Den privata sfären

Sammanfattningsvis uttrycker lagen att män och kvinnor är jämställda i den offentliga sfären. Med lagstiftning av dessa artiklar i den nya konstitutionen kan man påstå att, vad gäller den offentliga sfären, uppfyller Tunisien kriterierna som nämns i Macbride och Mazurs teori (1995) om ”Policypåverkan” och ”Policyaccess”. Detta beror på att dessa artiklar är ett tecken på att staten har skapat policies i form av lagtexter som främjar jämställdhet och kvinnors rättigheter samt att dessa artiklar ingår i en reform i vilken kvinnomobilisering spelade en avgörande roll.

5.2 Den privata sfären

I detta avsnitt analyseras utvalda lagtexter från CSP och CP. Dessa texter reglerar i princip genusrelationer i den privata sfären. Till skillnad från konstitutionen, förnyades inte dessa texter efter revolutionen 2011. Alla texter som analyseras under detta avsnitt är således att räkna som en top-down reform då dessa lagstiftades på antigen Bourguibas eller Ben Alis initiativ (Megahed & Lack, 2011; Charrad, 2016; Borg, 2017). Förutom detta, används jurisprudensen för att få en bättre förståelse för hur dessa lagar appliceras i samhället. Utifrån analysen av dessa texter har jag kommit fram till tre centrala frame :

I. Män och kvinnor som jämställa med lika rättigheter och skyldigheter

II. Män och kvinnor som komplementära med olika rättigheter och skyldigheter III. Kvinnans rätt till sin kropp

Frame I : Jämställda med lika rättigheter och skyldigheter

Bland de viktigaste reformer som implementerades inom den privata sfären efter självständigheten 1956 i samband med lagstiftningen av CSP är polygamiförbudet (Arfaoui, 2007). Det intressanta med polygamiförbudet i Tunisien är att det inte gör någon distinktion mellan män och kvinnor, trots att polygamin förknippas med män i muslimska samhällen då det, enligt sharia, är tillåtet för män att skaffa sig mer än en fru (Koranen, sura 4, vers 4). Enligt CSP straffas den som är gift, oavsett man eller kvinna, om han / hon engagerar sig i nytt äktenskap innan upplösningen av det

23

föregående (CSP, 2018, s. 7). Polygamiförbudet i Tunisien legitimeras med hjälp av ett antal liberala tolkningar från lärda personer inom islamiska rätten som hävdar att polygamin egentligen inte är tillåtet inom islam (Ben Mahmoud & Dawla, 2015). Dessutom, är anledningen till implementeringen av denna lag, enligt tunisiska juristerna Ben Mahmoud och Dawla (2015), att polygamin inte ansågs tillhöra det tunisiska arvet och att samhället i sig inte var för denna princip. I detta sammanhang kan man påstå att män och kvinnors betraktas som jämlika inför lagen vad gäller polygamin och har samma skyldigheter och rättigheter; både män och kvinnor har en skyldighet att respektera äktenskapet på samma sätt.

Frame II : Komplementära med olika rättigheter och skyldigheter

Komplementaritet mellan könen är rotad inom den muslimska kulturen och syftar på att män och kvinnor har olika roller inom familjen. Konceptet syftar egentligen inte på att män nödvändigtvis har mer rättigheter än kvinnor eller tvärtom men snarare att de har olika rättigheter och skyldigheter som kompletterar varandra (Tønnessen, 2013). I denna frame har jag analyserat texter från CSP som antyder att män och kvinnor är komplementära i den privata sfären. Inramningen delas till olika under-frame, i vilka olika perspektiv relaterade till komplementaritet inom familjerelationer analyseras.

• Under-frame 1 : Mannen är ”the breadwinner” och därmed familjens överhuvud

Artikel 23 uttrycker ett konkret antagande om att maken har ett större ansvar än hustrun i familjen; mannen beskrivs som familjens chef och överhuvud.

