5.2 Sanningssägaren
5.2.3 Den bildade författaren
En tredje klassisk bild av författaren är denne som symbol för bildning, kunskap och visdom. Det här är också ett ideal som kan ha fler rötter. Dels härstammar den från uppfattningen om de antika filosoferna, som spränglärda gick runt och spred kunskap kring sig, men kan även kopplas tillbaka till renässansens universalgeni som utforskade och sökte kunskap inom en mängd olika områden. Detta är definitivt en bild av författare som kan skönjas i läroböckerna. I 142 texter om författare beskrivs de som bildade. 129 av dessa är män och 13 är kvinnor, vilket ger en kvot på 9,92. Det är alltså männen som i hög utsträckning framställs som bildade.
Läroböckerna beskriver författarnas bildning i varierande hög grad. I flera fall fastslås det kort och gott att författarna i fråga var bildade. Om Erasmus av Rotterdam sägs det att han ”var en intellektuell humanist av internationellt snitt och en universalbegåvning av det slag som brukar kallas just ’renässansmänniska’”132. Goethe benämns i en rubrik som ”Det mångsidiga geniet”.133 Somliga författares bildning demonstreras genom att läroböckerna räknar upp områden inom vilka författarna var verksamma. I ett stycke om Almqvist kan man läsa att
Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) var kanslist, bonde, präst, rektor, kompositör, journalist, barpianist, romantiker, realist, samhällskritiker, brottspsykolog, turist,
litteraturteoretiker, och författare av läroböcker, sensationsromaner, folkböcker och lyrik. Uppräkningen skulle kunna göras längre, men det räcker för att visa att Almqvist var en minst sagt mångsidig och sammansatt person134.
Strindbergs mångsidighet beskrivs på ett liknande sätt:
August Strindberg försökte behärska allt och tillhör dem som lyckats ganska bra i sina försök att vara universalgeni. Författaren Per Olov Enquist har en gång sagt om honom att ”bredden i hans begåvning är nästan ofattbar”. Skriva kunde han bevisligen. Han var musikalisk och spelade gitarr, piano, flöjt, horn, kornett och luta. Bäst behärskade han dock gitarr. Under en kort period försökte han även komponera.
Strindberg var också en nyskapande bildkonstnär, långt före sin tid. Numera betalas väldiga summor för hans målningar. Han var dessutom en skicklig fotograf. Inte nog med det – han höll föreläsningar i botanik på universitetsnivå, gjorde fysiska och kemiska experiment,
132 Kretz, s. 104
133 Brodow & Nettervik, s. 98 134 Brodow & Nettervik, s. 164
29
studerade astronomi (men även astrologi – han var själv född i vattumannens tecken), lyckades under en tid få Franska vetenskapsakademin att tro att han kunde göra guld, skrev filosofi, ritade kartor, talade och skrev kinesiska, var pacifist, studerade språkvetenskap, klättrade i berg, red och odlade gurkor135.
Om man får tro läroboken så fanns det ingen hejd på vad Strindberg var förmögen till. Att några av de uppräknade bragderna endast försiggick i begränsad utsträckning, och åtminstone
beträffande de naturvetenskapliga studierna, på en nivå som var långt ifrån vetenskaplig är inte någonting som läroboken diskuterar136. Det skulle ju grumla bilden av Strindberg som geni. I några av de få fall då läroböckerna skriver om bildade kvinnor så kommer i fall deras fäder på tal. Om Lenngren står det att hon ”växte upp i ett bohemiskt och ibland kaotiskt hem. Hennes far var docent i latin i Uppsala och gav sin dotter en bildning som inte var så vanlig bland flickor på den tiden”137 och att ”Hon var professorsdotter och fick en intellektuellt avancerad utbildning av sin far”138. I ett avsnitt om Woolf står det att ”Hennes far var en berömd kritiker som umgicks i litterära kretsar, vilket medförde att hans dotter fick träffa många kända författare i
barndomshemmet”139. Att de kvinnliga författarna i högre utsträckning än sina manliga
motsvarigheter kopplas samman med sina fäder, som gett dem bildning, är till viss del
förståeligt. I de tider då Lenngren och Woolf levde var utbildningssystemen könsdiskriminerande och det hörde till ovanligheten att kvinnor kunde skaffa sig högre utbildning. Läroböckerna pekar därför på de faktorer som möjliggjorde att dessa författare kunnat utbilda sig. Att läroböckerna gör detta kan tyckas vara helt och hållet rimligt och okontroversiellt. Dock finns det en aspekt av förminskande med i detta. När läroböckerna säger att det är författarnas fäder som gett dem deras bildning, så presenteras en bild av en aktiv givare och en passiv mottagare. Lenngren och Woolf tog alltså enligt denna bild enbart emot den kunskap som gavs till dem och deltog inte själva i utvecklingen. Bilden av den kvinnliga författaren som passiv blir tydlig när en av läroböckerna spekulerar i hur Undsets historieintresse uppstått: ”Sitt intresse för historia fick
135 Kretz, s. 277-278
136 I Den svenska litteraturhistorien skriver Göran Hägg om hur Strindberg i princip övergav litteraturen för att ”på
grundval av primitiv spekulation och slarviga experiment försöka reformera naturvetenskapen. [...] Det är
beklämmande dumt och mördande tråkigt”. S. 321 i Hägg, Göran, 1996, Den svenska litteraturhistorien, Wahlström & Widstrand, Stockholm
137 Brodow & Nettervik, s. 104 138 Kretz, s. 148
30
den norska författaren Sigrid Undset (1882-1949) troligen av sin far, en känd arkeolog i Oslo”140.
