I takt med tiden
En undersökning av New Labours kulturpolitik och några av vägarna som ledde till att den blev möjlig
In Time
A Study of New Labour's Cultural Policy and some of the roads that made it possible
David Sindmark Hörnfeldt
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Kulturstudier/Kulturvetarprogrammet
G2E/15 högskolepoäng (examensarbete) Handledare: Patrik Möller
Examinator: Kristian Petrov 2020-05-26
1. Ämnesval 5
1.1. Syfte och frågeställning 6
1.2. Forskningsöversikt 6
1.3. Teoretiska utgångspunkter 7
1.4. Material och urval 8
1.5. Metod 9
1.6. Etiska överväganden 10
1.7. Källor och källkritik 10
1.8. Disposition 10
2. Beskrivning av resultat
2.1. Teorier om kultur 12
2.2. Det konstkulturella begreppets historia 12 2.3. Välfärdsstaten efter andra världskriget 13
2.4. All Our Futures 14
2.4.1. Kreativitetsbegreppet 14
2.4.2. Kulturbegreppet 15
2.4.3. Rationaliteter och det kulturella systemet 15
3. Diskussion och tolkning av resultat
3.1. Inledning: Kultur eller något helt annat? 18 3.1.1. Kulturpolitikens rationaliteter 18 3.1.2. Explicit och implicit kulturpolitik 19 3.1.3. Socialantropologi och instrumentalism 19
3.2. Socialantropologi och estetik 20
3.2.1. Formationen av ett begrepp 20
3.2.2. Socialantropologi som kulturpolitik 21 3.3. Humanistisk psykologi och den sociale läsaren 21
3.3.1. Humanistisk psykologi 22
3.3.2. Fiske och den sociale läsaren 23
3.4.1. Välfärdsstaten under efterkrigstiden 25 3.4.2. Det mätbaras renässans och New Public Management 27
3.4.3. Den nya styrningen 28
4. Avslutning.
4.1.1. Vad har allt detta med kulturpolitik att göra? 30
4.1.2. Den nya kulturpolitiken 33
5. Käll- och litteraturförteckning 36
Termin: XXX Ämne: Xxxxx Nivå: Xxxxx Kurskod: XXXX
ABSTRACT
David Sindmark Hörnfeldt I takt med tiden
En undersökning av New Labours kulturpolitik och några av vägarna som ledde till att den blev möjlig
In Time
A Study of New Labour's Cultural Policy and some of the roads that made it possible Antal sidor: 36
The purpose of this study is to examine the cultural policies of the New Labour government led by Tony Blair. This is achieved by looking at the study All Our Futures, presented in 1999, and the speech by Tony Blair in 2007 at the Tate Museum in London. The study also uses Theodor Adorno and Max Horkheimers term “cultural industries”, John Fiskes “social reader” and the development of humanistic psychology to contextulize those policies, along with perspectives on the welfare state after World War II and the development of what is called New Public Management. As a last tool it uses the rationales Dorte Skot-Hansen used to analyze the development of nordic cultural policies, along with the view of art as “l’art pour l’art”, art for its own sake. The conclusion is that the New Labour government made cultural policies for the sake of social development and economic growth, not for the sake of art.
Nyckelord:
New Labour, Cultural industries, l'art pour l'art, New Public Management, humanistic psychology
Postadress
Karlstads universitet 651 88 Karlstad
Telefon 054-700 10 00 www.kau.se
1. Inledning
1.1 Ämnesval
1900-talet var ett omvälvande århundrade. En av de största innovationerna handlade om introduktionen av en välfärdsstat som höll individer i handen när de behövde rätt stöd och utvecklade detta genom diverse socialförsäkringssystem och andra byråkratiska mekanismer inom sjukvård, arbetsrätt och utbildning. Det ledde till slut också till att kultur blev en fråga för politisk förvaltning. Det skedde i och med de kulturpolitiska insatser i USA under 30-talet, med bildandet av The Arts Council i Storbritannien 1945, det diskuterades i Sverige under 1950- och 60-talen innan det formaliserades i kulturpropositionen 1974.
Under 1990-talet tog det politiska etablissemanget, även socialdemokratiska partier, att ta till sig en kritik mot en ohanterlig (oändlig) välfärdsstat. Det ledde till förändringar genom hela det politiska fältet, från arbetsmarknadspolitik till socialpolitik, och också kulturpolitiken.
1997 vann Labourpartiet makten i Storbritannien, under ledning av Tony Blair. I partimanifestet beskrev man den kulturella ekonomin som en central del i den brittiska ekonomin – en där hundratusentals människor arbetar och som är en viktig del av det civila livet som brittisk medborgare (Labour Manifesto 1997). Samtidigt kan man notera att de använde sig av begreppet cultural industries under rubriken ”We Will Help You Get More Out of Life”. Kulturindustri är ett begrepp från de två tyska marxisterna Theodor Adorno och Max Horkheimer som under 40-talet bosatt sig i USA och därifrån gjorde en analys av
modernitetens massproduktion av kultur och konst. Att man använde begreppet i manifestet indikerar en medvetenhet om begreppet och vad det står för, särskilt eftersom man vänder upp och ner på betydelsen. Vad undersökningen gör är att titta på och analysera policydokument som formulerade den nya politiken och hur den skilde sig från den gamla.
Min undersökning, som har en teoretisk slagsida, kommer också att koppla ihop den nya synen på kulturpolitiken som växte fram under 1980-talet med medieforskaren John Fiske (Fiske 1987), och hans resonemang om den sociale läsaren, som tar med sig sin sociala situation in i konsumtionen, och därmed påverkar konsumtionen efter sina egna intressen. För att förstå Fiskes resonemang dyker jag ett steg djupare, in i den humanistiska psykologin som utvecklades på 60-talet. I kontrast till den kultursynen kommer sedan en jämförelse med Adorno och Horkheimer och deras kulturindustri-begrepp.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med undersökningen är att beskriva, analysera och tolka New Labours argumentation när det kommer till den kulturpolitik de förde och hur de motiverade den. Det kommer att ske med hjälp av olika teoretiska perspektiv och redskap så som Dorte Skot-Hansens (Skot- Hansen 1999) kulturpolitiska rationaliteter, eller legitimitetsgrunder, som från början användes för att analysera de nordiska ländernas kulturpolitiska utveckling, och genom Per Mangsets (Mangset 1992) beskrivning av vad han kallade det kulturella systemet. En underliggande fråga är om det går att utvinna nyanser som saknas i till exempel Stephen Heatheringtons (Heatherington 2014) undersökning av New Labours kulturpolitiska rationaliteter, där han använde sig av en socialantropologisk analysmodell kontra en konstkulturell sådan, och den tidigare forskningen i stort.
De frågor jag i och med den här under sökningen vill svara på är som följer:
- Hur argumenterade Blairregeringen för sin kulturpolitik?
- Vilka strukturer i samhället ledde till, alternativt svarade mot, att en sådan kulturpolitik kunde föras?
1.3 Forskningsöversikt
Det finns stora mängder forskning som riktar in sig på fältet kring den förändrade
kulturpolitiken som Blairregeringen förde med sig. Bland annat en avhandling av Stephen Hetherington (Heatherington 2014) från University of Birmingham som behandlar New Labours rationaliteter för kulturpolitiken. Det Heatherington skrev fram i undersökningen av New Labours kulturpolitik är att identifiera just en sorts ideologiskt sammanhängande tråd, där den tidigare ofta anklagats för att vara enskilda insatser eller som bäst nonsens, och att konflikten här ligger mellan en äldre konstkulturell kultursyn, i kontrast till en
socialantropologisk kulturpolitik, där kulturpolitiken ingår i ett större projekt av socialt ingenjörskonst.
På grund av hur Heatherington formulerar sin forskningsöversikt är det svårt att rekonstruera debattens genealogi. Men han lämnade tillräckligt. Jeremy Ahearne diskuterade till exempel vad han kallar implicit och explicit kulturpolitik (Ahearne 2009). Den explicita
kulturpolitiken är den som vi föreställer oss som kulturpolitik: anlag till kulturinstitutioner och så vidare. Den implicita kulturpolitiken handlar om att sätta upp strukturer för
kulturpolitik utan att explicit vara kulturpolitik. David Throsby säger också, om än möjligtvis
ur ett än mer ekonomiserat perspektiv, att de ekonomiska drivkrafterna för kultur intar en än större betydelse, där makroekonomiska faktorer så som internationell handel räknas som en möjlighet som bärare av kultur (Throsby 2009). Jim McGuigan argumenterar att
kulturpolitiken är ett verktyg för nyliberal politik (McGuinan 2004). I artikeln A Time to Play (Selwood 2006) av Sara Selwood kommer vi till vad hon anser är ett antal konceptuellt osammanhängande resonemang runt den förda politiken och en därigenom ouppfylld kulturpolitisk ambition.
