Daily Monitor 43

I kommande artikel skriver journalisten Paul Amoro (100615) om oskyldiga barn och deras tidigare erfarenheter. Amoro använder sig även av värdeord som ”tragic” och ”devestating”. Inledningsvis skriver Amoro följande:

This is tragic and devastating tale of thousands of innocent children who got abducted during the over two decade war in northern Uganda and against their will were conscripted into the rebels ranks (ibid.).

Därefter skriver Amoro om Morish Guma, en tidigare barnsoldat, om Gumas tidigare upplever som tvångsrekryterad:

Mr Morish Guma, 21, was abducted in 1987 in the cold night. At his tender age of 6, Morish trekked through the bush to unknown destination. He watched other children die or cut with a machete and left to die. He was later to spend 15 years in captivity. At 21 now, he struggles to remember his childhood days, as he was virtually bred and shaped to be a rebel (ibid.).

I have no happy childhood experience to remember or talk about. Mine has been a sad story of pain, dejection and hopelessness. I still struggle to choke back tears every time I remember the day LRA rebels raided our village and herded us into the jungles to become rebels. It was 1987 but I cannot remember the particular day but all I remember is that it was a terrifying night (ibid.).

I slutet av artikeln skriver Amoro om Gumas framtidsutsikter. Guma arbetar för närvarande med att hjälpa tidigare barnsoldater och andra utsatta barn. Därefter berättar Guma om en ljusare framtid då han kan läsa- och skriva. Samhället Guma kommer ifrån har numera accepterat honom. Gumas ekonomi har även förbättrats (ibid.). En tydlig offerporträttering framhävs genom innehållet i artikeln. I intervjun uppfattar Guma sig som ett barn när han tvångsrekryterades, vilket Amoro bekräftar i artikeln.

Nedan har journalisterna från DM intervjuat två flicksoldater (en i varje artikel). Journalisterna beskriver Attoo och Arachs livsöden och dess problematik under tiden som tillfångatagna. I texten definieras varken Attoo eller Arach som barnsoldater. Utan de beskrivs som kvinnor som har blivit tvångsrekryterade:

It is nine years since Juliet Attoo returned from LRA captivity after being forcefully abducted by the Lords Resistance Army (LRA) in 1995…She was found at 14 years, to be the sixth wife of a deceased LRA commander whom she did not want to reveal. Attoo escaped from captivity in 2002, but her freedom was short lived as one of the UPDF soldiers who rescued her, forced her to be his wife and did not allow her to make contact with anybody (Akena, 110806).

Texten av journalisten Moses Akena (110806) ovan är beskrivande och berättande. Framför allt när Akena skriver ”…but her freedom was short lived” och att ”…forced to be his wife and did not allow her to make contact with anybody” Ordvalen som Akena har valt framställer Juliet Attoo som ett offer, framför allt ett förtryckt offer på grund av hennes frihetsbegränsningar. Artikelns titel är förövrigt ”From captivity to hell…” vilket förtydligar offerbilden.

Ms Arach, 24, narrates the story of her life in LRA custody and endurance of nine-month pregnancy in the jungles without medical care for her and her three kids. Ms Arach… was abducted in 2002 aged 12 in Agago…Arach lost her second born baby due to the hazards of jungle life, which include poor hygiene, lack of medical care, being on transit most of the time for fear of being attacked by the pursuing government soldiers (Makumbi & Odong, 140921).

Flicksoldaterna i artiklarna ovan definieras med ålder. Enligt journalisterna var Arach 12 år och Attoo 14 år vid tvångsrekryteringen. Offerrollen i de två ovanstående artiklarna späs på när journalisterna beskriver att personerna ifråga har blivit utsatta för psykiskt- och fysiskt våld. I det här fallet rör det sig om våld, hot, och sexuell tortyr. Flickor nämns inte som barnsoldater i artiklarna ovan, utan som offer för sexuell tortyr. Citaten i artiklarna påvisar att flick- och pojksoldater inte är en homogen barnsoldatsdefinition. I de ovanstående citaten underminerar journalisterna flickors jämlikhet med övriga barnsoldater. Enligt Chris Coutler (2009:252ff) är det genusrelaterade våldet olikt mellan pojk- och flicksoldater. Maskulinitet är något som påverkar det genusrelaterade våldet. Flicksoldater framställs som offer i flera olika sammanhang då de har blivit utnyttjade i en väpnad konflikt. Det är inte normaliserat att flickor deltar i en konflikt framför allt på grund av genusbaserade skillnader (ibid.).

