Akademin för hälsa, vård och välfärd
”VÅRA FÖRSTÅR JU INTE RIKTIGT,
EFTERSOM DE ÄR LITE, LIGGER
LÅGT I SIN UTVECKLING OM MAN
SÄGER SÅ”
En kvalitativ studie om delaktighet och digitalisering på gruppbostäder utifrån
personalens perspektiv
RONJA LUND WALL
VENDELA LUNDGREN
Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå
Högskolepoäng: 15 hp
Program: Socionomprogrammet
Kursnamn: Examensarbete inom socialt
arbete
Handledare: Eric Svanelöv Seminariedatum: 2021-06-04 Betygsdatum:2021-06-14
“VÅRA FÖRSTÅR JU INTE RIKTIGT, EFTERSOM DE ÄR LITE, LIGGER LÅGT I SIN UTVECKLING OM MAN SÄGER SÅ”
Författare: Ronja Lund Wall & Vendela Lundgren Mälardalens högskola
Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet
Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Vårtermin 2021
SAMMANFATTNING
Studien ämnar utforska personal på gruppbostäders uppfattningar om digitalisering för personer med funktionsnedsättning. Digitaliseringens framfart är inget som går att bortse ifrån, men på gruppbostäderna har det ännu inte etablerats fullt ut vilket i sig kan påverka brukarnas möjligheter till delaktighet på samma villkor som resterande befolkning i samhället. Genom att se hur digitaliseringen på gruppbostäderna och hur effekterna av digitaliseringen ser ut för målgruppen, ökar förståelsen kring ett ämne som är aktuellt både för socialt arbete men också för målgruppen i sig. Med en kvalitativ forskningsansats och genom en abduktiv metod har sex semistrukturerade intervjuer genomförts med personal på gruppbostäder för att besvara syftet och frågeställningarna.
Resultatet har analyserats med ett tematiskt tillvägagångssätt och utgått från
stämplingsteori, empowerment och erkännande. I resultatet har det framkommit att digitaliseringen implementeras på gruppbostäderna i varierande grad beroende på synen kring brukarnas attribut och egenskaper, organisationens stöd och personalens engagemang. Utifrån normer kan personal på gruppbostäderna ha en särskild syn på användningen av digitaliseringen som i sin tur kan påverka empowerment och erkännande för målgruppen. Slutsatsen är att om digitaliseringen inte anpassas kan det leda till ett digitalt utanförskap för personer med funktionsnedsättning.
Nyckelord: Digitalisering, Delaktighet, Personer med funktionsnedsättning, Personal, Gruppbostäder
“OURS DON’T REALLY GET IT, BECAUSE THEY ARE A LITTLE, A LITTLE LOW IN THEIR DEVELOPMENT SO TO SAY”
Author(s): Ronja Lund Wall & Vendela Lundgren Mälardalen University
School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program
Thesis in Social Work, 15 credits Spring term 2021
ABSTRACT
This study’s purpose is to examine staff in group homes’ perceptions of digitalisation for people with disabilities. The progress of digitalisation can't be ignored, yet in group homes it has not been fully established which can affect the possibilities for participation on equal terms for the residents as the remaining population. Seeking to understand digitalisation in group homes and and the effects of digitalisation for the target group, increases the
understanding of a current subject for social work and the target group itself. From a qualitative research approach with an abductive method, six semistructured interviews are implemented with staff in group homes to answer the purpose and questions in this study. The results is analysed from a thematic approach based on labeling theory, empowerment and recognition. Digitalisation varies on staffs’ attitudes on disability andresidents in group homes assigned attributes and characteristics, organisation support and staff commitment. Based on norms, staff in group homes can have a certain view on the use of digitalisation which then can affect empowerment and recognition for the target group. If digitalisation is not adapted it can lead to a digital exclusion for people with disabilities.
INNEHÅLL
1 INLEDNING OCH BAKGRUND... 1
1.1 Syfte och frågeställningar... 3
1.2 Centrala begrepp ... 4
1.2.1 Digitalisering... 4
1.2.2 Välfärdsteknik och tekniska hjälpmedel ... 4
1.2.3 Funktionsnedsättning och funktionshinder ... 4
1.2.4 Gruppbostad enligt LSS... 4
2 TIDIGARE FORSKNING ... 5
2.1 Attityder mot personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras förmågor ... 5
2.2 Digitaliseringens fördelar och nackdelar ... 6
2.3 Minskad tillgänglighet, hinder och barriärer ... 7
2.4 Reflektion ... 8
3 TEORETISKT PERSPEKTIV ... 9
3.1 Stämplingsteori ... 9
3.2 Empowerment ... 10
3.3 Erkännande... 11
4 METOD OCH MATERIAL ... 12
4.1 Metodval... 12
4.2 Litteraturgenomgång... 13
4.3 Urval ... 14
4.4 Datainsamling och genomförande... 14
4.5 Databearbetning och analysmetod... 15
4.6 Tillförlitlighet och äkthet ... 16
4.7 Etiska överväganden ... 17
5.1 Skulden läggs på individen ... 18
5.1.1 Analys... 21
5.2 Teknikimplementering... 22
5.2.1 Analys... 24
5.3 Att vara delaktig ... 26
5.3.1 Analys... 28 6 DISKUSSION... 29 6.1 Resultatdiskussion ... 29 6.2 Metoddiskussion... 31 6.3 Etikdiskussion... 32 7 SLUTSATSER ... 33 REFERENSLISTA ... 34 BILAGA A – INFORMATIONSBREV BILAGA B – INTERVJUGUIDE
1
INLEDNING OCH BAKGRUND
Digitalisering i olika former är något som många individer använder sig av och verkar därmed vara betydelsefullt i det liv vi lever i dag. I en rapport skriver Myndigheten för delaktighet (2020) om digitaliseringen och den viktiga roll som digitalisering tycks spela i dagens samhälle samt människors vardag. Den finns i flera utföranden och kan omfatta digital teknik som datorer eller smarta mobiltelefoner, tjänster för kontakt med offentliga aktörer och olika lösningar via internet eller appar. Denna samhälleliga utveckling kan för personer med funktionsnedsättning leda till ökad delaktighet i samhället eller resultera i ett större behov av stöd och hjälp. Myndigheten för delaktighet skriver om digitaliseringen utifrån dess eventuella möjligheter och risker för personer med funktionsnedsättning. Möjligheter kan ses i form av ökad delaktighet i samhället och mer effektiva verksamheter. Däremot kan det samtidigt finnas risker och hinder med digitaliseringen om den inte görs åtkomlig för samtliga medborgare i samhället genom anpassning efter olika behov.
Inom vård- och omsorg och socialtjänst har digitalisering fått en betydande roll inom välfärdsteknik, vilket innebär digital teknik som används i verksamheterna (Socialstyrelsen, 2020a). Tekniken används med syfte till ökad självständighet och delaktighet och beskrivs utgöra bland annat trygghetslarm, kameror som kan användas på natten och apparater som påminner brukare att ta sin medicin. Förutom digital teknik tar Sveriges Kommuner och Regioner (2021) även upp välfärdsteknik som till exempel sensorer och andra digitala plattformar kopplade till omsorgsarbetet. Välfärdsteknik kan också skapa möjligheter för individer att stanna längre i det egna hemmet. Moser (2006) ger ett exempel där en person har valt att bo i sitt eget hem efter en olycka och haft möjlighet till det på grund av
välfärdstekniken. Efter olyckan blev personen erbjuden att få bo på ett vårdhem men nekade till det då hen upplevde att det fanns vissa attityder på sådana boenden som antyddeatt personerna där inte klarade av att agera och handla själva och inte heller hade egna privatliv. En egen bostad byggdes på eget initiativ för att tillgodose personens behov, tekniken byggdes in i arkitekturen och gav därmed en kontroll för personen att kunna röra sig efter sina egna villkor. Dock var den begränsad till själva bostaden och personen hade svårt att röra sig på samma sätt ute i samhället. Moser (2006) förklarar vidare att digitaliseringen bör anpassas för personen och inte vara ett medel för att kompensera för förmågor individen inte har utan istället ta hänsyn till personens skillnader. Det finns risk att tekniken används för att
normalisera personer och skiljer grupper från de som har vissa förmågor och de som inte har det vilket kan exkludera istället för att inkludera. Införandet av teknologi argumenteras som ett möjligt medel till att normalisera personer med funktionsnedsättning. Det finns då en risk att vad som är normalt reproduceras och definierar funktionshinder och förmågor.
