Man skall inte skämma bort någon levande fullvuxen varelse. Var och en måste lära att reda sig själv och all överflödig hjälp föder endast lojhet och lättja.
Under min förstutrappa bodde en stor padda, som brukade komma fram i skymningen för att jaga. Min trappa är av öländsk kalksten och började vittra och spricka. På sidan under vildvinet var en stor sten borta och ur det hålet kom paddan på sina bestämda tider. Jag brukade ta upp henne och sätta henne på mitt bord för att studera henne.
Hon var ett synnerligen praktfullt exemplar och blev så småningom van vid mig. Vi kunde sitta länge och stirra på varandra. Hon hade ett sätt att balja med ögonen, som var oemotståndligt. Ganska ofta gav jag henne någon mask eller insekt. Vanligen såg hon likgiltig ut, men då började ögonen lysa och plötsligt, blixtsnabbt, slängde
hon ut sin långa tunga och förpassade masken med hjälp av händerna in i det väldiga gapet, under det hon gjorde passionerade rullningar och vindningar med ögonen.
En kväll efter ett dagsregn skulle jag plocka daggmask i min trädgård och på en av gångarna såg jag vid den elektriska lyktans sken min padda. Hon hade fångat ena ändan av en väldig mask och satt stilla med hopknipna läppar och väntade att han skulle släppasitt tag i jorden med andra ändan. Stundom tog hon ett kraftigt tag med händerna, men masken var stark och satt fast spänd som en sträng. Paddan hade tydligen tid att vänta. Men jag hade icke tid, utan drog sakta ut masken åt henne. Antagligen var hennes första tanke att jag var en oblyg konkurrent, men jag ville icke nedsätta människornas anseende i hennes ögon. Hon fick behålla masken och jag valde en annan jaktmark i potatislandet för att icke störa henne.
Jakten blev lyckad. Jag fångade flera hundra maskar och som min rev bara hade tvåhundra krok, var jag ju en rik man.
På hemvägen sökte jag upp min padda och tog henne upp på verandan, lade några stora maskar framför henne och gick in till mitt arbete.
Vi umgingos som vanligt några dagar. Jag hämtade henne och serverade några maskar ur mitt rika förråd.
Men så småningom började hon infinna sig själv och blev till och med påträngande, satt och tjurade väntande på underhåll. En kväll flög det i mig att jag skulle undersöka hur mycket mask hon kunde förtära i en måltid. Jag tog tjugu maskar ur min låda och serverade. Det tog tid, ty paddor måste först betrakta och liksom fascinera sitt byte en stund innan de slänga ut den långa tungan. En hygglig padda skulle ha tackat och gått, men denna satt kvar.
Jag flyttade ned henne på gården, men hon kom upp igen. Jag hämtade tio jättemaskar till. De förtärdes med samma intresse. Paddan satt kvar. Hennes mage började svälla och man såg på dess skinn hur de uppslukade djuren sökte orientera sig. Jag hämtade fem nya maskar och de gingo samma väg som de förra. Paddangjorde inte en min att avlägsna sig. Av omtanke för hennes hälsa avbröt jag frosseriet och satte ned henne vid ingången till hennes bostad. Hon satt stilla. Jag flyttade henne ett stycke. Hon satt fortfarande stilla. Jag gick in och arbetade en timme och såg till henne igen. Hon satt i samma ställning. Då förstod jag att hon icke kunde röra sig.
Hon var ett veritabelt matvrak, ett dåligt föredöme för yngre paddor. Men så var också volymen av de förtärda maskarna minst lika stor som hon själv före intagandet av måltiden.
Varje kväll kom paddan upp och tittade snålt efter mask och hon fick för varje gång, fast icke i så oerhörda kvantiteter som vid det stora gästabudet.
Emellertid kommo arbetare som lagade min trappa och jag glömde min gäst.
