Den nya kulturpolitiken

När man läser i All Our Future, så är det slående hur specifikt den pekar på precis de saker som det förra avsnittet diskuterade, i termer av utveckling av den individuella talangen och förmågan att göra sig själv nyttig för ekonomin, närmast oavsett om man producerar någonting nyttigt eller inte. Det går att föreställa sig en utveckling där det snarare handlade om att man ville utveckla områden så som slöjd och hantverk, och återuppliva en kultur där små sociala grupper levde i ett ur ett sådant perspektiv levande kulturlandskap, där det blev ett naturligt inslag att dessa talanger kunde utvecklas till den grad att de kunde fungera som inkomstkälla för en relevant portion av befolkningen. Det skulle kunna bygga på en idé om decentraliserad samhällsstruktur där samhällen uppehåller sig själva genom den egna

produktionen, i vilken en skulle kunna stötta små och utslagna samhällen både med att återfå självkänsla men också till exempel för att återuppbygga den inhemska malmproduktionen och ett stort stöd till bönderna i någon sorts agral utopi. Det är det intrycket som Heatherington har av kulturministern Chris Smith. Det som händer är istället är att man aktivt, om indirekt, för en politik som ska leda till det Adorno och Horkheimer beskriver när de säger: ”Det är inte narrens bjällerkåpa utan kapitalismens rationella nyckelknippa som klirrar”. Det är meningen att sänka konstens uttryck från dess roll i överbyggnaden och dess meningsskapande

funktioner till en samhällsekonomiskt drivande faktor i basen. Det är rimligt att beskriva en sådan kultursyn som kulturindustriell på det sätt som begreppet under 2000-talet har

anammats av kulturfältens egna aktörer, där man ser sin roll som ekonomisk, och därmed situerad i den samhällsekonomiska processen.

synkroniseringen mellan olika begåvning, där den som till exempel är en god musiker ofta är bra på matematik, där de två olika fälten ofta går in i varandra. Det andra är ett stort fokus på teknikkompetens. Ungdomen ska skolas att använda datorer. Vad teknikkompetensen var handlade återigen om att göra individen ansvarig för sin egen möjlighet att bli anställd, det handlade om möjligheterna inom en globaliserad ekonomi och en öppen relation till omvärlden. Det är upp till individen att göra sig själv möjlig på dessa premisser.

Det är många delar av utvecklingen som var svåra att förutse 1997 men ur ett kulturellt perspektiv så har idén om individen som sin egen distributör och marknadsförare tagit stora steg i och med att internet har blivit en allt vanligare del av människors liv, och särskilt med stora internetplattformar som Youtube eller Soundcloud där självpubliceringen är hela syftet och där det är möjligt att genom mun-till-mun-metoden växa en publik oavsett hur smalt det ämne man väljer för sig är, hur smalt ens elektroniska houseprojekt är eller vilken smal japansk såpopera en än väljer att sikta in sig på för diskussion så finns det någon annan som kan hitta dig och bli din publik. Om det i verkligheten är så, så måste svaret, genom de algoritmer som de stora techbolagen använder för att rikta material mot användarna, bli nej, även om den officiella retoriken säger så. Återigen ser vi konsekvenserna av den kapitalistiska individualismen. Även där användaren har som mest makt så har makten koncentrerats till ett fåtal aktörer. Det som sker är att den nya kulturpolitiken låser oss i de positioner som någon annan bestämmer. Överbyggnaden blir bas. Man måste göra som man blir tillsagd, även om befallningen är indirekt. Den enskilde blir lika inordnad ett kapitalistiskt system, både som konsument och som kulturproducent, som på en traditionell arbetsplats; om möjligt ännu mer cyniskt, eftersom det inte finns några officiella direktiv, några anställningskontrakt eller något ansvar från plattformen i fråga, för det arbete en ska utföra. När man väl etablerat sig, så har man egentligen bara den kompetensen en har, utan utveckling, eller andra möjligheter att utnyttja det man arbetat med. Till slut måste det komma en insikt om den egna produktionens menlöshet och bristen på funktion i ett vidare samhällssystem, och en tomhet i innehållet för konsumenten, såvida man inte kan göra sig fri från dess ekonomiska tvång. Även i de bästa fall, där man kan etablera mecenatsystem med sina följare, så beror det fortfarande på en beroenderoll och friheten blir begränsad till det som ens följare vill att man ska göra, och om man rör sig utanför de ramarna så kommer man förlora den makt man trodde att man hade. Det blir alltså ett system som lovar frihet men som till slut, när det gått tillräckligt långt, bevisar sina begränsningar. När man genom indirekt kulturpolitisk handling ger upp principen om armlängds avstånd mellan politiken och konsten, och lägger ut den på en marknadsmässig

basis, så förlorar samhället en viktig röst. Man blir insläppt i systemet men man kommer aldrig ut i friheten.

Blairregeringen hade när det kommer till de förändrade samhällsstrukturerna som kommer med det postindustriella tillståndet, och svårigheten för den egna nationalstaten att påverka en global händelseutveckling, och man gjorde det inom ramarna för de ideologiska

förutsättningar som var på modet vid tillfället. De hade rätt ansatser men vände sig till en modell som leder till den kapitalistiska logikens konsumtionsmässiga konsekvenser. Produktionen, liksom konsumtionen, blev ett självändamål, och saknade därmed någon meningsskapande funktion. Vad man aldrig hade några vidare ambitioner för var en

humanistisk eller sociologiskt motiverad kulturpolitik och den förda reformagendan gjorde att kulturpolitikens organisering handlade om att uppfylla andra mål än l'art pour l'art.