Att vara delaktig

Under intervjuerna framkom att digitaliseringen kan medföra både möjligheter och risker. En majoritet av intervjupersonerna tog upp olika möjligheter de kunde se att digitaliseringen skapade för målgruppen i vardagen, bland annat då vissa brukare saknade tal och hade svårt att förmedla sin vilja och åsikt. I och med detta framkom även en social aspekt då en

intervjuperson nämnde att tekniken främjar brukarnas kontakt med vänner då de kan se varandra i samtal istället för att bara höra varandras röster. Vidare beskrevs digitaliseringen ge brukarna möjlighet att kunna vara normala och en chans att kunna göra samma sak som andra. I och med detta uppgavs en känsla av nyfikenhet och en vilja finnas att använda digitaliseringen. Detta på grund av att de förklarades exponeras för verktygen i vardagliga situationer, i reklam eller genom att se andra sitta med sina mobiltelefoner. Normalitet belystes av vissa intervjupersoner som något viktigt för brukarna då de fick en möjlighet att vara som alla andra och att tekniken kunde göra det möjligt, speciellt då mobiltelefonerna var anpassade och såg ut som vilken teknik som helst, vilket IP5 berättar:

[…] det finns mobiltelefoner som ser ut som... om man går på gatan och vi ser inte att den personen ser anpassad men till exempel de kan vara jättestolta över, ah men jag har också mobiler och det tycker jag är jättekul! Att dom kan också ha en fördel... att de kan känna också att jag är som alla andra, jag kan också... det är ju viktigt att de kan känna så (IP5).

Stundtals nämndes både möjligheter och risker parallellt och att digitaliseringen kunde medföra positiva aspekter i ett sammanhang samtidigt som det kunde leda till negativa aspekter i ett annat, beroende på situation samt kontext. Tekniken uppgavs ge möjligheter i form av ökad självständighet då brukarna kunde använda digitala verktyg som timer, påminnelser och ett sätt för att strukturera, planera och att hantera sin vardag. En negativ aspekt förklarades vara att tekniken behövde installeras eller uppdateras vilket gjorde att brukarna fortfarande var i behov av personalens hjälp. Det fanns även en risk för en känsla av tvång hos brukarna: “Jag ser att det skapar större hanterbarhet, alltså dagen blir mer tydlig... strukturen blir tydlig… men kan hos vissa personer skapa tvång“ (IP6). Olika risker med digitaliseringen kunde enligt några intervjupersoner vara de olika konsekvenser som kan uppstå vid uppladdning av bilder på sociala medier och att det är något som personalen har svårt att själva förstå och förklara. Kommunikation på distans kunde också göra det svårt att förstå text och se kroppsspråk vilket förklarades kunna leda till missförstånd eller konflikter. Ett slags beroende av ipads och vissa appar nämndes resultera i att personal ständigt behöver finnas till hands och se till att ipads laddas vilket kan leda till att brukarna blir bundna till tekniken och personalen överlag.

Digitalisering förklarades vara något som finns i samhället i övrigt vilket kan leda till ett digitalt utanförskap för personer med funktionsnedsättningar genom att de inte har tillgång till den eller kan använda sig av den på samma villkor, vilket IP3 belyser vidare:

[...] digitalisering är jättebra för dig och mig för vi kan använda det. Eeh och kan lära oss hur det funkar och har möjlighet och förmågan… men för dom som inte har… så blir det verkligen krångligt och utanför… alltså du hamnar ju digitalt utanför (IP3).