Undset ”fick” alltså helt passivt sitt intresse av fadern, ett tydligt fall av förminskande. I läroböckerna kan man se hur skillnad görs mellan bildning och utbildning. Dessa står i ett hierarkiskt förhållande till varandra. I författarnas värld är det bildningen som står högst i rang. Bilden som målas upp är att utbildning, eller åtminstone viss form av utbildning, är någonting som för många författare varit rent destruktivt för dem och deras kreativitet. Den bildning, som drivs av personligt intresse och kunskapsbegär är däremot någonting som kännetecknar de kreativa och fantasifulla författarna. Ett tydligt exempel finner vi i denna text om Rabelais
Gargantua
Rabelais går t.e.x. hårt åt undervisningen vid det ansedda Sorbonneuniversitetet, och den ”korvstoppning” och det utantillrabblande som han menar kännetecknar den. Gargantua lär sig genom experiment och iakttagelser, och hans personlighet utvecklas också genom sång, ridning, fäktning och studier av hantverkares arbete141.
Intressant är att det i första hand är manliga författare som förknippas med denna bildning, medan läroböckerna när de talar om de kvinnliga författarna oftast snarare talar om deras utbildning. I en text om Lagerlöf står det att
Selma gick i skola för informatorer och undervisade själv yngre syskon. Hon stannade i hemmet tills hon var 22 år, men då ville hon söka sig en utbildning och kom in på Högre lärarinneseminariet i Stockholm142.
Texten skriver rakt upp och ner om hennes utbildning och det är allt. Ingenstans tar läroböckerna upp att hon skulle ha varit bildad, trots att det utifrån hennes författarskap är tydligt att så var fallet. Notera dessutom hur hon tituleras med det förtrogna ”Selma”, snarare än med efternamn. Någonting liknande görs aldrig när det handlar om manliga författare.
Manliga författares utbildning nämns vid tre olika sammanhang. Dels tas de upp när de visar på att författarna besitter en stor bildning. Om Geijer kan man läsa att
140 Brodow & Nettervik, s. 218 141 Kretz, s. 108
31
Efter en lycklig barndom for han som student till Uppsala för fortsatta studier. Tjugo år gammal fick han Svenska akademiens [sic.] pris för ett s.k. äreminne, alltså en minnesskrift, över Sten Sture den äldre. Tre år senare blev han doktor i historia. Allt gick lätt för den unge mannen, som inte utan skäl ansågs frispråkig och framåt. Efter ett par år i England började han undervisa vid universitetet i Uppsala och var med om att starta Götiska förbundet. Vid trettiofyra års ålder blev Geijer professor i historia och tillhörde därmed den intellektuella eliten i landet143.
Läroböckerna kan också ta upp författarnas skolgång om den varit misslyckad, för att sedan peka på att de var bildade ändå. I en passus om Fröding står det att ”Studenttiden i Uppsala ledde inte fram till någon examen men gav Fröding en omfattande allmänbildning”144. Om Strindberg, vars bildning diskuterats tidigare, står det att ”Strindberg for till Uppsala för att studera, men tog aldrig någon examen”145.
