I denna del och i kopplingar till detta deltema har vi valt att använda benämningen kollektiv identitet då vi ser den som lämplig för gruppens gemensamma identitet. Denna benämning används istället för social identitet, då social identitet - utifrån studiens aktiva definition - istället innefattar individens egen uppfattning av sig själv som gruppmedlem. Benämningen kollektiv identitet kan även sägas ha en fördel i att människor mer troligt har en viss förförståelse för den, jämfört med social identitet.
6.4.1 Kultur (mat, musik, litteratur)
Som del i att ta reda på vad informanterna anser att kollektiv tornedalsk identitet består av fick informanterna svara på frågor angående tornedalsk kultur, hur de skulle beskriva den, hur de förhåller sig till den och huruvida de tagit med sig något kulturellt i flytten. Här kan det sägas att vissa informanter undrade vad vi själva menar med kultur när vi ställde frågan. På detta svarade vi att frågan var öppen för tolkning och att vi var intresserade av vilken betydelse de själva binder till ordet. Relevanta citat utanför dessa frågor har även inkluderats. Alla informanters svar kring tornedalsk kultur centrerades dock kring tornedalsk mat, musik och litteratur. Svaren kring tornedalsk mat bestod till mesta del av minnen och exempel på tornedalsk mat, t.ex. Gunilla svarade:
[...] vissa maträtter är ju speciella som enbart finns där uppe. [...] kaffeost [...] det finns dem som har haft renar. Torkat renkött, är ju en tradition som man har och även gör man väl älgkött. Suovas och sen också rieska, brödet. [...] Hjortron [...] det växer ju inte någon annanstans. Mandelpotatis ska vi ju inte heller glömma. [skratt] Och renskav, och älgskav är ju jag uppvuxen-- min mamma gjorde på ett speciellt sätt.
23 När det kom till musik fann vi att både den tornedalska musiken som ofta handlar om platsen och känslor kring platsen, samt den finska musiken - beskriven som melankolisk - var starkt relaterbar och förbunden till känslor för tornedalingar. Johanna berättar om känslan av att återvända till Tornedalen och därvid om musiken som både en framkallare och hämmare för känslor, vilket påvisade detta fenomen:
Det känns som att komma hem. [...] det känns precis som när Ronny Eriksson sjunger den här visan, ”det är hit man kommer när man kommer hem”.[...] alla tornedalingar som hör den första gången gråter. [...] Och det gjorde jag också. [...] när jag gick [...] lärarutbildning på 70-talet, så [...] varje vecka avslutade vi med stormöte. Och det där stormötet, det var jobbigt [...] alltid var det någon som grät. [...] och så minns jag att jag var totalt slut när jag skulle hem vid lunchtid, så då tog jag och [...] la mig på soffan, satte på en finsk skiva, och gick långt ner i tankegången som man kan komma, och sen kravlade jag upp därifrån och var väldigt pigg [...] musiken har betytt väldigt mycket.
Diskussionerna kring litteraturen behandlade i stort skillnader mellan tornedalska författare som Mikael Niemi och Bengt Pohjanen och verk som hade lästs av informanterna. Utöver detta talade Lovisa om en möjlig förbindelse där det höga antalet norrbottniska författare sågs som en flöjd av tornedalingars mer tillbakadragna och tystlåtna karaktär, där litteratur kunde tänkas utgöra ett utlopp för att uppvisa sig mer genuint jämfört med andra uttryckssätt.
Jag tror att det här med att det finns så pass många norrbottniska författare, kan det finnas ett samband i att det är ett sätt att uttrycka sig därför att man har så [...] Så mycket som gör att man inte visar sig på samma sätt [...] alltså vi har inte alls den här självklarheten [...].