6.2.2 Dagens Nyheter

Citaten i artiklarna nedan är skrivna på ett liknande sätt som DM:s. Journalisterna kategoriserar pojk- och flicksoldater i artiklarna. "LRA har kidnappat mer är 30000 barn. Flickorna tvingas bli sexslavar till gerillamännen och pojkarna blir barnsoldater” (DN, 050713). Journalisten Mia Holmgren (060126) har skrivit liknande som ovanstående citat: ”LRA har kidnappat mer än 30000 barn i norra Uganda och gjort flickorna till sexslavar och pojkar till barnsoldater” (ibid.). Det grundar sig i att flickor blir utsatta av en annan typ av våld (Coulter 2009:252ff). Därmed överensstämmer inte universella definitionen av barn- och barnsoldater, då man särskiljer mellan pojkar och flickor (Children and Armed Conflict, UN, u,å; UNICEF, u,å).

Anna Koblanck (060222) intervjuar tidigare barn- och barnsoldater i Uganda. Det beskrivs i artikeln att konflikten i norra Uganda är en bortglömd humanitär katastrof. Hur många barn som strider med ”en rebellstyrka” är oklart. Inga siffror anges på hur många barn som skulle kunna vara delaktiga i LRA. Jackson Obiro var minderårig när han tvångsrekryterades och

vad han blev utsatt för förklaras inte i artikeln. Koblancks har i sin artikel en liknande nyhetspresentation kring flickor som övriga artiklar. Koblack intervjuar både pojkar och flickor i artikeln och beskriver dess levnadsvillkor i norra Uganda:

Situationen i norra Uganda har kallats för en av världens bortglömda humanitära katastrofer. En rebellstyrka på några hundra krigare, i stort sett alla barn, håller en region som gisslan… Tjugofemårige Jackson Obiro vet alltför väl vad som händer med de barn som inte lyckas gömma sig. Han kidnappades av LRA när han var 16 år gammal.

– Efter tre månader lyckades jag fly, men tre dagar efter jag har kommit hem fångade de mig igen, berättar Jackson… (ibid.).

Vidare skriver Koblanck om barns rädslor kring att bli tvångsrekryterade:

- Jag kan inte sova hemma hos min mamma för rebellerna bränner hyddor och kidnappar barn, berättar Florence, som tar med sig sina tre yngre systrar in till staden varje natt (ibid).

Offerporträtteringen är lika tydlig i Koblancks artikel som i de övriga artiklarna som i stor utsträckning enbart framhäver flickor. Detta för att Koblanck skriver om minderårigas känslor kring konflikten. Den sociala konstruktionen av Koblancks artikel uppvisar att det är den universella uppfattningen som framhäver barn som oskyldiga varelser, på grund av vuxenvärldens problematik (James & Prout 1998:27f; James & Prout 1997:10;187f).

Koblanck skriver i artikeln att ”Situationen i norra Uganda har kallats för en av världens bortglömda humanitära katastrofer. En rebellstyrka på några hundra krigare, i stort sett alla barn, håller en region som gisslan…” (ibid.), men inte enligt vem eller vilka som anser att det är en bortglömd humanitär katastrof. Utifrån ett postkolonialt synsätt skulle man tolka det ovan nämnda citatet som en underliggande västerländsk värdering. Dels för att väst inte bidragit med någon större hjälp gällande konflikten och för dess barnsoldater, men också för att Uganda inte har kunnat hantera situationen. Sociala och kulturella företeelser kan tvinga oskyldiga barn att delta i en väpnad konflikt, vilket inte anses vara acceptabelt i en västerländsk hegemoni (Cregan & Cutberts 2014:13; Childs och Williams 1997:3; Loomba 2015:34; Koblanck, 060222). Vidare hävdar Lorraine Macmillan (2009:36) att väst är djupt inbäddade i att definiera barnsoldaters svagheter som är grund till kvarlevande koloniala diskurser. Macmillans påstående kan ligga till grund för varför västländsk media porträtterar

DN:s journalister representerar flicksoldater i de tre kommande citaten. Journalisterna har intervjuat personer ute i fält som har kunskap om ämnesområdet.

Chefen för FN:s barnfond, Lena Schildt, är en person som har kunskap om konflikten i norra Uganda i Erik Ohlssons (040324) artikel. Schildt berättar om flickors levnadsvillkor som barnsoldater:

Flickorna används ofta som sexslavar, säger Lena Schildt. Jag talade med en femtonåring som rymt från rebellerna efter tre månaders fångenskap. Hon sade att soldaterna i fält inte fick kidnappa flickorna

– de skulle vara orörda när de fördelades mellan Kony och hans närmaste män (ibid.).

