Med metoden fokusgruppsamtal har jag, Karolin Sjökvist, för avsikt att besvara frågeställningarna hur barn beskriver upplevelsen av att vistas med djur på förskolan och hur barn beskriver sitt lärande i samvaro med djuren.
9.1 Tillvägagångssätt
Jag genomförde fyra samtal med två deltagare i varje, samtalen varade cirka 15 minuter vardera. Samtalen tog plats på förskolan i ett avskilt rum. Medverkande barn var åtta till antalet i blandade åldrar mellan 3–6 år. Barnen i studien benämns P1, P2, P3, P4, P5, P6, P7 och P8 av konfidentialitetsskäl. Jag använder det könsneutrala pronomenet hen. Jag har valt att referera till barnen som de yngre och som de äldre då barnens ålder visade sig ha viss betydelse i analysarbetet. De yngre barnen är 3–4 år och innefattar P1, P4 och P8. De äldre är 5–6 år och innefattar P2, P3, P5, P6 och P7.
Samtalen spelades in med hjälp av videoinspelningsfunktionen på en lärplatta och den insamlade empirin bestod av knappt en timmes videomaterial. Kameran riktades vid inspelningen ner mot bordet då fokus vid analys och bearbetning av dessa samtal ligger på det uttalade verbala språket. Bordsytan och barnens händer var synliga i videomaterialet. Anteckningar fördes med papper och penna under samtalet vad gäller samspelet mellan barnen under samtalets gång. Deltagarna uppmärksammades inledningsvis på detta för att avdramatisera situationen. Informanterna fick även lämna muntligt samtycke till medverkan i studien vid fokusgruppsamtalets början.
Samtalen utgick från ett samtalsunderlag som granskats av handledare inför datainsamlingen (se bilaga 3). Underlaget innehåller grundläggande frågeställningar, frågornas ordningsföljd och frågestruktur skiljde sig åt mellan intervjuerna, bland annat på grund av barnens ålder och mognad. Följdfrågor uppkom spontant med ursprung i barnens berättande.
Inför samtalen hade jag förberett ett antal “känslokort”, de jag använde finns att hämta för utskrift på Brottsförebyggande rådets hemsida (se bilaga 4). Känslokort är fysiska bilder som föreställer en figur eller en symbol med olika känsloyttringar, de är ett vanligt förekommande material i förskolan i olika varianter. Vid första intervjun hade jag valt ut fem känslokort som illustrerade uttrycken glad, rädd, ledsen, arg och neutral. Barnen hade inte sett just dessa känslokort tidigare vilket medförde att barnen inledningsvis funderade över bildernas betydelse och jag ansåg efter det första tillfället att känslokorten var för många till antalet. Därför reducerade jag dem till tre vid påföljande samtal. Jag valde ut känslorna glad, rädd och ledsen vilka är tre starka känslor som beskrivits relevanta för barn i samvaro med djur i det första inledande fokusgruppsamtalet, men även i den litteratur och den forskning vi tagit del av i det inledande inläsningsarbetet inför delstudierna.
Fem av barnen i studien (P1, P2, P3, P4, P7) blev hjälpta av känslokorten genom att de kunde relatera sina egna känslor till dem i sina berättelser, medan ett av barnen (P8) lade stort fokus på själva korten och glömde nästan bort vad hen ville ha sagt. Två barn (P5 och
P6) lade ingen vikt alls vid känslokorten. Hur känslokorten fungerade i samtalssituationen varierade således.
Utöver känslokorten hade jag även tagit med fotografier (lånade bilder utskrivna från internet) på de djurslag som finns på förskolan (se bilaga 4) för att hjälpa barnen att konkretisera och hålla fokus inom samtalsområdet. Dessa foton användes av alla barn och var till stor hjälp för barnen att hålla sig till ämnet och för att minnas händelser de varit med om.
Nedan följer resultat och analys av min insamlade empiri. En sammanfattande analys avslutar delstudien. I den gemensamma diskussionen sammanflätas våra delstudiers resultat i förhållande till den forskning vi tagit del av.