Det tredje sätt på vilket läroböckerna tar upp manliga författares utbildning är när det gäller de så kallade arbetarförfattarna. När det skrivs om arbetarförfattarna är läroböckerna noga med att poängtera att dessa var autodidakter eller hade endast en begränsad skolgång bakom sig146. De betonar också hur dessa författare medvetet och målmedvetet kämpat med sin utbildning och sitt skrivande. Skildringen skiljer sig dock beroende på om författaren i fråga är en man eller kvinna. Om Martinson står det att:
Hon stavade illa och var medveten om det, men insändare som hon skrev var så engagerade att de rättades till på redaktionerna och publicerades. Moa Martinsson kämpade vidare med sitt skrivande och blev successivt en bättre stilist147.
Medan Moberg beskrivs på följande sätt:
Hans skolgång var liksom för de flesta av landsbygdens barn mycket begränsad. Han gick sex år i en halvtidsläsande skola och bar på en ständig lästörst. Om detta och om hur han skickade efter ett vandringsbibliotek från Stockholm och fyllde i lånejournalen med namn hämtade från gravstenarna, kan man läsa i Berättelser ur min levnad (1968)148
143 Kretz, s. 192-193
144 Brodow & Nettervik, s. 191 145 Brodow & Nettervik, s. 179
146 Brodow & Nettervik, s. 221, Danielsson & Siljeholm, s. 274 och Kretz, s. 350 147 Kretz, s. 361
32
Martinsson beskrivs visserligen som en målmedveten person, men behöver ändå stöd utifrån för att få sina texter publicerade. Skildringen av Moberg visar istället på en driftig och
uppfinningsrik person som enligt devisen ”god karl reder sig själv”, tar för sig och inte låter någonting stå i vägen för sin lästörst. När läroboken i texten om Moberg dessutom hämtar sina fakta från en visserligen självbiografisk, men ändå skönlitterär roman skriven av Moberg själv så förstärks bilden av den manlige författaren som ett aktivt subjekt, som kan uttala sig om sin egen situation. Texten om Martinsson utgår istället från andrahandskällor. Den kvinnliga författaren får passivt se sig bli beskriven.
6. Diskussion
Vad är det då för bilder av författare som målats upp i läroböckerna? Hur har män och kvinnor beskrivits och vilka maskuliniteter och femininiteter kan urskiljas? Och hur var det med
hypotesen att de kvinnliga författarna skulle vara överrepresenterade i avsnittet om kropp och de manliga vara det i avsnittet om karaktärer? Låt oss först titta på den sista av dessa frågor.
De kvoter som står för hur många manliga författare det går på varje kvinna visar att hypotesen var korrekt. Antal män per kvinna var följande i de olika rubrikerna i avsnittet kropp: Död av författare – 5,08, Död av anhörig till författare – 2,12, Självmord – 1,17, Kärlek, samliv och äktenskap – 1,26, Fulhet, skönhet och fysiska defekter – 4,5. Adderar man dessa siffror med varandra och dividerar med antalet rubriker, så blir kvoten 2,84. Vid jämförelse med kvoten för det totala antalet män per kvinna ser man att kvoten i avsnittet om kropp är lägre. Antalet män per kvinna i avsnittet om karaktärer var: Den olycklige författaren – 15, Sanningssägaren – 5,2, Den bildade författaren – 9,92. Den sammanlagda kvoten i karaktärsavsnittet blir då 10,04, en siffra märkbart högre än det totala antalet män per kvinna i läroböckerna. Hypotesen stämde alltså, de kvinnliga författarna förknippades i första hand med kropp och de manliga i första hand med sinne. Vad mer går att få fram ur dessa siffror?
Någonting som är intressant är den stora andelen män i kategorin Den olyckliga författaren. Att beskriva någon som olycklig är också att påstå att de är känslosamma, en egenskap som enligt
33
schablonen ses typiskt kvinnlig, en motsats till männens förstånd149. Och det är ändå inte så att
männen som beskrivs framställs som oförståndiga. Några av dem av dem, såsom Swift, Almqvist och Strindberg framställs inte endast utifrån mallen Den olycklige författaren, utan även som Sanningssägaren och Den bildade författaren, schabloner som uppvisar typiskt manliga
egenskaper. Som läroböckerna beskriver dessa författare uppvisar de alltså både drag som kan ses som kvinnliga och drag som kan ses som manliga.
