De skyldiga unga

I de valda nyhetsartiklarna beskrivs ofta unga personer som skyldiga för att påskyndat smittspridningen då de inte tagit restriktionerna på allvar utan förväntat sig att sjukdomen inte ska drabba dem. Flera talespersoner och experter försöker därför i nyhetsartiklarna att förklara vilka skyldigheter som unga, friska individer har. Ett exempel är där en professor i global katastrofmedicin beskriver ungas uppgift i pandemin.

27 ”- Som ung och frisk individ så är ens stora uppgift att skydda de gamla. Vi kommer inte

att kunna undvika den här infektionen, men det vi kan göra är att se till att det blir ett så långsamt förlopp som möjligt. Det säger Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin på Karolinska institutet [...]. - Även när man stänger gränser så handlar det om att skydda riskgrupper. Om unga friska människor får det här är det oftast inte så farligt, och om det inte hade varit för de lunginflammationerna som orsakar kraftiga besvär så hade det här inte varit en stor sak. Alla måste ta ett personligt ansvar, säger Johan von Schreeb” (Dagens Nyheter, Jones, 2020-03-26).

Professorn förklarar i utdraget att unga och friska personer behöver skydda de gamla. Han beskriver även skillnaderna mellan om en ung person får viruset eller om det är en äldre som insjuknar. Han avslutar med att säga ”Alla måste ta ett personligt ansvar”. I artikeln blir det tydligt hur de unga antas ta ansvar för att inte föra smittan vidare samt att de behöver tänka på de äldre. En annan grupp unga som anses som skyldiga inom pandemin är unga personer med utom-nordisk bakgrund som lever i trångbodda områden.

”På måndagen rapporterade flera medier att minst sex av de femton som dött i covid-19 i Stockholmsområdet är svensk-somalier [...]. Att coronaviruset har slagit hårt mot utrikesfödda i förorterna kommer inte som en överraskning. - Vår kultur bygger på att umgås. Gemenskapen är stark i de här familjerna och ofta bor flera generationer i samma lägenhet. Då är det extra viktigt att alla, och speciellt de unga förstår att man inte längre kan umgås på det sätt som man brukar, säger Sherihan "Cherrie" Hersi. I ett inlägg på Instagram uppmanar hon sina 116 000 följare att följa myndigheternas riktlinjer, tvätta händerna ofta, stanna hemma vid symptom, och framförallt undvika att träffa äldre släktingar” (Dagens Nyheter, Haidl, 2020-03-25).

I artikeln uppmanar en rappare att unga svensk-somalier behöver förstå att de inte kan umgås på samma sätt som förut. Hon uppmanar även sina följare på Instagram att följa rekommendationerna samt undvika att träffa äldre släktningar. I detta utdrag syns alltså liknande mönster, att de unga har en skyldighet gentemot de äldre. De bör inte handla på vissa sätt för att undvika att sprida smittan vidare. Däremot syns inte de unga personerna själva i rapporteringen utan det är medelålders talespersoner eller experter som talar i deras ställe.

6.3 S

De som framkommer överrepresenterade i materialet, det vill säga medelålders nordiska män innehar funktioner och positioner som experter och talespersoner inom coronapandemin. Dessa män beskrivs som kompetenta och med auktoritet att kunna agera samt förelägga att andra bör följa deras exempel. De kompetenta männen antar alltså en beskrivande roll, där de beskriver situationen och hur allmänheten bör handla efter att de mottagit informationen. Kvinnorna i

28 materialet däremot framställs som ansvariga i olika situationer och antas kunna besvara och försvara deras roll i pandemin. Detta syns främst hos talespersoner så som politiker. Ett annat ansvar som kvinnorna avser att inneha är det omvårdande och omhändertagande ansvaret gentemot befolkningen. De ansvariga kvinnorna ska kunna ge svar på hur allmänheten ska kunna hantera pandemin. När rapporteringen framställer unga beskrivs dem ofta med en skyldighet att ändra sitt ”normala” beteende för att skydda de äldre. Materialet visar på att flera personer i funktionen som talesperson för fenomenet försöker påvisa hur de unga bör handla. Vissa artiklar framställer även unga utom-nordiska personer som extra skyldiga att ändra sitt beteende, då de lever i trångbodda områden där kontakten mellan generationer är större. I materialet går det även att utläsa att personer som är unga eller äldre och/eller har utomnordisk bakgrund knappt kommer till tals utan det är personer i medelåldern (främst män) och med nordisk bakgrund som talar i deras ställe.