Digitalt utanförskap förklarades uppstå då alla inte har en egen smarttelefon eller ett Mobilt BankID vilket kan vara nödvändigt vid identifiering hos olika myndigheter. Även

begränsningar vid kortbetalning i butiker uppgavs vara en risk där vissa förlorar sin självständighet då tekniken försvårar för brukarna att kunna handla själva även fast de egentligen skulle kunna göra detta vid kontant betalning. Teknik ansågs i sammanhang som dessa istället motverka brukarnas självständighet och öka deras behov av personalen stöd. Intervjupersonerna kunde dra flera kopplingar mellan delaktighet och digitalisering. Självständighet för brukaren var ett begrepp som användes flitigt och därmed ansågs vara betydelsefullt i relation till delaktighet. Delaktighet kunde innebära att brukarna genom att exempelvis använda en ipad fick utökade möjligheter att kommunicera. Olika appar där brukarna kunde ta bilder, spela in röstmeddelanden, använda teckenbilder samt göra matlistor och scheman togs upp. Facebook och sociala plattformar sågs även möjliggöra kommunikation. Appar har beskrivits främja brukarnas aktivitet och rörelse och bidrog därmed med sätt att uppnå ökad delaktighet. Även att kunna ringa själv och prata med anhöriga på egen hand, bestämma maträtter samt beställa matvaror via sin ipad nämndes vara särskilt viktigt då det ansågs kunna höja livskvaliteten i stort. En annan form av delaktighet var där personalen utgjorde ett stöd genom att anpassa användningen om brukaren inte kunde hålla i en ipad. Då kunde istället personalen hålla i den och ändå låta brukaren vara delaktig genom att använda surfplattan tillsammans. Samtliga aktiviteter som utfördes med olika former av digitalisering ansågs kunna utgöra sätt att uppnå ökad

delaktighet, självständighet och självkänsla. Det är även något IP5 tar upp:

Ja... höja livskvaliteten… bara det att kunna prata med sina anhöriga när man vill… eh eller med sin kompis... eh… kunna bestämma själv lite… att till exempel välja maträtter… eller varor som man vill beställa till nästa vecka… inte personale n som är där och trycker… ja livskvalitet och kunna ha lite mer koll på vad personen gör helt enkelt (IP5).

En annan form av delaktighet som nämndes var att låta brukaren vara med i att strukturera dagen tillsammans med personalen. Ett tekniskt hjälpmedel för detta uppgavs vara

handykalendern som kunde ge ett lugn och minska stress för personer med autism och adhd. Användningen av handykalendern är något IP6 redovisar och förklarar vidare:

Framför allt det här med handykalendern att man får en struktur och hur det… den här människan var otroligt stressad… och hur stressen minskade när strukturen kom. Personen kan klockslag men kan inte hantera tiden, har inte förmågan att planera och strukturera själv, men är delaktig i sin strukturering av dagen… vilket skapar ett lugn hos personen (IP6).

Sammanfattningsvis ansågs delaktigheten på olika nivåer kunna främjas av digitala verktyg genom att underlätta vardagliga aktiviteter samt möjliggöra fler sätt för brukaren att vara med och framföra sina åsikter. Delaktighet kunde innebära allt från att brukaren med stöd fick möjlighet att välja yoghurt eller trycka på en knapp, till att denne med hjälpmedel själv kunde hålla koll på tiden eller med stöd ringa sina anhöriga. En intervjuperson reflekterade kring delaktighet och dess möjligheter att klara saker själv vilket de fråntar sina brukare, deras arbete räknades vara väldigt “basic” vilket involverar vardagliga sysslor som städ.

5.3.1 Analys

Delaktigheten kan förklaras se olika ut beroende på person, vissa ansågs behöva gå till affären och handla medan andra ansågs behöva få välja sin egen yoghurt. Vi har tolkat det som att stödet brukaren får från personalen med teknikanvändningen ser olika ut och kan vara av olika omfattning. Det kan skilja sig mellan att personalen håller i surfplattan och trycker på knappar åt brukaren men det kan även vara så att personalen tar fram ipaden och uppmuntrar till en användning av den. Här kan även personalens förväntningar på individen påverka stödet och hjälpen denne får till att genom digitaliseringen bli delaktig. Det i sig kan ha gjort att det istället begränsar brukarna att testa själva och därför inte ens försöker att använda den själv utan att personalen är där som stöd. Vilket även Näslund och Gardelli (2013) tar upp i sin studie där personalen riskerar att ta över vid användning av tekniken. Detta kan i sin tur hindra brukaren från att ta egna initiativ, beslut och att göra de delaktiga utifrån deras villkor och behov.

