Delsammanfattning: lärarens roll

Samtliga lärare ser sig själva som en typ av katederlärare, som gillar att förmedla kunskap och som tycker att det är viktigt. Annika betonar att det man egentligen vill är att eleverna ska lära sig något, och det är kanske kärnan i det hela. Hon beskriver att hennes roll är att eleverna ska vilja lära sig, och att behålla lusten till att lära sig. Magnus pratar om tillit som en viktig del, och att han anser att läraren ska kunna ge en god grund för eleverna att sedan jobba vidare på.

Även Lotta vill gärna se sig som en kunskapsförmedlare, och är stolt att vara det. Precis som

33

Magnus betonar hon vikten av att möta eleverna där de är, och att anpassa undervisningen.

Kanske passar inte berättandet alla elever. Camilla problematiserar sin katederundervisning, och tycker att hon kunde släppa sina elever mer fria ibland.

Min avslutande fråga om respondenterna haft nytta av sin lärarutbildning gav skilda svar, vilket inte förvånade mig och som egentligen är svårt att dra några slutsatser av. Det är rimligt att anta att lärarutbildningarna är olika, och upplevs olika av olika personer. Det beror också på vad en lärare anser vore bra kunskap att ha med sig ut i arbetslivet. Annika menar att tiderna förändras, och hennes lärarutbildning känns därför en aning gammal, vilket troligtvis är fallet. En tröst i detta sammanhang är att en lärare aldrig är färdig och fulländad, utan att den lär sig hela tiden. Lärare får helt enkelt fylla på med ny kunskap, vilket jag tror är en självklarhet för de flesta. Kunskap är som bekant en färskvara.

34

5. Avslutande diskussion

Det kan vara lämpligt i min avslutande diskussion att återigen påminna vad syftet med det här arbetet var. Jag ville belysa det historiska berättandet, och ta reda på vilka processer som låg bakom ett sådant och hur man kan tillämpa detta berättande i undervisningen. Genom att intervjua verksamma pedagoger som undervisar i historia ville jag även ta reda på hur man använder berättandet i skolorna idag. Trots det motstånd som må finnas inför användandet av kvalitativa intervjuer anser jag att jag genom min undersökning ändå bidragit till att spegla verkligheten i viss mån, och mina frågeställningar kan anses besvarade.

Att skriva ett arbete och förvänta sig att man någonstans i slutet av detta skulle komma fram till något slags entydigt ”svar” ser jag nu som ett i stort sett omöjligt företag. Det jag kan erbjuda är tolkningar av det jag kommit fram till genom att läsa litteratur, forskning, andras uppsatser och genom att intervjua några pedagoger. Detta kan knappast hålla som någon slags forskning, men det är ett bidrag till debatten.

Enligt Rüsen, som jag läst, begrundat och senare behandlat i mitt forskningskapitel, kommer alltid historia ha formen av en berättelse, så tillvida att man på något vis aktualiserar det förflutna. Genom att konstatera detta kan jag och många med mig, som gillar berättandet som undervisningsform, alltid ha något att luta oss mot om någon skulle anse berättandet som något förkastligt och som skulle vara mindre värt än någon annan form av inlärningsstrategi.

Berättandet ligger således alltså i historiens natur. Rüsen menar även att historieberättandet är betydelsefulltför att skapa mening och förståelse, ett sammanhang. Detta har flera av pedagogerna i mina intervjuer också noterat, även om de inte alltid uttrycker det i just dessa termer. De talar om sammanhang och förståelse som en viktig del i historieundervisningen.

För att kunna åstadkomma detta meningsskapande är det helt avgörande att kunna applicera det som hänt i det förflutna, på händelser som sker idag, menar Rüsen. Även detta tycker jag att pedagogerna snappat upp, då flera av dem understryker betydelsen av att eleverna får en känsla för hur saker hänger ihop genom historien. Det handlar egentligen också om historiemedvetande, som jag tror att alla egentligen reflekterat över, även om en lärare sade sig inte ”veta vad det var”. Det handlade nog mer om att hon inte visste vad begreppet betydde, än att hon inte tänkt på att skapa förståelse för dåtid, nutid och framtid i sin undervisning. Observera att detta är min tolkning, och inte något som går att utläsa av min intervju.