De som har en funktionsnedsättning med omfattande svårigheter i vardagen kan ansöka om stöd enligt “Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade” (LSS). LSSär en så
kallad rättighetslag där insatser och stöd ska formas efter goda levnadsvillkor vilket menas att individen får det stöd och service som finns behov för, där målet är att individen får en
chans att leva som andra. Insatser inom LSS handlar alltså om att kunna få ta del av det som finns och erbjuds i samhället. Gruppbostäder är en insats som kan erbjudas enligt LSS (SFS 1993:387).De olika utmaningarna som kommuner har gällande digitaliseringen har satt sina spår på gruppbostäder i Sverige. Enligt en lägesrapport gjord av Socialstyrelsen (2020b) har en brukarundersökning gjorts där de flesta boende på gruppbostäder skattat sin inflytande och självbestämmande högt. Det som kan begränsa delaktighet och där det finns utmaningar att arbeta med är det Hallrup (2019) beskriver gällande arbetsmetoder. En brist på
arbetsmetoder kan leda till en konsekvens som gör att brukarna känner sig mindre självständiga och att de ständigt behöver personalens stöttning. Det beskrivs också att personalen kan behöva tydligare riktlinjer och direktiv från cheferna för att underlätta för delaktighet i arbetet. Socialstyrelsen (2017) skriver att det anses vara högt strävansvärt i kommunerna att varje individ ska få en full delaktighet i samhället och det krävs också att olika delmål specificeras och tydliggörs samt åtgärdas. Hur socialtjänsten arbetar med sina strukturer och rutiner kan påverka delaktigheten för den enskilda och om det finns orsaker som förhindrar delaktighet inom organisationen, kan funktionsnedsättningen istället bli ett hinder för individen. Delaktighet inom hälso- och sjukvård samt socialtjänsten beskrivs vara den möjlighet individen har till att få inflytande över sin vård vilket också förklaras i termer som brukarinflytande. I frågor som rör individen själv anses delaktighet vara en rättighet och även något som kan ge positiv inverkan då självkänslan kan öka då personalen tar hänsyn till och beaktar individens kunskaper och erfarenheter (Socialstyrelsen, 2015a).
I Förenta nationernas (FN) konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning finns olika mänskliga rättigheter formulerade (SÖ 2008:26). Denna konvention har ratificerats av Sveriges regering vilket innebär ett särskilt ansvar samt ett antal allmänna åtaganden för att upprätthålla dessa rättigheter och arbeta mot
diskriminering av personer med funktionsnedsättning i samhället. I konventionen, under artikel 4, framförs teknik som ett av flera sätt att möjliggöra de mänskliga rättigheterna. Tekniken kan omfatta informations- och kommunikationsteknik och olika hjälpmedel. Arbete ska ske för att teknik både ska vara åtkomlig och kunna användas av personer med funktionsnedsättning, samtidigt som de även har rätt att få ta del av information om tekniken och andra hjälpmedel. I artikel 9 återkommer teknik och här betonas att den ska vara
tillgänglig på lika villkor för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva mer självständigt och att åtgärder ska vidtas för att uppnå detta. Konventionen gör det därmed tydligt att tillgång till olika typer av teknik samt användning av dessa anses betydelsefullt i ett arbete för att främja rättigheter och friheter i samhället. Enligt konventionen har målgruppen rätt till en åtkomlig teknik samt en inblick över de medel och resurser som finns men det visar sig finnas utmaningar i kommuner gällande digitalisering.
Socialstyrelsen (2020b) skriver i en rapport gällande digitaliseringens utveckling i
kommunerna att allt fler kommuner använder sig av välfärdsteknik, dock beskrivs en stor del av denna endast vara på ett tidigt stadie där man fortfarande testar sig fram. I och med detta finns svårigheter att uttala sig om hur många individer det är som faktiskt får tillgång till denna teknik kommuner säger sig använda. Däremot framkommer en ökad användning av välfärdsteknik i boenden för personer med funktionsnedsättning i form av bland annat larm och nattkameror. Olika faktorer som kan påverka arbetet med digitalisering lyfts fram och bland dessa finns ett uttryckt behov av kunskap och kompetens i tillämpning av digital teknik
vilka kan utvecklas genom att exempelvis utbildningar hålls för personalen. En annan påverkansfaktor som framgår är personalens inställning till den nya tekniken. Det finns därmed ett behov av ökad förståelse för välfärdsteknik, hur den kan tillämpas och i vilka situationer den med fördel kan användas för att utvecklingen ska främjas. Myndigheten för delaktighet (2020) betonar att personer med funktionsnedsättning riskerar utanförskap om anpassning av digitaliseringen inte sker eftersom de kan ha behov av hjälp för att kunna använda tekniken. Det kan även vara så att utvecklingen av ny teknik kan skapa hinder då personer som tidigare kunnat använda tekniken självständigt inte längre kan göra detta och då blir beroende av ökat stöd. Den digitala tekniken behöver vidare kunna användas
tillsammans med olika hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning för att underlätta användningen och därmed även tillgången.
I slutet av 2019 sprids ett coronavirus i världen vid namn Covid-19 (Folkhälsomyndigheten, 2020). Insatser enligt LSS har under 2020 ställts in på grund av den rådande pandemin. Redan innan pandemin har många som har en LSS-insats haft få sociala kontakter och när samhället även stängts ner har det då lett till en större isolering. Daglig verksamhet har varit den LSS-insats som har varit mest utsatt och konsekvenserna av Covid-19 har gjort att målgruppen hamnar i isolering (Socialstyrelsen, 2021a). Ett digitalt utanförskap har upptäckts uppkomma under större utsträckning år 2020 för en del individer med
funktionsnedsättning, som en konsekvens av pandemin. Det har bland annat visat sig i en okunskap om datorer, plattor eller mobiltelefoner för målgruppen där även flera kanske inte ens har tillgång till digitaliseringen, vilket kan ha lett till ett digitalt utanförskap. Det kan bland annat innebära att kontakter som uppstår via nätet har varit särskilt svårt att nå under nedstängningarna. Allt mer har blivit digitaliserat i samhället och information har varit svårt att nå för vissa, även när det gäller att kontakta vården. Det krävs att både myndigheter och verksamheter ser över dessa svårigheter (Socialstyrelsen, 2021b).
Johansson och Herz (2016) diskuterar olika maktstrukturer som kan ske i ett möte, nämligen på en strukturell, positionell, rationell samt upplevelsenivå. De två förstnämnda kan förklara en indirekt makt som påverkas av olika lagar eller regler och kan verka inom klass och kön. De andra begreppen kan förklara mötet mellan två individer direkt och förmedlas genom kommunikation. I det sociala arbetet bör ett reflexivt förhållningssätt uppmärksamma den maktobalans som kan skapas mellan personal och brukare och hur den kan påverka brukaren genom kontroll, förlorad självkänsla och underkastelse (Johansson & Herz). Det är därmed viktigt att uppmärksamma denna maktobalans som kan förekomma i mötet mellan personal och brukare. Vi vill med denna studie öka förståelsen till hur personalen arbetar med den i mötet med brukarna och vad digitaliseringen kan göra för brukarna på gruppbostäderna.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att utforska personal på gruppbostäders uppfattningar om
digitalisering och vad den har för effekter för personer med funktionsnedsättning. Följande frågeställningar hjälper till att besvara syftet:
• Hur ser det ut gällande digitalisering på gruppbostäder?
• Hur ser personalen på digitalisering och delaktighet för personer med funktionsnedsättning?
1.2 Centrala begrepp
1.2.1 Digitalisering
I vår studie används digitalisering som paraplybegrepp där all form av digitalisering kan benämnas med välfärdsteknik, tekniska hjälpmedel, digitala plattformar, media och digitaliseringsverktyg. Digitaliseringen utgör enligt NE (u.åa) ett omfattande
samlingsbegrepp för den samhälleliga utvecklingen av teknik och användningen av den. Det handlar om information som formateras om till koder och siffror med syfte till effektivisering i samhället i stort. Bland denna teknik finns informations- och kommunikationsteknik (IKT), som kan användas som kommunikationsverktyg mellan människor. Denna teknik kan vara i form av bland annat datorer eller mobiltelefoner. Utöver dessa är även en ökad användning av olika plattformar, lösningar eller e-tjänster som medborgare erbjuds av företag,
myndigheter och olika verksamheter en del av digitaliseringen.
