För den som har en sjuk kropp blir situationen en annan än för de friska, kroppen blir mer närvarande. Här finns det flera olika exempel i vandringsberättelserna. Kroppen är ett tydligt tema för bland annat Leif, Shaeen och Daniel som på ett eller annat sätt har problem med sina fötter och ben. Smärtan i kroppen kan sägas vara en del av deras vardag på leden, något som integreras i de vanor som skapas över tid. Istället för att avbryta vandringen hittar de strategier, både praktiska och mentala för hur de ska kunna fortsätta gå (jfr Merleau-Ponty 1997:118, jfr Leder 1990:103, jfr Bengtsson 1993:84).
Längs leden finns en viss beredskap, kanske i särskilt svår terräng, det skriver Leif om. Nedfarten till Roncesvalles var svårmanövrerad på grund av alla småstenar som gjorde det svårt för fötterna att få bra grepp. I sex kilometer gick han från 1450 meter över havet till 950. Längs leden stod stolpar uppställda med jämna mellanrum. De hade en siffra och numret till SOS, 112.50
Att förbereda sig för det värsta kan ibland innebära små men viktiga förebyggande val. Men det är inte alltid att smärta och skada går att förutse. Den erfarne vandraren kan skatta sig lycklig över att ha testat vad som fungerat men för den oerfarne blir allt mer eller mindre ett test. De funktionsstrumpor som Katarina valde att ha på vandringen gav henne stora blåsor under fötterna. Det dröjde inte länge förrän blåsorna styrde kroppen till en felbelastning så att knäet började göra ont. Förra gången hon gick, 2007, klarade hon sig utan skoskav. Då hade hon på sig nylonstrumpor innanför ett par ullstrumpor. Hon funderade på om kroppstalk kanske kunde fungera, det hade hon hört skulle vara bra.51
Dagarnas vandringspass tar på kropparna men får vandrarna vila sig brukar energin komma tillbaka. Det skriver bland annat Philip om. Efter en natts sömn hade kroppen återhämtat sig oerhört bra. På kvällen kunde han vara helt slut för att vakna morgonen efter och vara i stort sätt återställd. Även pauserna gav förvånansvärd återhämtning. Fötternas undersidor och hälarna ömmade av trycket från varje steg som han tog, men efter en vilopaus och ett strumpbyte gick det bra att knata vidare. Vandringsstaven som han köpt hade varit till stor hjälp både uppför och nedför. Den hade han kommit att värdera högt under vandringen.52
När en person är frisk är kroppens yta och djup frånvarande för medvetandet eftersom de oproblematiskt kan vara i världen. Om detta tillstånd förändras med en skada upphävs frånvaron (Leder 1990:103). För den vandrare som inte vilar kan smärtan behöva dämpas för att vandraren ska orka vidare. Det är inte alltid lätt att hitta sitt lugn och ta pauser när man vill ta sig fram. Daniel beskriver svårigheterna med att nå ett bra vandringsläge och en bra rytm, det som han varit inställd på att ha innan han åkte till el Camino. Hans medvandrare Peter och John som var före honom ringde och berättade att de hade tagit in på ett pilgrimshotell med badkar och reserverat en säng till Daniel. Badet lockade men kroppen sviktade, redan hade han 50Från Leifs blogg 2013 51 Från Katarinas blogg 2013 52 Från Philips blogg 2013
gått längre än han tänkt den dagen. Det hade bara gått några dagar sedan han startade i Saint-Jean-Pied-de-Port men redan kändes det som de gått i en evighet.
För att dämpa smärtan som han fått i benen börjar Daniel äta starka värktabletter men lyckas ändå inte hålla samma tempo som Peter och John. På vägen missar han flera intressanta platser på grund av att han gick så snabbt. Efter många dagar på leden var John och Peter en dagsetapp före Daniel och det lockade att komma ifatt. Att övervinna sin smärta hade blivit till en vana under de dryga två veckor som han nu lagt bakom sig.
Tillslut tvingas Daniel inse att han är mycket dålig. Feberfrossan gör att han skakande drar på sig sovsäck och överkast på ett hotell där han får rum. Trots att han vaknade på natten med svullna knän, olidlig smärta och fortsatt frossa fanns tanken att värktabletterna skulle på honom på benen igen. På morgonen bestämmer han sig för att ta det hela på allvar och ringer 112, med en känsla av att vara dramatisk. En läkare konstaterar att han måste läggas in på sjukhus och en ambulans kommer efter en stund och hämtar honom. Att skavsår och överbelastning är något som kan bli farligt i längden är kanske inte vad var vandrare tänker på när de ger sig ut på el Camino. De flesta berättare beskriver besvären de får men få av dem verkar ha fått svåra skador. Daniel och Leif är de vandrare som fått allvarliga problem av sina vandringsskador.