Dessa författare är inte de enda män som framställs som innehavare av egenskaper som kan ses som kvinnliga. Skildringarna av Frödings liv och hans självmordsförsök, visade på hur han saknade kontroll, denna centrala manliga egenskap. Bristen på kontroll påminns läsaren också om när Fröding beskrivs som fumlig150 och blyg151. Dock betonas hans genialitet, bildning och sociala engagemang, vilket ger honom några typiskt manliga drag152. En författare som
framställs i en klassiskt kvinnlig roll är de Musset som beskrivs som föga mer än en av Sands många älskare. En stor del av den korta texten om honom handlar om de Mussets och Sands relation och den enda av hans böcker som nämns är Bekännelser av ett seklets barn, på samma tema153. Här är det alltså Sand som är den aktive, manlige, medan de Musset är av intresse blott då han haft en relation med Sand.
Intressant är också faktumet att männen är i majoritet när läroböckerna behandlar fulhet, skönhet och fysiska defekter, fenomen rörande kroppen, som främst förknippas med kvinnor, i kontrast mot männens sinne. Att de har den knappa majoritet som de har kan nog främst förklaras med de fall som läroböckerna nämner av vanskapthet eller invaliditet som uppstått på grund av våld, och ansetts ha ett kuriöst värde. Våld räknas generellt som en manlig domän och drabbar generellt män oftare än kvinnor154. Om man endast räknade på de författare vars lyten
påverkat deras skrivande skulle andelen kvinnor öka markant.
En kvinnlig motsvarighet till de Musset, en författare som lyfts fram främst för det som hon förmedlat om sin partner, hittar vi i Möt litteraturens text om de Beauvoir. Under rubriken ”Sartres livspartner” kan man läsa följande text:
149 Hirdman, s. 48
150 Brodow & Nettervik, s. 191 151 Kretz, s. 294
152 Brodow & Nettervik, s. 191-192 153 Kretz, s. 182
34
Väsentliga upplysningar om Sartres liv och tankar har förmedlats av Simone de Beauvoir (1908-1986). Hon bröt upp från sin högborgerliga uppväxtmiljö för att leva i ett fritt förhållande med Sartre, som hon livet ut var lojal emot, fastän han under årens lopp hade åtskilliga älskarinnor. Men hon kompenserade sig å andra sidan genom att ha sina älskare. Det framgår av nyligen publicerade brev, Lettres à Nelson Algren (1997), som är skrivna till en amerikan som hon träffade under en föreläsningsturné i USA. Det var de intellektuella banden och inte de sexuella som förenade Sartre och de Beauvoir.
Simone de Beauvoir var själv författare. Hon skrev romaner där hon utvecklade existentialismens idéer, men hon skrev också memoarböcker som har blivit mycket
uppmärksammade i Sverige. I dem berättar hon bland annat om sin och Sartres gemensamma tillvaro. I essäboken Det andra könet (1949), som betytt mycket för den svenska
kvinnorörelsen, redogör hon för kvinnans ställning förr och nu. Hur betydelsefulla de Beauvoirs tankar kan vara för andra kvinnor vittnar journalisten och författaren Åsa Mobergs bok Simone och jag (1996) om.155
Texten innehåller mycket som är intressant. Dels det som redan konstaterats, att de Beauvoirs författarskap inte tillskrivs något stort värde utöver det som kan ge en ökad insikt om hennes partner, Sartre. Redan rubriken talar sitt tydliga språk. De Beauvoir ges inget annat värde än som ”Sartres livspartner”. Denna rubrik kan direkt jämföras med den som är given samma boks avsnitt om Sartre: ”Jean-Paul Sartre – existentialismens banbrytare”156, en rubrik som tydligt visar på vad som ses som värdefullt: det manliga geniet. Hur läroboken förminskar hennes författarskap syns också i hur de endast nämner en av hennes boktitlar, Det andra könet. Det är också intressant hur läroböckerna skriver om ”Hur betydelsefulla de Beauvoirs tankar kan vara för andra kvinnor”157. Texten tycks säga att de Beauvoir i egenskap av kvinna endast är av intresse för andra kvinnor, absolut inte för män.