29

7 DISKUSSION

I detta kapitel presenterar jag de slutsatser som jag dragit från analysen och återkopplar dem till de inledande frågeställningarna. Jag för även ett resonemang kring studiens metod samt genomförande av analysen. Jag avslutar sedan med att diskutera förslag på framtida forskning inom området.

I denna studie har 27 artiklar från nyhetstidningarna Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Göteborgs-Posten, som publicerats mellan 1 februari – 31 mars 2020, analyserats. Syftet med studien har varit att via en intersektionalitetsteoretisk ansats studera hur olika grupper av människor tillskrivs olika egenskaper, för att kunna synliggöra varför dessa grupper framställs och beskrivs på ett visst sätt i nyhetsmedierna. De mest framträdande mönstren delade jag upp i tre teman som presenterades i resultatavsnittet. Utifrån intersektionalitetsteorin och tidigare forskning utläser jag olika mediala mönster samt symbolisk utplåning i materialet, som får betydelse och konsekvenser för varför vissa personer hörs och tillskrivs vissa egenskaper samt varför vissa utelämnas.

7.1 M

I resultatet fungerar de kompetenta männen likt en idealbild för hur en person i en extraordinär situation bör agera. Männen beskrivs utifrån idealet i situationen, via önskvärda egenskaper och i en ständig process mot självförbättring. De tillskrivs egenskaper som kompetens och auktoritet, förmågor som hjälpande och problemlösande samt erfarenheter som experter och talespersoner. Männen talar även om hur andra runtomkring dem bör handla utefter deras exempel (idealet), såsom när en man i materialet säger ”vår medborgerliga plikt att hjälpa till” (Gunther, 2020) eller en annan man som uttrycker att ”alla måste ta ett personligt ansvar” (Jones, 2020).

Kvinnorna i materialet framställs istället som en motbild till idealbilden ”de kompetenta männen”. I rapporteringen lyfts främst kvinnor i positioner med ansvar fram, dock enbart kvinnor som ifrågasätts för sitt ansvar. Nyhetsartiklarna om de (o)ansvariga kvinnorna skapar alltså ett sätt att visa på hur kvinnorna frångår idealbilden via att påvisa en motbild för hur kvinnor har agerat oansvarigt i situationen med coronapandemin – tillskillnad från de kompetenta och hjälpande männen. Det är enkelt att se dessa mönster om män och kvinnor ur ett historiskt perspektiv, exempelvis utifrån Woods (1994) studier om representationer av kön i medier. Woods (1994) talade om tre teman för hur media representerade kön. Dessa tre teman återspeglas även i textanalysen och hänvisar att liknande strukturer fortfarande existerar för

30 män och kvinnor i media. Det första temat Woods (1994) beskriver är att kvinnor är underrepresenterade, vilket leder till att männen är dem som sätter den kulturella standarden och i sin tur osynliggör kvinnorna. Det andra temat utgår ifrån att kön framställs i media via den godkända synen av män och kvinnor (Ibid). Vilket är de traditionella rollerna där mannen är den med högre maktpositioner och fördelar, samt där mansrollen värderas högre än kvinnorollen (Giddens & Sutton, 2014). Det tredje temat innebär att media skildrar relationer mellan kvinnor och män via dessa traditionella roller samt normaliserar våld och ansvar gentemot kvinnor (Wood, 1994).

Det första temat i denna studie syns via mängden av uttalanden och artiklar som representerar män eller kvinnor. Utan att göra någon innehållsanalys av materialet framkom det ändå tydligt att männen var primärkällor för uttalanden kring coronapandemin. Detta leder till att kvinnors röster är underrepresenterade i materialet. Det andra och tredje temat syns via att männen och kvinnorna i materialet beskrivs kompetenta respektive (o)ansvariga. I likhet med Nikolajevas (2017) genusschema, tillskrivs männen egenskaper som starka, beskyddande och aktiva tillskillnad från kvinnorna som tillskrivs egenskaper som passiva, beroende och sårbara. Nyhetsartiklarna i denna studie reproducerar och återspeglar alltså historiska dikotomier, som både tidigare forskning samt teoribildning visat på. Popa & Gavriliu (2014) menar att dessa föreställningar om hur könen är och ”bör” göras, leder till en defekt känsla av vem vi är. När media förmedlar olika beskrivningar och bilder av hur män eller kvinnor bör vara, skapas en falsk uppfattning av vem vi är och hur vi ska leva. Mannen som idealbild och kvinnan som motbild i nyhetsrapporteringen kring coronapandemin, menar jag, (fortsätter) skapa ensidiga könsidentiteter och ojämlikheter. När egenskaper tillskrivs likt en naturlig egenskap eller hur en kvinna ”är” och hur en man ”är”, skapas alltså ett slags falskt medvetande om hur det kön vi tillskrivs ”är” (Dahl, 2015).