Som uttryckt i dessa textutdrag kan en plats och dess kultur i olika former bära olika sorters signifikans för individer som upplever anknytning till platsen. Detta genom t.ex. hur matkulturen beskrivs som specifik för Tornedalen och förhålls till genom minnen, hur musiken beskrivs som relaterbar och kan förhållas till med starka känslor av bl.a. hemlängtan, samt hur litteraturen kan beskrivas som en möjlighet till genuint uttryck och förhållas till genom hur relaterbar dess text kan vara.
Detta kan förhållas till litteraturen kring regional identitet där Berezin (2003 se Paasi 2009, s. 124) menar att kultur - bland andra dimensioner - driver på människors anknytningar till regioner. Detta då regioner bland annat är kulturella då de inrymmer kollektiva minnen, och kognitiva då de kan aktivera ökad medvetenhet kring politiska, sociala och kulturella skillnader. Detta kunde även ses hos våra informanter eftersom de påvisade både likheter (kollektiva minnen) och medvetna skillnader i hur de tyckte och tänkte kring kultur. Då regioner enligt Berezin kan aktivera denna ökade medvetenhet och därav utgöra en kärna i
24 identitetsprojekt finns möjligheten att regionens betydelse för identitet även påvisas hos våra informanter. Detta då de uppvisar både likheter och skillnader i synen på tornedalsk kultur.
6.4.2 Laestadianismen
Laestadianismen är en religiös rörelse med lång historia i Tornedalen och beskrivs inom litteratur om Tornedalsk identitet som en identitetsmarkör av betydelse (Alalehto 2017, ss. 21-27). Laestadianismen påträffades som ett diskussionsämne kring Tornedalens kollektiva identitet. Här delade informanterna med sig av sina upplevelser och tankar kring religionen, vilka i stort handlade om dess inflytande på Tornedalen och dess folk. Agneta gav ett exempel på hur laestadianismen formade Tornedalens moraliska miljö under hennes uppväxt:
[...] Inte för att mina föräldrar var det (laestadianer) men det fanns runt omkring så det har väl också satt sin prägel på Tornedalen, absolut. [...] min mamma hon sa som, nä ni får inte springa på dans [...] för mycket och sånt där va [...] och så fick vi inte spela kort på helgerna [...] det var skämmigt också. [...] Nä men det fick man inte göra enligt kanske religionen [...] man skulle vara moraliskt högtstående på nåt sätt (skratt).
Lovisa uttryckte en viss skepticism mot predikan - en central del i religionen - och de predikanter som utförde dem.
Jag har suttit som barn i laestadianska möten [...] medan det har varit en mässande predikant där framme och det var ju ofta det osade av svavel om deras predikningar. [...] jag (har) skrivit texter kring just det här [...] jag har en rubrik som heter att man går omvägen via helvetet för att få rå (härska/styra).
Gunilla framhöll sina tankar om religionen som en negativ del av den tornedalska identiteten likställd med Jantelagen som hon inte ville ha med sig.
[...] jag försökte vara så duktig som bara fan alltså, förstås. (skratt) men det som jag kände och som jag har kämpat med, så var det att vissa grejer i den här identiteten, mycket det här med laestadianismen och Jantelagen och sånt där att, alltså det har jag kämpat och försökt tänka att, ja men ”det vill jag inte ta med mig” [...]
Utöver informanternas mer neutrala upplevelser av religionen beskrevs laestadianismen och dess tänkta inflytande på Tornedalen, Tornedalens miljö och folk i negativ bemärkelse.
6.4.3 Meänkieli
I formuleringen av uppsatsens intervjufrågor inkluderades frågor om det tornedalska språket meänkieli, eller tornedalsfinska, för att undersöka språkets kopplingar till tornedalsk kollektiv identitet. I och med dessa frågor framkom informanternas upplevelser av språkets försummande och förtryck inom skolväsendet och andra aspekter av språkets inflytande på
25 kommunikation bland tornedalingar. Ett talande exempel för informanternas upplevelser av språkförtrycket och den generella ”försvenskningen” av Tornedalen finns i Agnetas erfarenheter av en tidigt vinklad undervisning. Hon lyfte svenskan, försummande av meänkieli samt hennes slutgiltiga uppenbarelse angående händelseförloppet och dess syfte.