35

Historieberättande och historiemedvetande är tätt besläktade, och går enligt min mening ihop till en enhet. En historisk berättelse skapar sammanhang och mening mellan det förflutna, samtiden och framtiden, precis så som man tänker sig att processen i ett historiemedvetande gör. Det sägs att utan ett historiemedvetande kan vi inte existera eller fungera i samhället, och då är inte steget långt för mig att konstatera att samma sak kan sägas om historieberättandet.

Utan historieberättandet kan vi inte orientera oss i tiden och skapa oss en identitet och en historiemedvetande är av oerhört stor betydelse. Där beskrivs det i ord som visar på att skolan ska skapa förståelse för dåtid, nutid och framtid, att eleverna ska förstå att de själva är en del av historien och att skapa historisk empati. Det nämnda uttrycket vill jag stanna vid ett ögonblick. Begreppet historisk empati tycker jag säger en hel del om historieämnets betydelse i stort. Genom att skapa en förståelse för att andra människor handlar och tänker på det vis som deras värderingar och villkor i deras verklighet säger att de ska, skapas en förståelse för varför människor har handlat som de gjort inte bara genom historien, utan även idag.

Bakgrunder till krig och konflikter kommer i en annan dager, och det kan inte skyllas på att någon är ond som gjort på ett visst sätt, utan att den personen i sådana fall formats till att bli ond, i våra ögon. Historisk empati kan således appliceras på elevernas vardag, och kan kort och gott kallas enbart ”empati”, vilket torde vara en oerhört viktig del i elevernas utveckling till demokratiska, upplysta människor.

Tanken om att det som framkallar ett historiskt berättande är något pre-narrativt, en ”historisk fråga” som Rüsen uttrycker det, tycker jag kan appliceras på några av de intervjuade lärarnas sätt att undervisa. Åtminstone två av dem talar om att de gärna använder sig av elevernas erfarenheter för att spinna vidare på. Det hör i allra högsta grad till en historisk fråga, som blir en naturlig del av undervisningen, av processen. En problematik som där kan uppstå sätter Annika ord på, där hon menar att skolan inte är så schemastyrd i de lägre åldrarna, där hon syftar på åk 1-3. Att fritt kunna spinna vidare på en fråga kan vara svårare i åk 4-6, där man

36

måste hålla sig mer till de angivna timmarna för respektive ämne. Att ändra i schemat och skapa någon slags flytande undervisning som bygger på elevernas intresse för tillfället är nog svårt, och förmodligen inte så effektivt, men kanske kan man använda frågor som kommer upp under undervisningens gång som ”cliffhangers” till nästa gång man ska ha lektion i historia? Är eleverna intresserade kan de säkert vänta, och det kanske till och med är bra om man bygger upp lite spänning omkring det hela? Dessutom har man då som lärare också chansen att läsa in sig på frågan som dykt upp, och kan vara mer utförlig i sitt svar.

Hylland Eriksen citerar samhällsteoretikern Immanuel Wallerstein som skrivit att historien inte är en produkt av det förflutna; det är en produkt av samtidens önskningar och behov. Det som väljs ut som ”historia” är således något fyller en funktion för den som skriver den. Att vara medveten om detta är en slags källkritik, som jag tycker att flera av lärarna i mina intervjuer framhåller att de arbetar med. De menar också att eleverna är mer källkritiska idag, vilket kanske ökar pressen på läraren att vara mer påläst och veta mer om vilka olika infallsvinklar som finns på den period eller händelse man går igenom för tillfället. Dessutom framgår det klart och tydligt i kommentarmaterialet till kursplanen i historia att källkritik och förmågan att kunna granska historien från flera håll är ett inslag som ska förekomma i historieundervisningen, i viss grad i åk 1-3 och i högre grad i åk 4-6. En god idé tycker jag att Martin Alm har, då han beskriver hur lärare kan arbeta med och jämföra olika berättelser. På det viset kan de se hur olika historien kan se ut, beroende på olika faktorer som spelar in.

