Capitol visar James The the
balkongen d a r det a r dyrast d c vita och ett svarta - i salongen enbart svarta. J a g undrar d r tror när dc ser en James Bondfilm. det till h ä r i i
det hela utspelas i fjärran i Bangkok. Lever vi européer i dessa sagolika Finns det gott pangbrudar som faller horisontellt man spanncr musklerna?
O c h väldet, smockorna.
Kanske hemma hos sig? minns G h a n a som hade möjlighet a t t resa till Europa Hon vägrade. vågade inte. H o n hade sett bio och last om mord och våldsamheter. H o n inte.
kanske underskattar typiskt publi- ken på Capitol. Kanske d e att d c en saga: skröna djupa rötter i västerländska
Nar publiken strömmar ut ser
lingar nerdragna mungipor, ögonen stängda. axlarna uppskjutna och a r m a r n a bit ut kruppen att markera att deras muskler a r sa väldiga a t t d e omöjligt kan armarna rakt Förebilden har inte varit r n gorilla utan J a m e s gestalterna.
Gaborone a r full av särskilt vid jultid. mit-ist d e sysslolösa vita hjälparfruarna kastar sig desperat
Röda Korset, K F U M , K F U K . E n
ett par rotarygubhar julkort på torget, ordnar dans gossar i bushen som vaktar Fotbollssektionen Gaborone lottar u t en T V till jul. i samlar till en hjartmaskin a t t anordna en champagne-
fest.
tal om välgörenhet. 1920 en brittisk hustru till Tsl-iekedi K h a m a bad om bidrag till d e
barnen i Europa: "Det a r hemskt att tanka d e stackars barnens stora lidande n ä r vi i Afrika h a r allt kan
Jag h a r konsert i museet. En ganska liten
stor nog a t t spela Beethoven och romantikerna men den räcker Bach och alla lielvita och publiken till
99 I två timmar höll de på medan grodorna kväkte i dammen utanför och krokodilerna gäspade och publiken försökte jaga bort värmen genom a t t fläkta sig med programbladet.
Absurt, malplacerat, att förlöjliga. Och andä. Det ar vid sådana tillfallen jag känner i vilken kulturkrets jag hör hemma, vilken musik det ä r som träffar mig i magen.
Holiday Inn i Gaborone drivs av unga vita sydafrikaner med nyckelknippor i bältet som beställsamt dinglar och slär mot högra skinkan. Trots det fungerar just ingenting. Jo kanske kan man saga att vakthållningen fungerar. Ingängarna till hotellet bevakas och vakterna släpper bara in hotellets gäster. Alla vita gå in oantas- tade, de svarta måste visa sina hotellkort.
Viktigare ä r kontrollen av klädseln. Det står stora anslag utanför kasinot och baren att gentlemen in utan slips och kavaj eller - "dress aftcr 1900 lirs is
Under en period slappnade kontrollen. det gick att komma in utan kavaj och slips. Vakterna inriktade sig i stallet p å att kontrollera byxor - ingen fick komma in med jeans.
så en d a g beslöt direktionen att ta i med hårdhandskarna. I
uttrycktes det har: "Due to certain problems arose following the dropping of the jacket a n d tie rule .
.
Vakter- na blev stenhårda.Nu a r det ju så a t t det ofta ä r varmt i Botswana, mycket varmt. För att klara den formella kladseln på 'hotell och ocksä kontor måste man ha luftkonditionering. Det anses viktigt att använda dyrbar energi för att kyla ner lokaler att gäster och
kan sig i kavaj och slips.
Ett tag trodde jag att de har reglerna var ett satt for hotellägarna
- som ju oftast a r sydafrikaner - att skilja d e svarta fåren från de vita getterna. Rasåtskillnad ä r strängt förbjuden i Botswana så det galler a t t hitta utvägar. går det ju inte. De svarta som har räd att gä lokal har också råd att h a ratt utstyrsel. De a r ofta mycket mer formella a n d e x-ita. De vita behöver ju inte demonstre- ra sin klasstillhörighet hjälp av kladseln, det räcker med Det marks ocksä kontoren d a r de svarta ofta a r kladda i slips och kavaj medan de vita har den vanliga kolonialutrustningen
- kortbyxor med knästrumpor,
fylls hotellet med sydafrikanska turister? unga herrar som syns och hörs, skriker och skrålar och spelar över. De sätter sina pengar rulett och 21 som ar förbjudet i hemlandet. De super till, tar mod till sig. samlar all sin väldiga mandom och jagar ratt på varsin brud. a r hellyckad.
Det sitter ett par botswaner och äter lunch vid bordet bred- vid mig i restaurangen. En a v dem ser ut som en svart Povel Ramel. D e a r kladda i illasittande kavajer slips. Alen betydan- de förstår jag n ä r jag ser några yngre komma fi-am och halsa vördnadsfullt på dem.