“Artikel 23: […] Båda makarna måste uppfylla sina äktenskapliga plikter enligt ”seder och bruk”. De (makarna) samarbetar i uppträdandet av familjeaffärer och god uppfostran av barnen […] Maken, som familjens överhuvud, måste säkerställa sin hustrus och barns behov inom ramen av hans och deras förmåga och tillgångar.Hustrun måste bidra till att betala familjens kostnader om hon har egendom.” (CSP, 2018, s. 9, min översättning).

Medan försörjningen av familjen anses vara ett krav för mannen, tycks det som att kvinnans försörjningsinsatser bara ses som en extra hjälp. Detta kan tolkas som att lagen uttrycker att mannen givetvis måste skaffa ett jobb och en inkomst medan det är ett fritt val för hustrun. Av den orsaken sätts kravet på kvinnan att hjälpa till endast om hon har en inkomst. Vidare, uttrycker

24

lagen ett krav på mannen att säkerställa sin frus finansiella behov. Lagen specificerar inte om detta endast gäller om hustrun inte har en fast inkomst, vilket kan tolkas som att mannen är skyldig att försörja sin fru oavsett om hon jobbar eller inte. Utifrån denna artikel kan man påstå att lagen skildrar mannen som ”the breadwinner” i familjen och den som har det största finansiella ansvaret, i egenskap av familjens överhuvud. I enlighet med ”seder och bruk”, som det uttrycks i texten, ges mannen det största ansvaret över sin familj och speciellt de kvinnliga familjemedlemmarna eftersom kvinnor, alltefter traditionen, ofta är beroende av det manliga skyddet. Denna tolkning förstärks än mer av artikel 46 i CSP som gör en distinktion mellan barnen beroende av kön vad gäller rätten till försörjning:

”Försörjning av barnen fortsätter tills de har nått myndighetsåldern eller utöver det till slutet av sina studier, förutsatt att de inte överskrider tjugofem år. Dottern fortsätter att ha rätt till underhåll om hon inte får inkomst eller om hon inte har rätt till underhåll av sin make [...]” (CSP, 2018, s. 13, min översättning).

Denna artikel utgör ett konkret antagande om att kvinnor ofta är beroende av den manliga försörjningen för att klara sig. Efter studierna förväntas ”sonen” att klara sig medan ”dottern” fortsätter att vara beroende av sin familj tills hon har skaffat jobb (även om hon har fyllt tjugofem) eller om hennes äktenskap har trätt i kraft, då försörjningsansvaret flyttas från hennes fader till hennes make. Även om detta kan tolkas som att lagen ger ett privilegium till kvinnor, framstår detta som ett antagande om att män är ”kvinnors beskyddare”.

Mannens position som familjens överhud begränsas inte bara till försörjningsansvaret. Trots att artikel 23 (se ovan) pekar på att båda föräldrarna måste samarbeta i uppfostran av barnen, ges förmyndarskapet för barnen i första hand till pappan.

”Artikel 8 : Den legitima förmyndaren är en agnat(släktning för den manliga sidan) och den måste vara förnuftig, av det maskulina könet och myndig. Förmyndaren för en minderårig är nödvändigtvis sin fader […]” (Svenska akademins ordböcker, agnat; CSP, 2018, s. 5, min översättning).

”Artikel 154 : Den legitima förmyndaren för den minderårige (barnet) är sin pappa eller sin mamma om pappan avled […]” (CSP, 2018, s. 31, min översättning).

25

Enligt familjerätten är den legitima förmyndaren i princip en manlig släktning. Lagen här uttrycker ett konkret antagande om att ansvaret för den minderårige måste i första hand ges till en man och delvis exkluderat kvinnan då en kvinna endast kan vara den legitima förmyndaren för sina barn vid faderns bortgång. Detta kan tolkas som att lagen indirekt uttrycker att män är mer ansvarsfulla än kvinnor. Medan den legitima förmyndarollen ges till fadern, erhåller mamman vårdnadsrätten, då detta anses som hennes naturliga uppgift. Enligt både CSP och jurisprudensen går vårdnadsrätten automtisk till modern om äktenskapet avslutas (CSP, 2018, s. 144).