Eftersom jag använder mig av flera nordiska perspektiv så finns det relevans i att göra en kort utblick över ett nordiskt forskningsfält också. Per Mangset och Dorte Skot-Hansen använder sig av olika verktyg för att kontextualisera och systematisera den nordiska kulturpolitikens utveckling. Mangsets modell för ett kulturellt system bygger på att beskriva den nordiska kulturkapitalismen och relationerna mellan produktion, distribution och konsumtion av kultur (Mangset 1992). Skot-Hansen beskriver utvecklingen från 1800-talet och framåt med hjälp av att hitta rationaliteterna för kulturpolitiken (Skot-Hansen 1999). I en mer modern tid har My Klockar Linder (2014) i sin avhandling Kulturpolitik: Formationen av en modern kategori utforskat diskursen kring själva begreppet kulturpolitik, från en beskrivning av en kultur för politik fram till formationen av det moderna begreppets betydelse.
1.4 Teoretiska utgångspunkter
På grund av undersökningens teoretiska karaktär har jag valt att presentera teorierna
utförligare i den analyserande och tolkande delen av uppsatsen. Här ges en sammanfattning av dem. För att förstå det material jag har valt så måste det ske en framskrivning av de teoretiska utgångspunkter som Heatherington använder sig av i sin avhandling The Rationales for New Labour’s Cultural Policies 1997–2001. Därefter kommer en vidare beskrivning av de teoretiska utgångspunkter som jag har valt att applicera för att belysa de aspekter som
Heatherington valt bort. Heatherington huvudsakliga analysverktyg är ett socialantropologiskt kulturbegrepp. Heatherington beskriver den socialantropologiska kultursynen som en där all mänsklig aktivitet är en del av den vidare kulturen (Heatherington 2014, 43–46); det
inkluderar reklam, turism och tillverkningsindustri, allt som konstituerar sociala relationer mellan människor, det är den plats som de bredaste möjliga sätt att kommunicera sker. De sköna konsterna är bara en avdelning av en sådan kultur.
För att vidareutveckla ett sådant perspektiv tar jag med mig i huvudsak Dorte Skot-Hansens
kulturpolitiska rationaliteter (Skot-Hansen 1999) och Per Mangsets diskussion av det
kulturella systemet (Mangset 1992). Skot-Hansen gjorde en beskrivning av den kulturpolitiska utvecklingen i de nordiska länderna sedan 1800-talet. Det började med en humanistisk
rationalitet, där syftet med kulturpolitiken, så som den var, var att lyfta fram de humanistiska värderingarna och förädla individen. Den sociologiska rationaliteten handlar om att inom ramen för en välfärdsstat förmedla sådan högkultur till hela befolkningen. Den sista
rationaliteten är den instrumentella. Den handlar om att kulturen ska fylla andra funktioner än sin egen existens, genom sociala mål, ekonomiska mål eller till andra syften. Det Mangset beskrev i sin kulturella modell är hur det kulturella fältet såg ut i termer av en kapitalistisk ekonomi. Den bygger på tre led i form av produktion, distribution och konsumtion:
produktionen handlar om konstnärens förmåga att framställa sin konstnärliga produkt;
distributionen handlar om möjligheten för en institution att distribuera den konstnärliga produkten; och konsumtionen går ut på förmågan att ta till sig den konstnärliga produkten;
och sedan den cirkel som detta utgör, där varje led förutsätter de andra leden.
Utöver dessa två övergripande perspektiv så kommer ett antal andra perspektiv användas för att ytterligare fördjupa analysen. Det viktigaste är det begrepp Adorno och Horkheimer kallade kulturindustrin, från Upplysningens dialektik (Adorno och Horkheimer 1944) och den marxistiska tradition som det bygger på. Efter det är det den humanistiska psykologin och dess fokus på individuellt självförverkligande (Froh 2004), som kan kasta ljus över den politiska utvecklingen. Den humanistiska psykologin växte fram i skuggan av den på 60-talet hegemoniska psykoanalysen, som den humanistiska psykologins förespråkare ansåg vara dyr, långsam och ineffektiv. För att bygga på det kommer också John Fiske, med hjälp av
Television Culture (Fiske 1987) och hans tanke om den sociale läsaren att utnyttjas. Utöver det kommer en diskussion, med hjälp av Christopher Piersons Beyond the Welfare State (Pierson 2006) och Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans (Bornemark 2018), av välfärdsstatens utveckling efter andra världskriget och den styrning av den offentliga sektorn som kallas New Public Management.
1.5 Material och urval
Undersökningen bygger på dokumentet All Our Futures, en utredning som 1999 lades fram på den brittiska utbildnings- samt kulturministerns bord (1999). Insamlingsmetoden, så banalt som det låter, var genom sökmotorn Google: det gick genom en länk från en annan artikel på ämnet New Labours kulturpolitik. Det var en länk till Sir Ken Robinssons webbplats, där
utredningen, som han ledde arbetet för, fanns uppladdad. Andra dokument av intresse är utredningen A New Cultural Framework, boken Creative Britain, en samling med tal av New Labours kulturminister Chris Smith. Det producerades också ett dokument som heter The Comprehensive Spending Review: A New Approach to Investment in Culture och ett antal översyner av kulturpolitiskt spenderande under den första mandatperioden 1997–2001.
Det kan finnas ett argument till att det är ett bättre alternativ att titta på A New Cultural Framework, eftersom All Our Futures handlar lika mycket om utbildningspolitik som
kulturpolitik, även om meningen är att de två sammanflätas. Det är också därför som det finns ett starkt argument att titta på All Our Futures: det ger en bredare bild av kulturpolitiken och hur den ska integreras i det samhällsprojekt som New Labour gav sig in på. När det kommer till materialet för undersökningen, alltså utredningen All Our Futures, så finns det en stor tillit till autenticiteten, eftersom den är upplagd på Sir Ken Robinssons webbplats, vilken, som redan nämnts, ledde arbetet med att ta fram utredningen för den brittiska regeringen. Också talet som Tony Blair gav vid Tates 2007 finns öppet tillgängligt online, via The Guardian.
1.6 Metod
Undersökningen, som är av kvalitativ art, är både hermeneutisk och kritisk. Den består till övervägande del av en ideologikritisk läsning av ett policydokument i vilket New Labours och Blairregeringens kultursyn formulerades. Undersökningen består av en analys av
policydokumentet All Our Futures, lagd på den brittiska New Labour-regeringens bord 1999.
Det kommer också att vara en analys av det tal som Tony Blair höll 2007 vid Tate-museet i London.
Motiveringen till den hermeneutiska ansatsen är att min undersökning vill ta ett helhetsgrepp om rapporten All Our Futures. Den kritiska ansatsen beror på att den vill undersöka de underliggande syften som presenteras i rapporten och se vad den säger på ytan och sedan förstå vad den säger under ytan. Det är genom ett sådant helhetsgrepp som det går att genomföra den kritiska ansatsen: det är viktigt att förstå rapporten i sin helhet för att sedan göra den kritiska analysen som så att säga avslöjar de underliggande intentionerna.
Enligt den uttolkningsorienterade hermeneutiken (Bergström och Boreus 2000, 31–32) så är det omöjligt att läsa texten i enlighet med dess intentioner så som författarna menade texten att bli förstådd. Det är bland annat i en sådan idé som jag går tillbaka för att se vad texten har
kommit att betyda nu snarare än vad den betydde 1999. Jag kommer alltså in i texten med förförståelsen att det finns problem med den förda politiken och att det influerar hur jag läser texten i All Our Futures. Eftersom jag också är intresserad av dess intention som menad av författarna så finns det ett drag av avsändarorienterad läsning (32) där jag intresserar mig för vad som står på ytan av texten, så som den måste ha varit menad när den blev skriven.
1.7 Etiska överväganden
Alla dokument och texter om refereras är öppna och offentligt tillgängliga. Ur ett sådant perspektiv finns det inte mycket som är problematiskt. Det finns ute för beskådan, och därför får de personer som finns nämnda i undersökningen att stå för det de sagt och skrivit och att det kritiseras. Om det hade funnits möjlighet till ett större arbetsmaterial, där personliga kontakter med de involverade hade varit inblandat, låt säga intervjuer med dåvarande kulturministern Chris Smith, utredningen All Our Futures chef Ken Robinsson, eller till och med dåvarande premiärministern Tony Blair, så hade det funnits en större orsak att utöva en viss diskretion.