Så rullar en väldig engelsman in, en klassisk kolonialtyp. Bältet långt nere med en väldig mage som väller fram det. Stora vita knävelborrar, yviga polisonger i ett högrött ansikte.
slips, ingen kavaj, bara skjorta, kortbyxor och knästrumpor. H a n rusar fram till de båda gamla och halsar De besvarar knappt hans hälsning. Jag tror de känner sig ytterst illa till mods har p å hotell President. Engelsmannen slår sig ner hos dem. D e sitter tillsammans och äter utan att saga ett ord.
mannen försöker få igång en konversation men utan framgång. H a n p å bästa europeiska manér medan de gamla har mycket besvär med kniv och gaffel. De äter med öppna munnar och smaskar.
Engelsmannen försöker tillkalla drinkservitören som inte alls låtsas om honom. Då säger en av d e gamla något lågt och bestämt. Som ett skott kommer drinkservitören störtande med krypande min. Den gamla goda kolonialtiden är och lämnat plats for den nya nykolonialtiden. Det går inte riktigt att spela herre längre, inte riktigt som förr.
När det galler mellan vit och svart ar det mycket lättare for d e yngre. De har ofta liknande utbildning, skillnaden i bakgrund a r inte så som hos trion
mig. Men de tycks tina u p p ju mer tiden J a det ar tydligt att de båda kommit loss n a r de ätit fardigt och slipper den ojämna kampen med kniv och gaffel. De ler mot varandra alla Kanske har de trots d e valdiga skillnaderna en viss, kanske t o m en djup respekt för varandra. J a g vill tro
För d e vita ar Botswana fortfarande ett bra land. Särskilt for de stora boskapsägarna. D e valdiga områden i väster mot sen till Namibia i Ghanzidistriktet och i öster mot gränsen till Sydafrika, det s k Tuliblocket.
- Egentligen h a r vi det bättre nu a n under kolonialtiden, säger Thevnis Vickerman i Ghanzi, ägare till 18000 (ca 15 000 hektar). När självständigheten kom sålde många sina d a r övertygade om att de skulle beslagtas. Dc som blev kvar kunde billigt utöka sina egendomar och nu har vi den basta kreatursstam- men i landet.
- Ja, den lokala och den centrala regeringen fungerar fint. O c h K h a m a var den basta president vi kunde tanka oss. Tack vare honom kan ingen kommunism komma och sprida sitt evangelium här inte.
I gruvledningarna finns mänga vita och i den statliga
kanske 1000. Mänga av dem ä r sydafrikaner och ännu fler engels- m a n som antingen dröjt sig kvar efter eller som kastats ut ur Kenya, Zambia och Tanzania. De klamrar sig fast på sina poster och väntar sin pensionering. Och det gör mänga yngre botswaner som uppfattar de gamla kolonialisterna som konservativa - säkert med ratta i de flesta fall.
M e n det finns inte tillräckligt mänga utbildade botswaner ännu, administrationen lita till utländska experter - svenska bl a . Svenskarna häller att ta över engelsmannens gamla kolonialroll, sa en botswaner till mig. Det kanske inte riktigt rättvist sagt, men det uttryckte den frustrering som många, särskilt de unga känner alla dessa experter. Frustrering och underlägsenhet. 100 hjärntvätt av missionärer och kolonialister har
sjalvfortroendet. Nu tror jag inte att det finns nägon allmänt utbredd djup ovilja mot vita i Botswana. De antivita känslorna kanaliseras antagligen mot de vita i Sydafrika och, i fall tidigare, i Zimbabwe.
Det finns 80-90 svenskar som arbetar i Botswana, d e flesta med familjer och de flesta anställda av SIDA. Deras barn i
het i svenska skolan. D e har kommit for att uppfylla de svenska biständsmälen: Utjämning mellan rik och fattig och att uppnå oberoende frän Sydafrika. de naiva entusiastiska idealis- ter som tror att de kan uppnå dessa omöjliga mål? Nej naturligtvis inte.
Några menar uppriktigt och säkert ärligt att deras insatser i varje fall for något Andra har kommit for att se och uppleva annorlunda, ett angenämt klimat. ett lyxliv helt otänkbart hemma. Några känner en djup avsky for Sydafrika och kan inte tanka sig att satta sin fot d a r om inte tjänsten ovillkorligen kräver det. Andra far dit och semestrar för att inte tala om shoppingresor. En del gnäller över de mass- media "som inte Sydafrika och dess problem".
till Sydafrika varierar längs hela skalan frän högsta upp- skattning till högsta avsky. H u r klarar en biständsarbetare ten att uppskatta Sydafrika samtidigt som han rekryterats och har betalt for att bekämpa Sydafrika? Men rätt ska vara ratt - öppen forstäelse och sympati for Sydafrika fann jag inte särskilt ofta.
Oberoende och utjämning ska uppnås genom att man satsar de fattigaste på landsbygden. Konkurrensen om de fattiga a r stor.