”Jurisprudensen nummer 36815 […]: Mamman är den som har mest rätt till vårdnad av barnen […] eftersom hon är mer kunnig och har mer förmåga vad gäller uppfostran av barnen samt hon har mer tålamod i detta sammanhang än mannen […] Utöver detta har hon den tiden, välviljan och vänligheten som barnen inte kan hitta någon annan stans.” (Ben Mahmoud & Dawla, 2015, ss. 244– 245, min översättning).

Lagen förknippar här vårdnadsrätten med modern med hänsyn till att hon har större förmåga att uppfostra barnen. Man kan påstå att lagen här uttrycker en essentialistisk syn på könsroller i familjen (Whitehead, 2002); medan pappan är ”the breadwinner” tar mamman hand om barnen då hon är mer lämpad för omsorg och har mer tålamod än mannen. Denna bild förstärks ytterligare av en annan jurisprudenstext som uttrycker att det ingår i moderns uppgifter att tillgodose ”det vårdande barnets behov”, på samma sätt som pappan är skyldig att försörja barnet. Med behov menas allt från tvätt, matlagning och städ alltefter ”seder och bruk” (Jurisprudensen civilrätt nummer 21743, 2003, se Ben Mahmoud & Dawla, 2015, s. 289, min översättning; CSP, 2018, s. 16).

• Under-frame 2: Mannens position och makt beror på hur han uppfyller sina skyldigheter Mannens position som familjens överhuvud härstammar i princip från som det uttrycks i ”landets seder och bruk” samt de islamistiska traditionerna (Ben Mahmoud & Dawla, 2015), som i stort sett bygger på komplementaritet. Inom både lagen och traditionen ges vissa privilegium till mannen i utbyte mot att han uppfyller det finansiella kravet. Å andra sidan ska kvinnan, enligt lagen, ha rätt till försörjningen mot att hon fullgör ett antal plikter. Dessa syns tydligt inom ett antal områden i familjerätten bland annat inom äktenskapet och arvsrätten.

26 o Inom äktenskapet

Inom islam regleras äktenskapet av ett antal regler som betraktas som nödvändiga för att äktenskapet ska anses vara giltigt och på korrekt basis. En av dessa regler är brudpriset Al-Mahr. Brudpriset är en gåva som maken måste ge till sin fru innan äktenskapet (Ben Mahmoud & Dawla, 2015). Inom islam är Al-Mahr en förutsättning för att äktenskapet ska träda i kraft, därför uttrycker CSP att den är ett krav för äktenskapets giltighet (Ibid). Enligt lagen kan brudpriset vara en symbolisk summa som anges i äktenskapskontraktet för att äktenskapet ska anses vara legitimt enligt sharia (Ibid):

”Artikel 3: […] Fastställandet av ett brudpris krävs för äktenskapets giltighet (CSP, s. 5, min översättning).

”Artikel 13: Mannen kan inte, om han inte har betalat Al-Mahr, tvinga hustrun att konsumera äktenskapet […]” (CSP, 2018, s. 7, min översättning).

I enlighet med både sharia och lagen skall mannen betala en summa till bruden innan konsumtionen av äktenskapet. En del jurister hävdar att brudpriset enligt lagen är ett tecken på mannens förmåga att ta ansvar (Ben Mahmoud & Dawla, 2015). Dessutom, är användning av ordet ”att tvinga” i artikel 13 (se ovan) i CSP ett konkret antagande om att mannen har rätt till att kräva äktenskapets konsumtion av sin fru om han har betalat brudpriset. I och med artikel 38 i CSP, som menar att mannen måste börja försörja sin fru i samband med äktenskapets konsumtion (CSP, 2018, s. 12), förknippas det finansiella ansvaret med andra ord med samlag. Medan mannen är skyldig att försörja sin fru, förväntas kvinnan att ge tillbaka tjänsten genom ”konsumtionen av äktenskapet”. Denna tolkningen stöds därutöver av jurisprudensen som uttrycker att maken inte är skyldig att försörja sin fru om hon visar motvilja mot att konsumera äktenskapet eller bo med honom (Ben Mahmoud & Dawla, 2015, s. 197). Detta bekräftas vidare av följande :

