Även om de svenska skyddskåristerna själva ansåg att deras språk och arv var mycket betydelsefullt, var det inte alla som delade denna uppfattning utan de upplevde det snarare som att deras svenskhet sågs som något negativt och icke önskvärt av framför allt den finskspråldga befolkningen. Inom Åbo skyddskårsdistrikt (ÅSKD) fanns det just av denna anledning ett utbrett missnöje bland de svenskspråkiga skyddskåristerna år 1919. Missnöjet grundade sig i en upplevelse hos de svenskspråkiga av att vara förfördelade, samt i vad
som uppfattades som olika försök att skada svenska intressen.46 Intresset för
skyddskåren i svenska Åbo land hade under år 1919 minskat kraftigt och "de svenska skyddskårerna i det för övrigt övervägande finska distriktet fatt lov att spela styvbarnets beklagliga roll" .47 De svenska skyddskårernas rätt att erhålla order och meddelanden på sitt modersmål hade enligt dem själva förbisetts. En konsekvens av detta hade enligt dem blivit att många av cheferna och staberna inte kunde bibehålla relationen till den officiella ledningen på ett adekvat sätt, vilket i sin tur ledde till det låga intresset bland medlemmarna. Tanken på ett särskilt svenskt skyddskårsdistrikt hade därför väckts för att förbättra situationen för de svenskspråkiga. Ett problem var det mycket svåra ekonomiska läget, som gjorde att en eventuell tillkomst av ett nytt skyddskårsdistrikt var tvunget att förlita sig till stor del på allmän offervillighet. Det var även av mycket stor vikt att ledningen i den sydligare landsdelen förstod betydelsen av att få till stånd
en sådan förändring för de svenskspråkigas bästa.48
I ett senare nummer av SvSk år 1919 inkom ett inlägg i debatten till fördel för uppdelningen av distrikten, där åsikten fördes fram att om språket var problemet var en uppdelning i olika distrikt den enda lösningen. Som exempel nämndes Vasa skyddskårsdistrikt (VSKD) där samarbetet hade bibehållits på ett bra vis trots språklig uppdelning av distriktet. Att det hade fallit så väl ut menade skribenten berodde på att skyddskårernas verldiga uppgift att skydda hem och hembygd i slutändan verkade enande på de olika språkgrupperna. Det hade endast varit positivt och "genom delningen har den oskattbara fördelen
vunnits att ett hämmande och arbetet förlamande språkgräl bragts ur världen". 49
För att undvika språkliga konflikter som skulle kunna förhindra arbetet för den större saken vore det enligt flera av skribenterna i SvSk alltså bättre att dela 46. "Förhållandena inom Åbo skyddskår", SvSk nr 12 den 15 september 1919, Digi, s. 7-8. 47. "Ett nytt svenskt skyddskårsdistrikt?", SvSk nr 16 den 15 november 1919, Digi, s. 3. 48. "Ett nytt svenskt skyddskårsdistrikt?", SvSk nr 16 den 15 november 1919, Digi, s. 3. 49. "Abolands skyddskårsdistrikt", SvSk nr 18 den 15 december 1919, s. 4.
"Med gammalsvensk krigarglans och ett svenskt, ljust lynne": Svenskspråkiga slwddskårer i Finland 1919-1927
upp distriktet efter språkgränserna. De svenskspråkiga krävde att tas på allvar och erhålla de rättigheter och den position som de ansåg sig förtjänta av inom landets frivilliga försvar.
Med ett utdrag ur den finska Suojeluskuntalaisen Lehti (Skyddskåristtidningen)
exemplifierades i november 1924 hur det var möjligt att göra politik av allting på ett dåligt sätt. Just försvars-, språk- och nationalitetsfrågorna hade enligt skribenten kommit att bli tacksamma ämnen för att skapa debatt. Olika inlägg under pseudonymen "Aitosuomalisia" (Purfinnar) hade fört fram åsikter om befordringar inom armen, där andemeningen var att svenskheten ansågs ha gynnats extra mycket på senaste tiden. Kritiken grundade sig i frågan om språk och nationalitet och drog sig inte från att "stämpla som ofosterländska de män, vilka åtagit sig att bära ansvaret för vårt försvar och det på den grund att deras
modersmål är svenska".50 I motsats till detta menade SvSks skribent att dessa
svenska mäns fosterländska sinnelag inte gick att betvivla, då de i egenskap av jägarsoldater hade uppvisat att de med lätthet utgjorde några av landets bästa söner. Att det sedan hade blivit så att många inom de högre kretsarna inom militären var svenskspråkiga hade i sin tur att göra med att svenskspråkiga yng lingar hade utgjort majoriteten bland dem som hade anslutit sig till jägarrörelsen i samband med inbördeskriget 1918. Att dessa män nu hade kommit sig högre upp i de militära leden var ingenting som kunde anses märkligt. Befordringarna
var därmed inte felaktiga utan dessa män uppfyllde alla fosterländska krav som
kunde ställas på dem. Att slänga sig med vad som enligt skribentens åsikt var ogrundade och ogenomtänkta beskyllningar var inget annat än skadlig agitation riktad specifikt mot det svenskspråkiga befålet.51
Debatten om de svenskspråkiga befälen fortsatte under 1925 när det skrevs om att en kampanj hade inletts mot ett antal officerare inom armen. Det var, enligt SvSk, en större fråga än det hade getts sken av.
Frågan gäller verkligen något mera än den, huruvida en man av svensk
börd kan och är berättigad att tjäna sitt land eller icke. Den gäller, huruvida
riket har råd att avsäga sig de fosterlandsmedvetna, lagtrogna och erfarna
krafter, som ställt sig i försvarets tjänst [kursivering i original]. 52
Svenskarna i Finland var enligt skribenten innehavare av både pliktkänsla och 50. "Under falsk flagg", SvSk nr 33 den 21 november 1924, Digi, s. 12,