Utifrån vår studie har vi kunnat tyda att digitaliseringen har kunnat leda till en möjlighet för brukarna att få vara delaktiga i samhället och även ge en viss självständighet, dock krävs det enligt personalen själva, att de är med i viss mån där tekniken inte riktigt räcker till.

Personalen ser ut att arbeta efter normen då det finns en strävan efter att brukarna ska nå dit, samtidigt som de också har ett slags ansvar för att få brukarna att använda

digitaliseringen. Personalen verkar också trycka på att det är viktigt för brukarna att få vara normala och att få känna sig som alla andra. Det går att diskutera huruvida dessa tankar om normalitet är något som personalen lagt vikt vid och om brukarna därefter blir påverkade genom att se detta som något att sträva efter. Mattsson (2013) beskriver hur normalitet och avvikelse konstrueras mellan brukare och personal och det kan vara så att personalen genom att själva definiera normalitet markerar det som avviker eller brister hos brukarna utan att detta är uttalat eller synligt i verksamheten. Det går att diskutera huruvida tankar om normalitet är något som personalen lagt vikt vid och om brukarna därefter blir påverkade genom att se detta som något att sträva efter. Heidegren (2009) menar att tankar kring normer och avvikelse påverkar individen då denne tillskrivs en identitet av omgivningen vilket även kan ha en effekt på självbilden. Även särskilda förväntningar på brukarna kan leda till tankar om hur de ska agera eller bete sig för att bli “som alla andra”. Samtidigt kan det finnas situationer där individen inte har tillgång till eller kan använda anpassad teknik som ser likadan ut som andras och därmed hamnar i ett digitalt utanförskap.

Ramsten et al. (2018) berättar om fördelar som kan leda till delaktighet för personer med mild och måttlig funktionsnedsättning med snarlika möjligheter som i den här studien. Men i denna studie kunde fördelarna leda till delaktighet och vara till fördel för normalisering. Ramsten et al. (2018) beskriver brukarnas möjlighet att få interagera via Facebook där brukarna inte såg funktionsnedsättningen som ett hinder. Denna möjlighet som inte alls ansågs vara lika relevant för personal som intervjuades i denna studie då

funktionsnedsättningen istället behövde kompenseras för att anpassa sig till normen, vilket skulle kunna kopplas till det Lindqvist och Nygren (2016) förklarar i en markering av att vara onormal och därmed verka stämplande. Det som också skiljde sig var att brukarna i den här studien har beskrivits behöva mer omfattande stöd av personalen och kanske på grund av stämplingen också ser behovet annorlunda, genom att till exempel förklara behovet av

digitaliseringen i att den ger självständighet, delaktighet och vikten av att uppnå normalitet. (Chadwick et al. (2016) lyfter att tankar om normalitet och avvikelse är något som definieras redan på samhällsnivå genom att personer som inte har någon funktionsnedsättning ser olika på sig själva och på personer med intellektuell funktionsnedsättning. Samhället kan frånta personer med intellektuell funktionsnedsättning deras möjligheter till självbestämmande samt delaktighet då omgivningen kan försöka skydda de från risker med att vara online. I vår studie såg vi att brukare riskerade att bli fråntagna digitaliseringen då en personal har

beskrivit att arbetet var för enkelt.

Det går även att analysera användningen av digitala verktyg utifrån en liberal grundtanke som beskrivs av Heidegren (2009), vilket kan leda till en form av erkännande och innebär enligt denna syn att personer med funktionsnedsättning genom särskild omsorg ska få hjälp för att kunna stärka sina förmågor för att i sin tur kunna leva ett mer självständigt liv. Utifrån detta perspektiv kan tekniken vara ett sätt för personalen att ge brukarna de verktyg som behövs för att de ska kunna vara mer självständiga samt delaktiga i samhället.