Erik Esbjörnsson (120311) har intervjuat en kvinna vid namn Helen Namulwana som arbetar på Rädda barnen i Uganda. Namulwana har uttalat sig om efterkrigsproblematiken för framförallt flicksoldater:

Vissa flickor har tagits som sexslavar och kommer hem med nya barn som de har fött under kriget.

– Det är en sak att välkomna sin dotter hem, men det är oftast svårt för föräldrarna att acceptera ett barnbarn som tillhör någon okänd soldat…

Verkligheten en tidigare barnsoldat har återvända till kan vara plågsam att hantera, inte minst mentalt. Kvar dröjer inte bara minnet av det man utsatts för, utan även vad man utsatt andra för (ibid.).

Journalisten Mia Holmgren har publicerat totalt fyra artiklar om barn- och barnsoldater i Uganda. Holmgren (050218) intervjuar och beskriver en flicksoldat om hennes livsöde som sexslav:

Lily Akwero rövades bort av Herrens befrielsearmé, LRA, när hon var tio år…Efter ett par månader blev hon sexslav åt en vuxen soldat. Hon var bara 13 år gammal när hon födde sin första son Dennis. Lily Akwero tillbringade tio år hos rebellerna innan hon lyckades fly i höstas (ibid.).

Det råder inga tvetydliga bilder i artiklarna om att barnsoldater är tungt traumatiserade efter att ha deltagit i konflikt. Västerländsk barndomsforskning är fokuserad på att beskriva barns utvecklingsstadier. När en minderårig deltagit i en väpnad konflikt ses barn som offer eftersom i ett utvecklingsstadium ska barn vara fria individer (Macmillan 2009:36; James & Prout 1997:10;187f). Genusrelaterade roller påverkar även vad barnsoldaterna utnyttjas för. Maskulinitet och normer påverkar att pojkar ofta används som soldater i väpnade konflikter medan flickor ofta blir sexuellt utnyttjade (Coulter 2009:252ff). DN framställer framförallt flickor som har blivit utnyttjade i konflikten, utifrån en offerrelaterad roll. Journalisterna skriver om flickors levnadsöden före, under och efter konflikten. Kate Cregean och Denise Cuthbert (2014:33) menar att väst är fokuserade på att framställa människors rättigheter och det ligger till grund av politisk liberalism. Ett barn definieras att vara under 18 år enligt den universella västerländska uppfattningen och det kan även förklara varför barnsoldater framställs som offer i DN:s artiklar (2014:101ff; Rosen 2007:140ff).

6.2.3 Svenska Dagbladet

Journalisterna från SvD skriver liknande i jämförelse med DN och DM:s journalister. I artiklarna nedan speglar journalisterna de offerrelaterade rollerna för flickor i en väpnad konflikt. Ola Säll (040208)skriver i flertalet av artiklarna från SvD om problematiken med att barn blir tvångsrekryterade i Uganda. Säll beskriver även faran och rädslan barn får bevittna i ett konfliktområde. Värdeord används i artikeln där Säll exempelvis skriver om ”Världens värsta barnarövare, den bisarra gerilla rörelsen…” (ibid.). Definitionsmässigt kategoriserar Säll barnsoldater på tre olika sätt: ”barnsoldater, bärare och sexslavar”. Ingenstans i texten nedan skriver Säll något om barnsoldater som frivilligt har deltagit i konflikten. Fortsättningsvis skriver Säll:

Kärnan i LRA är cirka 200 officerare, resten är barn som kidnappats för att bli frontsoldater, bärare och sexslavar. Många barn tvingars mörda sina föräldrar för att de inte ska våga fly… Ugandas barn lever under ett ständigt hot att infångande och tvingande att bli barnsoldater, bärare och sexslavar. Världens värsta barnarövare, den bisarra gerilla rörelsen Lord’s Resistance Army, har i 17 år dragit runt i området och kidnappat mer är 20000 barn (ibid.).

tydlig med vad dess läsare ska läsa och hur texten ska tolkas. Åkerlund skriver följande: ”hustrur” (läs sexslavar)...”. Åkerlund skriver följande om tonårsmammors problematik:

I Pader-provisens centralort Pader Town driver Alice Achan ett hem för tonårsmödrar som varit ”hustrur” (läs sexslavar) åt rebellbefälen. Flickorna hoppas att freden är snart i hamn men hos är del känslorna blandade.

– De känner skräck inför barnens fäder ska tvinga dem att bli hustrur på riktigt, när freden väl är slutgiltig, säger hon (ibid.).