1.8 Källor och källkritik
Rapporten All Our Futures finns på sir Ken Robinsons webbplats. Det tal Tony Blair gav vid Tate-museet 2007 finns online på tidningen The Guardians webbplats och lades upp i relation till att talet gavs, baserat på publiceringsdatumet. Det finns ingen anledning att ifrågasätta dessa dokuments autenticitet.
1.9 Disposition
Inledningskapitlet, som redovisar de nödvändiga analytiska grundstenarna, följs av själva undersökningen där beskrivningen och analysen genomförs av det valda materialet.
Analyskapitlet följs sedan av en vidare analys och tolkning som utgår från rapporten All Our Futures vilken lades fram på den brittiska regeringens bord 1999. Den kommer att brytas ner i en undersökning av dess kreativitetsbegrepp, dess kulturbegrepp och sedan i relation till Skot- Hansens och Mangsets modeller. Efteråt kommer en avslutande diskussionsdel som behandlar några olika trådar som leder upp till att New Labour tar makten 1997.
Anledningen till att det tredje kapitlet är något spretigt beror på att det bygger på en historieskrivning som går utanför diskussionen av själva den rapport som kapitel två, den empiriska undersökningen av mitt utvalda material, består av. Det blir sålunda en teoretisk
framställning av samhällsutvecklingen som leder fram till kapitel två. Det blir på så sätt något omvänt. Men eftersom kapitel två också gör en längre beskrivning av en historisk utveckling så beror skillnaden i att kapitel två är empirisk och beskrivande medan det tredje kapitlet är teoretiskt och analytiskt.
2. Beskrivning av resultat
I undersökningsavsnittet sker först en genomgång av vad som ledde upp till New Labour och Tony Blairs tillträde som premiärminister. Det sker genom att reda ut kulturbegreppet. Sedan går jag över det konstkulturella kulturbegreppets historia; och till sist en överblick av
välfärdsstatens utveckling efter andra världskriget. När det är klart kommer det att ske en beskrivning av rapporten All Our Futures, som lades på den brittiska regeringens bord 1999.
Den kommer att behandla resonemangen om kulturbegreppet och kreativitetsbegreppet. Det beror på att det är genom dem som rapportens grundläggande kultursyn kommer fram. Sist kommer en diskussion som förhåller rapporten till Skot-Hansens rationaliteter och Mangsets kulturella system.
2.1 Teorier om kultur
Det finns olika teorier om vad kultur är. Det är en stor och svår diskussion som brukar sammanfattas med ett citat av Raymond Williams, att kultur är ett av de mest svårdefinierade orden i det engelska språket (Williams 1979). Heatherington skrev fram fyra definitioner av kultur för att hjälpa oss att greppa den splittrade förståelsen av ordet kultur: som vetenskaplig antropologi, som socialantropologi, som kultivering och som konstbegrepp. De som väger tungt i hans, och min, undersökning är det konstbegreppsliga och det socialantropologiska.
För att ge en kort överblick över de olika begreppen (Heatherington 2014, 41): enligt
Heatherington utgår det socialantropologiska från en total förståelse av mänskligt liv, med en hermeneutisk blick på människan och samhället, där alla handlingar som sker är uttryck för en kultur, med en betoning på de sociala aspekterna av livet och existensen, till skillnad från den vetenskapliga antropologins nära förhållande till positivismen, och dess exakta nedbrytande av historiska förhållningssätt. Det andra, den konstbegreppsliga definitionen av kultur utgår från Kants definition av ”l'art pour l'art”, konst för konstens skull, i en tradition som sedan går vidare genom estetikens teoribildningar av Hegel och Schiller. Det är dessa två definitioner av kultur som står i konflikt med varandra, när det kommer till den förda kulturpolitiken från tidigare regeringar och den kulturpolitik som regeringen Blair förde.
2.2 Det konstkulturella kulturbegreppets historia
Som redan beskrivits så kan man säga att det konstkulturella kulturbegreppet myntades i slutet av 1700-talet, åtminstone som idé, i och med Baumgarten, Kant och Hegel, som ”l’art pour l’art”-tanken. Sedan skedde nästa stora genombrott när politiken upplever ett behov att
formulera en politik för kulturen, vilket sker i och med det ökade välståndet under 1900-talet.
I Sverige så gör blivande ecklesiastikminister och socialdemokraten Arthur Engberg under 20- talet antydningar till vad som kommer att bli kulturpolitiken (Klockar Linder 2014, 27) vilket sedan debatteras under 50- och 60-talet (Klockar Linder 2014, 53, 59). I USA genomför Franklin Roosevelts Nya giv satsningar på kulturarbetare, med bildandet av underavdelningar till Works Progress Administration, däribland Federal Arts Project och Federal Theatre Project (The National Archive and Records Administration). Efter andra världskriget bildar den brittiska regeringen Arts Council och som ska fungera efter en så kallad armlängdsprincip, där politiken inte berör innehållet i den finansierade kulturpolitiken (Heatherington 2014, 14)
Efter det brittiska valet 1992, skapade den konservativa regeringen ett Departement för nationalarv, men som senare också expanderades till ett departement under vilket inte bara de sköna konsterna var inkluderade, utan även sport, turism och andra frågor flyttades till, vilket kan anses vara början på det förändringsarbete kulturministern Chris Smith, under Blair, skulle fortgå med.
2.3 Välfärdsstaten efter andra världskriget
Under 1930-talet kom inledningen till den stora välfärdsvågen, i och med Den nya given i USA och den socialdemokratiska regeringen i Sverige (Pierson 2006, 122). Det är under den andra halvan av 40-talet, och återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget, som det tar fart på riktigt. I Storbritannien tar den nyvalda Labourregeringen tag i reformarbetet med introduktionen av idéer som lyfts fram av särskilt Sir William Beveridge (Pierson 2006, 105).
Dess motsättningar bestod av en ny oförmåga att uppnå den balans som byggde det välfärdssystemet robust, mellan full sysselsättning, hög tillväxt, låg inflation och internationell handel (Pierson 2006,146). För att återkoppla till välfärdsstrukturernas
förankring i statsapparaten så går det att titta på den tillväxt som sker under dess storhetstid.
Där många länder, däribland USA, Frankrike och Kanada, hade en tillväxt av BNP på mellan fyra och sex procent under 40-, 50- och 60-talet, så ligger den brittiska tillväxten på mellan två och tre. Den sjunker sedan ännu djupare till bara en halv procent under 70-talet. Det går alltså att läsa det som att den grunda förankringen av välfärdsstrukturerna i den brittiska statsapparaten och den brittiska tillväxten som sammankopplade (Pierson 2006, 134). Det går kanske inte att bevisa någon kausalitet utan en djupare förståelse av dessa processer men korrelationen sitter där. Tanken från kritikerna var att detta skulle resultera i ett oregerligt
system där behovet av begränsningar av en ytterligare expansion av välfärdsstaten inte gick att genomdriva i avancerade välfärdsländer, och i längden skulle det leda till ett växande missnöje mot den politiska klassen och en motvilja mot den höga beskattningen som välfärdsstaten är i behov av (Pierson 2006, 151).
Enligt Pierson så bestod utvecklingen av välfärdsstaten av en ganska stadig kontinuitet mellan de föregående konservativa regeringarna, ledda av Margeret Thatcher och John Major, och den efterföljande Blairregeringen. Pierson skriver snarare om större samhällsstrukturer än om användningen av kulturpolitiken men han för också ett resonemang om hur staten, enligt Blairs modell, skulle gå både från den konservativ-korporativistiska staten som de konservativa hade förespråkat men också den äldre socialdemokratiskt tungrodda
välfärdsstaten, och skulle gå från en ”welfare state” till en ”competition state” (Pierson 2006, 184). Det går tydligt att se linjerna mellan den allmänna idén och sättet som det
kulturpolitiska projektet formulerades, där kulturpolitiken ska gå hand i hand med den övriga statsapparaten för att uppfylla instrumentella behov, så som socialpolitiska eller ekonomiskt politiska målsättningar. I det här sammanhanget så kan man se en vilja att flytta staten från en (självupplevd) socialdemokratisk välfärdsstat till en liberal sådan, och det är i ett sådant sammanhang som man använde kulturpolitiken för att uppnå sina syften.
2.4 All Our Futures
Utgångspunkten i rapporten All our Futures handlade i huvudsak om att definiera problemen som det brittiska utbildningsväsendet stod inför. Man diskuterar bland annat förändringen från ett äldre system där utbildningen gick ut på en förmodan där den industriella produktionen upptog den större delen av arbetskraften och skulle bestå av kroppsarbetare. En mindre andel av arbetskraften bestod sedan av högutbildade tjänstemän. I den nya tiden höll det
förhållandet på att vändas upp och ner på.
