Här syns ett samband med förra frågan (se diagram 3 och 4) där lärarna rankat samarbetet mellan elevhälsan och lärarna som den näst viktigaste faktorn i ett hälsofrämjande och förebyggande arbete. I stödet som efterfrågas av lärarna i den här enkätfrågan är det nästan hälften som anser att ett tillgängligt elevhälsotem och stöd i att anpassa undervisningen är det viktigaste. När lärarna beskriver sin drömbild är det dock i övervägande grad avlastning av dokumentation som framträder som största önskemål.
I tidigare forskning framkommer att lärarnas önskan är att vara mer involverade i diskussioner med elevhälsoteamet (Slonski-Fowler & Truscott, 2004) vilket skiljer sig från resultatet i den här studien. Lärarna i denna studie efterfrågar ett samarbete, men när de beskriver hur samarbetet ska se ut är det mer som ett parallellt arbete utöver den ordinarie undervisningen som beskrivs. Stödet som efterfrågas är utökad specialundervisning för elever och avlastning från dokumentationsarbete framför delaktighet och handledning. Ahlberg (2015) och Gjems (1997) tar upp samarbetet mellan lärare och specialpedagoger som en viktig faktor för lärarens professionsutveckling och menar att i pedagogiska samtal, som exempelvis handledning, skapas tillfällen för reflektion kring den egna yrkesrollen och det utvecklas nya tankebanor kring förhållningssätt och handlande i olika situationer. När läraren reflekterar över sitt arbete vidgas möjligen perspektivet över situationen. Ett problem som läraren kanske initialt vill lösa på individnivå (med specialundervisning) kan få nya infallsvinklar med hjälp av reflektionen. Detta kan medföra att läraren, med stöd av specialpedagogen och ett systemteoretiskt förhållningssätt, lyfter problemet till andra nivåer i systemet för att hitta lösningar, vilket Öquist (2008) förespråkar. Öquist (2014) menar också att informationsutbyte mellan nivåerna i systemet är en förutsättning för att hålla det vid liv, eftersom kommunikation mellan olika nivåer ger bränsle åt kreativitet som främjar förnyelse och utveckling.
I enkätundersökningen har drygt en femtedel av lärarna svarat att stöd i att anpassa undervisningen är det allra viktigaste. Att många lärare vill ha stöd i att anpassa undervisningen framkommer även i Hylanders (2011) studie där lärare i stor utsträckning efterfrågade konkreta tips och råd som de skulle kunna använda sig av i klassrummet. När lärarna i den här studien beskriver sin drömbild framkommer endast ett fåtal önskemål om
tips på anpassningar i klassrummet. Desto fler önskar att personal från elevhälsoteamet arbetar direkt med eleverna på olika sätt istället. Risken med att inte var öppen för ny input är att professionsutvecklingen stagnerar och det blir vad Öquist (2008) kallar för ett slutet system, vilket inte är hållbart i längden. Bristen på informationsutbytet, eller kontrollen av vilken information som tas in, kan ses som att man upprätthåller sin integritet som lärare. Öquist (2008) påtalar att ju mer denna typ av kontroll ökar, desto mer sluts systemet.
Diskussion
Resultatdiskussion
Syftet med studien är att undersöka och jämföra vilket synsätt lärare och personal inom elevhälsan har på sitt uppdrag att bedriva ett hälsofrämjande och förebyggande arbete.
Syftet besvarades med hjälp av följande frågeställningar:
-
Vilka faktorer anser lärare och personal inom elevhälsan som viktiga i ett hälsofrämjande och förebyggande arbete?-
Vilket stöd önskas av lärarna för att de ska kunna bedriva ett hälsofrämjande och förebyggande arbete?En enkätundersökning genomfördes och resultaten presenterades i förra kapitlet. Här följer en diskussion kring resultatet utifrån följande teman: Vikten av goda relationer, uppföljning och utvärdering av verksamheten, stöd till lärarna och samarbete mellan lärare och eht. Kapitlet avslutas med vilka implikationer studien har för yrket som specialpedagog samt vilken forskning som skulle vara intressant att se framöver.