1.2.2 Välfärdsteknik och tekniska hjälpmedel
Välfärdsteknik utgör en del av digitaliseringen och är ett begrepp som används inom vård- och omsorg. Socialstyrelsen (2015b) definierar i sin termbank välfärdsteknik som: “digital teknik som syftar till att bibehålla eller öka trygghet, aktivitet, delaktighet eller
självständighet för en person som har eller löper förhöjd risk att få en funktionsnedsättning.” Tekniken kan omfatta tekniska hjälpmedel så som bland annat larm, kameror och sensorer beroende på förmågor och behov. Denna typ av teknik kan individen få tillgång till på olika sätt. Det kan vara genom att individen själv betalar för den, ges ett beslut om bistånd alternativt att tekniken fås som ett hjälpmedel av vården.
1.2.3 Funktionsnedsättning och funktionshinder
Socialstyrelsens (2020b) benämning av funktionsnedsättning är när individen har en nedsatt förmåga inom det fysiska, psykiska och/eller det intellektuella området.
Funktionsnedsättningen kan ha berott på en sjukdom, medfödd skada eller en skada orsakad av en olycka. När den fysiska miljön begränsar och förhindrar möjligheten för personen med funktionsnedsättning kan det medföra att personen upplever ett funktionshinder.
1.2.4 Gruppbostad enligt LSS
Enligt 9 § 9 i LSS (SFS 1993:387) kan en vuxen person som har behov av stöd, service och omvårdnad ha rätt till insats i en bostad. En gruppbostad är till för personer med stora och
betydande behov gällande tillsyn och omvårdnad där de kan få stöd och hjälp oavsett vilken tid på dygnet. Allahar rätt att ansöka om en insats enligt LSS men om behovet inte finns eller om vissa kriterier inte uppnås kan det bli så att personen inte blir berättigad en insats.
Kriterierna kan förklara kategorier av funktionsnedsättning och om de är långvariga eller omfattande. Lagen handlar om att insatsen ska anpassas och formas efter brukarens
individuella behov, vara lättillgänglig och leda till att ett självständigt liv uppnås där den egna förmågan förstärks (Socialstyrelsen, 2020b)
2
TIDIGARE FORSKNING
Forskningen som valts ut och använts för studien harkunnat tematiseras för att ge en inblick i digitalisering och delaktighet för personer med funktionsnedsättning.
2.1 Attityder mot personer med intellektuell funktionsnedsättning och
deras förmågor
Heitplatz (2020) har samlat perspektiv från personal, personer med intellektuell
funktionsnedsättning (i åldrarna 18 till 35 år) och experter. Personalen ansåg att brukarna inte hade behovet eller intresset kring internet och media på grund av deras livsstil. Heitplatz beskriver en önskan hos målgruppen att förstå hur smarttelefoner, media, sociala plattformar och teknologin fungerar. Målgruppen yttrade att de kände att de inte fanns stöd kring vad de intresserade sig för och när de försökte förmedla sina önskemål blev de inte tagna på allvar. Något boende hade en dator i det gemensamma utrymmet vilket inte ansågs särskilt
önskvärt, då de inte visste hur den fungerade vilket också gjorde att intresset minskade. Det kan enligt experterna bero på att målgruppen inte fått tillräckligt med stöd för att lära sig hur den fungerar. Personal har förmedlat att kurser som erbjuds inte var särskilt anpassade eller lämpliga för målgruppen på grund av deras förmågor (Heitplatz). Däremot har det visat sig att när personer med funktionsnedsättning fått möjlighet att testa på och använda sig av tekniken har detta kunnat ge fördelar i form av bland annat stärkt självkänsla. Näslund och Gardelli (2013) skriver om personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras användning av teknik, vikten av både samhällets och personalens attityder till individens förmågor samt möjligheter att använda exempelvis en dator. De menar att förväntningar från omgivningen som ställs på individen och dennes förmågor att använda informations- och kommunikationsteknik (IKT) är betydelsefulla då den kan ge en stärkt känsla hos individen av att vara mer självständig och kunna göra saker själv. Om personalen har en tro på att personen kan genomföra uppgifter själv leder detta till en utvecklingsprocess. Däremot kan låga eller obefintliga förväntningar från personalen leda till att individen istället intar en passiv roll då denne inte längre uppmanas till att ta egna initiativ och beslut. Detta framkom av Näslund och Gardelli (2013) när personer med funktionsnedsättning fick öva på sina färdigheter i att använda datorer. Forskarna upplevde ibland att personalen inte gav
brukarna tillräckliga möjligheter att på egen hand utforska datorn då de fick mer hjälp än vad som behövdes.
Omgivningens attityder är något som bidrar till en vidare förståelse för delaktighet och digitalisering. Personer utan funktionsnedsättning formulerade särskilda attityder samt förväntningar kring personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras användning av internet vilket Chadwick et. al (2016) belyser. Personer utan funktionsnedsättning såg olika på sig själva och personer med intellektuell funktionsnedsättning genom antaganden om att personer med intellektuell funktionsnedsättning inte har förmågor att använda internet på ett säkert sätt eller själva identifiera eventuella risker online. Det framkom att det kan finnas en negativ inställning hos omgivningen kring internetanvändning för personer med intellektuell funktionsnedsättning, vilket i sin tur påverkar hur de blir behandlade samt deras tillgång till internet då de ses som särskilt sårbara online. Ett samband mellan ökad internetanvändning och fler uppskattade fördelar med användningen framkom, samtidigt menar forskarna att det finns en digital klyfta där personer med intellektuell
funktionsnedsättning inte använder internet i lika stor omfattning som sin omgivning och därmed inte heller får tillgång till eventuella fördelar i samma utsträckning.
2.2 Digitaliseringens fördelar och nackdelar
Ramsten et al. (2017) fick fram att nio kommuner hade utformat en policy för IKT och dessa kommuner argumenterade för olika fördelar med att använda tekniken. Bland annat uppgavs tekniken kunna möjliggöra empowerment för brukarna genom att utifrån varje individs förmågor utveckla deras kommunikation och lärande. IKT ansågs dessutom kunna utveckla brukarnas sociala aktivitet då den underlättade kontakt med familjen samt ledde till ökad trygghet. Fördelar av digitaliseringen i form av utveckling av förmågor och kommunikation har även betonats av Näslund och Gardelli (2013). De kom fram till att när vuxna pe rsoner med funktionsnedsättning fick möjligheter att öva på samt stimulera finmotoriken och använda digitala bilder i kommunikationssyfte skapades nya sätt att förmedla åsikter och känslor. De fick också ett större intresse och mod för att testa nya saker och kunde själva ta initiativ, vilket medförde ökad självständighet och stärkt självkänsla. Datorerna hade en effekt på personens förmågor, färdigheter och aktivitet.
Ramsten et al. (2018) nämner ett flertal fördelar men även också nackdelar med IKT för personer med mild och måttlig funktionsnedsättning boende på gruppbostad. Fördelarna var bland annat tekniken gav brukarna möjlighet till att få information genom deras
mobiltelefon, både till och från personal och närstående. IKT och användning av social media var något som brukarna använde för att läsa nyheter, ta kontakt med närstående, vänner och personer med liknande intressen och ansågs vara en viktig del i deras vardag. IKT kunde göra så att relationer med närstående och vänner kunde fördjupas men även ge möjligheter till att knyta nya kontakter. Det fanns även en fördel till delaktighet då brukarna använde internet för att få reda på olika recept, laga mat och inredningstips. Användningen av Facebook gjorde så att brukarna kunde interagera när de gillade och delade inlägg samt gå med i grupper som hade liknande intressen som de själva. Olika nackdelar kunde vara när tekniken inte
fungerade, när den behöver laddas eller när brukarna inte hade pengar på telefonen vilket då skulle kunna leda till en avsaknad av aktivitet och brist på social kontakt. En annan ingång på fördelar och nackdelar förklarar Chadwick et.al (2016) genom att personer utan
funktionsnedsättning uppskattade möjligheter och risker med internetanvändning både för sig själva och för personer med funktionsnedsättning. Både risker samt möjligheter med att vara online uppgavs vara större för personer med intellektuell funktionsnedsättning. De största riskerna som nämndes för personer med intellektuell funktionsnedsättning var mobbning, hot, trakasserier och tendenser till att utge för mycket känslig information samt att de ansågs vara mer mottagliga för bedrägerier online. Samtidigt nämndes olika
möjligheter i form av att upprätthålla sociala kontakter och vänskaper samt få tillgång till information och rådgivning kring hälsa och relationer. Fördelar och möjligheter med internet ansågs överlag vara mer förmånliga för personer med intellektuell funktionsnedsättning än för personer utan funktionsnedsättning.