[...] jag kommer ihåg, [...] det här varför man tryckte ner tornedalsfinskan [...] i tioårsåldern sa lärarna [...] glöm finskan, det är svenska ni ska lära er för det är nyckeln till arbetsmarknaden, hör och häpna. Redan som tioåring fick jag höra det [...] och det var faktiskt nu som jag reflekterade över det här [...] men baske mig det där var ju medvetet, att man skulle se till att barnen hade goda kunskaper i svenska för [...] det är det de är till för, de är ju inte till för att vara tvåspråkiga. [...] det var faktiskt en tanke som jag tänkte på herregud jag har ju blivit lurad (skratt). [...] det var ju så att vi läste aldrig någonting om Finland [...] vi läste svensk historia [...] Bara allting svenskt, aldrig någonting om Finland.
Även språken - svenska, finska, meänkieli - och den dynamiska användningen av dem kan tänkas vara av signifikans för den kollektiva identiteten. Denna användning presenterades som ett bättre alternativ till enspråkighet i att få bättre kontakt med andra tornedalingar då de olika språken anses ha olika kvalitéer. Gunilla tänkte tillbaka och berättade:
Och det jag saknar, [...] det är ju det här att [...] då pratar man ju två språk hela tiden, eller ibland till och med tre. Det är finska, meänkieli och svenska. Och då kan man alltså sitta och ha en jättebra dialog, och den ena pratar svenska, svarar på finska eller meänkieli och så fortsätter det. Och [...] man förstår varandra precis [...].
Utöver detta förekom även en del blandade tankar angående språkets överlevnad och framtid. Gunilla uttryckte en hoppfull syn:
[...] jag tycker att det är viktigt att man bevarar språket. Absolut. Och därför är det ju [...] jätteroligt [...] att folkhögskolan har distanskurs, det finns kurs här på universitetet och så där. Och jag tycker att det är bra [...] det är många unga också, som vill lära sig språket. [...] språket måste få leva och att, att de som vill lära sig det språket ska kunna göra det för ett språk [...] , det är ju en rikedom, så att säga.
I koppling till hur meänkielin och finskan blev behandlad i Sverige under denna tid berättade informanterna om hur finskan och meänkielin blev fulgjord, bannlyst på skolgården och någonting att skämmas över, samt hur skolbarnen innerst inne tyckte att meänkielin var ett bra språk trots lärares ihärdighet. Dessa delade upplevelser av en form av förtryck skulle i koppling till Tajfels beskrivningar av social identitet (1972 se Abrams & Hogg 1990 s. 3) kunna sägas vara signifikanta för den tidens skolungdomars och andra tornedalingars förståelse av sig själva som innehavare av en tornedalsk social identitet. Detta då gruppens delade upplevelser av förtryck troligen ökade individernas uppfattning om deras medlemskap i.o.m. likheter i värderingar och/eller känslor gentemot förtrycket.
26
6.4.4 Vi (tornedalingar)
För att ta reda på vad informanterna själva anser att tornedalsk kollektiv identitet består av blev de frågade om vad de ansåg utgöra kännetecken för denna identitet. I denna kategori finns informanternas huvudsakliga beskrivningar av tornedalingar som grupp. Här och i den kommande kategorin Dem används ordet ”Sörlänningar” för att representera en generell utgrupp grupp, vilken informanterna kunde definiera och jämföra sig själva och den egna gruppen (tornedalingar) med. Just det ordet valdes i hopp om att framkalla tankar om den grupp människor som ofta jämförs med människor i norr, det vill säga de som är söderifrån. Under intervjuerna har vi inte tillagt någon ytterligare betydelse utöver detta. Vi börjar med Lovisas beskrivning av typiska tornedalingar där hon använder sina bröder som exempel:
Mina bröder var ju typiska Tornedalingar, [...] djävulskt tåliga, de var starka som bara den, de var envisa, buttra, tystlåtna, precis den här bilden som är lite av en karikatyr av tornedalingen, en som inte släpper människor inpå livet så lätt. [...] En väldigt stark känsla av arbetsamhet, [...] envishet att göra det man har tänkt göra, inåtvändhet, [...] fåordighet, man talar kort, man är inte särskilt utvecklande när man ska berätta någonting.