USA satsade tidigare på stora spektakulära projekt. nar Carter kom till makten bestämdes det att USA i stallet skulle satsa på gräsrötter. Tyvärr var gräsrötterna i Botswana redan upptagna av norrman och svenskar. Amerikanerna stod d a r med hur mycket pengar som helst och visste inte vad de skulle göra dem. "Det nordiska biståndet h a r genom Botswanas prioriteringar erhållit inmutade områden - till förtret for många andra biståndsgivare, som just vill in p å program", står det lite skadeglatt i en
Så svenskarna bygger skolor och borrar efter vatten, de elektri- fierar landsbygden och stöder Det a r att sympatisera med d e h a r aktiviteterna. Lika a r det att kritisera det svenska stödet till småindustrin.
(Botswana Enterprise ska stödja småindustrier som inriktar sig p å och tillverkning av importsubstituerande varor'' for att uttrycka sig på SIDA-dialekt. Det finns ingen tradition for småföretagsamhet i Botswana, ingen entreprenadanda och det ar inte så att sig till kapitalist. Folk a r inte vana vid penningekonomi, banklån,
Och vad tillverkar de BEDU-stödda industrierna? Vem som helst kan omedelbart se vad d e inte borde tillverka. I ladercentrum i Pilane sitter en rad småkapitalister och tillverkar samma onyttigheter var och en i sin bod - väskor, balten. portmonnäer,
Basbehov? Nej for turister. I syateljéer tillverkas
ritade av "Lily of Botswana". Tanken var att kläderna som hon skapade skulle gå på export, men Sydafrika gör ungefär sam- ma saker fast mycket billigare. De tyger som används i Botswana importeras for övrigt från Sydafrika. Och smycken mer eller mindre adla stenar kan val inte kallas basbehov. De ar for övrigt slarvigt gjorda. Stenarna limmas p å kedjan och faller snabbt Någon sa: - Det gör ingenting for turister, dom inte
de rest, vi som bor h a r köper det ju inte.
Så h a r kan man gå p a om småindustrin. Naturligtvis ar det upprörande. Men inte så farligt Av hela det bistån- det till Botswana går ca 10 till småindustrin och av hela
for mindre a n p å läder, textil och smycken. Och d å inräknat och arbetskläder som
Svenska Ambassaden. Bistandskontoret. Gaborone. Botswana.
val far raknas till basbehov. Omkring 60 av verksamhet har varit byggnadsföretag och tillverkning av skolmöbler.
Från början var det meningen att småindustrin skulle förläggas till stader och byar langs - och dessutom till Kanye for därifrån kommer presidenten. Nu håller på a t t få en ny inriktning genom a t t etablera småindustri också på rena landsbyg- den.
Naturligtvis kan man frågan om någon promille av det svenska biståndet till Botswana ska gå till smycken och klänningar. Men intressantare a r val frågan o m det överhuvudtaget a r me- ningsfullt att försöka bygga upp en industri som ska konkurrera med Sydafrikas n a r man samtidigt samsas i en tullunion. M a n kan uttrycka det som marknadsforingschefen i Olle Cau: -
Mitt jobb består i a t t försöka övertyga befolkningen har att de ska köpa botswanskt i stallet for sydafrikanskt. Dvs att d e ska köpa dyrare och varor med obestämd leveranstid och kontant i stallet for på kredit. Vilken uppgift!
Alltså måste m a n fråga sig vidare om det a r meningsfullt att ingå i en tullunion. Meningsfullt for vem? Knappast for "den lille mannen" som det talas så mycket o m i Botswana. För honom måste det löna sig mycket mer med arbetsintensiva,
ka lösningar. Bara p å det kan m a n igång en verklig utveckling. M e n d å måste samtidigt förhållandet till Sydafrika trappas ner och tullunionen upplösas. H a r "den store mannen" intresse av det?
Sten Rylander, biståndsattaché: - Jag tror man kan havda att de beslutande församlingarna i landet, regeringen,
a r så dominerade av rika boskapsagare att det ä r svårt att driva igenom beslut som klart gynnar d e fattigare grupperna.
Botswana kommer inte att klippa av banden med Sydafrika. Det a r kanske inte realistiskt att begära det. Men om man inte kan rakna med det och inte heller med någon verklig vilja till utjäm- ning vad ar d å biståndet bra for? Säkert har de svenska pengarna på den sociala infrastrukturen, utbildning t ex. O c h det ar viktigt.
Men Det rör sig om 65 miljoner om året. Det bör d å med det svenska bidraget till den sydafrikanska mot- ståndsrörelsen ANC. Det ligger p å 20 miljoner.
Är det inte nu mer ä n någonsin som det sydafrikanska motstån- det behöver vårt stöd? Det tycks breddas alltmer och spridas till alltfler områden. Industriarbetare och renhållningsarbetare strej- kar, svarta barn bojkottar skolor, husmödrar och resenärer
bussar. ANC trappar u p p sin verksamhet genom sabotage, exem- pelvis kolgasanlaggningen
O m biståndsmålet oberoende från Sydafrika ska uppnås så gal- ler det ju inte bara att starka Botswana utan också att starka motståndet i Sydafrika, påskynda apartheidsystemets upplösning. Gör m a n det effektivast genom att stötta en konservativ regim i Botswana eller genom a t t stötta en progressiv motståndsrörelse som ANC?