2.3 Minskad tillgänglighet, hinder och barriärer
Ramsten et al. (2017) beskriver genom sin kartläggning av organisatoriskt stöd för användning av teknik i kommunala verksamheter att det förekom brister vilket påverkar både personalen och de boende som har en funktionsnedsättning. Överlag fanns skillnader mellan olika kommuner vilket innebär att stödet i att använda teknik ser olika ut beroende på var i landet man befinner sig. I 41 svenska kommuner gavs ingen utbildning för personalen i att använda IKT och flera kommuner hade inte några särskilda uttalade arbetssätt för verksamheterna kring tekniken. I kommunerna behövs det därmed utökad kunskap och kompetens när det gäller att arbeta med IKT för att också kunna främja tillgången till denna teknik. Brister i organisatoriskt stöd har även beskrivits av Heitplatz (2020) i form av personalens upplevda osäkerhet kring sina egna kunskaper om media och internet, vilket i sin tur kunde medföra att personalen drog sig ifrån ämnet. Personal som ansågs vara lite äldre använde inte själva tekniken och kunde behöva hjälp att lära sig den. Personalens roll ansågs viktig för att de boende ska kunna få en möjlighet att vara delaktiga. Det betyder också att personalen borde få möjlighet att lära sig hur teknologin fungerar, öva på sina färdigheter och utbilda sig mer kring ämnet. De barriärer som kan ha varit i frågan kan handla om personalens personliga orsaker, motivationsbrist, tid, kostnader, kognitiva färdigheter och en bristande förståelse kring digitalisering. Vissa institutioner har lite eller inga kunskaper över vad som finns gällande digitalisering där de bor och det är därmed viktigt att institutionerna uppdaterar sig kring frågan (Heitplatz). Personalens upplevda kunskaper påverkar deras självsäkerhet i användning av den vilket förklaras av Gustavsson och Sandsjö (2020). De kom fram till att det finns ett visst motstånd kring tekniska
hjälpmedel från personal på gruppbostäder. Det skulle både kunna grunda sig i en känsla av att förlora kontroll och en rädsla för att använda tekniska verktyg. Visningsmiljöer kan vara ett alternativ för att bryta motståndet då flera av respondenterna som fick besöka en
visningsmiljö var mer positiva efter besöket. Det verkade dock finnas ett informationsglapp där majoriteten av den tillfrågade personalen som besökt visningsmiljön inte hade någon specifik plan att föra den vidare till sin arbetsplats.
Hur bristen på stöttning från personalen kan påverka brukarna är något Ramsten et al. (2018) tar upp i exempel på när brukarna inte kunde sortera all information från internet och behövde personal som stöttade kring detta. Brukarna kunde uppleva att de behövde stöttning med vissa saker men inte fick det och ibland när de frågade efter hjälp fick de undvikande svar. Någon nämnde att hon inte visste vem hon skulle fråga om hon behövde hjälp. Kunskapen om hur IKT kunde användas mer än musik, Youtube, sociala medier samt streamingtjänster var begränsade. Det skulle bland annat kunna bero på att personalen inte riktigt vet hur tekniken fungerar och användningen av tekniken kan då bland annat vara beroende av personalens kunskap och intresse (Ramsten et al., 2018). Hur tekniken ska användas är något Näslund och Gardelli (2013) beskriver i vikten av att personer med
funktionsnedsättning får hjälp med att använda IKT. Detta kan ske genom att personal utgår från brukarens intressen i samband med teknikinlärning, vilket motiverar till en vilja hos brukaren att fortsätta använda tekniken. Personal, brukare och tekniken beskrivs alla som viktiga aktörer för att kunna åstadkomma ett fungerande samarbete som bidrar till en fördelaktig användning av tekniken.
2.4 Reflektion
Genom tidigare forskning har vi fått utökad kunskap om digitaliseringen utifrån olika perspektiv, vilket bidragit till viktiga insikter till vår studie då vi valt att rikta in oss direkt på personalens upplevelser. För att få en förståelse kring interaktionen mellan boende och personal samt de förväntningar som finns på personer med funktionsnedsättning användes Heitplatz (2020) samt Näslund och Gardelli (2013). I Heitplatz studie redovisades ett glapp mellan personal och boende där viljan fanns för de boende att veta mer men uppfattades annorlunda av personalen. Näslund och Gardelli (2013) har kommit fram till att personalens förväntningar av de boendes förmågor påverkar deras egen inställning till sig själva och vad de klarar av. Även Chadwick et al. (2016) belyser hur omgivningens särskilda attityder och förväntningar på personer med intellektuell funktionsnedsättning kan påverka deras möjligheter att få tillgång till internet då det finns en oro kring risker och konsekvenser vid användningen.
Det Gustavsson och Sandsjö (2020) kom fram till är att visningsmiljön inte ger personal förutsättningar att ta tillvara på målgruppens önskemål. Digitala lösningar för att underlätta kommunikation och aktivitet förklaras ha funnits på verksamhetsnivå vilket Ramsten et al. (2017) belyser. Näslund och Gardelli (2013) kom fram till att med hjälp av personalens stöttning i de boendes användning av datorer kunde de utveckla vissa förmågor. Om brukarna fick tillgång till tekniken kunde den ge både positiva och negativa effekter vilket Ramsten et al. (2018) tar upp. IKT har främst beskrivits med positiva effekter för personer med funktionsnedsättning men det negativa kunde vara när tekniken inte fungerade eller när brukarna inte fick tillgång till den (Ramsten et al., 2018).
Ramsten et al. (2017), Ramsten et al. (2018), Näslund och Gardelli (2013), Heitplatz (2020) samt Gustavsson och Sandsjö (2020) nämner samtliga verksamhetens betydelse för
den och därmed vad den kan göra för brukarna vilket kan ge en bra grund till att förstå personalens betydelse för införandet av digitalisering på gruppbostäder.
3
TEORETISKT PERSPEKTIV
Två teorier och ett begrepp har valts ut för att användas vid analys av det insamlade
materialet i studien. De två teorierna är stämplingsteori och empowerment samt begreppet erkännande.
3.1 Stämplingsteori
Stämplingsteorin är enligt Lindqvist och Nygren (2016) en del av interaktionismen och socialpsykologisk teori. Interaktionismen utgår från att individens identitet formas genom relationer mellan människor och samhälle, i samband med att vi tillsammans skapar mening i bland annat handlingar, beteenden och kommunikation. Dessa utgör så kallade symboler. Symbolerna påverkar människor på flera sätt då vi själva konstruerar deras betydelse, samtidigt som vi handlar utifrån denna mening. Harste och Mortensen (2007) beskriver interaktionsteorier och betonar att de kan bidra med att skapa förståelse för sociala normer genom att de undersöks i sitt sammanhang, i mellanmänsklig interaktion. Dessa normer tar sig uttryck i olika förväntningar som både finns hos individen och samhället i stort. Det kan handla om uttalade eller underförstådda normer som reglerar hur individer ska bete sig i olika situationer som kan uppstå i sociala sammanhang. De sociala sammanhang som är av intresse inom interaktionismen är de som ständigt förekommer i människors vardag. Teoriernas fokus är därmed på sociala kontexter som vi människor nödvändigtvis inte märker av eller reflekterar kring då de sker dagligen i och med vår interaktion med varandra. Det handlar på så sätt inte om att anta ett större perspektiv genom att exempelvis undersöka politiska eller organisatoriska kontexter. Svensson m.fl (2008) skriver om interaktion samt kommunikation och hur viktiga dessa delar är för människor i vardagen, men även i det sociala arbetet. I det sociala arbetet möts organisation och individ, alternativt socialarbetare och klient, för att interagera. Genom denna interaktion som kan ske genom tal, kroppsspråk eller handlingar framkommer värderingar, normer och kategoriseringar. De olika
symbolerna med dess inbördes mening är därmed närvarande i mötet och har en inverkan både på socialarbetare och klient.