6

DISKUSSION

Studiens syfte har varit att undersöka personal på gruppbostäder och deras uppfattningar av delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Utifrån insamlat material har studiens syfte och frågeställningar besvarats. I detta avsnitt förs en diskussion kring studiens resultat, metod samt etiska principer.

6.1 Resultatdiskussion

Våra forskningsfrågor efterfrågar personalens uppfattningar om hur det ser ut gällande digitalisering på gruppbostäderna samt kopplingen mellan digitalisering och delaktighet för målgruppen. Delaktigheten för målgruppen har beskrivits med en koppling till digitalisering och vad den innebär kan betyda olika saker, till exempel kommunikation, aktivitet och struktur i vardagen. Självständighet har varit starkt kopplat till delaktighet. Det förekommer ett samspel mellan organisationen, de resurser som verksamheterna får ta del av och

personalens engagemang samt inställning till digitaliseringen. Vi har sett att synen på implementering och användning av digitaliseringen har att göra med vad personalen tror är brukarens behov, organisationens syn på personal och boendes förmågor samt personalens engagemang. Implementeringen har inte helt gått ut i verksamheterna och det skiljer sig åt mellan olika gruppbostäder vilket vi har kunnat se kan grunda sig i faktorer som appliceras på brukarna. Personalen har beskrivit att digitalisering ger en delaktighet för målgruppen men de har också förklarat att det i viss mån inte går att applicera på brukarna. Vi

intervjuade tre personer från samma kommun och det framgick att den kunskap personalen har kan skilja sig åt på olika ställen eller boenden. Detta kan delvis kopplas till det Ramsten

et al. (2017) beskriver, nämligen att organisatoriskt stöd påverkar både personal och de boende och att detta stöd ser olika ut mellan kommuner. Dock har vi sett att det också kan handla om variationer mellan gruppbostäder.

I resultatet har från hälften av intervjupersonerna bland annat framkommit att det kan finnas en organisatorisk bromskloss där implementeringen av digitaliseringen främst har påverkats av att brukarna har blivit tillskrivna symboler och värden. Det i sig kan göra att inte resurserna prioriteras på brukarna. I gruppbostäderna kan personalen möjligen omedvetet haft normerna i åtanke och på grund av dessa tankar kan brukarnas tillgång till digitaliseringen samt hur den används påverkats och begränsats. För att nå ett erkännande bör brukarna bli accepterade som de är och bli sedda utifrån sina behov. Personalen har flera gånger antytt att brukarna inte är intresserade, saknar förmågor eller att digitaliseringen inte passar dem fullt ut. Detta kan medföra stämpling av brukarna och har en inverkan på deras möjligheter att nå självkontroll och empowerment vilket till slut påverkar brukarens

möjlighet till erkännande. Det i sig säger mycket då samtliga intervjupersoner främst såg positivt kring digitalisering och dess effekter på delaktighet. Samtidigt har det framkommit att digitaliseringen kan ha en motsatt effekt och riskera att begränsa delaktigheten och göra brukarna mer beroende av personalen om den inte implementeras med deras behov i fokus. Om tekniken inte är anpassad kan personer med funktionsnedsättning hamna i ett digitalt utanförskap där de varken har tillgång till eller kan använda tekniken. Digitaliseringen kan även leda till stämpling beroende på hur samhället reagerar på individens användning av tekniken och då ytterligare markera funktionsnedsättningen som något avvikande, vilket Chadwick et al. (2016) presenterar när det gäller omgivningens attityder. Hur samverkan sker mellan samhället, organisation, personal och brukare och hur de utgår från stämpling och dess begränsningar för empowerment och till slut erkännande förklarar hur allting hänger ihop i en komplex process. Det är inte brukarnas fel att de har blivit tillskrivna dessa stämplingar, men ändå blir de påverkade och deras möjligheter till ett aktivt deltagande i det digitala samhället vi lever i idag blir begränsade.