Vikten av goda relationer
Ett resultat som sticker ut i enkätundersökningen är att de allra flesta, oavsett yrkeskategori, anser att den absolut viktigaste faktorn i ett hälsofrämjande och förebyggande arbete är att bygga goda relationer. När respondenterna ska beskriva sin drömbild framkommer genom lärarnas kommentarer att de anser att de har för mycket socialt arbete och vill bli avlastade från detta för att istället kunna fokusera på undervisning. Istället ger lärarna förslag på att elevhälsans personal ska vara mer tillgängliga för att bygga relationer med elever och även ta hand om konflikthantering mellan elever. Lärarna trycker på att de är ”utbildade för att undervisa och inte agera psykologer, kuratorer, skolsköterskor, arbetsterapeuter etc.” Här upplevs en motsägelsefullhet i jämförelse med att drygt hälften av lärarna anser att alternativet goda relationer (lärare/elev/vårdnadshavare) är det absolut viktigaste i ett hälsofrämjande och förebyggande arbete. Gadler och Roos (2018) lyfter fram komplexiteten i läraruppdraget eftersom det innebär en kombination mellan god didaktisk förmåga hos läraren samt en trygg relation mellan lärare och elev. Likaså skriver Aspelin (2010) att det är viktigt att tänka på att lärare har både kunskapsansvar och omsorgsansvar. I omsorgsansvaret ligger
att skapa förutsättningar för goda relationer med och mellan elever. Aspelin (2010) menar att lärande sker i relationella processer eftersom människan är en relationell varelse och därför är det viktigt att läraren är tillgänglig och öppen för att skapa dessa relationer. Han skriver också att det är när lärare och elev knyter an till varandra som utbildning sker (Aspelin, 2010). Eftersom elevers lärande är beroende av den relationella kontakten med läraren bör inte relationsarbetet fullt ut ersättas av annan personal. Lärare behöver skapa naturliga möten där det finns en ömsesidig respekt och Aspelin (2010) påtalar att det krävs ett genuint engagemang från läraren att intressera sig för elevens liv för att kunna skapa en förtroendefull relation. I matsalen, mellan lektioner eller på raster kan det skapas naturliga tillfällen för dessa personliga möten.
Vidare skriver Aspelin (2010) att ett bra socialt nätverk i klassrummet är en förutsättning för ett gott pedagogiskt ledarskap. Om det finns goda relationer i klassrummet skapar det en trygg tillvaro för eleverna vilket underlättar undervisningssituationen, både för lärare och för elever. Värt att diskutera är dock om lärarna har de rätta förutsättningarna för att skapa denna grundläggande pedagogiska plattform. Lärarutbildningen behöver tydligt förbereda studenter med kunskap och förståelse kring det dubbla uppdraget som lärare har idag, där relationskompetens är en stor del av yrket. Lärarna i denna studie anser att det är viktigt med goda relationer, men signalerar tydligt att tiden inte räcker till. Kanske behöver lärarnas arbetsbörda ses över om det är så att relationsskapande prioriteras bort för att de behöver hinna med andra saker. Det kan också vara så att organisationen behöver förändras för att lärarna ska få rätt förutsättningar att kunna fokusera både på kunskapsansvaret och på omsorgsansvaret.
Uppföljning och utvärdering av verksamheten
Resultaten i den här studien visar på att uppföljning och utvärdering ses som olika viktigt av lärare och personal från elevhälsan. En femtedel av elevhälsans personal anser att det är den viktigaste faktorn i ett hälsofrämjande och förebyggande arbete men ingen av lärarna. Skolan har en skyldighet att ständigt pröva och att systematiskt och kontinuerligt följa upp och utvärdera verksamheten, vilket även innefattar elevhälsoarbetet (SFS 2010:800; Skolverket, 2017). Att utveckla och förbättra en verksamhet bör enligt Myndigheten för skolutveckling (2003) göras systematiskt. De förespråkar att när skolan gör iakttagelser som exempelvis att
det framkommer saker i utvecklingssamtal, observationer eller kartläggningar ska dessa analyseras och värderas för att identifiera vad som behöver utvecklas. Myndigheten för skolutveckling (2003) skriver att
Systematisk dokumentation av framsteg och hinder är en grundbult i allt framgångsrikt förbättringsarbete. Löpande dokumentation […] skapar underlag för reflektion och utvärdering. […] Det gäller för såväl det övergripande skolförbättringsarbetet som för den enskilda pedagogens ansvar att hjälpa varje barn/ elev till en optimal inlärningssituation. (s. 56-57).