Månsson (2013) skriver att stämplingsteorin utvecklades på 1960-talet och har sin
utgångspunkt i samspelet mellan individ och samhälle för att beskriva hur normer och tankar om normalitet skapar avvikelser. Detta sker i en process där omgivningen utifrån värderingar och genom klassificeringar kan stämpla en individ som annorlunda eller avvikande.
Stämplingen är ett resultat av att omgivningen utifrån föreställningar dömer individen och reagerar på dennes handlingar. Då omgivningen i och med stämplingen ser på individen på
ett negativt sätt kan detta påverka hur individen blir behandlad av samhället samt dennes möjligheter. Det kan exempelvis handla om hur omgivningen talar om eller beskriver individen på ett för denne ogynnsamt sätt. Processen riskerar enligt Ejrnæs och Kristiansen (2013) att bidra med stigmatisering, diskriminering och exkludering. Detta kan i sin tur leda till att individen påverkas av dessa negativa uppfattningar i den grad att individen själv införlivar dessa i den egna självbilden, vilket har en inverkan på hur individen ser på sig själv samt upplever sina förmågor. Även Lindqvist och Nygren (2016) betonar att det inom
stämplingsteorin till stor del handlar om samspelet mellan människor, men att det är
samhället som genom att konstruera och upprätthålla normer samt tillhörande regler skapar avvikelsen hos individen i en komplex process. Det är därmed inte individens beteende eller handlingar som leder till stämplingen, då det istället handlar om hur omgivningen reagerar och agerar på att individen bryter mot samhällets normer. Stämplingen kan leda till att individen anpassar sig efter samhällets förväntningar, alternativt fortsätter med beteendet som anses avvikande genom att gå in i en så kallad avvikarroll.
3.2 Empowerment
Grundande tankar kring empowerment växte fram av den sociala aktivistideologin i USA på 1960-talet och redan på 1970-talet utvecklades idén till självhjälp. Socialarbetare kan i sina arbetssätt använda empowerment för att hjälpa klienten att stärka sina förmågor och sin självkänsla då individen själv besitter kraften att kunna ta kontroll över sitt liv.
En ökad förmåga och självkänsla är bra för att kunna mota bort de hinder som kan upplevas i deras vardag och att de ska kunna ta tillbaka makten över sina liv (Payne, 2015). Utrymmet individen har att handla och agera är tänkt att kunna öka och de maktskillnader som finns i samhället behöver jämnas ut. Makten ska hämtas från grunden av individen själv och behöver inte tillåtas av andra. Att kunna aktivera och handla kan medföra en känsla av kontroll där individen känner större värde, tro och tillit både till sig själv och andra. Empowerment kan förklara två delar i processen här och nu, men samtidigt ett mål framåt och innehåller flera delar: “makt, kontroll, självtillit och stolthet” (Swärd & Starrin, 2016). Payne (2015) redovisar socialt arbete och förklarar empowerment där socialarbetaren har verktygen att kunna ge individen en större insikt över sin livssituation där hen själv kan göra de ändringar som behövs i sitt liv. Teorin tenderar dock till att se makten utifrån en grund av ett modernistiskt perspektiv vilket innebär att makten ligger hos grupper som verkar
dominerande i samhället. Ett synsätt som förklarar det sociala arbetets roll är då att personen själv med sin kraft ska kunna ta sig upp från det underläge hen kan verka inom. Ett praktiskt empowerment handlar om att socialarbetaren kan stötta individer att bli delaktiga i
händelser som berör de själva och att hjälpa individer att förstå orättvisor som finns men ändå kunna stå emot de hinder som ligger i vägen för deras mål. Från socialarbetarens sida är inte de själva i någon position att kunna förändra socialpolitiken eller organisationen som enhet och därför kan de istället visa maktkänslighet, vilket förklarar att de ska undvika situationer som kan anses dömande och förtryckande (Payne). Swärd och Starrin (2016) förklarar en risk att förhålla sig kring när det gäller empowerment vilket handlar om att
förtryckta grupper i samhället själva kan stärka sig upp mot orättvisor och makt som finns i samhället. Det tankesättet gör att ett annat underliggande problem kan fortsätta, vilket förklarar de strukturer som faktiskt är de som agerar förtryckande från första början.
Ansvaret kring att hantera orättvisan har frångått ett större gruppansvar och istället hamnat på individen. Professionella och politiker kan därmed använda begreppet för att förminska eller kanske till och med dölja de förtryckande strukturerna som florerar i samhället vilket kan bero på en ovilja till att faktiskt förändra den. Swärd och Starrin förklarar vidare en känsla av maktlöshet då klienter har ansökt om bidrag inom socialtjänsten, vilket grundar sig i känslor av en förlorad kontroll och trygghet hos den enskilde. Maktlöshet kan leda till en slags passivitet och depression där individen tillskriver sig ett sämre värde. Exempel för hur socialarbetare kan hjälpa personer som är utsatta för en känsla av maktlöshet, är just att uppmärksamma deras inflytande och självbestämmande. Det handlar om att pusha klienten in till deltagande i samhället genom att uppmuntra klienten att ta ett sådant initiativ.
Individen eller klientens åsikter och syn bör respekteras och inte ignoreras och där värdet kring deras önskemål är viktiga att uppmärksamma. För att klienten eller individen ska kunna komma till insikt över vilka insatser de själva behöver från samhället, kan
socialarbetaren försöka stötta individen med att stärka självtilliten och en större tro på att de själva klarar av det (Swärd & Starrin).
3.3 Erkännande
Heidegren (2009) har beskrivit situationer i mötet mellan medborgare och sociala
myndigheter och delgivit exempel på kränkning och missaktning. Kränkning kan handla om individers känslor av att inte bli sedda eller tagna seriöst samt att tystnadsplikten inte alltid respekteras och insynen i beslut saknas. Kränkning kan leda till en maktlöshet och en känsla att inte kunna tillföra något i samhället. Heidegren förklarar även att erkännande och
missaktning kan leda till marginalisering och stigmatisering för de som avviker från normen i samhället. Det är alltså inte funktionsnedsättningen som sätter käppar i hjulet för
utanförskap utan något som sker av andra.
Medborgarrättsliga perspektivet beskriver att utövandet av särskild omsorg för människor med en funktionsnedsättning markerar specifikt de brister individen har. Omsorgen kan i sig göra att dessa brister istället ska behöva kompenseras av andra människor. I samhället bör alla kunna delta på lika villkor och funktionsnedsättningen ska inte behöva märkas på ett negativt sätt (Heidegren, 2009). Individen kan av samhället hindras från att delta i det som finns tillgängligt i dess miljö och omgivning. Funktionsnedsättningen är då något som avviker från det som är normen och individen kan då bli hindrad att delta i exempelvis samhälleliga aktiviteter. Hindret är något som samhället då byggt upp och lagt fram, alltså inget individen besitter. Detta är något som förklaras ytterligare i det normaliseringskritiska perspektivet. Heidegren beskriver perspektivet med att det finns vissa tankar och kulturella aspekter i samhället där vissa faller inom normen och andra är avvikande den. Individen kan bli tilldelad en identitet där hen istället formas till att vara sin funktionsnedsättning vilket gör att självbilden, självkänslan och respekten till sig själv kan påverkas till följd. Både
tanke på att alla individer har ett lika värde oavsett psykisk eller fysisk funktionsnedsättning. Erkännandet för individen är då att kunna accepteras för den man är. Även om perspektiven har beskrivits ha samma grund förklarar Heidegren vidare att synen på individens värde baseras olika. Ena perspektivet förklarar individens förmåga att växa upp, bli självständiga och att kunna vara en del av samhället. Den skiljer inte på att individer av någon anledning skulle kunna vara annorlunda till naturen och saknar förmågan till det. Det andra
perspektivet bejakar olikheter både psykiskt eller fysiskt och de ska i principen accepteras. Mattsson (2013) beskriver ett scenario där personal på en institution förklarat att deras uppgift var att lära ut kring normen och beteenden kring det. Den synen skulle kunna göra att en osynlig gräns bildats mellan personal och klient där den förstnämnda anses falla inom normen och stämplar klienten som avvikande.