”Jurisprudensen nummer 66546[...]: […] Hustrun måste leva med sin make i det boende han väljer med hänsyn till hans sysselsättning eftersom det är han som är familjens överhuvud […] Hustruns vägran att sammanleva med sin make betraktas som ett brott mot sina plikter gentemot sin make.” (Ben Mahmoud & Dawla, 2015, s. 112, min översättning).

Dessutom har mannen en exklusiv rätt att välja det boende som passar hans yrke. Detta legitimeras med det finansiella kravet som ligger på honom.

27

En ytterligare lag inom äktenskapet i familjerätten som härstammar från sharia är ”väntetiden Al-Idda”. Al-Idda är en bestämd period (mellan tre och fyra månader) som påbörjas direkt efter skilsmässa eller makens bortfall, under vilken hustrun får ej förlova eller gifta sig (CSP, 2018, s. 9–12). Det gäller däremot ej för mannen. Al-Idda legitimeras, både inom lagen och sharia, med ”släktenskapsskydd”. Med andra ord är väntetiden en verifikationsperiod för graviditet. Alltså kan man påstå att på grund av sin biologiska natur (Lykke, 2009, se Görannson, 2016) måste en kvinna avstå från att påbörja ett nytt förhållande vid upplösning av ett föregående äktenskap. Enligt CSP måste mannen fortsätta att försörja sin föregående fru under väntetiden vid skilsmässan (CSP, 2018, s. 12). Alltså, kan man påstå att, i utbyte mot försörjning, är kvinnan skyldig att utföra väntetiden vid äktenskaps upplösning.

o Arvsrätten

I enlighet med sharia, uttrycker CSP:s arvsrelaterade artiklar på att en manlig arvtagare har rätt till dubbel så stor andel som en kvinnlig arvtagare ( Koranen, sura. 4, vers. 7–12; Bogis, 2014; CSP, 2018, ss. 19–26). Från ett juridiskt perspektiv legitimeras detta med innehållet av artikel 23 (se ovan) som framhåller att det är mannen som är familjens överhuvud och det är på honom som det största finansiella ansvaret ligger, vilket går hand i hand med komplementaritet. Detta kan tolkas som att lagen indirekt uttrycker att, eftersom kvinnan i princip försörjs av sin fader eller sin man i enlighet med ”seder och bruk”, är det rimligt att mannen får mer i arv än kvinnan så att han kan säkerställa sin familjs behov. Eftersom familjerätten i princip är baserad på sharia, och eftersom versen i koranen som reglerar arvsrätten inom islam är tydlig med att kvinnor skall ärva hälften så mycket som män (Koranen, sura. 4, vers. 7–12), anses en liberal tolkning av denna vers dessutom vara problematisk.

***

Sammanfattningsvis skildras män och kvinnor under denna frame på helt olika sätt och har varken samma rättigheter eller skyldigheter. Det kan tyckas att familjerätten utgår från en biologisk/funktionalistisk syn på genusnormer där män och kvinnor förknippas med motsatta egenskaper och roller som uttrycks i form av dikotomier och dualism (Whitehead, 2002; Taguchi, 2015). Lagen sätter vissa krav på mannen, såsom brudpriset, säkerställning av boende samt försörjning av sin fru under och efter äktenskapet, samtidigt som den sätter krav på kvinnan att ta