Hälften av intervjupersonerna har visat ett engagemang för att implementera digitaliseringen på gruppbostäderna men har mött en rad olika utmaningar i arbetet. Vi har kunnat tolka situationen utifrån att implementeringen stannats upp främst på en samhällsnivå och organisationsnivå, vilket har visat sig genom att andra aktörer som ansvarar för resurserna inte varit lätta att nå eller att proceduren varit svår och lång. Även om det finns ett intresse från personalens sida att applicera digitaliseringen går det inte om resurserna inte är lättillgängliga eller tvärtom, om intresset finns inom organisationen men saknas hos

personalen. Stämplingen av personer med funktionsnedsättning kan ske på flera nivåer även om det möjligtvis inte behöver vara genom alla led. Ändock påverkar det personalens

möjligheter att fullt ut arbeta för empowerment för målgruppen, där den slutliga

konsekvensen blir att brukaren inte når erkännande och delaktighet i samhället. Personalen har dock fått ett stort ansvar för att implementeringen av digitaliseringen ska fungera. Det är viktigt att uppmärksamma fenomenet som studerats utifrån socialt arbete på grund av exkluderingen som kan förekomma för personer med funktionsnedsättning som bor på gruppbostäder. Detta har visat sig i en skiftande tillgång till digitalisering samtidigt som det i FN:s konvention står att personer med funktionsnedsättning har rätt att få kunskap om vad

som finns samt få möjlighet att använda teknik. Det kan diskuteras kring om den digitala tekniken är anpassad för brukaren själv eller om det är tvärtom. Det kan vara så att

digitaliseringen, om den implementeras på ett sätt som följer en anpassning kring normen som beskrivs utifrån det normaliseringskritiska perspektivet, istället leder till ett utpekande av avvikelser. Används den då enligt brukarnas önskemål och behov eller utifrån samhället, organisationen samt personalens förväntningar?

Personer med funktionsnedsättning kan i gruppbostäder bli berövade möjligheter till delaktighet i samhället utifrån deras egna villkor om de inte får tillgång till digitaliseringen som aktivt verkar i samhället men även om den implementeras på ett sätt som är utpekande och stämplande. Personalen borde ha verktygen att aktivt verka för brukarna att kunna nå ett erkännande, men verkar sakna den möjligheten, kanske på grund av synen på målgruppens förmågor, normer och även de begränsningar som verkar finnas i verksamheterna (Swärd & Starrin, 2016). LSS är en rättighetslag där brukarna ska få sina behov tillgodosedda med målet att få leva som alla andra, vilket då borde innebära att även tekniken också borde vara en rättighet. Ändock faller ansvaret på brukarna om inte personalen aktivt verkar för det, vilket kan anses konstigt med tanke på hur digitaliseringen används i samhället. Att inte få tillgång till digitalisering på samma villkor om så finns behov för kan det leda till en

exkludering från vad som finns tillgängligt för andra i samhället. Därför behövs detta fenomen uppmärksammas i socialt arbete. Ett samhällsinriktat socialt arbete förklarar att sociala omvårdnadstjänster arbetar för att utveckla förmågor hos brukarna för att kunna få till ett aktivt deltagande i samhället. Detta görs genom att de får erhålla de möjligheter samt resurser som finns för att öka deltagande (Payne, 2015).

6.2 Metoddiskussion

Vi hade först planerat att göra fokusgruppsintervjuer för att skapa en diskussion mellan personalen och se hur deras samspel kring ämnet såg ut. Genom att använda en

fokusgruppsintervju kunde vi fått en bredare förståelse för vilka olika synpunkter som kan finnas om ämnet (Kvale & Brinkmann, 2004). Vi fick snabbt ändra oss till enskilda intervjuer då vi inte fick tillräckligt många intressenter. På grund av pandemin valde vi att genomföra intervjuerna på distans. Bryman (2018) nämner att digitala plattformar kan användas för att intervjuparterna ska kunna se varandra. Det kan även göra att intervjupersonerna känner sig mer bekväma då enskilda intervjuer kan underlätta för personer som annars har svårt att ta