Både medborgarrättsliga perspektivet och normaliseringskritiska perspektivet verkar helt avvika från idén att det finns individer med funktionsnedsättning som behöver stöd från särskild omsorg för att kunna få ett så självständigt liv som möjligt (Heidegren, 2009).En liberal grundtanke lyfts fram av Kuhlman (citerad i Heidegren, 2009) av att människor som är i behov av stöd och hjälp ska kunna få det av samhälleliga resurser för att kunna leva ett så gott liv som möjligt. Det förklaras finnas en rad olika förmågor som kan behöva stöttas upp, som till exempel sinnen, kommunikation och annat som skulle kunna möjliggöra delaktighet i samhället. Särskild omsorg skulle kunna stärka och utveckla dessa förmågor samt ge
verktyg för brukarna att själva kunna leva sitt liv utifrån sina förutsättningar. Erkännande utifrån funktionsnedsättning innebär att alla som har ett behov och upplever hinder ska kunna ha rätt till en särskild omsorg. Den praktiserade omsorgen ger en förutsättning för individen att kunna bygga upp sina förmågor att utveckla sina färdigheter utifrån deras behov (Heidegren).
4
METOD OCH MATERIAL
I avsnittet beskrivs hur studien är genomförd genom en presentation av vald metod, sökning efter tidigare forskning, urvalsförfarande, hur insamling av data gått till samt analysmetod. Även resonemang kring studiens tillförlitlighet och äkthet samt etiska överväganden finns beskrivna.
4.1 Metodval
Studien har en kvalitativ ansats och utifrån formulerat syfte och frågeställningar har vi valt att använda oss av intervjuer som metod. Bryman (2018) beskriver att det som är av vikt i kvalitativ forskning är att som forskare undersöka, uppmärksamma samt förstå deltagarnas egna åsikter och erfarenheter för att därefter redogöra för dessa. I kvalitativ metod skapas en närhet till deltagarna vilket ger forskaren möjlighet att uppfatta det deltagarna själva anser
vara viktigt samt hur de upplever världen omkring sig. Kvale och Brinkmann (2014) förklarar att intervjuer kan vara en ingång till deltagarnas egen livsvärld för att forskaren därefter utifrån tolkning och analys ska kunna få en uppfattning om en egentlig mening. Syftet med studien är att utifrån personal på gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning och deras perspektiv se över hur de tänker och reflekterar kring digitalisering och delaktighet för de boende, vilket medför att intervjuer utgjort ett passande val.
För studien har ett abduktivt förhållningssätt tillämpats för att få möjlighet att använda både teori och empiri och växla mellan dessa. Abduktion förklaras av Alvesson och Sköldberg (2017) utgöra en alternativ metod som ger utrymme att inkludera både induktion som metod genom empiri och deduktion som metod från teori. Den abduktiva ansatsen skapar en
reflexiv forskningsprocess där forskaren tillåts undersöka ett fenomen både utifrån teoretiska perspektiv samt via iakttagelser och erfarenheter som tillkommer under studiens gång. Dessa kan användas för att därefter omformuleras och förändras under tiden studien fortgår och genom denna process skapas gradvis en förståelse för det undersökta fenomenet. I studien har teori och empiri använts som komplement till varandra då båda varit betydelsefulla för vår slutliga förståelse.
4.2 Litteraturgenomgång
I sökningen av valda artiklar användes bibliotekets databas från Mälardalens högskola. Där användes sökorden disability, technology, welfare technology, group accommodation,
group homes, digitalisation och digital participation i olika kombinationer. Vi sökte både
efter kvalitativa och kvantitativa studier för att få olika vinklar och metoder i ämnet. Totalt valde vi tre kvalitativa studier och tre kvantitativa studier. Två av de kvalitativa studierna använde sig av sekundära analyser som de kompletterat med intervju och/eller observation. Forskningarna har då beskrivit sekundära analyser med att de använt sig av tidigare
forskning som de analyserat vidare på men utifrån nytt syfte och nya frågeställningar. Även den tredje studien använde sig av intervjuer. Alla kvantitativa studier använde sig av enkäter. Respondenter och intervjupersoner i tidigare forskning var personal, personer med
funktionsnedsättning, personer utan funktionsnedsättning och experter inom området som forskades om. Vi har därmed fått en kännedom om vad som tidigare forskats i ämnet, vilket gett oss en bakgrund till studien men där vår studie även kan fungera som ett komplement. I studien har särskild vikt och beaktande tagits till vilka tidigare metoder som använts och relevans till vår studies forskningsfrågor. Med vår studie har vi också sett att det finns mer information att tillgå som tidigare forskning inte riktigt har fått med (Bryman, 2018). Därav har vår intervjustudie med personal kunnat ge ett vidare perspektiv då intervjuerna i tidigare studier främst riktat sig till antingen experter, personer utan funktionsnedsättning eller målgruppen själva. De perspektiv som utgått från personalen har varit intervjuer från sekundära analyser men där vi kan ge en annan förståelse med en mer nyanserad bild i ämnet.
4.3 Urval
Första steget i urvalet var att hitta lämpliga intervjupersoner enligt syftet och frågeställningarna. Vi valde enhetschefer från gruppbostäder med personer med
funktionsnedsättning från kommuner där kontaktinformationen på respektive kommuns hemsida var lättillgänglig. Anledningen till kontakten med enhetscheferna var att de var lättare att hitta samt att de kunde skicka vidare informationen till sin personal och nå ut till flera samtidigt. Ett informationsbrev (Bilaga A)skickades via mejl till flera enhetschefer runt om i Sverige. Vi hade från början planerat att genomföra fokusgruppsintervjuer men efter för få anmälda intressenter fick vi ändra till enskilda intervjuer. Denna omställning till enskilda intervjuer kunde ha underlättat för oss att få intressenter. När vi inte fick tillräckligt mycket respons skickades påminnelser ut och till slut ringde vi runt till en del enhetschefer. Vi fick till svar att de av olika anledningar valt att inte skicka informationsbrevet vidare men efter att vi meddelat ändringen till enskilda intervjuer och även frågade om de ändå kunde skicka den vidare, svarade enhetscheferna att de skulle skicka ut den till sina medarbetare. Totalt
genomfördes sex intervjuer från fyra kommuner varav tre intervjupersoner var från samma kommun. På grund av tidsramen för studien valde vi de intervjupersoner som först anmält sitt intresse, vilket kunde leda till att flera kom från samma kommun. Då målet med studien var att få personalens perspektiv och att de ska arbeta på en gruppbostad för personer med funktionsnedsättning var det inte av betydelse om intervjupersonerna kom från samma kommun eller hur länge de arbetat på gruppbostaden. Dock strävade vi efter en variation av könsidentitet där två av sex intervjupersoner var män. Urvalet kan tolkas vara ett målstyrt urval som Bryman (2018) förklarar med att människor som väljs ut för att intervjuas i en studie är tänkta att komma från en särskild enhet eller kategori, vilket skulle kunna vara inom en organisation. Forskningsfrågorna ska verka ledande för vilka urval av människor som görs till intervjuerna. Vi valde därmed ut intervjupersoner efter det intresse och kriterier vi hade och har formulerat i våra forskningsfrågor. Bryman beskriver urvalet liknande ett generiskt målstyrt urval vilket handlar om att vissa kriterier eller fall väljs ut efter det som tidigt är bestämt i studien, alltså från forskningsfrågorna.
4.4 Datainsamling och genomförande
Som intervjuform valdes semistrukturerade intervjuer för att kunna kombinera både öppenhet och styrning under intervjuerna samt uppmärksamma intervjupersonernas uppfattningar. Bryman (2018) beskriver semistrukturerade intervjuer som till viss del ostrukturerade, vilket innebär att forskare utgår från vissa teman och frågor. Däremot behöver inte samtliga frågor ställas och forskaren kan anpassa sig efter det intervjupersonen betonar och lyfter fram. Det är även möjligt att ställa frågor utöver de som finns nedskrivna, i form av följdfrågor om det skulle behövas. Dessa teman och frågor utgör tillsammans en intervjuguide som forskaren kan förhålla sig till. Kvale och Brinkmann (2014) beskriver att intervjuguiden kan vara ett slags manus med olika utformningar beroende på studien. Med studiens syfte och frågeställningar i åtanke skapades intervjuguiden (Bilaga B)med fyra olika teman: kunskap om tekniska hjälpmedel, attityder/åsikter till att använda teknik i arbetet, (delaktighet) och digitalisering i relation till delaktighet för de boende. Samtliga teman
bestod av ett antal frågor som kunde fånga fenomenet och därmed bidra med en förståelse för personal på gruppboenden och deras uppfattningar om digitalisering för de boende. Temat delaktighet utformades som ett alternativt tema som kunde användas om det fanns ett upplevt behov av att ytterligare lyfta ämnet delaktighet. Intervjuguiden fungerade därmed som en utgångspunkt men användningen skiljde sig åt beroende på vad intervjupersonerna själva tog upp och betonade i sina svar. Frågorna utformades öppna för möjligheten att ställa passande följdfrågor. Då det inte var självklart att samtliga intervjupersoner använde
digitalisering i någon form på arbetsplatsen utformades även alternativa frågor. Utrymme lämnades även till intervjupersonerna att själva definiera vilket begrepp de använde för tekniken då digitalisering kan återfinnas i flera former. Detta utrymme minskade risken för missförstånd och att missa viktig information.