Informanterna beskrev ett antal karaktärsdrag som tornedalingar ansågs dela. Lovisa uppskattade t.ex. tornedalingars livsattityd och äkthet:
Jag tycker väldigt mycket om tornedalingarnas attityd till livet [...] den bär på en äkthet [...] man lever inte för det materiella, man lever för det andra och det här med att skapa rikedom och sånt där det har aldrig varit någonting (viktigt) [...] både när man betraktar kulturen och när man är med tornedalingar så känner man en äkthet, alltså det är ingen som drömmer om att luras eller på annat vis bedra eller låtsas vara annat än den är. [...] äkthet i känslorna även om man är dålig på att visa dem [...].
Ett karaktärsdrag som liknar äkthet, plikttrogenhet, beskrevs av Agneta som ett positivt tornedalskt karaktärsdrag som har format tornedalingars anseende på arbetsmarknaden.
jag tror [...] att tornedalingar har alltid varit uppskattade på arbetsmarknaden, mycket, alltså det är för att man har varit plikttrogen och lojal, jag tror att det är någonting tornedalskt. [...] Och jag måste säga att tornedalingar är absolut arbetsmyror.
Johanna såg gästfrihet som ett känt och utmärkande karaktärsdrag för tornedalingar:
Men det är ganska utmärkande. Också den här stora gästfriheten [...] Alla togs som gäster, som inte hörde till familjen, [...] En gång var vi på väg till (platsnamn), och så träffade vi en italienare som cyklade. Och så fick han komma hem med oss, och han var där några dagar. [...] han hade cyklat runt i många länder, [...] och då sa han att ”alla mina vänner som har varit till Sverige sa att, sök er norrut för där är folk trevligast!” Det höll vi med om.
27 Johanna beskrev även sin uppväxt och upplevelser i koppling till vad vi har uppfattat vara ett oberoende människovärde bland tornedalingar, vilket hon påvisar i en koppling till politiska skillnader:
Vad jag lärde mig, som jag har haft nytta av i livet, det är att, Människan alltid [...] betydde mer än titeln på människan. Hur människan var och är. Det tycker jag har behållit hela livet. Och det är tack vare att, min uppfostran [...] i (hembyn) visste alla vem man röstade på. Och när kylskåpen kom så, [...] vissa hade på kylskåpet, det var Stalin [skratt]. Stalins foto. Men, [...] samvaron blev inte annorlunda! Man kunde diskutera, [...] Man visste vem som var folkpartist [...], vem som var sosse, och vem som var kommunist [...]. Man visste allting.
I samma anda beskrevs den klassiska känslan av att ”alla känner alla” i Tornedalen, som ett resultat av Tornedalens små byar. Agneta delade med sig:
När jag växte upp var det en sammanhållning och gemenskap i byn. Man hjälptes åt, ställde upp för varann. Men man hade också koll på varann. Det kunde vara både bra och dåligt. Mest uppfattade jag den fina sidan, men det kunde också bli negativt med skvaller. Det var nog inte mycket som kunde hemlighållas.
I koppling till samma fenomen sa Johanna att:
[...] jag är lite förundrad att barn och barnbarn, [...] de är ju födda, de har vuxit upp här (i Umeå), de har jobben här. Ändå så har de den här gemenskapen med Tornedalen [...] Tornedalingarna, de vet allt om mina barn. Åtminstone byborna.