2.4.1 Kreativitetsbegreppet
Rapporten lägger hela kapitel två på att diskutera det kreativitetsbegrepp som man kommer att utgå ifrån när det kommer till policybeslut (1999, 29-43). Det finns, hävdade man, en elitistisk kreativitetssyn, som ytterst bygger på en idé om det romantiska geniet, som gör konst av ren inspiration. Det finns också ett sektorsbaserat kreativitetsbegrepp. Det betyder att vissa sektorer pekas ut av politiken som kreativa och därför kräver särskilda satsningar. Här ser man en beskrivning av den konstbegreppsliga kultursynen, där det handlar om att bygga ett
kulturellt system, en självreproducerande ekonomi i ekonomin. Det finns också, säger
rapporten, att det finns ett demokratiskt kreativitetsbegrepp där man letar efter det inneboende i den enskilda individen, så att varje människa kan bygga upp sin värdighet utifrån sina egna förmågor, och inte de förmågor som andra förutsätter av en.
2.4.2 Kulturbegreppet
Kapitel tre ägnar man till att diskutera kulturbegreppet (1999, 44–60); man beskriver olika definitioner, en elitdefinitionen och en sektordefinition, och det de kallade en social definition (1999, 44–47). De två första är i princip identiska med den man använder för att definiera kreativitet. Det finns också stora likheter med definitionen av det demokratiska
kreativitetsbegreppet. Men med kulturbegreppet så finns det en större ambition. Det är ett sätt att innefatta hela samhällets organisation i ett begrepp. Återigen så gör sig texten väldigt väl till det socialantropologiska kulturbegreppet, då det innefattar hela omfånget av mänsklig aktivitet i kulturbegreppet. Diskussionen om fin- kontra fulkultur är särskilt intressant, då den identifierar en sorts sanning i en sådan uppdelning, men hävdar att det finns en större
dialektisk relation mellan de två som är lätt att gå förlorad.
I rapportens anda så är det ju utbildningspolitiken som skulle genomsyra möjligheten till att skapa en konkurrenskraftig ekonomi och eftersom hela rapporten också riktade in sig på de kulturpolitiska ambitionerna så måste man se det som att även kulturpolitiken skulle underlägga sig ekonomin. Det är genom skolan, alltså genom kulturen som skapas genom skolan, som den enskilde ska lära sig att hantera de nya ekonomiska förutsättningarna (1999, 61). I den nya skolplanen som Blairregeringen lade fram förs en diskussion som handlar om interaktionen mellan olika begåvningar och hur de ofta korsfruktar varandra, till exempel hur musiker ofta är duktiga på matematik. Det handlade om att visa hur kreativitet inte bara handlar om att ”ha talang” eller ”vara kreativ”. Det handlar om ett sociologiskt resonemang som går ut på att demokratisera förmågan till kultur, i relation till det omdefinierade
kulturbegreppet, och låta många fler än tidigare få tillgång till en framgångsrik karriär.
2.4.3 Rationaliteter och det kulturella systemet
Vid en närmre granskning så finns det en genomgående instrumentell syn på hur
utbildningsväsendet ska forma kulturen. Det finns diskussioner om hur skolan ska bli en plats för kontakt med näringslivet och hur undervisning om till exempel datorkunskap ska locka till ett intresse för den typen av yrkesval i framtiden. Det finns undertoner av att de som kommer
att klara sig i den nya ekonomin är de som kommer att vinna på den nya politiken medan andra kommer hamna efteråt. Det leder till en subtil klasspolitik, där det inte längre handlar om att filtrera människor efter social status utan efter förmåga att anpassa sig till de nya förutsättningarna i ekonomin. Det innebar en inbyggd segregation i utbildningsväsendet där det handlade om att ge barn verktyg till att klara sig själva. Den som är en duktig pojke eller flicka ska förstå sin egen möjlighet till självförverkligande och genomföra ett sådant
livsprojekt, genom sin egen skicklighet. Det är inte i sig ett dåligt mål men när det på ett sådant sätt läggs centralt i arbetet ger det oss en tydlig förståelse av den sociala kapitalism som New Labour och Blairregeringen var ute efter. Genom nätverkande med näringsliv och civilsamhälle så ska skolan och resten av samhället byggas ihop till en symbiotisk enhet.
Det förs vissa humanistiska resonemang men dessa tar varken upp särskilt stor textmassa eller särskilt stort intresse från rapportförfattarna. Det sociologiska perspektivet är tydligare, det bygger på en spridning av möjligheter till alla i samhället, och att bygga en ekonomi där alla kan delta utifrån sina egna förutsättningar. Men det bygger i sig på det instrumentella
perspektivet där syftet blir något annat än produktion av god konst eller värdiga medborgare, utan att forma individer efter ett samhällssystem där individen är frånkopplad samhället och bara ska relatera till den egna ekonomiska situationen. När det kommer till Mangets kulturella system så är ambitionen, helt tydligt, att bryta ner det helt, i de termer som Mangset använder sig utav. Det ska inte finnas en ekonomi inom ekonomin som är kulturfältet, utan en
kulturarbetare ska också vara en del av den större samhällsgemenskapen, inte bortkopplad i sitt eget lilla fält.
I ett tal 2007 sa den brittiske premiärministern Tony Blair såhär i ett tal, en sorts revy över den kulturpolitik hans regering hade fört:
I mean that we have developed a particular model of government working with the cultural sector that is both immensely successful and distinctively British. That model is a mixed economy. It combines public funding with private enterprise, subsidy and the box office together. It is characterised by partnerships between the creative sectors and private sponsors. (Blair 2007)
I detta citat finns ytterligare spänningar, användningen av begreppet ”mixed economy”
(blandekonomi), till exempel, som används på ett sätt där staten och kapitalet båda bidrar till
ekonomin på olika sätt, till att staten och kapitalet samarbetar om att lägga fram ekonomiska ramverk för kulturpolitiken. Blair beskrev i samma tal, hur resten av Europa ägnar sig åt en strängare statlig finansiering, medan amerikanerna på det stora hela inte finansierar kultur alls via offentliga medel, och att den brittiska regeringen anlagt en gyllene medelväg, mellan privat och offentligt. Det är intressant för att det är ett medvetet brott, åtminstone retoriskt, med den förra konservativa regeringen men också med en äldre kultursyn, som varit rådande inom Labour, och i den europeiska kulturpolitiken i stort. Här, mer än någon annanstans, åtminstone när det kommer till materialet för den här undersökningen, beskriver en företrädare för New Labour de praktiskt kulturpolitiska konsekvenserna av den förda politiken. Det är en rosig bild som premiärminister Tony Blair ger av en pånyttfödd kulturnation, en där de humanistiska värderingarna återigen dominerar, och där det
sociologiskt sprids till hela befolkningen, genom till exempel slopade krav på inträdesavgift på museer. Vad han samtidigt beskriver är den politik hans regering fört, där det bygger på en blandning av offentliga insatser och privat produktion och konsumtion.
Skolan ska lära ut kreativt, vilket bygger på uppmuntran av individuella färdigheter, och en möjlighet från lärarkåren att identifiera dessa individuella förmågor (1999, 103-104). Vad det här innebär är att prestationsnivån för den individuella personen skulle att höjas. Den som anpassar sig till en sådan logik kommer att vinna och de som inte kan det kommer efter; det måste alltså finnas ett a-lag och ett b-lag. Vad som händer är alltså att man bygger in
segregationen i skolsystemet och gjorde jämlikheten omöjlig på en strukturell nivå. Det handlade alltså om att gömma en instrumentaliserad syn på utbildningsväsendet inom ett sociologiskt resonemang om allas lika värde. Det åttonde kapitlet handlar om hur skolor ska kunna skapa relationer utanför institutionens väggar, alltså hur man kan knyta samman näringslivet, föreningslivet och utbildningsväsendet till en symbiotisk enhet (1999, 138). Det verkar som att man är ute efter en liknande sorts relation som man förr hade, lite karikerat, till den lokala fabriken. Det ska vara möjligt att genom den sociala strukturen på lokalsamhället kunna gå från utbildning till jobb, genom att skapa sådana relationer inom ramen för
utbildningen. Återigen kommer en djupt instrumentell syn fram som den främsta
rationaliteten, begravd i en sociologisk argumentation. Samhället ska fungera som ett socialt nät som hänger ihop, och inte som separata delar som skräpar på marken.
3. Analys och tolkning av resultatet
3.1 Inledning: kulturpolitik eller något annat?
För den som har läst undersökningskapitlet i den här uppsatsen borde det, ur ett kulturpolitiskt perspektiv, komma en ganska uppenbar fråga: handlar det här verkligen om kulturpolitik?