7.2 S

–

,

I resultatet framkommer det att unga, äldre och utlandsfödda knappt hörs i nyhetsrapporteringen. Däremot omnämns dessa grupper ofta, men då via olika talespersoner eller experter som beskriver situationen i deras ställe. Exempelvis när unga beskrivs som skyldiga för att ha ökat smittspridningen via sin oförsiktighet och riskerat att utsätta äldre för fara, så hörs varken unga eller äldre personer, utan olika svenska myndighetspersoner eller experter i medelåldern för att beskriva hur situationen ser ut. Detta fenomen utgår ifrån något som Hultén (2016) beskriver som symbolisk utplåning. Begreppet innebär att olika sociala grupper karaktäriseras i media av frånvaro, fördömanden och trivialisering. Minoritetsgrupper

31 i rapporteringen skildras alltså som ett hot eller problem i nyhetsrapporteringen, där exempelvis unga ses som hotet (främst unga med utländsk bakgrund) och äldre som ett problem som behöver skyddas. Hultén (2016) menar att anledningen till den symboliska utplåningen i svenska medier beror på att journalistiken i väst är formad utifrån ett ”vitt” perspektiv. I min undersökning har jag inte valt att fokusera på artikelförfattarens kön, ålder, klass eller bakgrund. Däremot har jag kunnat utläsa att de som hörs i nyhetsrapporteringen i mina valda artiklar främst är medelålders män med nordisk bakgrund. Därav gör jag tolkningen att andra sociala grupper inte får lika stort utrymme i det mediala rummet som dessa män. Om detta beror på att journalistiken är formad utifrån ett ”vitt” perspektiv, kan jag dock inte utläsa men inte heller utesluta via denna undersökning.

Däremot erbjuder Popa & Gavriliu (2014) ett annat sätt att förklara varför den symboliska utplåningen i media existerar. De menar att media hela tiden tävlar om att få människors uppmärksamhet och för att tjäna pengar på nyheter som kommersialiserar eller populariserar, vilket ofta leder till reproduktion av existerade ojämlikheter och normer. Om samhället framställer de nordiska medelåldersmännen likt dem med kompetens och auktoritet, kommer såldes medierna reproducera dessa föreställningar och vise versa. Marknadsstrukturen gör det alltså svårt för medierna att erbjuda mångfald i sin rapportering då kategorier som barn/unga, äldre, etniska minoriteter eller socioekonomiskt utsatta inte har samma kommersiella potential (Hultén, 2016). Kvinnor som har passerat 50år eller ungdomar som kommer från socioekonomiskt svaga områden kan alltså bli symbolisk utplånade till följd av sin låga kommersiella potential. Bergström & Edström (2020) menar att detta kan leda till dessa grupper även blir osynliga och ses som oviktiga i samhället, till följd av sin frånvaro i medierna. Samhället tar till sig vilka som hörs och inte hörs i medierna och värderar dem, för att skapa en känsla av ordning (Bergström & Edström, 2020). Detta kan leda till att medierna och samhället talar om människorna som inte hörs som homogena grupper. Exempelvis att alla unga ses som skyldiga för att inte följa rekommendationerna eller att alla äldre behöver skyddas (ibid).

7.3 I

Via min textanalys har jag försökt att, likt Roosvall & Widestedt (2015), undersöka media och dess journalistik med ett intersektionellt perspektiv för att kunna belysa vilka olikheter som framställs i nyhetsrapporteringen kring coronapandemin. Artiklarna i denna uppsats har verkat likt en analytisk ögonblicksbild av fenomenet som undersökts. Olikheterna och maktpositionerna som konstrueras i resultatet utgår främst, som tidigare nämnt, utifrån den nordiska medelålders mannen. Dessa män får störst utrymme i både det offentliga och det

32 mediala rummet, vilket likaså leder till att de även uttalar sig kring fenomen där andra kategorier möjligen hade fått svara som förstahandskällor. I denna studie gäller det främst unga med utländsk bakgrund samt äldre personer. Via resultatet kan jag utläsa en hierarkisk ordning som verkar gälla för vem som hörs och tillskrivs kompetens i mina utvalda artiklar. Denna ordning kan först via ett additivt perspektiv kategoriseras inledningsvis med kön, sedan ålder och till sist bakgrund. Är en person exempelvis man, har denne som störst chans att tillskrivas kompetens och auktoritet eller är en person medelålders har denne likaså stor chans att höras osv. Vidläggs senare ett inter-kategoriskt perspektiv till kategorierna, om denne man även är medelålders och har nordisk bakgrund ökar dennes chans att höras betydligt och utgör nästintill hela det mediala utrymmet för det empiriska materialet (se figur 2) (Roosvall & Widestedt, 2015).