28

hand om hushållet, uppfostra barnen, inte visa motvilja mot sin make samt väntetiden efter skilsmässa eller makens bortgång. Mannen erhåller vissa privilegium i egenskap av familjens överhuvud, exempelvis arvsrätten, i utbyte mot att försörja sina kvinnliga familjemedlemmar. Ytterligare kan mannen inte kräva äktenskapets konsumtion och samboende med sin fru om han inte helt uppfyller det finansiella kravet. Alltså är en bra man, enligt detta, en som har ett jobb med inkomst, som försörjer sin hustru och sina barn samt säkerställer ett boende för dem. Däremot, behöver en bra kvinna nödvändigtvis inte ha ett yrke. En bra kvinna är den som hjälper till om hon har en inkomst samt som inte visar motvilja till samlag eller lämnar sin mans boende. Allt detta legitimeras av ”seder och bruk” som nämns i artikel 23 i CSP (se ovan).

Frame III : Kvinnans rätt till sin kropp

Inom den islamiska ramen är abort inte tillåtet ens under den första perioden av graviditeten (Al- fatawa al jami’ah, islam.se). Det enda undantaget för abort enligt sharia är när graviditet utgör en fara för moderns liv (Ibid). Trots islams strikta förbud, legaliserade Tunisien abort redan 1973 (Arfaoui, 2007). Enligt artikel 214 i CP, är det lagligt att avbryta graviditet om det sker inom de första tre månaderna och om aborten äger rum i ett medicinskt etablissemang (CP, 2018, ss. 76– 77). Efter de tre första månaderna är det lagligt med abort enbart om graviditeten utgör en fara för moderns liv och därmed krävs en medicinsk rapport för att genomföra aborten (Ibid). Mot bakgrund av detta kan man påstå att kvinnor ges, till viss utsträckning, frihet att genomföra en säker och laglig abort och utrymme att bestämma själva över sina kroppar.

***

Till skillnad från lagen i den offentliga sfären, skildras män och kvinnor enligt lagen om de flesta områden i den privata sfären som komplementära med olika rättigheter och skyldigheter. Mannen skildras som ”the breadwinner” och familjens överhuvud medan kvinnan är ”the housekeeper”. Därför tilldelas mannen högre status än kvinnan och ett antal privilegier. Dock är mannens överposition i familjen inte obetingad; mannen förväntas att uppfylla försörjningskravet för att bibehålla makten över sina kvinnliga familjemedlemmar. På samma sätt förväntas kvinnan att uppfylla ett antal krav mot rätten till försörjning. Man kan konstatera att bilden av genusrelationer i familjen bygger på distinkta dikotomier och dualism som härstammar från en essentialistisk och funktionalistisk syn på genusroller (Whitehead, 2002; Taguchi, 2014). En bra man enligt dessa

29

texter består av en man som är ansvarsfull och som nödvändigtvis tjänar pengar för att försörja sina familjemedlemmar, speciellt kvinnor som är ”beroende” av honom. Emellertid är en bra kvinna omtänksam, uppfostrar barnen och tar hand om hushållet, i enlighet med ”seder och bruk”, men har möjlighet till att jobba utanför hemmet och kan därmed hjälpa mannen med det finansiella ansvaret. Detta betyder dock inte att kvinnan får samma privilegium som mannen. Denna funktionalistiska syn på genusrelationer skapar en maktobalans mellan makarna i familjen med en betydlig favorisering av mannen (Ibid). Hur lagen i den privata sfären förhåller sig till genusrelationer är i en stor utsträckning påverkad av islams normer som tycks ha spelat en avgörande roll i lagstiftningen av dessa texter (Ben Mahmoud & Dawla, 2015). Islam utgör i detta sammanhang ett hinder mot utvecklingen av genusnormer och jämställdhet i den privata sfären (Inglehart, 2003, se Kostenko, Kuzmichev & Ponarin, 2014, s. 4). Det enda området där män och kvinnor skildras som jämställda inom den privata sfären är polygamin, då den inte ansågs tillhöra ”landets seder och bruk” och en liberal tolkning av sharia i detta område inte ansågs vara problematisk (Charrad, 2016).