9.2 Resultatredovisning
Barnens lust till berättande om djurrelaterade aktiviteter och händelser visar sig vid samtalen vara stor och genomsyrade samtalssituationerna. Alla barnen berättar med stort engagemang om de händelser de varit med om. Glad är en känsla som upprepas av samtliga och präglar samtalstonen vid barnens berättande. Fem av barnen (P1, P2, P3, P4 och P7) hänvisar regelbundet till känslan glad genom att peka på och hålla i det glada känslokortet. Även vid de tillfällen då de (P3 och P4) berättar om händelser som innebar ledsamhet och rädsla hos barnen i samvaron med djuren inleds och avslutas berättelserna med glad engagerad samtalston under våra samtal. Glädjen återkommer hos alla barnen hela tiden och tenderar att genomsyra berättelserna om aktiviteterna i sin helhet.
Vid negativa upplevelser i kontakt med djuren har barnen säkerligen mötts av vuxna och/eller andra barn som stöttat individen genom uppmuntrande berättelser och en hjälpande hand. Det är inte något som barnen beskriver konkret i empirin, men då barnen alltid är vid djuren tillsammans med en ansvarig förskolepedagog och andra barn är detta en befogad tolkning. Denna stöttning, som kan beskrivas med det sociokulturella begreppet scaffolding, kan leda till att barnet godtar och lär sig att dessa obehagliga händelser kan ses ur andra perspektiv. Barnet får lärdom att de negativa upplevelserna kan hanteras på sätt som gör dem mindre skrämmande eller ledsamma. Barnet lär sig genom medieringen att hantera motgångar och bearbeta händelser tillsammans med andra och kan därför minnas tillbaka med glädje även på de negativa upplevelserna.
På förskolan får barnen möjlighet att möta djurslagen hästar, kor, grisar, får, getter, kaniner och höns och de barn som deltog i studien beskrev framför allt hästarna (samtliga), men också korna (P1, P2, P5, P6 och P8) och kaninerna (P1, P5, P6 och P8) som de djur de tycker bäst om att besöka. “Man får rida och borsta” (P5 och P6) och “Dom är så gosiga” (P5) var skälen som lyftes av barnen. Ett av barnen (P3) ansåg att alla djur var lika roliga att gå till.
I en av fokusgrupperna redogör de äldre barnen (P5 och P6) för att getterna och grisarna kan vara de djurslag som kan anses som mindre populära att besöka, detta med anledning av att getterna kan stångas enligt barnen och att grisarna kan “Äta på en”. Två händelser med dessa djurslag återges mer noggrant av andra barn ifrån andra fokusgrupper vilket jag redogör för separat under rubriken Barnen berättar om Djuris.
Barnen anser att det med deras egna ord är “Jätteroligt” (P2 och P3) och “Jättekul” (P1, P3, P7 och P8) med aktiviteterna Djuris och Hästis. Ett av de yngre deltagande barnen uttrycker att hen inte vill gå till djuren (P4). Under samtalet framkommer inte vad som förklarar barnets ståndpunkt vid det aktuella tillfället, men hen beskriver upprepade gånger under samtalet, både innan och efter uttalandet, att hen blir glad av att träffa de olika djuren. Den äldre kamraten i samma fokusgrupp menar att hen gärna vill gå till djuren (P3), trots den yngre kamratens ovilja. Detta visar på att de båda deltagarna gavs möjlighet att uttrycka sina olika åsikter i frågan samtidigt som de inte låter sig påverkas av den andres ståndpunkt.
9.2.1. Hästis - aktiviteter vid hästarna
Hästarna visar sig vid alla samtalen ha en särställning hos barnen på förskolan, i min tolkning mycket på grund av att det endast är de äldsta barnen som får möjlighet att vara med vid dessa aktiviteter. Det ger hästaktiviteterna en viss status i kamratgruppen och det kan tänkas att de yngre barnen har approprierat de äldre barnens entusiasm genom den språkliga medieringen som sker inför och efter aktiviteterna.
“Det är jätteroligt. Hästarna. Det är jätteroligt med hästarna.” (P6) så beskrivs Hästis i en av de fokusgrupper där endast äldre barn deltar. Dessa barn har fått många tillfällen att skapa egna erfarenheter av aktiviteterna med hästar. “Jag älskar att rida” (P6) utbrister i detta samtal att av barnen som får starkt medhåll av sin kamrat (P5), man får också borsta hästarna säger de (P5 och P6). De har svårt att svara på följdfrågan om varför det upplevs så positivt att få rida och borsta på hästarna. En reflektion jag gjort efter de genomförda samtalen är att frågan varför, eller hur det kommer sig, är svårt för flera av barnen (P5, P6 och P4) att svara på. Kanske är det på grund av att deras abstraktionsförmåga inte än är tillräckligt utvecklad. Barnen får svårt att tänka tillbaka till något som skett tidigare precis som Trost beskriver (2010, s. 59 och 61).