I Skolinspektionens (2015) granskning framkommer dock att det är ytterst sällan som skolornas hälsofrämjande och förebyggande arbete innefattar en tydlig plan för uppföljning och analys. Det står också att såväl lärare som elevhälsans personal behöver vara delaktiga i uppföljning och analys för att fler professioner bidrar till en fördjupad tolkning som ger en bredare förståelse för situationen. Hjörne och Säljö (2004) nämner också utifrån sin forskning att de ser en brist på dokumentation av insatser som görs. De poängterar även att det till följd av denna brist inte heller finns någon utvärdering av vad insatserna haft för effekt. Resultaten i den här studien visar att elevhälsopersonalen och lärarna ser på dokumentation, uppföljning och utvärdering som olika viktigt. Lärarna upplever att de har alldeles för mycket dokumentation i sitt arbete och värderar inte det som någon av de viktigaste faktorerna i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. Däremot anser en femtedel av elevhälsopersonalen att uppföljning och utvärdering är det allra viktigaste. Det behöver finnas klara riktlinjer för vad som ska dokumenteras och av vem för att det också ska bli tydligt vem som har ansvar för utvärdering.
Stöd till lärarna
Enligt enkätsvaren på frågan gällande vilket stöd lärarna anser att de är i mest behov av för att arbeta hälsofrämjande och förebyggande svarar drygt en femtedel att de mest av allt vill ha stöd i att anpassa undervisningen. När de får beskriva sin drömbild framgår dock att flertalet kommentarer handlar om att man vill ha mer specialundervisning för elever och att man vill bli avlastad från arbetsuppgifter som konflikthantering, dokumentation och andra administrativa uppgifter. Lärarnas lösning på detta är i stor utsträckning att man anser att det
är personal från elevhälsan som ska avlasta dem med dessa uppgifter. Är det därför som det mest efterfrågade stödet är tillgänglig elevhälsa, 25%? I Hylanders (2011) studie framkommer att många lärare beskriver elevhälsoteamet som en isolerad verksamhet som finns vid sidan om och ingen vet egentligen riktigt vad de gör. I så fall är det inte så konstigt att lärarna upplever en frustration och att de står ensamma i sitt arbete. Det sammanfaller väl med resultaten att samarbete mellan EHT och lärare anses som en viktig faktor i större utsträckning bland lärarna än det gör bland elevhälsopersonalen.
I Slonski-Fowler och Truscotts (2004) studie önskar lärare ett samarbete där de främst involveras mer i elevhälsoteamets diskussioner och beslut. I den här studien efterfrågar lärarna samarbete i form av avlastning och specialundervisning. Förvisso går det inte att göra en direkt jämförelse eftersom deras studie är genomförd i USA där skolsystemet inte är identiskt med det vi har i Sverige. Lärarna i den här studien signalerar redan i dagsläget att de har för hög arbetsbelastning. Det kan vara en bidragande faktor till att de inte vill vara involverade i beslut och pedagogiska diskussioner, det finns kanske inte tid.
Samarbete eht/lärare
Resultaten i studien visar att det efterfrågas ett tätare samarbete både från lärarnas och från elevhälsopersonalens håll. Det finns dock olika tankar om samarbetet skulle kunna se ut. Elevhälsoteamet vill vara mer i verksamheten för att tidigt kunna upptäcka var och vilka insatser som behövs. Man vill finnas som ett pedagogiskt bollplank för lärarna och utveckla undervisningen så att fler elever kan tillgodogöra sig den. Lärarna i enkätstudien efterfrågar ett närmare samarbete med elevhälsoteamet vilket även syns i tidigare forskningsstudier (Slonski-Fowler & Truscott, 2004 och Hylander, 2011) där lärarna uttrycker sitt missnöje över att elevhälsan arbetar som en egen enhet på skolan och att övrig personal egentligen inte vet vad de gör när de sitter i sina möten. Utifrån enkätsvaren i den här studien framkommer det frustration från många av lärarna som uttrycker att de inte hinner med att göra ett så bra arbete som de skulle vilja. De upplever att de blir belastade med arbetsuppgifter som ligger utanför undervisningen och uttrycker att många av dessa uppgifter kan läggas på andra yrkeskategorier. Det samarbete som lärarna efterfrågar rör sig i större utsträckning om att bli avlastad än om att gemensamt föra diskussioner kring pedagogik. Precis som det är lärarens ansvar att skapa goda relationer i klassrummet är det elevhälsans ansvar att skapa goda och
samarbetsrelationer med lärarna. Därför är det viktigt att diskutera vilka förväntningar som olika yrkeskategorier kan gentemot varandra och hur man ska arbeta för att främja en god arbetsrelation (Hylander & Guvå, 2017).