Till skillnaden från konstitutionen går familjerätten hand i hand i en stor utsträckning med komplementaritet. Det finns en betydlig skillnad mellan hur genusnormer uttrycks i konstitutionen och hur de formas inom familjerätten. Man kan påstå att denna skillnad grundas på distinktionen mellan den offentliga och privata sfären; staten i en viss utsträckning ser allt som är kopplat till familjen som privat och regleras i princip av ”landets seder och bruk” och av religionen, och ignorerar därmed bristen på jämställdhet i detta område (Okin 1991, se Mottier, 2004, ss. 279– 280). Man kan påstå att, genom familjerätten, legitimerar staten könsroller som består av mannen som ”the breadwinner” och kvinnan som ”the housekeeper”. Denna bild, enligt Philips (1991) och Okin (1991, se Mottier, 2004, ss. 279–280), är i stort sett den bakomliggande variabeln i bristen på jämställdhet i den privata sfären såsom den offentliga sfären. De menar att staten bör reglera maktobalansen mellan män och kvinnor i den privata sfären innan den offentliga för att nå jämställdhet (Ibid), vilket inte är fallet i Tunisien.

Artiklarna som studeras under detta avsnitt är ett exempel på en top-down reform vad gäller kvinnors rättigheter. Således är det svårt att påstå att Tunisien uppfyller kravet på ”Policyaccess” som nämns i Macbrides och Mazurs teori (1995) inom den privata sfären, då kvinnorörelsen inte haft möjligheter att påverka dessa lagstiftningar. Dock kan man påstå att Tunisien delvis uppfyller

30

kravet på ”policypåverkan” då staten lyckats genomföra en rad omstruktureringar och reformer som främjar kvinnors rättigheter, såsom aborträtten och polygamiförbudet (Ibid). Dock kvarstår en rad lagar som har sina rötter i ”landets seder och bruk” samt religionen, såsom väntetiden, brudpriset och ojämlik arvsrätt som från ett västerländskt perspektiv favoriserar den manliga dominansen och skapar en betydlig maktobalans i genusrelationer inom familjen. Detta kan tolkas som att staten saknar förmåga och kapacitet att kontinuerligt institutionalisera nya krav på jämställdhet när det gäller den privata sfären (Macbride & Mazur, 1995).

31 Tabell 1: Genusnormer i Tunisiens lagtexter

Sfär / Lagtexter

Frames / Under-frame Genusnormer /roller Legitimering /

Lösning

Process / policy

Offentliga sfären / konstitutionen

Män och kvinnor som jämställda med samma rättigheter och skyldigheter.

Män och kvinnor är lika värda inför lagen.

Lagen måste sträva efter att säkerställa medborgares likvärdighet oavsett kön. Bottom-up, (Kvinnors mobilisering) • Policy påverkan: (+) • Policy Access: (+) Kvinnors rätt till politisk

deltagande.

Män och kvinnor är lika kompetenta och lika värda.

Staten måste sträva efter ” parity” i den beslutfattande organ. Privata sfären

CSP / CP

Män och kvinnor som jämställda med samma rättigheter och skyldigheter.

Män och kvinnor är jämlike vad gäller polygami, både är lika skyldiga att respektera äktenskapet.

Liberal tolkning av Sharia.

Det kulturella arvet.

Top-down (Högsta manliga politiska ledare.) • Policy påverkan: (+) o • Policy access: (-)

Komplementära med olika rättigheter och

skyldigheter.

Mannen är the breadwinner och familjens överhud, att inneha lönearbete är ett krav. Kvinnan är the

housekeeper, att inneha lönearbeta är

ett val.

Han är självständig, ansvarsfull och barnens legitima förmyndare. Hon är beroende, omtänksam och barnens vårdnadshavare.

Han betalar brudpriset och försörjer kvinnan under väntetiden. Hon visar inte motvilja till samlag om hennes