2002) ”The sources of military change”, i The sources of military change: culture, politics, technology. Boulder, Colorado: Lynne Rienner Publ., s. 3–20.
FINKEL,MEIR (2011) ”On flexibility: recovery from technological and doctrinal surprise on the battlefield”. Stanford, California: Stanford Security Studies.
FINKEL,MEIR (2019) ”Conservatism by choice (stability) - a necessary complement to innovation and adaptation in force design”, Defence Studies, 19(4), s. 392–409.
FINLAN,ALASTAIR (2013) ”Contemporary military culture and strategic studies: US and UK armed forces in