Figur 2: Vem som hörs och tillskrivs auktoritet och kompetens i materialet utifrån olika sociala kategorier. Textanalysen visar alltså att kön, ålder och etnisk bakgrund kan få betydelse som diskrimineringsgrund i nyhetsrapporteringen. Egenskapsbeskrivningarna inom ramen för de utvalda artiklarna tillskriver vissa individer och grupper brister i relation till dess egenskaper, förmågor eller erfarenheter. Medierna uttalar aldrig varför vissa sammansättningar av kategorier och egenskaper syns i nyhetsrapporteringen, däremot tyder formuleringarna i artiklarna på att personer med kompetens och auktoritet bör anta det största utrymmet i rapporteringen. Att den nordiska medelålders mannen då står som främsta företrädare för uttalanden kring coronapandemin påvisar en tydlig maktstruktur. Exempelvis låter artiklarna männen framträda med de socialt ”bättre” egenskaper, förmågor och erfarenheter och därför kan tala i de ”svagare” individernas ställe. Medierna avgör således vilka som har de ”rätta” egenskaperna för att uttala sig kring coronapandemin. Trots att de tillskriva egenskaper kan bero på naturliga ting, så som medfött kön eller ålder, antas dessa kategorier inneha vissa egenskaper. En individs naturliga egenskaper transformeras alltså till förklaringar för varför en person kan eller bör handla eller bete sig på ett visst sätt (Krekula et al, 2005).

Additivt ^{Inter-kategoriskt}

33 Mediernas representationer i de valda artiklarna kring coronapandemin kan dock inte betraktas som direkta avbildningar av samhället utan är både förenklade och endimensionella. Medierna kan bidra till att både förstora och förhärliga vissa grupper, men även förminska och missgynna andra. Den skeva representation som framkommer i studiens textanalys riskerar alltså att leda till en ond spiral, där stereotyper och diskriminering skapar och förstärker varandra. I analysen återfinns mönster till att vissa grupper utesluts från nyhetsrapporteringen, vilket kan leda till ålderism, rasism eller sexism när representationerna fortsätter att vara skeva (Roosvall & Widestedt, 2015). Intersektionalitetsstudier som denna kan därför ses som en fördjupad kunskap kring medier och dess representationer. I dagens samhälle är det främst i medierna som intersektioner skapas och reproduceras – där olika grupper kontrasteras och konfronteras mot varandra (Ibid). En vanlig dagstidning kan exempelvis sammanföra idrottshjältar med gruvarbetare, akademiker med skådespelare, kungligheter med dokusåpadeltagare och pedofiler med påvar. Dessa möten är ofta omedvetna och ofrivilliga, och ger inga speciella insikter eller upplevelser för dem som rapporteringen handlar om. Däremot motar vi som utomstående publik komprimerade versioner av intersektionella hierarkier och relationer mellan de grupper som satts i dialog med varandra. Intersektionaliteten kan alltså menas bli kondenserad i mediernas representationer (Roosvall & Widestedt, 2015).

7.4 M

Det finns flera fördelar med en kvalitativ textanalys. En av dessa är att forskaren som undersöker fenomenet inte intar en deltagande roll och riskerar därför inte att bli påverkad av det material som undersöks (Bryman, 2011). En annan fördel upplever jag är att denna metod låtit mig, på ett överskådligt vis, kunnat beskriva en relativt stor mängd empiri. Metoden har hjälpt mig att finna återkommande mönster, de som jag ansåg vara essensen av mitt material som bestod av 27 stycken artiklar från fyra olika källor. Den kvalitativ textanalysen kantas även av olika utmaningar, exempelvis hur materialet ska avgränsas eller hur materialet bör kodas. Dessa utmaningar brukar mynna ut i diskussionen kring begreppen tillförlitlighet och generaliserbarhet. Inom ramen för tillförlitlighet är möjlighet att styrka och konfirmera ett av kriterierna, alltså om man låtit sina personliga åsikter och tankar påverka utfallet i studien (Bryman, 2011). Subjektivitet i tolkningen av ett material kan vara svårt att uppnå i en kvalitativ textanalys. Därför valde jag att försöka säkerställa objektivitet i största möjliga mån genom att kontinuerligt tolka materialet i samförstånd med studiekamrater och handledare. Dock är tolkningen styrkan med kvalitativ forskning, eftersom den låter forskaren bidra med

34 meningsfullhet till materialet samt visa på olika perspektiv av ett fenomen (Ahrne & Svensson, 2015).

