En förändring av ränteavdragen bör bidra till en mer konsekvent beskattning av hushållens kapitalinkomster. Traditionellt har avdrags-rätten för skuldräntor motiverats som en del av ett neutralt system för beskattning av kapitalinkomster. I ett neutralt system ska en fullt belånad investering i en tillgång göra att skatten är lika med skatteav-draget. Likaså ska kapitalkostnaden efter skatt vara densamma oav-sett om investeringen finansieras med eget eller främmande kapital.
Skuldräntor ska alltså vara avdragsgilla med i princip samma skatte-sats som gäller för beskattningen av kapitalinkomster och olika for-mer av kapitalinkomster ska beskattas lika.
Nuvarande kapitalbeskattning innebär att hushållens kapital-inkomster beskattas på olika sätt i flera olika delar av skattesystemet.
Inom inkomstslaget kapital beskattas nettot av ränteinkomster och ränteutgifter, utdelningar, och realiserade kapitalvinster med skatte-satsen 30 procent. Om saldot är negativt medges avdrag med 30 pro-cent av underskottet mot skatt på arbetsinkomster upp till ett under-skott på 100 000 kronor och med 21 procent av underunder-skottet därutö-ver.
Avkastningen på småhus beskattas genom en s.k. fastighetsavgift på 0,75 procent av taxeringsvärdet upp till en. Brytpunkten är indexe-rad och uppgår för inkomståret 2016 till 7 412 kronor, motsvarande ett taxeringsvärde på 988 000 kronor. Den motsvarande fastighets-avgiften för flerbostadshus är 0,3 procent av taxeringsvärdet eller ett maxbelopp per lägenhet (1 268 kr inkomståret 2016). Taket för fas-tighetsavgiften frikopplar skatten från avkastningen för omkring hälf-ten av bostadsbeståndet.
Mot balkgrund av dagens system kan man tänka sig två föränd-ringar. En möjlighet är att begränsa den andel av ränteutgifterna som får dras av mot kapitalinkomster vid beräkning av över- eller under-skott av kapital oavsett om nettot är positivt eller negativt. En annan möjlighet är att endast begränsa avdragsvärdet om underskott upp-står. Det kan t.ex. göras genom att flytta brytpunkten under vilken
marginaleffekten blir lägre. Nedan studeras följande två hypotetiska avdragsförändringar:
A. Nuvarande skattesatser bibehålls men värdet av alla ränte-avdrag minskas. Vid beräkning av beskattningsbar kapitalin-komst värderas skuldräntor till 70 procent av faktiskt belopp.
B. Värdet av underskottsavdragen minskas. Marginalskatten på un-derskott av kapital sänks från 30 till 21 procent från första kronan.
När det gäller fastighetsavgiften är en naturlig skärpning att taket för fastighetsskatten tas bort.
C. Fastighetsavgiften sätts till 0,75 procent av taxeringsvärdet för alla småhus och till 0,3 procent av taxeringsvärdet för bo-stadsrättsföreningar.
Dessa förändringar skapar alla större neutralitet mellan skatten på bostäder och avdragsrätten för räntor vid ett normalt ränteläge.2 Men reformerna har, som framgår nedan, olika fördelningsprofil, då av-dragsreformerna enbart påverkar skuldsatta individer, medan den höjda fastighetsavgiften drabbar alla fastighetsägare oavsett om de är skuldsatta eller inte.
Beräkningarna är utförda av KI med hjälp av SCB:s mikrosimule-ringsmodell, FASIT, och baseras på ett registerurval av 890 000 hus-håll, vilket motsvarar 1,9 miljoner individer. Alla effekter är utryckta på hushållsnivå, alltså inte per person
En effekt av minskade ränteavdrag är att den offentliga sektorns skatteintäkter ökar. Hur stor den offentligfinansiella effekten blir beror framför allt på det allmänna ränteläget när åtgärden genomförs.
De modellsimuleringar som KI genomfört visar att en förändring av ränteavdragen (A eller B) ger en intäktsförstärkning till den offentliga sektorn på ca 5–6,5 mdkr med det rådande ränteläget. Beloppet avser den statiska intäktsökningen som kan förväntas uppstå och tar såle-des inte hänsyn till några beteendeeffekter eller sekundära effekter.
Om beräkningarna i stället utgår från det ränteläge som förväntas råda 2019 uppgår den offentligfinansiella, statiska, förstärkningen till
2 Se Englund (2016) för en diskussion om reformerna utifrån skattemässig neutralitet.
10–13,5 mdkr. En höjd fastighetsavgift i enligt med reform C beräk-nas stärka skatteintäkterna på kort sikt med 10–12 mdkr.
Fördjupning 7.1: Vad rådet sagt om fastighetsskatten
Vid årsskiftet 2007/2008 slopades den tidigare fastighetsskatten och ersattes av en s.k. fastighetsavgift på 0,75 procent av taxeringsvärdet upp till en brytpunkt. Rådet har i sina tidigare rapporter flera gånger kritiserat den minskade beskattningen av fastigheter.
I rådets första rapport, 2008, påpekade rådet att den slopade fas-tighetsskatten gick på tvärs mot generella överväganden som talade för att skatteuttaget för mindre rörliga skattebaser, såsom fastigheter, borde öka i ljuset av den ökade internationaliseringen. Man konstate-rade också att en stor nackdel med sänkningen var att den bidrog till ökad inkomst- och förmögenhetsspridning utan att ge några syssel-sättningsvinster. Genom att inkomstskillnaderna vidgades minskade förmodligen det fördelningsmässiga utrymmet för att sänka andra, mer snedvridande skatter, t.ex. inkomstskatten. Rådet lyfte också fram att reformen innebar ett tydligt avsteg från principer om lik-formighet i beskattningen av olika investeringar, som var en bärande idé i skattereformen 1990/1991. Den nya utformningen gav incita-ment att kanalisera en större del av investeringarna till bostadssektorn i stället för till investeringar i aktiebolag, med minskad samhälls-ekonomisk effektivitet som följd.
I rapporten 2011 upprepade rådet sin kritik av sänkningen och det avsteg från likformighetsprincipen som sänkningen innebar. Man var också kritisk till den förskjutning som skett mot ökad skatt vid för-säljningstillfället (höjd kapitalvinstskatt i kombination med be-gränsade och räntebelagda uppskovsbelopp). Detta skulle leda inlås-ningseffekter på bostadsmarknaden, vilket innebar en ineffektiv an-vändning av bostadstillgångarna och försämrade den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden. Rådet påpekade också att slopandet av fastighetsskatten hade motiverats av att skatten inte uppfattades som legitim. Legitimitetsproblemen borde dock kunna lösas inom ramen för grundprinciperna att investeringar i och konsumtion av bostäder inte ska subventioneras i skattesystemet och att rörligheten på bostadsmarknaden inte ska hämmas. Man föreslog en samlad översyn av skattesystemet.
Inom ramen för en analys av bostadsmarknaden och hushållens skuldsättning konstaterade rådet i 2013 års rapport att den redu-cerade fastighetsskatten stärkte incitamenten för skuldfinansierade investeringar i fastigheter. Rådet uppmanade regeringen att ta ett samlat grepp om bostadspolitiken för att i ett sammanhang hantera frågor om byggande, beskattning, ränteavdrag och bruksvärdessyste-met. Uppmaningen att ta upp fastighetsskatten inom ramen för en bred översyn av bostadsmarknaden upprepades i 2014 års rapport.