Hjörne och Säljö (2004) har i sin forskning uppmärksammat hur vanligt det är att man använder sig av samma problemlösningsmetoder som man gjort tidigare, för att det är så man gör, inte för att det visat ge god effekt. Att lyckas identifiera grundproblemet har större chans om yrkeskategorierna diskuterar tillsammans då de kan skapa en helhet utifrån sina olika perspektiv. Sandberg och Targama (1998) förklarar att människors förståelse för något formas utifrån tidigare erfarenheter av liknande slag. Därför kan det verka logiskt att man hanterar ett problem på liknande sätt varje gång, även om man inte vet hur utgången kommer att bli. Det som blir problematiskt är att när man skapat sig en förståelse av något försvaras den även när den konfronteras med nya infallsvinklar som borde initiera nya tankebanor och kreativ problemlösning (Sandberg & Targama, 1998). Är detta en anledning till att många elevhälsoteam idag arbetar med så kallade brandkårsutryckningar? Ett bekymmer uppstår med en elev, man tar till en ”quick-fix” som man har testat i liknande situationer tidigare och går sedan vidare och diskuterar nästa elevärende. Forskningen visar att man sällan söker efter det grundläggande problemet ur ett systemteoretiskt perspektiv, utan att man snarare ser eleven eller familjesituationen som orsak till problemet (Barow & Östlund, 2020; Gadler & Roos, 2018; Guvå & Hylander, 2012; Hjörne & Säljö, 2004; Slonski-Fowler & Truscott, 2004; Thornberg, 2008). Inte heller används resurserna, det vill säga elevhälsoteamets olika professioner samt lärarens kunskap om eleven, på rätt sätt för att gemensamt komma fram till bra lösningar. Dels kan det vara problematiskt att få många professioner samlade eftersom många skolor inte har tillgång till skolpsykolog och kurator på skolan full tid. Ju fler professioner som bidrar med sina olika perspektiv och sin kunskap, desto större helhetsbild får man. I denna studie uttrycks också en tydlig frustration över tidsbrist, vilket skulle kunna vara en anledning till att de tvärprofessionella samtalen inte finns i större utsträckning. Lärarna i studien yttrar även frustration över att det inte finns tid för all dokumentation som krävs. Parallellt med kravet på dokumentation finns ett krav på att verksamheten ständigt ska sträva efter förbättring och utveckling i takt med forskning, vilket också ska dokumenteras och följas upp (SFS 2010:800). Myndigheten för skolutveckling (2003) uppmärksammade i sin studie att en gemensam faktor för skolor med låg kvalitet och måluppfyllelse var att det
ständigt fördes diskussioner om tidsbrist och resursfördelning som förklarande aspekter till de sämre resultaten. Man pratade om dessa aspekter som lösning på problemen och generellt såg man hinder för utveckling framför möjligheter för utveckling. De skolor som visade goda resultat gällande kvalitet och måluppfyllelse hade däremot generellt goda rutiner för uppföljning, dokumentation och utvärdering. Det uppmärksammades också att ledningen tydligt kommunicerat sin vision till övrig personal och att det resulterade i att man arbetade ”på samma håll” i verksamheten (Myndigheten för skolutveckling, 2003). Detta talar starkt för att en tydlig kommunikation från ledningen och en god organisation kring utvecklingsarbetet är av stor vikt för att personalen ska jobba gemensamt mot samma mål. I enkätsvaren i den här studien finns mycket frustration och det går att utläsa att det också finns ett stort fokus på hinder framför möjligheter, eftersom lärarna vill bli avlastade (undanröja hinder) så att de kan fokusera på undervisningen. Denna frustration skulle alltså enligt Myndigheten för skolutveckling (2003) kunna vara tecken på otydligt ledarskap och brister i organisationens rutiner.