Vid genomförandet av intervjuerna användes den digitala mötesplattformen Zoom med hänsyn till den rådande pandemin och dess restriktioner. Kontakt skedde via mejl och varje intervjuperson som anmälde sitt intresse att medverka fick en länk skickad till sig. Vi utförde tre intervjuer var och vid intervjutillfällena hade vi ett delat ansvar då vi båda var deltagande men antog olika roller som intervjuare och observatör/antecknare.
4.5 Databearbetning och analysmetod
Det inspelade intervjumaterialet från de sex intervjuerna transkriberades ordagrant för att därefter analyseras. Kvale och Brinkmann (2014) definierar transkribering som ett sätt att ändra muntligt tal till skriven text och därmed kunna återge intervjusamtalet i skriftlig form. Efter transkriberingen tillämpades en tematisk analys av materialet. Bryman (2018) skriver att tematisk analys utgör en av de mest frekvent använda analysmetoderna vid kvalitativ forskning. En tematisk analys innebär att intervjumaterialet sorteras genom att olika teman i det som sagts identifieras och analyseras. Denna analysmetod valdes med utgångspunkt i studiens syfte och frågeställningar då vi önskat undersöka intervjupersonernas egna uppfattningar samt vad de själva anser vara viktigt. Databearbetningen var en process där anteckningar fördes och reflektioner gjordes kring det som sagts efter varje intervju genomförts. Transkriberingen gjordes löpande efter varje intervju och vi hade ett delat ansvar för denna. När alla intervjuer var transkriberade lästes materialet igenom ett antal gånger för en överblick. Därefter användes kodning för att sortera materialet utifrån vad som sagts och vad informationen representerade. Bryman menar att kodning är ett vanligt sätt att börja en kvalitativ dataanalys och bearbeta materialet. Utifrån mönster, skillnader och likheter mellan det intervjupersonerna sagt letade vi efter teman som delades upp och
markerades i olika färger. Tematiseringen gjordes på datorn där citat från intervjupersonerna enkelt kunde flyttas och sättas ihop. Genom tematiseringen kunde materialet tolkas och analyseras och citat från intervjupersonerna valdes ut för att belysa respektive tema.
4.6 Tillförlitlighet och äkthet
Bryman (2018) förklarar begreppen tillförlitlighet och äkthet som används i kvalitativ forskning för att undersöka hur väl forskningen har utförts samt resultatens kvalitet.
Tillförlitlighet består enligt Bryman av trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt möjlighet att styrka resultaten. Trovärdighet innebär att forskaren med respondentvalidering kan återkoppla till intervjupersonerna om hur de uppfattat svaren som givits för att med säkerhet bekräfta att forskaren förstått de rätt, vilket ökar trovärdigheten i studien. Även då forskaren har följt reglerna, som exempelvis de etiska reglerna. Överförbarhet kan förklara en sökning efter en djupare förståelse där intervjupersonerna har kollektivt delade egenskaper snarare än att se en generaliserbarhet i antalet respondenter. En djup och tydlig beskrivning i datamaterialet kan öka överförbarheten i studien. Pålitlighet beskriver studiens alla delar i processen i att vara tydligt uppställt och presenterat för att läsarna ska kunna granska studien. Genom att med ärlighet förtydliga forskarnas egen inblandning, presentera värderingar och den teoretiska inriktningen finns möjlighet att kunna styrka och bekräfta resultaten, då det i kvalitativa studier inte går att vara helt objektiv (Bryman). Trovärdighet i studien har kunnat stärkas då urvalet har varit i enlighet med studiens syfte. Intervjuerna genomfördes med beaktan av de etiska reglerna, intervjuguiden formulerades med öppna frågor och begränsat ledande frågor. Överförbarhet har kunnat stärkas i analysprocessen där intervjupersonernas svar detekterats i liknande mönster och sammanställts i olika teman. Svaren har kunnat kännas igen inte bara från intervjupersonernas utsagor men också från tidigare forskning och teori samt begrepp vilket även SBU (2017) markerar kan mäta överförbarhet i en kvalitativ studie. I kvalitativa studier finns utrymme för tolkning vilket SBU intygar kan vara problematiskt, dock har vi varit tydliga med att det kan bero på vår förförståelse kring ämnet. För att även minimera otydligheter kring tolkningar om vad som har framkommit i studien har materialet delats in i en resultatdel och analysdel. Antalet i urvalet har inte varit relevant, snarare att intervjupersonerna arbetade på gruppbostäder. Pålitlighet visar på att hela studien har redovisats med en öppenhet kring alla delar, samt en öppenhet över förförståelsen som kan ha påverkat resultatet.
Bryman (2018) förklarar att äkthet innehåller krav som berör forskningens konsekvenser för deltagarna: rättvis bild, ontologisk autenticitet, pedagogisk autenticitet, katalytisk
autenticitet och taktisk autenticitet. Rättvis bild innebär att redogörelser för
intervjupersonernas svar ska överensstämma med deras sociala verklighet. Ontologisk autenticitet innebär att intervjupersonerna genom studien får utökad kunskap om sin situation vilket beaktats då intervjuerna och frågorna möjliggjorde att intervjupersonerna fick diskutera kring sina upplevelser utifrån nya perspektiv. Pedagogisk autenticitet uppfylls då studien gör deltagarna medvetna om hur andra i samma miljö resonerar. Katalytisk autenticitet nås om intervjupersonerna genom studien kan åstadkomma förändring. Taktisk autenticitet handlar om studien underlättat för deltagarna att agera för att skapa
förändringen. Samtliga kriterier beaktas genom att intervjupersonerna blir erbjudna att få studien skickad till sig och därmed får ta del av andras åsikter. De ges även genom resultatet möjligheter att få kunskap om digitalisering och delaktighet vilket kan ge idéer till den egna verksamheten och därmed skapa förändring. Med hänsyn till äktheten har studiens resultat återgett vad intervjupersonerna sagt och resultat och analys har delats in separat under respektive tema. Indelningen har gjorts för att tydliggöra för läsaren vad som framkommit
samt vad som är tolkning. Ett stort antal belysande citat från intervjupersonerna har använts för att ge en rättvis bild av resultatet.
4.7 Etiska överväganden
I en intervju bör forskare ta hänsyn till och se över viktiga etiska aspekter vilka Kvale och Brinkmann (2014) nämner är informerat samtycke, konfidentialitet, konsekvenser och rollen som forskare. Bryman (2018) nämner nyttjandekravet med att materialet som samlats in under intervjun endast används i forskningssyfte. Innan intervjuprocessen startar bör alla dessa ses över. I denna studie har ett informationsbrev skickats ut där undersökningens syfte har beskrivits kort. Det stod bland annat information om att det är frivilligt att delta och att intervjupersonerna när som helst kan avsluta sin medverkan, att det som sägs under
intervjun används i forskningssyfte samt att materialet hanteras konfidentiellt och endast av oss som genomför studien. Innan intervjuerna började frågade vi om intervjupersonerna fått informationen och de etiska principerna lästes upp igen. Vi frågade även om de godkände att intervjuerna spelades in. Proceduren kan likna det Kvale och Brinkmann nämner med ett informerat samtycke. Kvale och Brinkmann nämner vidare säkerhet för intervjupersonerna i form av skyddande av identitet med konfidentialitet. Det kan beskrivas vara ett slags löfte om att det så långt som möjligt ska respekteras vilket kan göras genom att intervjupersonernas riktiga namn inte nämns i studien. En garanti att inga obehöriga hanterar materialet förklarar Bryman är en del av de etiska principerna. Det kan dock vara svårt att helt garantera att obehöriga inte kan hantera materialet men endast vi som genomfört studien intervjuade och gick igenom inspelningarna och transkriberade materialet. Då vi
transkriberat intervjuerna samt skrivit arbetet i Google Docs som är en webbaserad tjänst kan det finnas en risk att obehöriga tar del av materialet olovligt. I transkriberingen och analysen har intervjupersonerna däremot inte nämnts vid namn för att så långt som möjligt säkra anonymitet.