Men en dag kommo barnen ropande på hjälp. Paddan satt i klämma. Jag sprang ut. Fram ur en springa mellan ett par stenar höll hon på att arbeta sig upp. Springan var icke bredare än en vanlig blyerts är tjock. Minst två timmar höll hon på innan hon pressat igenom sin för dylika företag underbart lämpliga kroppshydda med dess mjuka benbyggnad.
Paddan hade blivit inmurad av reparatörerna och det var ju tur att hon fått inta en så stadig måltid innan hon internerades.
Nu kunde den okunnige tro att paddan skulle ta ett glädjeskutt utför trappan för att börja jaga. Men hon satt kvar och tycktes vänta på sin obligatoriska bespisning. Jag hade icke hjärta att vägra henne föda, ty hon måste ju vara mycket hungrig. Alltså hämtade jag tjugufem feta, vällustigt yppiga daggmaskar och serverade. Detta upprepades någon vecka, menslutligen tröttnade jag uppriktigt sagt på henne och lämnade henne åt sitt öde. Hon fortsatte att besöka mig, men jag gick visslande förbi henne. Jag tyckte mig se en glimt av hat i hennes ögon för var gång jag passerade, men jag förblev obeveklig.
En dag knöt jag en tråd av rött silke omkring hennes ena bakben, ty jag skulle resa till Stockholm på en vecka och det intresserade mig att se om jag vid min återkomst möjligen blev i tillfälle att återse samma exemplar.
När jag kom tillbaka, satt paddan på samma ställe, till ytterlighet avmagrad. Hon hade blivit för lat att jaga själv.
Jag hade demoraliserat henne. För att väcka hennes självhävdelseinstinkt tog jag henne och bar henne långt bort, ända bakom ladugården, övertygad att hon där skulle komma på bättre tankar.
Dagen efter gick jag dit för att se om hon fanns kvar. Då rann mödosamt bort genom gräset en stor huggorm med en väldig ansvällning på mitten. Jag slog ihjäl honom och skar upp honom för att flå av det vackra skinnet.
I hans mage låg min padda, redan åtskilligt förvandlad. Det var min, ty hon hade silkestråden om ena bakfoten.
Jag kände mig som en grym sultan, som sänt silkessnöret till en före detta favorit.
STRYK.
Det talas i pressen om aga i skolorna. Principiellt är jag emot brutal bestraffning. Man kommer längre genom användande av logik, när barnen kommit så långt i utveckling att man kan tala med dem. Men dessförinnan är nog något slags dressyr nödvändig. Ett barn kan ganska lätt läras att lyda och inse att något otrevligt händer om det uppträder så eller så. Alltså: Aga kan och bör användas, då man icke på logisk väg kan övertyga vederbörande att deras uppträdande är oriktigt.
Men uppfostrarens kall är svårt och kräver sin man. Jag talar nu om normala människor som älska sina barn eller vilja göra goda medborgare av sina lärjungar. Man måste först övertyga lärjungen att lögn och stöld äro de vidrigaste brott som överhuvudtaget kunna begås. Det är icke svårt att lära ett barn uppriktighet — att se folk rakt in i ögonen — bara man själv är uppriktig och sann och kan kika direkt in i en människas pupiller utan att rodna.
Därmed vill jag icke säga att alla som kunna se folk rakt in i ögonen äro fina karaktärer. Det är ohövligt att fixera en människa länge och ofta ser man in i en avgrund av dumhet.
Men när en pojke eller flicka talar med mig ochberättar och ser mig spörjande och glatt in i ögonen och undrar vad denna lustiga farbror skall svara på en fråga, då blir jag glad och vill frambesvärja alla goda makter och mobilisera dem för att pojken eller flickan hela sitt liv framåt skall kunna se folk i ögonen lika frimodigt som i ungdomens vår.
Det är otrevligt med stryk, men stundom kan stryk vara nödvändigt. Det finns lymlar, busfrön, som från sitt hem eller på grund av hemmets obefintlighet behöva dask. Dock tror jag att när en pojke eller flicka blivit pubes och fattar sin egenskap av individ, av man eller kvinna, är stryk i högsta grad olämpligt, ty det föder hat. Och vi människor äro icke till för att hata utan för att älska.