6.2.4 Summering

Majoriteten av forskare påpekar att barndoms- och barnsoldatsteorierna är en produkt av västs forskning (Cregean & Denise 2014:33; Macmillan 2009:36; Rosen 2007:140ff). Kritik har lyfts att afrikansk barndomsteoretisk forskning saknas (Cuthbert & Cregan 2014:33). Den västerländska barndom- och barnsoldatsteoretiska forskningen ses som den dominerade. Problemet med den forskningen är att den bortser från nationella, regionala och lokala kontexter i afrikanska länder. Anledningarna till att västerländsk forskning domineras är på grund av postkolonialt maktutövande (Loomba 2015;25ff; Childs & Williams 1997:3; Cregan & Cuthbert 2014:13). Trots avsaknaden av afrikansk barndomsteoretisk forskning, sammanstrålar barndoms- och barnsoldatsdefinitionerna i att flertalet av barnen framställs som offer för HM. Offerporträtteringen i artiklarna ligger även till grund för den universella barndomsdefinitionen, vilket är kritiserat av många forskare. Gränssättandet vid 18 år är kritiserat för att definitionen är influerad av västerländsk liberalistisk filosofi. Västerländsk hegemoni menar att barn är under 18 år (Rosen 2007:140ff; Cregean & Cuthbert 2014:101; Childs & Williams 1997:13ff). I samtliga artiklar porträtterar DM, DN och SvD barnsoldater som har blivit rekryterade med tvång. Barnsoldater speglas som oskyldiga till deras handlingar eftersom de tvångsrekryterades, vilket nyhetstidningarna speglar i artiklarna. Eftersom DM skriver om barn- och barnsoldater (under 18 år) utifrån en offerrelaterad roll uppvisar de att även de förhåller sig till åldersdefinitionen.

I flertalet artiklar framställs flickor som offer. Antropologen Chris Coulter (2009:252ff) förklarar grunderna till varför flickor framställs på ett specifikt sätt i media. Coutler menar att det genusrelaterade våldet påverkar både pojk- och flicksoldater. Maskuliniteter och normer

influerar barns könsbestämda roller i konflikter. Det innebär i sin tur att flickor vanligen blir sexuellt utnyttjade medan pojkar deltar som soldater i en väpnad konflikt. Det Coutler hävdar ovan speglas i artiklarna inom samtliga nyhetstidningar när flickor framställs som hjälplösa offer. Offerporträtteringen blir avsevärd för flickor eftersom de inte anses lämpade att strida i en konflikt på grund av genusrelaterade roller. Trots det uppvisar samtliga artiklar från nyhetstidningarna att även pojksoldater framställs som offer likafullt som flicksoldater. Lorraine Macmillan menar att väst vanligen förhåller sig till barns svagheter och oskyldigheter. Konsekvenserna av västs förhållningssätt till barn är att koloniala diskurser lever kvar. Även DM porträtterar barnsoldater som offer i dess artiklar, däremot använde sig DM inte av värdeord i lika stor utsträckning. I SvD och DN:s artiklar använder sig flera journalister av värdeord när de beskriver konflikten och barns levnadsöden. Postkolonialister skulle förklara det som att Uganda och dess barn- och barnsoldater andrafieras. Det innebär att västerländska nyhetstidningar utövar makt genom att framhäva oskyldiga barn som utsätts våld i ett postkolonialt land långt ifrån ”oss”. Med andra ord framställs barn- och barnsoldaterna i artiklarna som avvikande utifrån en västerländsk hegemoni (Childs & Williams 1997:13ff). De geografiska skillnaderna mellan väst och dess postkoloniala länder skall vara avsevärda, menar Peter Childs och Patrick Williams (1997:10). I det här fallet med offerporträtteringen i artiklarna mellan DM, DN och SvD, uppvisas det inga markanta skillnader utöver svenska journalisters värdeord. En ytterligare skillnad är att DM fokuserar mer på framtidsutsikterna än dåtiden som SvD och DN gör.

7 Konklusion

I konklusionskapitlet kommer forskningsfrågorna att belysas och summeras. Resultatet av frågeställningarna sammanställs utifrån analysen, där jag har analyserat vad journalisterna från DN, SvD och DM skriver om barn- och barnsoldater. Nedan kommer jag först att introducera artiklarnas rådande teman. Därefter kommer nyhetstidningarnas skillnader och likheter att förklaras.

