Den medicinska aspekten

Även om denna uppsats främst ska handla om det djurunderstödda sociala arbetet så är det omöjligt att ignorera att den medicinska aspekten är ständigt närvarande i verksamheter inom LSS och äldreomsorg.

Generellt kunde vi se att den medicinska aspekten var tydligare inom

äldreomsorgen än inom LSS. Inom äldreomsorgen arbetade man mycket tydligare med både de fysiska och kognitiva förmågorna. Till exempel arbetade man

medvetet med minnesträning genom till exempel att spela memory med verksamhetens vårdhund på bilderna. Personalen kunde även vittna om att klienternas minne ofta blev bättre bara av att djuret var närvarande i verksamheten. Man vittnade om att minnen från förr kom tillbaka och att

finmotoriken genom att klienterna fick öppna små börsar och burkar med godis och sedan lägga godiset på en sked innan de gav den till hunden. Rent fysiskt arbetade man bland annat med att låta djuren motivera till mer motion till exempel i form av promenader tillsammans med djuret och personal eller sittande gympa där rörelserna baserades på konster tillsammans med hunden. Man jobbade också med till exempel dragkamp med hunden för att stärka upp om klienterna till exempel hade en försvagad sida efter en stroke. Personerna vi intervjuade vittnade även om att klienternas smärttröskel höjdes och att man i viss mån kunde minska medicineringen, både den som hanterade eventuell smärta samt den

ångestdämpande medicinen. En av våra intervjupersoner delade med sig om en händelse som tydligt visar på djurens förmåga att motivera och utveckla förmågor hos klienter som tidigare fallit bort på grund av medicinska anledningar:

“Vi har ju lite sådana vackra historier från det verkliga livet, eller jobbet där man haft vårdtagare som har långt gånger ALS och demens där man varken har kvar tal eller rörelse. När hunden då kommer regelbundet så kan man ett tu tre röra hunden och klappa för man blir så glad. Så frågar man, vill du att vi kommer imorgon och hälsar på igen? Ja, då kommer talet ett tu tre. Det blir en sådan, ja kärlek och stimulans för vårdtagaren som kan framkalla

förmågor som varit lite sämre.”-My

Inom LSS kunde vi generellt se att det medicinska fokuset var betydligt mycket lägre och mer fokuserat på den fysiska aspekten. Man arbetade med den fysiska delen ungefär likadant som inom äldreomsorgen, genom att motivera till rörelse och motion samt att stärka upp eventuella svaga sidor hos klienterna genom till exempel dragkamp med hunden.

Sammanfattningsvis kunde vi se att det inom äldreomsorgen främst var fokus på det medicinska arbetet och att det sociala arbetet kom lite i andra hand. Inom LSS fann vi däremot att det snarare var tvärtom, att fokus låg på det sociala arbetet och att det medicinska mest skedde som ett naturligt inslag i det sociala arbetet. Personer med låg KASAM är ofta mindre mottagliga för behandling av olika slag, detta kan man se i vårt resultat ovan där personer med svår demenssjukdom både är svåra att nå kommunikativt samt även är svåra att medicinera. Den medicinska behandlingen inom både äldreomsorgen och LSS är alltså beroende av att

klienterna har en, om än inte stark så i alla fall en fungerande KASAM. Med detta kan djuren bidra. Genom djurens deltagande i den kognitiva och fysiska

behandlingen blir genomförandet av detta mer meningsfullt, till exempel att klienten inte bara tränar på finmotoriken utan i första hand ger djuret godis och därmed inte tänker på att hen samtidigt tränar på finmotoriken. En promenad blir en medicinsk behandling för att öka den fysiska förmågan men uppfattas som en meningsfull aktivitet av klienten för att djuret i fråga är i behov av rastning och motion. Behandlingen blir alltså en frivillig och meningsfull aktivitet istället för ett nödvändigt ont och ett tvång som personalen tjatar om. Djuren hjälper genom detta till att ge en starkare KASAM och en stark KASAM leder i sin tur till ökad hälsa och en känsla av välbefinnande (Antonovsky, 2005). Genom att övningarna tillsammans med djuren är enkla och återkommande skapar de en meningsfull vardag för klienten, och den medicinska behandlingen blir därmed en naturlig och självklar del av klientens liv.

Något som inte heller går att ignorera är den tidigare forskning som tyder på att man lever längre om man har djur, och framförallt om man har hund (Mubanga m.fl., 2017; Wells, 2019). Dessa forskare har hittat samband mellan djurägande, hjärthälsa och längre liv. Man tror att en bidragande orsak till detta kan vara den ökade mängden motion som djurägare får jämfört med icke djurägare (Mubanga m.fl., 2017). Något som vi sett i vår empiri är hur vårddjuren uppmuntrar till fysisk rörelse och aktivitet. På detta vis kan alltså djurunderstött arbete eventuellt bidra till en bättre hjärthälsa och ett längre liv. Ytterligare något som är relevant är det Ambrosi m.fl. (2019) fann i sina studier specifikt på djurunderstött arbete med äldre. De fann att smärttröskeln hos klienterna höjdes något av det

djurunderstödda arbetet. Detta är något som även vi fått berättat för oss för våra intervjupersoner.

Vi kan alltså med hjälpa av den tidigare forskningen på ämnet tillsammans med teorin KASAM se samband mellan hur det kommer sig att djur kan verka

behandlande inte bara i socialt arbete utan också i ett medicinskt. Genom att göra motionen meningsfull motiverar djuren klienterna till rörelse, vilket förbättrar bland annat hjärthälsan och bidrar till ett längre liv. Genom att höja smärttröskeln hos klienterna gör de aktiviteten hanterbar att utföra trots smärtproblematik och funktionsnedsättningar. Djuren bidrar också till att skapa sig en begriplighet av situationen och en förståelse för varför till exempel motion kan vara viktigt för hälsan.