Den varma ton som används då ett av barnen (P5) beskriver en händelse från samma dag när ett par av barnen fått vara med och köra en av hästarna med en rockard (en vagnstyp) är slående. Hen beskriver att “Det gick bra” (P5) och att hästen verkade tycka att det var roligt att trava snabbt, att det är en speciell häst som används vid körning och att det vid detta tillfälle var första gången något barn fick prova att köra den hästen. Hen kände sig priviligierad och noga utvald till denna aktivitet tillsammans med sin andra kamrat och säger “Dom... dom tyckte vi lyssnade bäst av alla!” (P5). Jag hade inte frågat varför de var just de som fick köra hästen, men hen ville gärna dela med sig av sin egen känsla att känna sig utvald. Hen uttrycker en betydelsefull känsla av meningsfullhet i detta uttalande och värdesätter således hästaktiviteterna som något speciellt och värdefullt.
Två av de yngre barnen (P1 och P8) i två olika fokusgrupper uttrycker en stark längtan till att få vara med på Hästis, och att få rida på hästen. Ett av dem säger exempelvis “Jag vill gå till hästen.” eller “Eh, rida på den” (P1) och nämner hästen på liknande sätt under tio tillfällen vid ett fokusgruppsamtal. Merparten av hens bidrag i samtalet berör hästarna. Min tolkning av detta är att de yngre barnen på förskolan har tagit fasta på de äldre barnens beskrivningar och berättande om hästaktiviterna. Berättelserna, som även jag fått höra några av i fokusgruppsamtalen, innehåller och beskriver en känsla av meningsfullhet som de yngre
får ta del av i den dagliga verksamheten. Säkerligen sker det ofta med tanke på att djuren är en så stor del av pedagogiken på denna förskola. De yngre barnen har med hjälp av de äldre barnens mediering då kunnat skapa en egen begriplighet av händelserna och upplever därför en stark önskan att få erövra egna erfarenheter. Det kan också beskrivas som att barnen vill skaffa hanterbarhet i de aktiviteter som de får höra så mycket om.
En av de yngsta samtalsdeltagarna säger sig ha ridit på en av kalvarna i stället för hästen (P1), men hen rättas då av sin kamrat som menar att “Hon (kalven, min anmärkning) vill inte. Du har inte ens gjort det, du skojar!” (P2). Det äldre barnet har vid detta tillfälle tillräckligt med kunskaper för att avgöra om det är rimligt att den yngre kamraten har fått rida på kalven. Hen har utvecklat begriplighet att vissa djur går att rida på, andra inte. I detta fall gällde det en ung kalv och det äldre barnet hanterar det yngre barnets okunskap genom att språkligt mediera sin egen kunskap till det yngre. Barnen kan också beskrivas som att de befinner sig i olika utvecklingszoner. Det äldre barnet har en viss kunskap som det yngre inte ännu besitter. Det är svårt för mig som inte känner barnen att avgöra om den fakta som det äldre barnet har för avsikt att föra vidare till det yngre kommer att tillgodogöras hos det yngre barnet. Om det så vore skulle det innebära att det yngre barnet befann sig i den proximala utvecklingszonen för att tillvarata den nya kunskapen om att en ung liten kalv inte kan tänkas bära ett barn på ryggen. Det är dock tydligt att det äldre barnet gör ett försök att mediera sin kunskap till det yngre då barnet tydligt och med uppsåt försöker korrigera och upplysa kamraten.
9.2.2 Barnen berättar om Djuris
Vid fokussamtalen fick jag som samtalsledare ta del av flertalet anekdoter kopplade till förskolans aktiviteter med djuren.