Kvale och Brinkmann (2014) beskriver forskarens roll i en studie och att denne ska kunna balansera och reflektera kring en rad olika delar där kunskap, empati, erfarenheter och moral kan beskriva hur forskning bedrivs på ett ansvarsfullt sätt. Det är också viktigt att som forskare kunna distansera sig och inte vara för påverkad av ämnet så att det senare även påverkar intervjuns kvalitet (Kvale & Brinkmann). I studien har vi haft en tidigare förförståelse kring delaktighet för målgruppen som kan ha speglat intresset för det valda forskningsområdet. Det har kunnat influera flera delar i forskningsprocessen då vår tidigare förförståelse var att delaktigheten för målgruppen är begränsad och att digitaliseringen kan vara ett möjligt medel för delaktighet. Det kan också ha påverkat hur vi valt att formulera frågorna i intervjuerna och de svar som inkommit. Som forskare är det enligt Bryman (2018) viktigt att kunna vara reflexiv i sin forskningsprocess vilket innebär bland annat att kunna reflektera och tänka över vad forskaren bidrar med i sin forskning, vad för konsekvenser metoderna ger och vilka värderingar man har. Forskaren kan tolkas påverka den miljön hen är i och därigenom den kunskap som forskningen får in, har och ger. En öppenhet kring den påverkan forskaren kan ha i sin studie kan ske genom att författarna i studien presenterar sina värderingar och sina förutfattade meningar och medvetenheten kring dessa.
5
RESULTAT OCH ANALYS
Resultatet och analysen har tematiseratsi tredelar: Skulden läggs på individen,
Teknikimplementering och Att vara delaktig. Varje tema innehåller en analysdel, detta för att underlätta läsning och tydliggöra vad som har framgått från intervjupersonerna och vad som är vår analys och tolkning. Intervjupersonerna har tilldelats siffror för att underlätta att se de skilda citaten och för beaktan av de etiska kriterierna.
5.1 Skulden läggs på individen
Under intervjuerna framkom från hälften av intervjupersonerna att det fanns svårigheter med att anpassa digitaliseringen för brukarna. Det fanns vissa tendenser till åsikter om att digitalisering kan vara bra men då under förutsättningen att det är personer som kan ta del av den och använda tekniken. Flera faktorer dök upp som anledning till varför brukarna inte kunde ta del av digitaliseringen men det förekom även en inställning till att det beror på målgruppen vilket uttrycktes av bland annat IP3: “Hade vi haft en annan typ av boende så hade det ju varit skitsmidigt. Men i och med att de… att de inte klarar av att hantera det så skulle det liksom inte vara behjälpligt.”
Alla intervjupersoner lyfte olika faktorer hos den boende som kan ha betydelse för i vilken utsträckning digitaliseringen införts och används i verksamheterna. Det framkom att
brukarnas möjligheter att använda digitala lösningar kan se olika ut beroende på de faktorer som personalen lyfte. Alla beskrev olika förklaringar på kategorier men dessa kunde
sammanfattas och tolkas till att antingen ha med utvecklingsnivån att göra, åldern eller både och. Det kunde också urskiljas från intervjupersonerna, som själva benämnde att
användningenav digitaliseringen berodde på om brukarna var duktiga och mer självgående samt högfungerande: “Den är ju bra om man kan ta till sig den och det är jätte jättebra för de duktiga”(IP1). Användningen av tekniska hjälpmedel kan påverkas av deras
funktionsnedsättning och utvecklingsnivå samt ålder. Därtill säger IP3:
Det är så himla individbaserat vad som funkar för de här personerna och beroende på vad det är för LSS-boenden. Jag menar är det ett boende för de yngre som kanske har en lätt
utvecklingsstörning och typ ADHD ja men du vet såhära. Det är ju klart att dom har jättestor nytta av alltså att jobba digitalt, och kunna använda facetime och såna här grejer och ringa och prata men det beror helt på vilken målgrupp eh som sagt. Om det är äldre, eller yngre eller vilken typ av funktionsnedsättning... eh hur allvarlig den är och har man motorik, man kanske har en cp skada och kan bara använda en arm… eh eller vad som helst sådära så att det är s å... men det blir så tydligt... (IP3).
En del av intervjupersonerna påpekade därmed att digitaliseringen var bra för de som kan använda den och som faller inom kategorier som ung och/eller har en lindrig
funktionsnedsättning. De som är unga och/eller har en lindrig funktionsnedsättning ansågs även kunna ha ett intresse och nyfikenhet för digitaliseringen och därmed kunde det då fungera som en tillgång för dem men möjligen inte för deras egna brukare: “Våra förstår ju inte riktigt, eftersom de är lite, ligger lågt i sin utveckling om man säger så.”(IP1). De som var
äldre och/eller ansågs ha en svår/grav funktionsnedsättning hade inte samma behov. Ålder tenderade att relateras till individens bakgrund och erfarenheter av att använda teknik. Detta var synligt i hänvisning till att yngre personer har en annan vana av att använda teknik då de dels är uppvuxna med detta och använder det i vardagliga situationer som exempelvis i skolan, vilket IP3 förklarar vidare:
Är man lite äldre då har man liksom inte... man har ju inte gått i särskola kanske som man får gå idag. Man är uppvuxen på institution kanske… man har aldrig liksom fått lära sig vissa saker. Och det är väldigt svårt att lära sig eeh någonting nytt när man är 55-60 när man inte ens fått lära sig kanske läsa, skriva eller ens har förmågan... eh men hade vi haft yngre förmågor så att säga, ehm som kanske har använt sig av digitala hjälpmedel i skolan och sådära… då hade det nog varit en annan grej (IP3).
Intervjupersonerna som inte använde digitalisering främst för sina brukare nämnde just brukarnas kapacitet och behov i valet kring vilken form av digitalisering som användes och att vissa delar inte prioriteras. På ett boende användes viss form av digitalisering men det ansågs inte relevant för målgruppen och därför prioriteras det inte på samma sätt. På ett annat boende användes digitaliseringen främst för personalen vilket IP1 förtydligar i följande:
Annars har inte vi så mycket för våra brukare om man säger, det är mest personalen som har.” Jag har inte funderat så mycket på det. Eftersom vi inte använder det så mycket på våra brukare så. Det är väl kul när man kan använda såna där grejer om det behövs (IP1).
Samma intervjupersoner som använde digitaliseringen i begränsad omfattning var mindre benägna att prata om digitalisering och dess effekter då de båda sade att det inte specifikt användes för deras egna brukare men att det skulle vara bra om det hade funkat.
Digitaliseringen verkade inte vara något intervjupersonerna ansåg att brukarna hade behov av och därför användes den inte i samma utsträckning. Dock reflekterade IP3 kring att det kan ha gjort att brukarna blivit begränsade och att hen inte tänkt på det tidigare:
Ja men alltså grejen är att allting... de här vardags grejerna ska ju dom göra i den mån det går, eller kan själva. Men det blir ju väldigt begränsat när det inte finns möjlighet, där sa ju … det var ju någonting, man skulle ju haft en ipad för då hade man kunnat ta med ipaden hem till deras lägenhet om man då säger så kunde man ha gått in på Ica eller var man nu beställer mat ifrån så kan man göra tillsammans... Vad behöver du ha? Yoghurt, ja så kommer det upp bilder så får han välja vilken yoghurt… (IP3).
Utöver ålder och bakgrund var det även möjligt att identifiera en koppling mellan brukarnas utvecklingsnivå och förmågor genom att utvecklingsnivån ansågs påverka individens
förmågor att kunna använda tekniken. Om brukarna ansågs vara mer självständiga och självgående kunde de kommunicera hur och när de önskade använda tekniken, vilket kunde försvåra om de inte hade de förmågorna, vilket IP5 förklarar:
Ja de som är högfungerande tror jag att de... de kanske frågar efter själva också... de som är yngre kommer ju automatiskt med åldern att alla har ju en mobiltelefon och sådär så att det finns ju anpassningar så att de kan ju också ha… men våra brukare eeh… har inte den eeh... inte kunskapen men... de kan inte ens be om någonting så... de kommer inte på idén att jaa