Både Magnus och Lotta uttrycker i sina respektive intervjuer att historia alltid är aktuellt, eftersom den historia som de tycker är viktigt att förmedla speglar vårt samhälle idag. Klas- Göran Karlsson tydliggör detta när han menar att historien inte är konstant, utan rör sig med tiden. De faktorer som samspelar för var och ens historiemedvetande förändras i takt med att samhället förändras. På denna punkt är Rüsen en aning kritisk, och menar att även historikern behöver anpassa sig efter samhället och dess förändringar i högre grad. Jag har noterat att ingen av pedagogerna tog upp detta till diskussion i mina intervjuer. Kanske berodde det på att jag inte vinklade någon fråga i den riktningen, vilket jag ångrar idag, för det vore intressant att höra vad de tyckte om detta. Kanske behövs det en större press på de ”professionella”

historikerna, för att täppa igen glappet som jag tror upplevs mellan dem och de som lär ut historia i skolan. Lärarna talar om den ”torra” historien som behöver ”livas upp”. Kanske

37

skulle inte det behövas om historikerna arbetade lite hårdare för att få ut historien på ett korrekt, men intressant sätt till gemene man?

Historieberättandet är tämligen utskällt av historiker, forskare och ”förståsigpåare”, vilka anser att berättandet skulle vara motsatsen till komplexa orsaksförklaringar. Jag trodde nog att lärarna skulle vara mer rädda för berättandet på grund av detta, än vad de glädjande nog faktiskt är. I det här arbetet visar jag på att berättande inte alls behöver tappa i trovärdighet, och att lärare kan känna sig trygga i att berättelsen i stort sett är helt nödvändig för att förklara orsakssamband över tid. Om de sedan vill krydda sin undervisning med historiska romaner eller annat stoff som kan innehålla fiktiva element, torde det vara upp till respektive lärare och dennes förhållningssätt till sådana alternativa läromedel. Som jag redogjort för i mitt avsnitt om den historiska berättelsen i undervisningen behöver den inte tappa sanningsanspråk om läraren använder sig av den här typen av litteratur, då den ofta innehåller ett mycket gediget faktastoff och lång tids forskning. Samma sak gäller för narrativa berättelser, att om man förberett sig noga och vet vad som är fakta och vad som är fiktion kan det fungera gott i undervisningen. Det märks emellertid att det finns en spänning mellan fakta och fiktion, också i mina intervjuer. De flesta är, precis som Eva Queckfeldt av uppfattningen att läsa en historisk roman eller att lägga in fiktiva personer i en historisk berättelse, kan skapa ett intresse för historien och gör att lyssnaren eller läsaren vill lära sig mer. Hellstrand menar dock att historisk fiktionslitteratur inte klarar sig på egen hand, utan behöver kompletteras, vilket är något som jag upplever att samtliga pedagoger också anser. Ingen av dem tycker att de endast ska använda historiska romaner i undervisningen, utan ser den mer som ett komplement för att skapa ett intresse. Hellstrand menar även att läraren bör ta hänsyn till elevernas förkunskaper och intresse för ämnet när man planerar sin undervisning, vilket de intervjuade lärarna i viss utsträckning gör.

Att ta hänsyn till elevernas intresse för ämnet tycker jag är intressant att diskutera, då det för mig inte får innebära att man fokuserar mest på det som eleverna tycker är intressant, och på det viset får en skev historieundervisning. Kanske får läraren fokusera ännu mer på det som eleverna inte tycker är lika intressant, och lägga mer krut på att skapa intresse omkring det. Så är det med de flesta ämnen, och har att göra med hur intresserad läraren är av det ämnet.