Svaret är nej. Men också ja. Det här första avsnittet i kapitel tre kommer att utforska den dikotomin mellan vad som är kulturpolitik och vad som ser ut att vara kulturpolitik och om det som bara ser ut att vara kulturpolitik faktiskt kan vara kulturpolitik.
3.1.1 Kulturpolitikens rationaliteter
Per Mangset och Dorte Skot-Hansen har analyserat utvecklingen av kulturens roll i samhället och använder sig av olika modeller, som liknar varandra ganska mycket, och som handlar om att sätta in kulturpolitiken i ett större sammanhang. Skot-Hansen beskrev hur man
rationaliserat kulturpolitiken och fortsätter att göra det idag (Skot-Hansen 1999). Skot-Hansen beskrev en utvecklingsmodell där kulturpolitiken började med en humanistisk rationalitet, att det var på grund av en ursprunglig vilja från de ägande klasserna, adel, kyrka och kungahus, som ville använda konsten till att å ena sidan visa upp sina egna resurser men också att förädla människan. Den synen följde med in i borgerlighetens kultursyn på 1800-talet, men med den borgerliga klassen i fokus. Det bedrevs under 1800-talet ingen aktiv politik för att främja en sådan kultursyn men borgerligheten bar på en idé om konstens roll i samhällskroppen som gjorde att det inte riktigt behövdes. Under 1900-talet så växer idén fram att alla har rätt till kultur och därifrån växer en sociologisk kultursyn, där argumenten går från konstens eget värde i sig, för en specifik publik, till något som ska angå ett helt folk. Detta utgår från den nordiska utvecklingen inom ramen för välfärdsstaten. Hon kallade den tredje fasen
instrumentell. Den handlar om att använda kulturen till andra syften än för kulturen i sig. Det kan handla om att använda kulturen för att lyfta folkhälsan, att använda det som en ekonomisk motor i samhällsekonomin eller för att frambringa särskilda sociala förhållanden mellan människor. Det är mer än en kontinuerlig utveckling och samtliga rationaliteter kan existera samtidigt.
Mangsets kulturella system handlade om att beskriva det kulturkapitalistiska produktionssättet (Mangset 1992). Det bygger på relationen mellan kulturproduktion, distribution och
konsumtion. Det är genom dessa faser som man bygger upp en kultursektor som fungerar som en avskild enhet av samhället.
3.1.3 Explicit och implicit kulturpolitik
Ahearne använder sig av två begrepp som han kallar explicit och implicit kulturpolitik (Ahearne 2009). Det handlar om att förstå kulturpolitik som både något aktivt och något passivt. Den explicita kulturpolitiken är den politik som en regering väljer att kalla kulturpolitik. En implicit kulturpolitik bygger på den politik som har av intresse att forma samhällets utveckling och värderingar. Det kulturministern Chris Smith önskade sig var en renässans för, vad han såg som, en sorts förmodern samhällsmodell där konst och vetenskap delade roll i samhället i ett större omfång än det, enligt resonemanget, varit sedan 1800-talet.
(Heatherington 166).
3.1.3 Socialantropologi och instrumentalism
Eftersom den här undersökningen tar väldigt mycket av det som Heatherington skriver som en utgångspunkt för sitt existensberättigande så finns det ett intresse av att titta på hur
Heatherington skrev fram, och om han över huvud taget använde sig av, andra analysverktyg.
Det sker i ett referat av tidigare forskning, där både den ”uppenbara” instrumentalismen och nämner i förbifarten att kulturbegreppets flytande natur gör det svårt att greppa dess
rationaliteter (Heatherington 2014, 37). Han fördjupade sig inte ytterligare i dessa rationaliteter, eller i dess instrumentella form.
När det kommer till perspektivet som den här undersökningen har anlagt, så var det i
författarens tycke först inte det största värdet att anlägga Skot-Hanssens rationaliteter. Det är lätt att se varför Heatherington använde sig av det socialantropologiska kulturbegreppet, det riktar mer specifikt in problemen som uppstod med den beskrivna politiken inom en diskursiv ram, där kulturbegreppet konstituerar sig självt. Men om man anlägger nivån av ett
kapitalistiskt system så går det att utvinna ytterligare insikter i den förda politiken. Eftersom de flesta, om inte alla, kapitel i All Our Futures har en instrumentell dimension så måste man se det som att man underlät sig en kapitalistisk logik. Någon idémässigt socialdemokratisk tanke om blandekonomi försvann. Det som händer med en socialantropologisk syn på saken är att den försöker harmonisera den process som pågått och försöker göra en berättelse som går att förstå utifrån sin egen inre logik; men med hjälp av den instrumentella synen så ser vi också en annan berättelse, som också håller ihop, men som inte försöker harmonisera
historien utan ser det som en fortsatt utvecklingsprocess, där politiska val spelar roll.
Påståendet att den förda kulturpolitiken, genom sin socialantropologiska natur i sig, ger kanske en förklaring, men det ger en ingenting att arbeta med utifrån en kulturpolitisk
ambition.
3.2 Socialantropologi och estetik
Man brukar se det som att det estetiska fältet gjorde sig fritt i och med att Kant, enligt historieskrivningen, resonerade om förmågan för det tränade sinnet att uppleva
självändamålsenliga konstupplevelser som bara bestod i konsumtionen av det konstnärliga objektet och den skicklighet med vilken den var utförd (Heatherington 2014, 52). Det är en upplevelse som är individuell, men som genom det individuella omdömet skapar en objektiv smak. Det är ett resonemang som sedan fortsätter hos tänkare som Schiller, som kopplade l'art pour l'art till konstnärens autonomi och frihet (Heatherington 2014, 53). Som konstnär ställde man sig utanför samhällets organisation och därmed den moral som styr den rådande ordningen. Möjligheten till finansiering är sekundär för konstnären och den ska bara vara trogen sin konstnärliga integritet utan påverkan från den materiella världen.
Samtidigt så finns det perspektiv där man ser den brittiska ekonomin som historiskt konstruerad på ett sådant sätt att konstverket som produkt funnits sedan 1200-talet
(Heatherington 2014, 59); att Shakespeare i huvudsak arbetade på en kommersiell arena och att den brittiska staten inte hade något att göra med kulturproduktionen. Det är en logik som fortsatte i den brittiska politiken även om tanken om l'art pour l'art, som tidigare nämnt, har funnits sedan början av 1800-talet.
3.2.1 Formationen av en kategori
My Klockar Linder skrev i sin avhandling, utifrån ett svenskt perspektiv, om formationen av själva det kulturpolitiska begreppet (Klockar Linder 2014). Eftersom det brittiska Arts Council bildades redan 1945, under den period som den svenska debatten fortfarande inte startat om vad begreppet kulturpolitik innebär, så känns det kanske svårt att applicera utvecklingen på densamma. Men det går också att se hur den brittiska regeringen inte fick någon kulturminister förrän i mitten av 60-talet (Heatherington 2014, 101), om än under handelsdepartementet, vilket ligger rätt i tiden för en sådan begreppshistoria. Klockar Linder beskrev en utveckling där ”kulturpolitik” från början var ett sätt att differentiera den förda politiken från en realpolitik och som därmed skulle innebära en politik för nationell höghet (Klockar Linder 2014, 25). Det formulerades i början av 1900-talet, i de sammanhang
begreppet användes, som ett nationalistiskt projekt. Därifrån påbörjas debatten under 50- och 60-talet (Klockar Linder 2014, 54) vilket leder till de utredningar som under slutet av 60-talet
leder till den svenska kulturpolitiken i och med 1974 års kulturproposition. Det fanns alltså inget samlat grepp, åtminstone i Sverige, om vad kulturpolitiken består av förrän mitten av 70-talet.
Eftersom tanken om armlängds avstånd applicerades redan från början i och med det brittiska Arts Council så fanns antydan att det redan från början fanns en idé om rollen som Arts Council skulle spela. Det försvårar likheterna med den svenska utvecklingen, även om den svenska modellen i stort sett utgick från en politik som redan fanns tillämpad i de regionala och kommunala verksamheterna, och i huvudsak systematiserade redan existerande strukturer genom en statlig nivå av byråkratin. Sedan så bildades ju inget som liknade ett
kulturdepartement, Department for Cultural Heritage, i Storbritannien förrän i början på 90- talet under Blairs föregångare som premiärminister John Major (Heatherington 2014, 34). Det är givetvis svårt att jämföra själva debatten som fördes i två olika länder med hänsyn till kulturpolitikens formation men det går nog att säga att utvecklingen gick åt samma håll.
