De historiska anknytningspunkterna till Sverige och det svenska var många och betydelsefulla för de svenskspråkiga skyddskårerna. Ett exempel på detta ges i en
artikel i SvSk om när Vasa Grenadjärbataljon under inbördeskriget 1918 inhystes
på Liuksiala gård, i vilken skribenten Grenadjären anmärkte på detta till sina stridskamrater. Grenadjären beskrev det som att Karin Månsdotter - maka till kung Erik XIV hade varit inhyst där på 1500-talet. För Grenadjären passade detta utmärkt 350 år senare då denna grupp "svenska krigare" ute i strid för frihet fick möjligheten att ta vara på historiens vingslag och vad de upplevde som ett band till det svenska arvet. En stridskamrat till skribenten var däremot inte så imponerad och undrade vad det egentligen var att tala om då " det är väl skillnad på ett kungligt kvinns och en flock officerare". Skribenten gav då svar på tal och påpekade att "Karin Månsdotter hörde till krigarskrået; hennes far
var ju korpral". 31 Det var mycket betydelsefullt för dessa män från Österbotten
att de så kallade "svenska krigarna" stod på den mark och inhystes där en svensk Vasadrottning hade bott 350 år tidigare. Deras frihetskamp legitimerades genom att erhålla kontakt med det svenska arvet genom den kungliga Vasaätten. De historiska banden till stora namn som Vasa spelade på detta vis en viktig roll
i framförandet av en självbild och identitet bestående till stor del av vad som
uppfattades som ett ärorikt svenskt arv.
28. Jussila, Osmo, Hemilä, Seppo & Nevakivi, Jukka, From Grand Duchy toa .Modem State: A
Political Histo1y of.Finland since1809 (London 1999) s. 143.
29. Nevala-Nurmi (2014) s. 24-26. 30. Jussila, Hentilä & Nevakivi (1999) s. 222.
"Med gammalsvensk krigarglans och ett svensl,t, ljust lynne": Svenskspråkiga skyddskårer i Finland 1919-1927
Förutom historiska band var det även viktigt för skyddskåristerna att betona det blod som de menade ännu rann i ådrorna på den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Som exempel på detta kan ännu en gång ges ett inlägg skrivet av Grenadjären i form av en återgivelse av inbördeskriget 1918. Grenadjären och hans kamrater hade blivit inskrivna i ett truppförband som inom någon vecka skulle skickas ut till fronten. Det sällskap han hade hamnat i var enligt hans egen utsago "gott karlsällskap" och bestod av en samling män från hela svenska Österbotten. Dessa män utgjordes av vad som framfördes som friska och hurtiga pojkar från Soklot, humoristiska Gamlakarleby-bor, raska gossar från Sideby, Lappfjärd, Tjöck, Övermark, Korsnäs, Malax, Petalax, Korsholm (Mustasaari), Esse, Kronoby, Jeppo och ett antal andra platser. Därmed konstaterade skribenten
att "[d]ervar således oblandat ariskt blod, som rann i den bataljonens ådror".32
Här etablerades ett samband mellan de svenskspråkiga skyddskårerna och ett upplevt ariskt arv, i sin tur relaterat till den "svenska stammen" och det svenska historiska arvet genom de tydliga geografiska angivelserna. Det var däremot inte bara tal om ett svenskt och ariskt arv utan även ett gemensamt germanskt arv. Det ariska arvet verkar ha uppfattats som svenskt till sin karaktär medan det germanska arvet stod för ett mer övergripande västerländskt (kultur)arv.
Sundback konstaterar att det finns tre huvudtyper av kollektiva identiteter
nationalitet, etnicitet och ras som alla är besläktade med varandra och
kännetecknas av att de oftast hänvisar till särskild härkomst och kultur. Hon menar samtidigt att just rasbegreppet baserat på fysiska kännetecken, så som hudfärg- i den finska och finlandssvenska kontexten saknar relevans. Sundback påpekar samtidigt att även om det saknas relevans i rasbegreppet i egenskap av fysiska kännetecken, så förekom rasargument i språkdebatter under 1920- och 1930-talen. Då i form av referenser till härkomst samt kulturella och sociala
egenskaper. Detta upphörde dock efter andra världskriget och dess händelser.33
Sundback verkar därmed mena att ras som fysiskt kännetecken inte hade relevans, medan det som var relevant var andra egenskaper som relaterades till ras. Egenskaper baserade i ett socialt och kulturellt perspektiv som exempelvis beteende, intelligens och så vidare. Tankar om rastillhörighet var något som vid denna tid förekom allmänt bland de svenskspråkiga grupperna i Finland. Henrik Meinander beskriver hur vissa inom den svenskspråkiga studenteliten under 1910-talet influerades av tidens mest inflytelserika europeiska rastänkare, och därmed började benämna sig själva som germaner. Den finskspråkiga
32. "Vasa Grenadjärbataljon", SvSknr 19 den 1 oktober 1920, Digi, s. 7. 33. Sundback (2010) s. 46.
befolkningen i landet förstods istället som en folk.stam besläktad med slaverna. Meinander påpekar samtidigt att det fanns framstående svenskspråkiga vetenskapsmän som inte ville befatta sig med dessa benämningar utan snarast tog avstånd från dem. Dessa vetenskapsmän pekade istället på den växelverkan och samvaro som genom tiderna pågått mellan de två språk.grupperna, med språkbyte, ingiften, migration och kulturella förskjutningar. Trots motståndet från vetenskapsmän och olika försök till klargörande av rasliga frågor kvarstod en fortsatt stark ras- och kulturdiskussion bland de svenskspråldga grupperna. Vetenskapsmän i Finland stod frågande inför den tydliga och omfattande påverkan som europeiskt rastänkande verkade ha även där. Dessutom uppfattades de rasinriktade debattörerna som stilistiskt mycket skärpta och enträgna, vilket
även det gav upphov till viss förvåning bland vetenskapsmännen.34
Vidare rörande ett germanskt arv beskriver Anders Ahlbäck hur en beundran för det tyska kejsarriket hade väckts bland den utbildade eliten i Finland under decenniet före första världskriget. Fokus för denna beundran låg på den militära, ekonomiska och vetenskapliga styrka som de uppfattade fanns inom
det tyska kejsarriket. Med detta följde även en beundran för vad som sågs som en
germansk kraft och förmåga uttryckt via uppfattningar om ras och en hyllning av saker som enligt dem ansågs eftersträvansvärda. Sådana saker var exempelvis manlighet, idrott och aktivism. Detta innebar att det i denna germanska kraft ansågs ingå egenskaper som kraftfullhet, intuition och aktion. Sådana egenskaper var överlägsna och främjade manlighet, idrottsliga och fysiska aktiviteter och så vidare. Det var främst bland unga män i den svenskspråldga överldassen som dessa ideal framstod som eftersträvansvärda, och Ahlbäck argumenterar för att det fanns en germansk kult av manligt agerande som tilltalade dem. De ansåg att
de befann i en utsatt situation då allt fler finskspråkiga tog plats inom högre
utbildning, handel och administration områden som under mycket lång tid hade dominerats av den svenskspråldga eliten och som nu följaktligen behövde
skyddas. Socialistiska strömningar i samhället uppfattades också de som hotfulla. 35