Tornedalingar beskrevs även som innehavare av en viss form av humor som Johanna beskrev med en uppskattande ton:
Men sen har man en egen humor. [...] vi ser det komiska i det hela. [...] Och då, istället för att man går i motvärn och så där och börjar diskutera, så vänder vi det till det komiska. Då kan vi skratta tillsammans. [...]
Samma humor beskrevs av Gunilla:
(den) speciella humor som vi har. Som är lite svart. Och som folk kan uppleva, [...] de tror att man är sur. Eller [...] barsk eller hård. [...] Och det är ju inte alla som uppfattar, uppskattar det. (skratt) Så den är speciell.
Sammanfattningsvis beskrev informanterna tornedalingar som envisa, buttra, tystlåtna, arbetsamma, inåtvända, tåliga, äkta (genuina/ärliga), plikttrogna, gästfria och som innehavare av en oberoende syn på människovärde, en speciell humor och som en grupp som håller reda på varandra.
28
6.4.5 Dem (”Sörlänningar”)
Likt Vi innehåller denna kategori informanternas skildringar av en grupp, den grupp vi valt att kalla ”sörlänningar”, en generell grupp människor som bor längre söderut vars innehåll lämnades öppet för tolkning. Som tidigare sagts har inga ytterligare betydelser tillagts i presentationen av denna grupp. För dessa svar frågades informanterna om vad de tyckte om människor söderut innan och efter flytten. I koppling till hur hon själv upplevde den tidens Tornedalen sa Gunilla att:
[...] jag trodde att [...] folk var lite friare [...] Och jag tänkte nog i Stockholm så är det nog [...] att man är mera, fri. Jag tänkte att de skulle vara som fria människor:
Agneta återkopplade till sina minnen av hur bilar söderifrån åkte igenom hennes bygd och hur hon upplevde sig som dömd av de som satt i fordonen och sa:
[...] jag vet inte riktigt om jag tyckte att de var lite högfärdiga eller såg ner på oss [...] Jamen jag tyckte nog att de var lite högdragna kanske.
Lovisa kopplade tillbaka till sig själv och sina tankar kring andra tornedalingar och presenterade en tanke om att skillnader mellan grupperna kan vara ett resultat av den uppväxtmiljö de föddes in i:
[...] här ska jag liksom prata om mig själv och det är inte det som jag är van vid [...] vi (tornedalingar) har inte alls den här självklarheten, jag har ju bott i Stockholm och [...] den självklarhet [...] den kommer som med automatik hos många av de som är uppvuxna inom städerna och i södra Sverige. [...] men man kan samtidigt säga att när det kommer upp en och [...] inte klarar av det som vi klarar av med en så stor självklarhet [...]. den här typen av surviving-kit som vi har som inom oss som många stadsbor eller sörlänningar saknar fullständigt. Alltså vi (tornedalingar) är uppvuxna på landet där vi ska kunna hugga (ved), vi ska kunna veta vad man ska göra för att inte frysa ihjäl och sånt där.
Utöver detta upplevde informanterna väldigt små eller inga skillnader, eller att de på senare tid uppfattade mindre skillnader mellan folk och att dessa skillnader kunde kokas ner till olikheter i värderingar. Som nämndes i teoridelen angående Horneys presentation av sociala identitets-ansatsen (2008, s. 208) kan identitetsbildning i kontexten av sociala kategorier - i detta fall tornedalingar och ”sörlänningar” - beskrivas som en funktion av rimlighet, vilken avser i vilken utsträckning skillnader inom och mellan sociala kategorier uppfattas spegla verkliga skillnader. Men även som en funktion av tillgänglighet - hur ofta den sociala kategorin aktiveras och hur motiverade individer är att aktivera den i olika situationer. I kategorin Vi finns en del likheter inom gruppen, samtidigt som skillnaderna mellan tornedalingar och sörlänningar var få och minimala enligt informanterna. Detta kan tala för en
29 viss grad av rimlighet. När det gäller tillgängligheten i kontexten av en sådan här intervju, där informanterna uppmanas tänka på likheter och skillnader mellan grupper, är aktiveringen av deras sociala kategori sannolik då de motiveras till den. Detta skulle till viss del kunna lägga grund för förekomsten av kategorisk identitet hos informanter.