3.2.2 Kulturpolitik som socialantropologi
Före mitten av 1700-talet fanns ingenting som med dagens synsätt kan kallas kulturpolitik, eller proto-kulturpolitik, som förd av den brittiska staten. Det producerades på beställning, av individer, kyrka eller kungamakt i Storbritannien. Även om argumenten, av olika orsaker växte fram, för en sorts proto-l'art pour l'art, så bestod det huvudsakliga argumentet i att stötta tillverkningsindustrierna (Heatherington 2014, 71-72). Här går det att se kopplingen mellan de policyobjektiv som Blairregeringen satte upp för kulturpolitiken med den tidigare tradition av laissez-faire vid samma område. Men där laissez-faire var en utgångspunkt från vilken en kulturpolitik skulle komma att utvecklas så blev, för New Labour, samma
institutionella kulturpolitik ett problem att överkomma. Det beror på den idéströmning som var stark under 1990-talet där historien ”var slut” och en meningsskapande överbyggnad blev ointressant. Man hade därför som ambition att flytta kulturens position i överbyggnaden, till den ekonomiska produktionens bas, och där skulle det kunna tjäna till nya syften utifrån en individfokuserad ”social” kapitalism. Man skulle göra den implicita kulturpolitiken explicit.
3.3 Humanistisk psykologi och den sociale läsaren
John Fiske skrev under 80-talet boken Television Culture (Fiske 1987). Den behandlar den dåvarande tv-kulturen utifrån ett amerikanskt perspektiv. Den ger oss en möjlighet att se hur den humanistiska psykologin som utvecklades under 50- och 60-talet (Froh 2004) kom att gå
igen i det Fiske kallar den sociale läsaren och sedan i den nya kulturpolitiken. Det här
avsnittet kommer att börja med en beskrivning av den humanistiska psykologin och sedan gå vidare med att relatera den till John Fiskes resonemang om den sociale läsaren. Det fortsätter med att jämföra idén om den sociale läsaren med Adorno och Horkheimers resonemang om kulturindustrin.
En sådan tidslinje bygger på en utveckling mot en mer individualistisk syn på det egna jaget.
Hos Adorno och Horkheimer handlar det om en kollektivistisk syn på kulturproduktion och -konsumtion medan den humanistiska psykologin börjar resonera runt den personliga hälsan och dess koppling till en individuell vilja och agens. Det kopplas då ihop med Fiske och i längden Blairregeringen och deras sociala, individualistiska projekt.
3.3.1 Humanistisk psykologi
Humanistisk psykologi slog igenom som den tredje vågen av psykologi efter psykoanalysen och behaviorismen om de två första (Froh, 2004). Den bygger på en positiv människosyn, att människor vill bli bättre och söker att eftersträva sitt bästa själv. Man ansåg att psykologin hade varit duktig på att gräva i det svåra och det sjuka, men hade varit mindre framgångsrika i undersökandet av det positiva i människans möjligheter. Det mest spännande i Frohs artikel är beskrivningen av den humanistiska/positiva psykologin som en fråga om hur man släpper fram människans inre möjligheter till självförverkligande.
På webbplatsen hos Asociation of Humanistic Psychology (AHP) så beskrivs den humanistiska psykologin så här:
It’s impact can be understood in terms of three major areas: 1) It offered a new set of values for approaching an understanding of human nature and the human condition. 2) It offered an expanded horizon of methods of inquiry in the study of human behavior. 3) It offered a broader range of more effective methods in the professional practice of psychotherapy. (AHP)
Det ger oss ett par nycklar till den humanistiska psykologins självbild. Det säger oss att de presenterar något nytt, något vidare och något bättre än det som kom förut. Något intressant är att man beskriver den humanistiska psykologin som ett antal ”nya värderingar” för att förstå människans natur och tillstånd. Det måste alltså ske en brytning med äldre värderingar som styrt andra psykologiska inriktningar. AHP kallar i samma text sin syn på människan som i
sig självt god. Arbetet blir därför att lyfta fram denna sida inom varje individ och dess agens.
Man kan se Karin Johannissons böcker Den sårade divan (2015) och Melankoliska rum (2009) som utforskningar och omtolkningar av historiska fenomen och personer ur ett sådant perspektiv, och att lyfta fram det som historieskrivningen klassat som avvikande som uttryck för den egna agensen inom en rådande hegemoni. Den mentala ohälsa med vilka kvinnliga konstnärer under 1900-talet, till exempel, stämplades med tolkas istället som uttryck för en ovilja att spela efter samhällets sociala koder och regler, vilket stärker individens
handlingsutrymme inom stängda system. Det är ett tema som kommer återkomma.
3.3.2 Fiske och Den sociale läsaren
I sin analys av tv-mediet så utgår John Fiske från en semiotisk tolkning av text (Fiske 1987, 1). Det betyder att en text ses som ett nät av tecken som tillsammans skapar mening. Det teckennätet bygger en text som presenterar en härskande ideologi. Men eftersom det finns en instabilitet i sagda teckennät så finns det samtidigt också en möjlighet för oppositionella läsningar av texten, där det går att arrangera om teckennätet till en som förefaller passa en själv. Härifrån drar Fiske idén om en social läsare som i konsumtionen av tv-program använder sig av tecknens instabilitet för att konstituera sig själv som social läsare i
förhållande till texten, och medskapare till textens mening, istället för den passive konsument som Adorno och Horkheimer lyfter fram.
Den här undersökningen utgår i huvudsak från det femte kapitlet, Active Audiences (Fiske 1986, 62–83), som särskilt behandlar relationen mellan individen som medskapare av mening i förhållandet med det audivisuella teckennätet.
I det femte kapitlet så beskriver Fiske en undersökning där man låtit en blandad grupp se ett avsnitt av något populärt tv-program (Fiske 1987, 63). Efteråt skedde en diskussion. Vad man räknat med innan diskussionen är att det skulle ske tydliga skillnader efter klasslinjer. Det gör det också men de valde att tolka det annorlunda. Till exempel så utgår de från att en
ekonomistudent och en affärsman i mitten av sin karriär enligt klassmässiga linjer borde skilja sig i sin tolkning av texten, och drar den slutsatsen. Men Fiske nämner också att det finns en möjlighet att de delar klassmässiga intressen på grund av att de befinner sig inom samma karriärmässiga stege, om än på olika platser, och därmed kan dela grundläggande världsbild.
Fiske skriver om hur televisionen i dåtidens kontext arbetas in som en social faktor i hemmet
och där till exempel barn kan ha en oerhörd mängd reaktioner, från djup koncentration till slarvigt halvtittande, bara reagerande när en hör till exempel ett ljud som tyder på en vändning eller en intresseväckande utveckling (Fiske 1987, 73). Han menar att denna möjlighet till skiftande reaktioner på det audiovisuella objektet i hemmet är ett tecken på individens agens och möjlighet till konstituerandet av jaget, mot de kritiker som beskriver tv:ns funktion som förtryckare inom hemmets väggar. Han identifierar teven som en social mittpunkt i det moderna hemmet och att de exempel han ger gör att de sociala relationerna filtreras genom tevens ideologiska funktion som bärare av det utrymme som rymmer både överbyggnadens budskap och dess motstånd.
En annan central punkt för Fiske är att en text måste vara öppen för flera olika läsningar för att kunna vinna någon större popularitet och nå den masspublik som är tv-programmets uppdrag (Fiske 1987, 66). Den bekräftar genom sitt designade teckensystem den härskande ideologin men inuti den måste det finnas utrymme för individer utanför den härskande ideologins sfär att hitta punkter att identifiera sig med. Där den härskande ideologin till exempel är patriarkal så måste den samtidigt tillåta en möjlighet att arrangera om teckensystemet på ett sätt som, inom den patriarkala ideologin, tillåter kvinnor att göra motstånd och ta initiativet i tolkningen av texten. Det kan handla om att se de traditionellt kvinnliga dragen som till exempel smink som ett sätt för de kvinnliga karaktärerna, och därmed den kvinnliga publiken, att använda sig av de verktyg som de patriarkala strukturerna tillåter för att göra motstånd och kräva agens. En minoritetsgrupp kan, i sin representation, även i negativa roller, välja att tolka den negativa representationen som ett uppror mot
vithetens ideologi och de från en lägre socioekonomisk status kan se sig stärkta i sin självbild genom upprorsmässiga porträtt inom medelklassens ideologi. Genom att identifiera sådana sprickor i fasaden går det alltså att använda en text som går den härskande ideologins ärenden till att kräva den egna agensen och låta det komma till uttryck även i verkligheten.