7.1 Resultat

De rådande teman i intervju- och nyhetsartiklarna var: barn eller soldat? (huvudtema), hjältar och offer (underkategoriska teman). Innehållsmässigt i artiklarna från DM, DN och SvD presenterades samtliga personer i artiklarna som barn och inte soldater, utom i ett fall från DM. Journalisten Edgar Batte skriver inte om hjälplösa offer, utan om personer som har tjänat sitt land och gått vidare med sina liv. Temat för artikeln som Batte skriver, är att barnsoldaterna framställs som hjältar. Batte skriver att personerna i artikeln var barnsoldater när de hjälpte NRA:s ledare Museveni, Ugandas president, till makten. Förklaringarna till Battes hjälteporträttering kan förklaras utifrån ACRWC:s principer. ACRWC har konstruerat sex principer gällande barns skyldigheter. De rör sig om att lyda sin familj och tjäna sitt lands egna intressen. Principerna skapades som en motsättning gentemot västerländska barndomsdefinitioner. Enligt västerländska barn- och barndomsdefinitioner varierar definitionerna beroende på kulturella- och sociala processer. Det innebär att synen på barn- barndom- och barnsoldater är varierande mellan länder och kulturer. I artikeln från DM visar Batte att i den sociala kontexten var det acceptabelt att barnsoldater deltog i en befrielsekamp inom NRA. Om barnsoldaterna i Battes artikel tvångsrekryterades är oklar. Åldrar för barnsoldaterna definieras inte i artikeln. Överlag är 18-årsnormen kritiserad av forskare eftersom den inte tillgodoser lokala uppfattningar av barndomsdefinitioner. Däremot uppvisar journalisterna i övriga artiklar från DM att det inte är socialt- eller kulturellt acceptabelt att barn deltar i LRA.

Annan teoribaserad förklaring till Battes artikel är att subkulturer och minoritetsgrupper i Afrika har en annan syn på barn- och barndom. Dess egen homogena kultur överensstämmer

inte med västerländska värderingar. Det kan i sin tur förklara ACRWC:s definitioner på barns skyldigheter. Exempelvis att barn ska värna om sitt lands självständighet och integritet, vilket Batte visade i sin artikel.

Andra skillnader mellan nyhetstidningarna är att DM:s journalister framförallt är fokuserade på före detta barnsoldaters framtidsutsikter, medan DN och SvD framför allt fokuserar på det förflutna. SvD och DN:s journalister använder sig av värdeord i artiklarna vilket DM:s journalister i större utsträckning undviker. De fall som de svenska nyhetstidningarna fokuserar på det förflutna och använder sig av värdeord, kan förklaras utifrån postkolonialteori. De postkoloniala strukturerna uppvisas när DN och SvD uttrycker makt och kunskap om barn- och barnsoldater. Forskare menar på att ”vi” och ”dem” kategorisering visas när ”de” är undergivna och inte som ”oss” och det yttrar sig när nyhetstidningarna använder sig av värdeord. Uganda framställs i de svenska artiklarna som ett fattigt land som har barnsoldater. LRA exotifieras och andrafieras i den västerländska hegemonin då LRA tvångsrekryterar barn. Även Ugandas barnsoldater är avvikande från ”oss” utifrån den västerländska kontexten då de framställs om offer. Lokala, kulturella och sociala processer tillgodoses inte i DN och SvD:s artiklar rörande barn- och barnsoldater. Däremot appliceras den universella barndefinitionen att barn är under 18 år inom de svenska nyhetstidningarna.

I stor utsträckning tyder studien på att flera journalister från DM, DN och SvD skriver liknande om barn- och barnsoldater innehållsmässigt i nyhets- och intervjuartiklarna. Det underkategoriska temat offer uppvisas i stor uträckning i nyhetsartiklarna och det kommer att redogöras nedan.

Journalisterna skriver inte om barnsoldater som har deltagit i väpnad konflikt frivilligt, utan alltid som tvångsrekryterade (utom i Battes fall). I vissa fall definierar journalisterna barn- och barnsoldaters åldrar och det rörde alltid sig om barn under 18 år. Definitionsmässigt presenteras ”barnsoldater” i artiklarna från DM, DN och SvD olika beroende på könsbestämda roller. I vissa fall presenteras barn som enbart soldater (med antydan på att de var barnsoldater) och sexslavar. Såväl pojk- som flicksoldater framställs i majoriteten av artiklarna som offer. Innehållsmässigt framställs pojkar och flickor inte alltid som en homogen grupp. Under vissa omständigheter skriver journalisterna från samtliga nyhetstidningar om barnsoldater som hjälplösa offer. I flera utav fallen var det flickor och

Maskuliniteter och normer påverkar att pojkar strider i väpnad konflikt medan vanligen flickor utnyttjas sexuellt. Det är inte social accepterat att flickor ska delta i väpnad konflikt och därför framställs de som hjälplösa offer på grund av deras utsatthet. Innehållsmässigt framställs även pojkar som hjälplösa offer, däremot inte i lika stor utsträckning som för