Många lärare som jag träffat framhåller att de har en bättre undervisning i det som de själva tycker är roligt. De som tycker att svenska är extra kul har en jättebra svenskundervisning,

38

men kanske en aning ”sämre” matematikundervisning. Är det på det viset får lärare antingen göra som en del skolor gör, och ha lärare som är experter på sitt område och bara har undervisning i det, eller helt enkelt fokusera mer på det som de anser sig dåliga på eller tycker är tråkigt.

Niklas Amnert framhåller att läroboken styr en stor del historieundervisningen. Enligt undersökningen verkar det dock inte stämma fullt ut. Mitt underlag kan dock ses som en aning för tunt för att säga något generellt, men min upplevelse är att lärarna är kritiska mot läroböcker, och använder dem främst för att titta på bilder och diskutera kring dem. Det kan ha att göra med att min undersökning endast behandlar årskurserna ett till sex. Jag kan tänka mig att skolan kanske använder läroböcker i större utsträckning i de äldre åldrarna. Kanske är det också så att skolan just nu är i ett sådant skifte, där den håller på att byta ut läromedel för att passa in i den nya läroplanen. De ”gamla” läromedlen upplevs således för gamla för att kunna användas.

Genom att titta på läroplanen framgår att berättelser spelar en relativt stor roll, även om det som lyfts fram där är de kunskaper som eleven ska förvärva i undervisningen. Det framkommer inte hur läraren ska göra för att eleverna ska tillgodogöra sig denna kunskap, och därför torde det vara fritt fram att använda berättandet i den utsträckning man vill. Tydligt är dock att i årskurserna 4-6 blir det viktigare att eleven ska kunna tolka, undersöka och föra resonemang omkring historiska händelser, troligtvis som en förberedelse inför högstadiet, där de arbetar mer självständigt. Därför behövs kanske, som Camilla menar, att släppa lite på tyglarna och låta eleverna ha större påverkan på lektionerna. Det går bra utan att tappa kontrollen, exempelvis genom att, som Magnus, göra sitt eget material. Han understryker att han aldrig har med stängda ”ja”- eller ”nej”- frågor, utan att det ska vara öppet för egna tolkningar för eleverna. Lärarna är glädjande eniga om att den nya läroplanen är mycket bra, och att de använder den mycket i planeringen av undervisningen, vilket självklart är meningen. Att Camilla upplever att de använder den en aning ”bakvänt” tror jag inte är något stort problem, eftersom den är så ny. Hon belyser problemet, och är medveten om det, och därifrån till en förändring är steget inte särskilt stort.

Min undersökning visar att lärare och den forskning som jag redovisat i detta arbete är eniga om mycket, vilket torde bädda för att det bedrivs en tämligen god historieundervisning. Jag

39

efterlyser dock en något mer kritisk hållning hos lärarna, gentemot de forskare som tillhandahåller den information som pedagogerna i sin tur ska låta sina elever ta del av. Det verkar som att lärarna tycker att det finns en ”torr” historia som behöver ”livas upp”, och att de inte kan göra mycket åt att den anses som torr. Är det då inte egentligen historikernas uppdrag, som jag tidigare nämnt i min forskningsgenomgång, att ändra också i sitt språk och sin faktaframställning så att det samtidigt blir både korrekt och roligt?

Det ligger en viss problematik i historieberättandet, bland annat genom att det finns en spänning mellan fakta och fiktion, vilket jag redogjort för och även de intervjuade lärarna framhållit och anser. Dessutom behövs det troligtvis en annan typ av förberedelse, för att göra berättandet så bra som möjligt. Några av lärarna nämnde vikten av att förbereda sig, att öva in det de ska säga och processa det. Allt för att deras framträdande ska bli så bra som möjligt.

Detta borgar för att de behöver vara verkligt intresserad av detta arbetssätt, annars torde de tycka att det helt enkelt inte var värt mödan. Lärarna, som använder sig av berättande i hög utsträckning, har emellertid insett att det verkligen är värt det, då de menar att eleverna älskar när de berättar, och att de lyssnar med en annan intensitet än när de exempelvis läser ur en bok.