Ett annat relevant begrepp är överförbarhet, vilket beskriver om en studies resultat går att generalisera. Detta är inte helt enkelt när det kommer till kvalitativ forskning (Bryman, 2011). I min studie har jag i metodavsnittet försökt att redovisa alla de steg och olika val jag gjort i processen med min textanalys. Jag har även varit noga med att växla mellan att titta på helheten och materialets kontext för att kontinuerligt kunna sammanföra mina fasta och tematiska koder. Genom att påvisa hela processen, styrks även studiens pålitlighet (Ibid). Denna växelverkan mellan olika typer av koder, tyder också på att jag använt mig av både induktiv och deduktiv ansats. Jag har utgått ifrån intersektionalitetsteoretiskt perspektiv för att forma mitt kodschema med fasta koder, samtidigt som jag induktivt kodat materialet utifrån textinnehållet. Jag menar att detta gett mig en förståelse för dels vilka sociala kategorier som existerar i materialet (de fasta koderna), dels vilka latenta beskrivningar eller mönster som existerar kring dessa kategorier. Dock menar flera forskare (jmf Bryman, 2011; Graneheim & Lundman, 2004) att det latenta innehållet kräver mer erfarenhet och kunskap av den som utför analysen, för att inte låta sin egen förförståelse påverka resultatet. Därför har jag använt mig av ett kodschema som Rättviseförmedlingen (2018) redan bearbetat via ett intersektionellt perspektiv samt utgått ifrån Roosvall & Widesteds (2015) instruktioner kring en inter-kategorisk ansats på textmaterialet. Detta för att använda verktyg som är genomarbetade av forskare med större kunskap och erfarenhet än min egen.

7.5 S

Denna studie ämnade att undersöka vilka egenskaper som olika sociala kategorier tillskrivs i nyhetsrapporteringen kring coronapandemin. Genom att studera nyhetsartiklar från olika dagstidningar har jag kunnat uppnå studiens syfte, att undersöka vilka kategorier av personer som kommer till tals i nyhetsrapporteringen kring coronapandemin. Därav har jag kunnat dra slutsatser om att svensk nyhetsmedia (i detta material) rapporterar kring coronapandemin via historiska mönster och konventioner som har sin grund i enkla uppdelningar mellan olika sociala kategorier. Materialet tyder på att nyhetsrapporteringen reproducerar och återskapar de ditomimer som samhället över lång tid har använt sig av. Där mansrollen är överordnad kvinnorollen, de ”vita” är överordnad ”de andra” och de ”kapabla” medelålders är överordnad de ”svaga” ung och gamla. Däremot återger min analys att dessa maktstrukturer inte går att frilägga från varandra utan att de griper in i varandra.

35 Den här studien ställer sig därför i ledet för redan existerande forskning. Dagspressens mediebild av de olika sociala kategorierna man/kvinna, nordisk/utom-nordisk bakgrund samt ung/medelålders/äldre är inte påtagligt avvikande från vad forskarvärlden sett tidigare, det anmärkningsvärda är att fyra framstående svenska nyhetstidningar inte kommit längre vad gäller att presentera en nyanserad bild av vilka personer som hörs i rapporteringen. Sverige och svenskars inställning till kön/genus, etnicitet och ålder har ändrats över åren, men mediebilden verkar inte har gjort det, i alla fall inte den mediabild som jag kunnat utläsa i nyhetsrapporteringen kring coronapandemin under våren 2020. Den ensidighet som analysen presenterar, där den nordiska medelålders mannen tillskrivs kompetens och auktoritet samt hörs i den övervägande delen av materialet, kan leda till att den kollektiva synen på hur olika grupper ”är” förstärks istället för att leda till en medierepresentation genomsyrad av mångfald och jämställdhet. Att de mönster jag funnit i materialet även framkom tydligt redan vid