Som redan beskrivits skildrar flera av barnen grisarna som några som äter på en (P5, P6, P7), men också att de är “Leriga” (P3 och P6), “Söta” (P7) och “Gosiga” (P3). En sekvens från empirin består av en bildlig redogörelse från ett äldre barn (P3) som fått sina regnbyxor nedsmutsade av en gris. Grisen befann sig vid tillfället i sin hage utomhus där även barnen befann sig enligt hens utsago. Hen berättar med exalterad och till en början positiv inlevelse att “Dom är så geggiga på doms nos, då torkade dom av sig på min regnbyxa!” (P3). Barnet beskriver sen att det kände sig ledset vid denna händelse och tar hjälp av känslokorten som finns på bordet framför oss. Hen pekar först på det ledsna känslokortet och visar sedan fysiskt genom att ta sina händer mot ögonen och gnugga dem, samtidigt som hen simulerar gråt. Röstläget ändras till mer upprört när barnet fortsätter att berätta: “Då snusade dom ut allt doms snor och läggde på min regnbyxa. Blää!” (P3), detta kändes enligt barnet “jätteäckligt!”(P3). Avslutningsvis meddelar barnet att det först kände sig ledsen, men sedan ”Lite glad” (P3) igen. Hen går efter denna händelse gärna tillbaka till grisarna igen.
Min tolkning av förfarandet är att barnet med hjälp av sina erfarenheter övervinner sina negativa känslor genom bearbetning tillsammans med andra. I empirin framkommer att barnet fick hjälp av någon att rengöra sina byxor efteråt, vilken stöttning som barnet fick utöver detta framgick inte under samtalet. Att historien avslutades med att hen kände sig “Lite glad” (P3) gör att jag i min analys ändå utgår från att någon form av ytterligare stöttning skett. Antingen från de pedagoger eller barn som var närvarande vid händelsen eller kanske
från någon i hushållet då barnet kommit hem. Jag kan dock konstatera att barnet efteråt har en känsla av att kunna hantera händelsen eftersom hen utan betänkligheter gärna går tillbaka till grisarna igen.
Ett av de äldre barnen (P2) beskriver flera händelser som ägt rum hos korna och kalvarna. Hen berättar att ”Vi kollar på dom. Åh, vi kollar på kalvarna”(P2) och att ”Dom slickar och tar hand om sina kalvar” (P2). Vidare berättar hen att ”Hon tar en hel hand i sin mun” (P2) och ” ”Hon tar alltid mjölk av oss händer” (P2). Det är stort fokus i berättelserna på hur korna tar hand om sina kalvar, och vad kalvarna gör när de möter barnen. Barnen ser det konkreta handlandet och kopplar det till sina kunskaper och erfarenheter. De (P2, P5 och P6) visar i samtalet att de vet att korna tar hand om sina kalvar genom att slicka dem rena, och att kalvarna tycks försöka få mjölk ur barnens händer. Dessa kunskaper har de fått genom att antingen själva fundera eller att de approprierat andras kunskaper. Händelserna blir begripliga för barnen genom den vetskap och de erfarenheter de själva besitter, antingen har de förvärvat erfarenheterna på egen hand eller tagit del av andras kunskap genom språklig mediering.
Med glad röst utbrister ett av annat av de yngre barnen “Det är jätteläskigt med getar. Dom jagar mig!” (P4). Hen säger sig springa snabbare än getterna och att hen kan hoppa för att komma undan, men att getterna ändå springer efter. Hen pekar på det ledsna känslokortet då jag ber om en beskrivning av hur det känns. Sedan pekar hen på känslokortet som representerar rädd. Jag blir nyfiken på hur barnet tog sig ur situationen och frågar hen om hen fick hjälp av någon? “Nej, jag springer bara”(P4) svarar hen glatt. Sedan hänvisar hen till en pedagog som kan hjälpa till vid liknande situationer och samtalet tar sedan ny riktning. Barnet har approprierat ett sätt att hantera sin rädsla för getterna genom att springa i väg från dom. Kanske har hen sett någon annan göra samma sak, eller så har barnet provat på egen hand och upptäckt sin förmåga att fly undan det upplevda hotet. Barnet får i detta en chans att uppleva hanterbarhet, att känna att det på egen hand kan hantera en händelse som kan uppkomma vid getterna. Barnet vet även att en vuxen finns tillhands om så behövs i situationen.
Dessa exempel tyder på att barnen får med sig goda erfarenheter av hanterbarhet genom att hantera olika typer av händelser som kan uppkomma vid djuren.