Daniel blir tvungen att stanna i en vecka på sjukhuset på grund av farliga bakterier som spridits, blodförgiftning i fötterna och varfyllda knän. Nu börjar han inse vilken fara han utsatt sig för. När han till sist stod på Arlanda och såg sitt bagage närma sig på rullbandet fick han ett sms från Peter. Han och John hade nu nått Santiago de Compostela, det hade tagit dem 22 dagar. Vemodet infann sig.53
Upplevelsen av vandringen förändras över tid för dem flesta vandrarna när de fått rutiner och praktiken att gå har blivit en vardag. Då är det kanske särskilt smärtsamt för dem som i det skedet finner sig själva oförmögna att fortsätta som förut trots att det är många dagar kvar att gå innan de når slutdestinationen. Kroppen protesterar över den slitsamma hanteringen, även de som inte får problem med hälsan kan finna sin kropp i ett relativt utmattat tillstånd den sista biten. Men de är ännu förmögna att ta sig fram och de har samtidigt som de successivt slitit på kroppen också tränat sin uthållighet och sina muskler. Att inse att man är sjuk ligger inte alltid nära till hands när man är på sitt livs vandring (jfr Leder 1990:103, jfr Merleau-Ponty 1997:111).
För Leif kom smärtorna efter en vecka. Då fick han problem med skorna som gav honom skavsår på sidan av ena foten. Han beslutade sig för att köpa nya skor för att se om det skulle hjälpa, men efter nitton dagar började det kännas i kroppen, särskilt som de senaste tre varit tuffa i ett bergigt landskap. Nu hade den högra foten börjat krångla. Blåsor på fötterna var Leif van att få när han skulle gå in ett par nya skor, men på utsidan av foten hade ett sår utvecklats och trots att han hade pysslat om det växte det för var dag. Det började även rinna gul illaluktande vätska längs ena vaden men han hade inte några större problem att gå. Så den sista dagen gick han två dagsetapper, när målet var så nära var det svårt att låta bli det, skriver han. I Santiago de Compostela tog han först in på ett härbärge där han tänkte stanna tills resan skulle
53
fortsätta några dagar senare, till Barcelona. Men såret i benet gjorde att han fick tänka om. På Arlanda blev Leif hämtad och åkte hem för att vila sig innan han på morgonen skulle få skjuts till lasarettet. Där började ett nytt äventyr, berättar han. 51 dagar blev han liggande. Benet hade varit så fullt av var att huden hade spruckit. Efter 17 operationer kunde han äntligen börja träna på att gå igen.54
Kanske är det tanken på att behöva avbryta som gör att en del vandrare genomlider så mycket smärta. Det skulle kunna tolkas som att kroppens sjuka områden försätts i en slags frånvaro för att den levda kropp som vandraren är har accepterat meningen med vandringen och gjort den till det viktiga i livet på leden (jfr Leder 1990:103, jfr Merleau-Ponty 1997:111).
54
4. Vandrarnas möten
Berättelserna om vandringen på Camino Français innehåller en rad olika narrativa element. Vandringen innebär mycket för dem som går, berättelserna tar inte bara upp mötet med den egna kroppen utan även mötet mellan den levda kroppen och den värld och det liv som finns och blir till på leden. Vandrarna omges av ett skiftande landskap, av andra vandrare, av ortsbor, narrativ och av historiska lämningar. Vandringsberättelserna förmedlar med dessa möten identitetsprocesser och betydelsebärande situationer och här är tiden och rummet viktiga komponenter.
Levnadsberättelser säger inte bara något om människans liv, det säger även något om den tid och plats som berättelsen beskriver. Andra företeelser som blir synliggjorda är hur människor förhåller sig till samhället, till andra människor samt till historier om det förflutna som får kopplingar till deras liv. När de sedan berättar om sitt liv skriver de in sig i historien på samma gång som historien levandegörs med hjälp av deras egna berättelser (jfr Svensson 2011:23).
Birgitta Svensson menar att tiden har en otvivelaktig plats i levnadsberättelser generellt, mer sällan uppmärksammas rummet och den plats som berättelserna utspelar sig. Svensson anser att ”platsen är kanske det som mest av allt bestämmer identiteten, vem man är, i andras ögon”. I forskning om levnadsberättelser behöver de tidsrumsliga aspekterna lyftas då livet återskapas, minns och levs i olika kontexter som har stark inverka på hur vi upplever oss själva och vår värld (jfr Svensson 2011:35f).
I det här kapitlet har jag valt samma tidsmässiga rum som i kapitel 3, tiden på vandringsleden, men här beskriver och analyserar jag berättelser om mötet med naturen, historien, pilgrimer och bofasta som vandrarna möter. Kapitlet avslutas med en beskrivning och analys av vandrarnas möte med slutet av sin vandring.