5.1. Förslag på vidare forskning

För att utöka forskningsläget efterlyser jag fler undersökningar av större kvantitet, med fler intervjuade pedagoger. Dessutom skulle det självklart vara intressant att ta reda på vad eleverna anser om historiskt berättande, eller kanske vilken undervisningsstrategi de föredrar.

40

Referenser

Litteratur

Alm Martin, Historiens ström och berättelsens fåra i Klas- Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu- En introduktion till historiedidaktiken (Lund: Studentlitteratur, 2004)

Ammert Niklas, Finns då (och) nu (och) sedan? i Klas- Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu- En introduktion till historiedidaktiken (Lund: Studentlitteratur, 2004)

Esaiasson Peter m fl. Metodpraktikan (Stockholm: Norstedts juridik AB, 2007)

Hellstrand Åke, Den historiska berättelsen i undervisningen (Stockholm: Dialogos Förlag, 1999)

Hylland Eriksen Thomas, Historia myt och identitet (Värnamo: Bonnier Alba essä, 1996)

Johansson Bo & Svedner Per Olov, Examensarbetet i lärarutbildningen (Uppsala:

Kunskapsföretaget AB, 2010) s. 30

Karlsson Klas-Göran, Historiedidaktik: begrepp, teori och analys i Klas-Göran Karlsson

& Ulf Zander (red.), Historien är nu- En introduktion till historiedidaktiken (Lund:

Studentlitteratur, 2004)

Karlsson Klas-Göran & Zander Ulf (red.), Historien är nu- En introduktion till historiedidaktiken (Lund: Studentlitteratur, 2004)

M. Andersson Lars, Historisk tidskrift och historien i Klas- Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu- En introduktion till historiedidaktiken (Lund: Studentlitteratur, 2004)

Queckfeldt Eva, Det var en gång… i Klas- Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu- En introduktion till historiedidaktiken (Lund: Studentlitteratur, 2004)

Rüsen Jörn, Berättande och förnuft (Uddevalla: Bokförlaget Daidalos AB, 2004) Skolverket, Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011

41 Uppsatser

Karlsson Kristian, 2008: http://www.uppsatser.se/uppsats/d4fd602e6e/, (2/12-11) Redegard Elisabeth, 2010: http://www.uppsatser.se/uppsats/a4955dd160/, (2/12-11) Åberg Malin, 2006: http://www.uppsatser.se/uppsats/3c529e8178/, (2/12-11)

Elektroniska källor

http://www.peterenglund.com/textarkiv/historikertystnad.htm (22/11-11)

http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/7129/Microsoft%20Word%20-%20Narrativ%20histIII.pdf?sequence=1 (22/11-11)

http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/7129/Microsoft%20Word%20-%20Narrativ%20histIII.pdf?sequence=1 (22/11-11, s. 29-30)

Muntliga källor Magnus 2011-12-01 Annika 2011-12-07 Lotta 2011-12-08 Camilla 2011-12-09

42

Bilaga

Intervjufrågor Om historieämnet:

 Hur tänker du omkring ämnet historia? Vad tycker du är viktigt att tänka på?

 Hur lägger du upp undervisningen? Varierar du arbetssätt eller är det något sätt att undervisa som du tycker bättre om än andra?

 Har du kommit i kontakt med begreppet ”historiemedvetande”?

Om berättande i ämnet historia:

 Använder du berättande i din undervisning?

 Vad är en bra historisk berättelse?

 Är det viktigt att använda fakta som är evidensbaserat i din undervisning, eller kan du använda fiktiva (eller till viss del fiktiva) berättelser?

 Vad tycker du om historiska romaner och så kallad populärhistoria i undervisningen?

 Hur hittar du material till din undervisning i historia?

 Hur använder du läroplanen?

Om lärarens roll:

 Hur ser du på din roll som kunskapsförmedlare/historieförmedlare?

 Det du fick lära dig när du utbildade dig, är det kunskaper du använder idag?