9.2.3 Och lärandet då?
Barnen fick riktade frågor om de tycker att de lär sig något hos, eller av, djuren. I tre av grupperna svarade de övertygande “Ja” på frågan (P1, P2, P3, P4, P7 och P8). De ansåg att de lärde sig att göra fint hos djuren (P1), att djuren tycker om att de gosar (P2 och P7), klappar och pussar på dom (P3 och P4), att en inte skall bråka vid djuren (P2 och P8) och att barnen lärde sig att vara snälla hos djuren (P1 och P2).
I fokusgruppen där endast två äldre barn deltog var de lite tveksamma till om de verkligen lär sig något när de är hos djuren “Njaej.. Förutom att man behöver vara lugn med djuren” (P5), och kamraten utvecklar: “För annars blir dom rädda och springer i väg” (P6). Barnen lyckas här tillsammans definiera en viktig meningsfullhet där de båda ser att konsekvensen av deras handlingar kan leda till att de lyckas, eller misslyckas, med att få den åtråvärda interaktionen med djuren.
Då jag analyserar materialet från samtalen ser jag att barnen förmedlar mycket kunskap om djuren och allt runt omkring. De (P5 och P6) beskriver djuren noggrant med färger och storlek, de diskuterar exempelvis att de som är störst av kalvarna föddes först. De (P5 och P6) pratar om att kaninerna bor i en box i stallet på vintern när det är kallt ute och att “Fåren faktiskt blir glada på riktigt” (P6) när de kommer till dem för att ge mat eller närhet och gos. Barnen (P5 och P6) berättar att de vet att fåren blir glada på riktigt eftersom de (fåren) tänker att barnen kommer med mat till dem, och att de (fåren) är glada och kommer fram om barnen sitter ner och är lugna. De berättar således om en betydelsefull relation mellan barnen och djuren där de ser djuren som personer, eller individer, med egna känslor och tankar. Det kan beskrivas som att djurens beteende är en del i medieringsprocessen där barnen behöver uppfylla vissa förutsättningar med sitt eget beteende för att djuren skall uttrycka lycka och välbefinnande.
Två av de äldre barnen (P5 och P7) visar också att de har kunskap om att djuren kan ge mat till oss människor, exempelvis i form av ägg, skinka och biff. Det framkommer inga moraliska betänkligheter i frågan utan det konstateras konkret och precist. Troligen är denna vetskap överförd till barnet av en vuxen, på förskolan eller i barnets närhet. Barnet behöver enligt Strandberg inte alltid vara moget att lära sig något, utan kan appropriera något som ligger utanför dess föreställningsförmåga (2014, s. 69).
Jag får också följa ett resonemang i gruppen med de äldsta barnen (P5 och P6) angående en teori om att hästens färg kan avslöja hästens kön. Teorin de hade var att hästar som är “Ljusa på magen är en hon” (P6) och att “De som är mörka är en han”(P5). Deras teori ansåg de stämma överens med verkligheten eftersom den häst med mörk mage som finns i stallet var en han enligt de vuxna, och den häst med ljus mage de träffat precis innan fokusgruppsamtalet ägde rum enligt de vuxna var en hon (P5 och P6). Barnen tog den vetskap som de fått förmedlad från de vuxna och approprierade den till sin egen teori genom att väga de fakta de hade tillhands mot varandra och drog en slutsats. Även om min kunskap säger mig att teorin inte håller för att kunna könsbestämma alla hästar, är den rimlig i barnens ögon utifrån den kunskap och den information de har vid tillfället.
En ytterligare fråga barnen fick var om djuren lärde sig något av barnen. Alla barnen i grupperna ansåg att djuren lärde sig vara snälla för att få möjlighet att bli klappade av barnen. I en av fokusgrupp påvisade barnen att de var de som hade lärt korna att vara snälla mot sina kalvar (P1 och P2). De anser med dessa uttalanden sig själva vara mycket viktiga och betydelsefulla för djuren och deras välbefinnande. Det talar för att barnen i samvaro med djuren upplever en stark meningsfullhet genom att de känner sig behövda och delaktiga i de göromål som finns runt djuren. Barnens samsyn på frågan i de olika fokusgrupperna talar för att de haft kommunikation med varandra och att de i denna kommunikation befinner sig i en gemensam lärprocess kring djuren.
9.3 Sammanfattande analys
Resultatet från fokusgruppsamtalen avslöjar små fragment ur ett antal förskolebarns vardag.