6.4.6 Män och Kvinnor
Där Vi innehöll informanternas syn och tillskrivna attribut på gruppen tornedalingar som helhet kommer denna del behandla gruppen uppdelat utifrån kön. Denna del innehåller således informanternas tankar angående skillnader mellan tornedalska män och kvinnor, trots att det inte vidrördes i de formulerade frågorna. Bland annat beskrevs män och kvinnor, deras uppfostran, deras världar, synen på könen och deras generella beteende som olika. Lovisa delade sitt synsätt på skillnader i uppfostran:
Jag tycker fortfarande att han finns en skillnad i [...] den uppfostran som gavs så tror jag att de uppfostrades lite grann på olika sätt. Kvinnorna har alltid varit de som har pratat och skrattat i ett sammanhang medan männen har varit betydligt mer tystlåtna och inbundna. [...] jag vet inte om det beror på att [...] det finns en rädsla bakom det eller om det är ren uppfostran att man säger till pojkarna att man ska vara tyst och tålig i princip. Det finns en negativ del [...] när den här inbundenheten blir så svår och så djup att den hindrade människorna från att våga vara sig själv.
Lovisa använde skillnader i uppgifter och fördelningen för att även beskriva skillnader mellan männen och kvinnornas skilda världar:
Männen hade som sin värld [...] det var jordbruket, det var skogen. Det var mamma som var hemma jämt, pappa var den som var ute, han var också den som var politiskt aktiv. Så det var mäns värld och kvinnors värld [...] det var en självklarhet att männen alltid badade först och [...] den är bäst i början [...] de fick ta mer plats. [...] Jag tror att männen hade [...] ett liv bland varandra. När de satt i bastun så berättades det ju historier som vi flickor aldrig fick höra.
En beskrivning av Tornedalen som kom oväntat var det att flera av informanterna - som alla var kvinnor - ansåg att Tornedalen är eller har varit ett så kallat matriarkat. Johanna ansåg att det var resultatet av en samhällelig könsfördelning och skillnaderna mellan könens världar:
[...] och sen är det ett matriarkat, Tornedalen. [...] det var samhället som gjorde det, för att, papporna var ju tvungna att arbeta utanför hemmet och kunde vara borta ganska långa tider eftersom hästen var den som var åket. Och kvinnorna tog ju hand om allting [...] plus då de här stora barnkullarna. [...] dem har gjort undersökningar bland annat i (platsnamn), att ”kvinnor kan” och då kom de underfund med att det hade varit ett matriarkat.
Även Agneta argumenterade för att Tornedalen är eller har varit ett matriarkat men använde tornedalska kvinnors styrka som exempel för detta. Då hon även nämnde det finska begreppet
30 Emäntä, vilket åsyftar en stark husmor, i en annan del av intervjun lyfts det in i denna väldigt passande kontext:
[...] det var kvinnorna som bestämde mycket. Att det var [...] matrialkaliskt va och att kvinnorna har varit rätt starka i Tornedalen. Det hävdar jag [...], det finns alltid något undantag men för det mesta, för de har liksom fått ta hand om hemmet och sett till att hushållet går runt och liksom att det finns mat på bordet. [...] Emäntä brukade man också säga på finska och det är ju husmor eller [...] hon som hade nycklarna till skafferiet, kan man säga. [...] det är liksom mer som en stark husmor som bestämmer i hemmet.
Vi fann dessa diskussioner om Tornedalen som ett matriarkat väldigt intressant då hemmet inte vanligtvis diskuteras vara en maktposition i t.ex. feministisk litteratur där kvinnan kan