Jag hade en informator, som försökte imponera på mig genom att slå mig då jag icke kunde mina läxor. Jag hade en stor vördnad för hans egenskap av gymnasist och tog emot stryk två gånger. Men en dag upptäckte jag att han var dum. Och då jag vid uppräknandet av en massa tyska neutra med ljudförändring och slutande på —er i pluralis glömde några glosor och icke var tillräckligt mycket papegoja och han glödande av ilska sprang upp från bordet för att slå mig, rann min småländska självmedvetenhet upp som ett vackert källsprång och jag slog hans näsa i blod. Jag lovade honom stryk om han fortsatte i rörelsens riktning. Jag var femton år och (som jag tyckte) en man. Det slagets självkänsla får icke störas hos en yngling.
Men ohederlighet bör betraffas med kroppslig aga. Och jag går så långt att jag tycker att i vissa (otrevliga) fall även vuxna personer böra bestraffas på detsättet, om de begått något rentav ohederligt eller något som är mot naturen.
En man bar sig en gång högst skurkaktigt åt mot mig. Jag var ung och stark och var icke rädd för något i denna världen. Hans handling var så småaktigt lumpen, så idiotiskt egocentrisk att jag (som vill tro alla människor om gott) måste reagera. Och jag telefonerade till honom — ty jag vågade inte träffa honom personligen av rädsla att begå ett mord — och sade: — Kom ihåg, gosse, att närhelst jag träffar dig och varhelst i sällskap, på Rydberg eller Grand Hôtel, slår jag dig på käften, bestraffar dig!
Alla lymlar äro fega och han fann för gott att bosätta sig i en annan stad. Han hade begått ett brott som, om jag
velat använda Lagen, kunnat rendera honom ett par års internering.
Men om jag hade fått tillfälle att bestraffa honom med stryk, hade jag efteråt kunnat glömma hans brott. Ty jag är icke långsint. Och han kunde ha fortsatt att vara den fina direktör han simulerade.
Ja — stryk kan vara ett utmärkt botemedel. Men det måste utdelas med urskillning. Varje moder vet — eller lär sig — hur hon skall behandla den nyfödde.
Ungefär på samma sätt måste vi behandla folk som icke passa i samhället på grund av missriktad undervisning eller försumlighet i fråga om uppfostran.
Jag hade en lärare som hatade mig — varför är ännu en gåta, ty jag var en ganska hygglig pojke i skolan, om också något originell. Detta förstår jag först nu. Han förföljde mig och försökte driva med mig, men det gick ju icke alls, ty jag hade en medfödd småländsk humor, som översåg både med lärarenoch mig själv. Då han märkte att jag var ett hårt och självständigt material, blev han ännu ilsknare och hämnades genom att nonchalera mig.
Under ett helt år fick jag ingen fråga i klassen. Men mina skripta voro felfria och jag begärde laudatur i tyska. I den så kallade lilla studentexamen fick jag en bock, en ilsket ditsatt diskvalificering. Jag var värd laudatur, ty jag hade under två år icke haft något upptäckbart fel i mina skripta — och det befanns att läraren icke kunde förklara, varför jag fick bocken. Han hade rätt, men han hade skrivit av någon tysk berättelse utan att förstå det rent språkliga i den. Och jag som satte en ära i att kunna tyska, fick på grund av lärarens dumhet bara AB+ i stället för det A jag var värd och arbetat för.
Jag såg rött för ögonen och ville rusa hem i lärarens våning och slå, slå, piska! Tänk er en ung man, bedragen på sin tro på livet och lärarnas sublima rättvisa.
Lyckligtvis gjorde jag ingen affär av saken, särskilt som läraren vid mitt besök hos honom var nära att förgå sig.
Han ville rusa på mig. Men jag knöt nävarna och sade något som han skulle minnas ända till sin död.
Nej, var försiktig med aga, stör icke barnens börjande självmedvetenhet.
Men lymlar ska ha stryk. Och lärare, som äro lymlar, böra ha mera stryk!