Ett liknande, om än tämligen subtilt exempel på förminskande är en mening som säger att ”För den svenska kvinnorörelsen har Fredrika Bremer haft stor betydelse”158. Vid en första anblick kan detta tyckas vara ett neutralt påstående som sakligt redogör för odiskutabel fakta. Det stämmer också till viss del. Det är så att Bremer varit av betydelse för den svenska
kvinnorörelsen. Dock vill jag hävda att hennes författarskaps betydelse inte slutar där, vilket till
155 Brodow & Nettervik, s. 287 156 Brodow & Nettervik, s. 285 157 Brodow & Nettervik, s. 287 158 Kretz, s. 241
35
viss del antyds i påståendet. Genom att säga var Bremer varit av vikt säger man också var hon varit mindre viktig: i det här sammanhanget överallt bortsett från den svenska kvinnorörelsen. Flera andra kvinnliga författarskap har förminskats på sätt liknande de Beauvoir. Selma Lagerlöfs författarskap förminskas exempelvis på flera olika sätt. Dels genom att läroböckerna härleder grunden till hela hennes författarskap till hennes höftskada, så som jag beskrivit tidigare. Förminskande är också epitetet ”sagoberätterskan” som hon ges i Möt litteraturen159. I
sig är det väl inte nödvändigtvis förminskande, men vid en jämförelse med titlar som ges några av hennes manliga kolleger, såsom Heidenstams ”diktarfurste”160 och Söderbergs ”novellens mästare och mästaren bland Stockholmsskildrare”161, framstår ”sagoberätterskan” som något futtigt.
Förminskande kvinnor rent generellt hittar vi ett exempel på i rubriken till Svenska i tidens text om Austen. Rubriken är ”Det kvinnliga perspektivet”162. Blotta tanken på att alla miljarder av kvinnliga erfarenheter skulle kunna enas under ett enda perspektiv är i sig självt befängt. Att detta perspektiv dessutom skulle utgå från den engelska överklassens husliga bekymmer och bröllopsbesvär är rent ut sagt löjligt.
Dessa fall kan alla härledas den kvinnliga underordning som Hirdman och Connell skriver om. Att kvinnliga författarskap förminskas kan ses som ett tecken på tendensen till att hålla isär kvinnor och män. Skrivande har historiskt sett varit en manlig arbetsuppgift, helt i linje med tanken på förnuftet som en exklusivt manlig egenskap. I takt med ökad formell jämlikhet mellan könen så har andelen skrivande kvinnor ökat, men de ges ändå inte samma utrymme som sina manliga kollegor och bedöms generellt producera texter av sämre kvalitet, vilket vi sett exempel på ovan. Läroboksförfattarna är eventuellt inte ens medvetna om den del de har i makten som upprätthåller den kvinnliga underordningen. Makten kan definitivt i enlighet med Foucault sägas vara diffus163.
Alla kvinnliga författare förminskas dock inte på detta sätt. Många av dem framställs som starka, modiga och frispråkiga, egenskaper som oftast är förbehållna för män. Sand, Hebbe, Krusenstjerna och Wägner är bara några exempel på kvinnliga författare som kunnat ta för sig
159 Brodow & Nettervik, s. 297 160 Kretz, s. 292
161 Kretz, s. 303
162 Danielsson & Siljeholm, s. 130 163 Connell, s. 82
36
utan att det resulterat i negativa antydningar i läroböckerna. Snarare råder motsatt förhållande, då de hyllas för sin styrka.
Frågan om vilka maskuliniteter och femininiteter som kan urskiljas i författarporträtten är inte lätt att ge något tydligt inringat svar på eftersom det är tämligen subtila skillnader det rör sig om i vissa fall. Att hitta författare som till fullo lever upp till schablonbilden av mannen eller kvinnan har inte låtit sig göras. Några manliga författare hamnar visserligen vid något tillfälle ganska nära schablonerna, men i dessa fall finns det andra böcker i vilka de framträder i en annan dager. I Möt litteraturen presenteras Hemingway som en ”hårdkokt amerikan”164 och tilldelas diverse manliga attribut. I Källan ges han samma rubrik, men där skrivs det också om hur Hemingways mamma brukade klä upp honom i flickkläder då han var liten och hans äventyrsjakt senare i livet beskrivs som kompensatorisk165. Sartre beskrivs också som en person som i hög grad uppfyller ett manligt ideal, fast i hans fall handlar det om den bildade, förnuftige mannen, snarare än äventyraren166. I ett avsnitt om honom återberättas dock en scen från när han låg för döden och blev sentimental167. Till slut vann alltså känslan över förnuftet och Sartres likhet med
schablonmannen minskade.
Vanligast är dock de fall där författaren uppvisar såväl manliga som kvinnliga
karaktärsegenskaper. Där har vi exempelvis de kvinnliga sanningssägarna som får uppvisa egenskaper som ansetts vara manliga, såsom mod och moralisk styrka. Porträtten av dem pekar dock också på egenskaper hos dem som faller in i schablonen som kvinnliga. Vi har också alla de