3.3.3 Fiske, Frankfurtskolan och den humanistiska psykologin
Det som slår en när man läser Fiske bredvid Adorno och Horkheimer är hur de inte egentligen verkar argumentera mot varandra. Snarare så tog Fiske det systembygge tänkare som Adorno och Horkheimer konstruerat för att bygga vidare på det. Det handlar i huvudsak om ett skifte av perspektiv. Där Adorno och Horkheimer var pessimistiska så tog Fiske ett positivt
perspektiv på hur ett sådant systembygge fungerar. Där Adorno och Horkheimer tog ett helhetsgrepp på det de kallar kulturindustrin så vänder Fiske på det och lät oss titta på det
nedifrån, utifrån ett individperspektiv. Det är i den sprickan som skillnaderna blir som tydligast.
För Adorno och Horkheimer (1944, 138) dog den meningsskapande funktionen när kulturen börjar massproduceras enligt fabriksmodell. För Fiske (1987, 13) är det själva grunden för möjligheten till självförverkligande. Det är den massproducerade textens innehållslösa
karaktär, bara bekräftande den härskande ideologin, som tillåter de oppositionella läsningarna.
Där Adorno och Horkheimer ser ett självreproducerande men själlöst system ser Fiske själva själlösheten som förutsättningen för möjligheten till meningsskapande från textens läsare. Det Adorno och Horkheimer har att svara på ett sådant perspektiv är att det är självklart att den rådande ordningen tillåter oppositionella läsningar, eftersom dessa bekräftar den härskande ideologins intressen, och upprätthållandet av kapitalismens produktionsmekanismer (Adorno och Horkheimer 1944, 146). De möjliga kombinationerna av teckensystem blir därmed låsta, även för den rasifierade som identifierar sig med den mörkhyade terroristen så kvarstår det att den inom ramen för den härskande ideologin är en terrorist, och därmed förlorar man agensen att skapa den egna texten som Fiske påstod är så central. Därmed har den härskande ideologin byggt in motståndet i sitt eget system, vilket nullifierar den oppositionella diskursen eller läsningen av text.
För att föra diskussionen vidare till kopplingen mellan Fiske och den humanistiska
psykologin, som jag hävdar går in i varandra, så går de att se på utgångspunkterna för de båda resonemangen. Den humanistiska psykologin ville hitta den förlösande kraften till individuell agens. Fiske argumenterade att det är genom konsumtion av kultur, specifikt tv, som individen kan konstituera sin egen identitet, och därmed använda det som en förlösning av agensen. Det Fiske menade är att de verktyg han la fram ska användas till att vända potentiellt negativa positioner, där den egna identiteten i framställningen är negativ, till en möjlighet till positiva positioner för konstituerandet av den egna identiteten och en möjlighet till att utveckla den egna personen. På så sätt går det att se de två som sammanbundna. Det ligger också något i att använda konsumtionen som verktyg för den humanistiska psykologins mål som relaterar till ett samband med ett kapitalistiskt produktionssätt. Genom den sociale läsaren med dess självförverkligande ambitioner använder den sig av den humanistiska psykologins principer för att återskapa det kapitalistiska produktionssättet. Det ska nämnas att det, som AHP
uttrycker det via sin webbplats, att de har betydligt högre ambitioner, där människan ska sättas i kontakt med kultur, de sköna konsterna, vetenskap och det goda livet. Men som man kan se i
och med Fiske så går det att använda samma sorts resonemang till helt andra syften, än de som är höga och vackra, och bekräftar istället samma ytliga produktionstänkande som AHP verkar misstro.
3.4 New Public Management och den nya styrningen
I följande avsnitt kommer först det brittiska samhällets kulturpolitiska tradition att
undersökas, och se hur den ekonomiska politiken influerat hur man sett på sin uppgift inom statsapparaten i termer av kulturpolitiska ambitioner. Det kommer att ske en vidare överblick men i huvudsak kommer det att gälla perioden efter andra världskriget. Efter det kommer en genomgång av det fenomen som kallas New Public Management och dess konsekvenser.
3.4.1 Välfärdsstaten under efterkrigstiden
I en fotnot refererar Pierson till Ashton (1985) som hävdade att det i länder som Frankrike, och enligt Piersons resonemang, också i Sverige, fanns en djup förståelse för kopplingen mellan den ekonomiska politiken och den sociala reformagendan (Pierson 2006, 126). Det ledde i sin tur till att den franska och svenska välfärdsstaten fick en starkare grund att stå på och lättare kunde bli en del av en ny konsensuspolitik. I det franska fallet så berodde det också på att striden om reformagendan gick betydligt långsammare under mellankrigstiden som ett annat led i den styrka reformerna sedan fick när de väl genomfördes, till skillnad från i Storbritannien (Pierson 2006, 128–129). I det svenska fallet så handlade det om synen på den dåvarande situationen som en remi-situation och varken kapitalet eller den organiserade arbetarrörelsen hade det egentliga övertaget, vilket ledde till en politik som behöll den kapitalistiska grundstrukturens ekonomiska styrka för att sedan anpassa den efter
välfärdsstatens principer, och drog sig därför undan från de socialistiskt radikala förslagen om förstatligande av ekonomin. Argumentationen gick som så att det är bättre att sikta mot full sysselsättning än att staten ska slösa pengar på arbetslösa; från näringslivets perspektiv så ser man det som en möjlighet till vidare produktion och bättre möjligheter till vinst, om än på bekostnad av hög beskattning. Det byggde på hög tillväxt och full sysselsättning som gav varandra legitimitet (Pierson 2006, 126, 133). Det är så politiken såg ut från krigsslutet 1945 till mitten av 1970-talet. Då hade det från både höger och vänster växt fram en kritik mot vad man vid tiden såg som inbyggda inre motsättningar i den kapitalistiska välfärdsstaten (Pierson 2006, 143).
Dessa motsättningar bestod av en ny oförmåga att uppnå den balans som byggde
välfärdssystemet robust, mellan full sysselsättning, hög tillväxt, låg inflation och internationell handel (Pierson 2006, 146). För att återkoppla till välfärdsstrukturernas förankring i statsapparaten så går det att titta på den tillväxt som sker under dess storhetstid.
Där många länder, däribland USA, Frankrike och Kanada, hade en tillväxt av BNP på mellan fyra och sex procent under 40-, 50- och 60-talet, så låg den brittiska tillväxten på mellan två och tre. Den sjönk sedan till bara en halv procent under 70-talet. Det går alltså att läsa det som att den grunda förankringen av välfärdsstrukturerna i den brittiska statsapparaten och den brittiska tillväxten som sammankopplade (Pierson 2006, 134). Det går kanske inte att bevisa någon kausalitet utan en djupare förståelse av dessa processer men korrelationen sitter där.
Tanken från kritikerna var att detta skulle resultera i ett oregerligt system där behovet av begränsningar av en ytterligare expansion av välfärdsstaten inte gick att genomdriva i avancerade välfärdsländer, och i längden skulle det leda till ett växande missnöje mot den politiska klassen och en motvilja mot den höga beskattningen som välfärdsstaten är i behov av (Pierson 2006, 151). Vad som skulle komma, snarare än den nya högerns vilja att montera ner välfärdsstaten, var att kalibrera om dess funktioner (Pierson 2006, 171).
3.4.2 Det mätbaras renässans och New Public Management
Den viktigaste kritiken som den nya högern förde fram mot välfärdsstaten i relation till min undersökning handlar om att staten, genom sin monopolistiska karaktär, blev en slarvig leverantör av välfärdstjänster. Det leder, enligt resonemanget, till att statsapparaten blir ett värde i sig självt, det växer därför till det oregerliga omfång som beskrevs i slutet på förra avdelningen, och en bristande kvalitet. Den yttersta, närmast filosofiska, slutsatsen som drogs utifrån detta är att individen förlorar frihet när den tvingas in i det tungrodda
välfärdskomplexet. Sättet man löste det på är genom att införa marknadsmekanismer i distributionen av välfärd (Pierson 2006, 179–180). Det byggde på två idéer: 1) att det är viktigt att decentralisera makten över välfärdsdistributionen till individen; och 2) att det är genom en fri marknad som denna decentralisering ska ske (Pierson 2006, 185). Sättet som det tog uttryck är tydligast i det som kallas New Public Management. Det var en ny konsensus, jämfört med den gamla socialdemokratiska konsensuspolitiken, som byggde på de nyss beskrivna värderingarna. Det reformarbete som kom att ske handlade om att införa dessa marknadsmekanismer i den offentliga välfärden, ett ökat fokus på resultat och mätbarhet, och möjligheten att checka resultaten mot förutbestämda mål (Pierson 2006, 185). Samma
marknadstänk applicerades också på det offentliga upprätthållandet av inkomst, genom socialförsäkringssystem och arbetslöshetsstöd, genom att göra upp med den äldre
medborgarmässiga tanken och istället tvinga den arbetslöse att utföra arbete för detta stöd (man kommer snabbt att tänka på den utskällda Fas 3-reformen i Sverige) och att göra det svårare för individer att få tillgång till socialförsäkringar (Pierson 2006, 187). Piersen
beskriver det som att staten ska gå från en passiv roll, som enbart distributör av välfärd, till en aktiv stat, som ska rikta in sig på att ge människor större möjlighet att delta i ekonomin.
Pierson poängterar två centrala punkter i New Labours policyutveckling: välfärdsstaten i en globaliserad ekonomi och finansiella institutioner har som uppgift att i ta tag i den sociala inklusionen av varje medborgare; och att man började räkna medborgarna som flexibla och skickliga arbetare (”skilled labourers”). Globaliseringen kräver att staten ska fokusera allt mer på konkurrenskraft för att säkra tillväxten. (Pierson 2006, 184) Man är inte, som den nya högern, fientligt inställda till statsapparaten i sig själv men den ska tillgängliggöra, inte distribuera välfärd (Pierson 2006, 185).
Filosofen Jonna Bornemark (Bornemark 2018, 30–33) gör i Det omätbaras renässans en kortare beskrivning av NPM, visserligen ur ett svenskt perspektiv, och med ett fokus på det svenska 00-talet. Men hon ger också vissa detaljer som Pierson antyder men inte riktigt utvecklar, i sitt större resonemang. Det ger en något mer nyanserad bild av det hela. Hon påpekar att det inte bara handlar om privatisering, marknadisering och decentralisering, utan att det byggdes upp ett avancerat system av byråkrati för att hålla koll på de politiska krav och målsättningar som den nya välfärden ska sätta upp som riktlinjer. Det blir alltså en
styrmekanism för marknadsmekanismen, där det handlar om att hitta en tillräcklig lägstanivå, istället för de resurstillskott som man hade förespråkat, där det hela tiden pågår en förhandling mellan vad som är effektivt och vad som fungerar för verksamheten. Det är ett tema som kommer att återkomma när vi kommer till både nästa avsnitt och det kommande
avslutningskapitlet.
3.4.3 Den nya styrningen
För att se vilken roll den nya välfärdsstaten tog på sig i princip under 1990-talet, ideologiskt övertygat eller ej, så utgår undersökningen alltså utifrån beskrivningen av välfärdsstatens utveckling efter andra världskriget och rekalibreringen mot New Public Management som styrmetod för den offentliga sektorn. Uppnådde förändringarna, även om det inte var den tillbakarullning av välfärdsstaten som den nya högern på 70-talet hoppades på, de frihetliga ambitioner som var dess uppgift? Det korta svaret är: nej, det gjorde de inte. Det som
uppnåddes var möjligtvis de policymålsättningar som politikerna satte upp, men det leder inte per definition till att de nått upp till de filosofiska ambitioner som man hade lagt framför sig.
Om man ska framställa det så enkelt som möjligt så är det talande om att New Labour ville uppnå en aktiv stat i förhållande till den föregående passiva staten. Den passiva staten måste förhålla sig neutral till den som söker dess välfärdsfunktioner. Det var visserligen en viktig kritik av den passiva staten från de flesta håll sedan 70-talet. Men vad betyder det att staten är passiv? Den håller sig borta från ett dömande av individen när individen söker statens hjälp;
utifrån ett medborgarperspektiv så bör det vara en helt rimlig inställning med en allmän välfärd, även från ett mer eller mindre konservativt håll: som medborgare har du rättighet till följande tjänster av staten. Men när den politiska viljan går ut på att eftersträva skicklig och konkurrenskraftig arbetskraft på en internationell, globaliserad arena så blir den aktiva staten begripligare. För att kunna upprätthålla välfärden så måste man ha människor i arbete, och sättet man får människor i arbete är att föra en politik som uppmuntrar arbete, vilket leder till sämre socialförsäkringar. För att välfärden sedan ska uppnå rätt grad av skicklighet som krävs för att upprätthålla det marknadsmässiga systemet kräver det en byråkrati som kan möta kraven på det mätandet.
Det som händer är att de som är utanför samhället förmodligen fortsätter vara utanför
samhället. Pierson nämner att de ökningar i ojämlikhet som skedde under New Labour skedde inom de 15 rikaste procenten, de blev alltså rikare, och de femton fattigaste procenten, de fattigaste blev alltså fattigare (Pierson 2006, 189). När staten blev aktiv så den valde den aktivt ut de människor som kommer att tjäna dess syften bäst och lyfta dem till centrala positioner, om det är inom byråkrati och förvaltning, inom näringslivet som entreprenörer eller som deltagare i den internationella finanssektorn. Man överger alltså den modell som välfärdsstaten byggdes på, i kompromissen mellan socialdemokratiska välfärdsambitioner och näringslivets behov av tillväxt genom produktion. Det betyder också att den passiva staten, när den fungerar som en anonym välfärdsdistributör, och därmed är mindre intresserad av det individuella livsödet, blir en bättre katalysator för arbete, välfärd och tillväxt. Det är den så kallade passiva staten som har en större möjlighet att genom sin anonyma karaktär ge människor verktygen att faktiskt, för att återkomma till den luftiga retoriken, öka den individuella friheten.
En ytterligare aspekt av det system som NPM leder till är en förankring av klassrelationer, om än i nya termer, där vinnarna tar allt och resten får smulorna som är kvar. Det handlar bara
inte om en välbärgad överklass med slott och monokel kontra någon vildsint arbetarklass. Det handlar, till exempel, om tech-företag från Silicon Valley, som kräver att de anställda ska kunna vara flexibla och arbeta i projektbaserade cykler och där det passar företagsmodellerna och den produkt som framställs. Mot dem står kanske den överarbetade, underbetalda
sjuksköterskan, som måste arbeta efter samma principer, i välfärden, eftersom ett beslut har fattats om att det är dessa principer som ska styra verksamheten. För att återkoppla till New Labour så var det alltså den politik som den nya regeringen 1997 väljer att föra. Det kanske var den enda politiken de kunde föra, utifrån tidsandan.
4. Avslutning
I avslutningskapitlet kommer det först att föras ett resonemang som ska binda ihop alla de separata delar som undersökningen består av, och göras en sorts kronologi för den idémässiga utvecklingen som ledde fram till den kulturpolitik som Blairregeringen kom att föra. Det som sker här är att svara på den ena frågan som ställdes i början av undersökningen, nämligen hur samhällsutvecklingen gick för att leda till den kulturpolitik som Blairregeringen förde. I det andra avsnittet kommer det att ske en analys av vad den förda politiken, utifrån de delar som undersökningen har tittat på, borde leda till, utifrån de ideologiska förutsättningarna.
Det finns såklart stora begränsningar för hur en sådan här undersökning kan se ut, och urvalet beror i stort sett på mina egna intressen. Att göra arbetet som krävs för att göra en ens i närheten av heltäckande bild är fullständigt utanför undersökningens omfång. Det skulle krävas ett betydligt större grepp på den politiska utvecklingen, på senmodernitetens utveckling och postmodernitetens framväxt under andra halvan av 1900-talet, det skulle krävas ett större grepp om filosofi, psykologi, ja själva kulturpolitikens utveckling, och hela det humanistiska studiefältet. Det är, återigen, fullständigt utanför det omfång som den här undersökningen har möjlighet att anlägga. Den framställning som här sker är däremot en liten skärva av berättelsen om senkapitalismen och dess kulturpolitiska konsekvenser.
4.1.1 Vad har allt detta med kulturpolitik att göra?
Den här undersökningen har utifrån premissen om en svängning i kulturpolitiken under den regering Tony Blairs New Labour formade efter valsegern 1997 tittat på tre stora områden för att försöka hitta ingångar till den förda politiken. De består av: 1) Utvecklingen av ett
kulturbegrepp, ett försök att ringa in hur begreppet kultur har använts historiskt och i modern tid; 2) den humanistiska psykologin och vad John Fiske kallar en social läsare, i vilka
självförverkligande tar stor plats, och jämför sedan det med Adorno och Horkheimers beskrivning av vad de kallar kulturindustrin; 3) välfärdsstatens utveckling, särskilt i
Storbritannien men med en enklare överblick över Europa och USA, och en analys av det som kallas New Public Management, det nya sättet att styra den offentliga sektorn.
Det finns en viss kronologi som behöver etableras. För undersökningens syften så börjar den på 1950- och 60-talet, med den humanistiska psykologins utveckling, i reaktion både mot en psykoanalytisk tradition och också den behavioristiska traditionen (Forh, 2004). Där handlar det om att individen ska leta efter det som förhöjer det egna livet och de glädjeämnen som
