Ett viktigt narrativt element är mötet med andra vandrare på leden. Samtalen vittnar om ett annat slags relationer än dem som vandrarna upplever hemma. Många beskriver hur de tidigt fick djupa samtal, dels för att de ibland delade samma förutsättningar och motiv för sin resa och dels för att de haft liknande upplevelser av vandringen. Att vara en vandrare på Caminon var kanske samtidigt den viktigaste gemensamma nämnaren. Upplevelserna beskrivs mellan vandrare på leden och traderas mellan vandrarna så att de också upplever tiden i förhållande till de andra som går (jfr Richardson 1990:125).
Maj-Britt berättar att några av hennes medvandrare var öppnare än andra men att det ändå skiljde sig från samtalen hemmavid.
Ja man möter ju inte främmande människor som är så öppenhjärtliga hemma, i vardagen som man gör där. Och det är väl, många funderar väl över sitt liv när man är ute och går. Alltså det finns någon nyfikenhet, vad händer med mig, å, vilka tankar kommer. Många har en förväntan tror jag. Att det kanske ska hända något […]
Maj-Britt
Maj-Britt gick en hel del ensam, något som hon trivdes med, men ibland gick hon även med andra vandrare. Det verkar som att det handlar en hel del om rytmen, om man har samma vandringsrytm är det trivsammare att gå tillsammans. En dag gick Maj-Britt tillsammans med en kvinna från Schweiz som bodde i Spanien. De hade samma rytm och mycket att tala om. Samtalen blev intima och kvinnan berättade saker för Maj-Britt som hon aldrig berättat för någon annan förut.68 Att samtalen blir direkta är det flera vandrare som berättar om i sina skildringar och samtalen handlar i första hand om livet på leden medan livet där hemma kommer i andra hand. Få frågar om vad de andra jobbar med. Viktigare är orsaken till varför de valt att göra den här vandringen.
68
Det var många som gick ensamma, förklarar Margareta, men då mötte de nog ungefär samma människor på härbärgena varje dag eftersom de ligger med ett visst avstånd och många gick ungefär lika långt på en dag. Då kunde de bli bekanta med många och laga mat tillsammans och prata med dem på kvällarna. Fem mil var det få som gick på en dag, två mil var vanligare, menar Margareta. Under vandringen gick de flesta tysta men när de kom fram fanns det tid att prata. Samtalen kretsade kring varifrån de kom, hur länge de varit ute på vandring och när de hade tänkt komma fram, berättar Margareta. En del av vandrarna som hon mötte skulle gå hela leden i ett streck och inte dela upp det på tre år som hon och hennes vänner. Många kom långväga ifrån, från USA eller Australien till exempel. De refererar ofta till ”Peter från Tyskland” eller ”fransmannen”.69
Att de inte träffat någon, eller få svenskar är också något som många reflekterar över. Men att det skulle finnas skillnaderna mellan olika nationaliteter är inget som kommer på tal. I de sammanhang som språk diskuteras i berättelserna handlar det mer om huruvida det är lätt eller svårt att kommunicera beroende på om de delar vissa språkliga kunskaper. Vandrarna delar upplevelser och erfarenheter men även miljöerna, tiden och praktiken att gå och nationaliteten är mer en spännande anekdot än en frånskiljande faktor.
Mötena med andra människor var också själva tjusningen med resan, menar Margareta. Med vandrarna kunde hon ta del av upplevelser och händelser som skett under dagen. Men åkte någon ensam tog de nog mer kontakt med andra än de som åkte med vänner, tror Margareta, då blev det mer prat sinsemellan, förklarar hon.70
Många gick el Camino för att bearbeta något, eller för att de befann sig i en speciell situation i livet men långt ifrån alla var i en svår situation. Margareta tror att de som går själva på ett annat sätt än de som går med vänner får djupare kontakt med andra vandrare. Hennes sätt att berätta för mig att hon och hennes vänner inte gick för att bearbeta något vittnar om att det finns ett starkt narrativ på leden som handlar om att skapa ett uppbrott för att reflektera över sig själv och sitt liv. Dessa narrativa förhållningssätt blir en del att livet som vandrare vilket även gör det accepterat och kanske även normalt och önskvärt att tala om sådant som berör djupa frågor. Min tolkning är att detta starka narrativ också skapar ett band mellan och en identitet som vandrare. De delar förutom narrativet om möjlig förändring även svåra och fina upplevelser och miljöer som möter dem på leden vilka också omformuleras till narrativ att dela med varandra (jfr Svensson 1997:41).
Relationerna mellan vandrarna kan utvecklas och bli starka på den korta tid som de är tillsammans på leden. Carina berättar att det gick väldigt fort att komma på djupet i samtalen. Inte mycket behövde sägas innan de kunde prata om sitt liv, om sina kriser. Några vandrare blev vänner för livet. Hon säger att det avskalade livet som man lever på el Camino gör att samtalen kan gå direkt på det väsentliga.71
69Intervju med Margareta 6 mars 2013
70
Intervju med Margareta 6 mars 2013
71
När en person deltar i en kultur deltar hen även i kulturens narrativ, som erbjuder en generell förståelse för kulturens olika meningsskapanden och deras inbördes relationer. Richardson förklarar att genom att berätta historier skapas och stöds en social värld. De kulturella berättelserna innehåller och ger exempel på olika sätt att leva och är samtidigt en del av ett större kulturellt ramverk som även innehåller berättelsen om samhället och mänskligheten för att nämna något. Vandrarna deltar alla i en pilgrimskultur som bereder dem olika narrativ som förklarar livet på leden och kanske även blir förklaringar till livet i stort. De bidrar även själva till den här kulturen genom att i sina berättelser ge narrativ som kan sägas vara pilgrimskulturella (jfr Richardson 1990:127).
Vandrarnas identitet/identiteter är inte en ”hemma”-identitet som möter en ”pilgrims”-identitet, istället ser jag det som att de har erfarenheter med sig, gör nya erfarenheter på plats och möter samtidigt de idéer och berättelser de bär med sig och får på vägen av andra vandrare. Jonas Frykman och Nils Gilje ser identitet som en öppning och en sådan metafor görs synlig i vandrarnas berättelser. Genom samtalen kan vandrarna, genom en öppenhet för vad det innebär att vara en vandrare, identifiera sig med eller spegla sig i ett slags pilgrimsidentitet. Att de pratar med andra vandrare har stor inverkan på identitetsprocessen eftersom de redan tillhör en gemensam grupp och därför delar gemensamma fysiska och narrativa landskap (jfr Frykman & Gilje 2009:14f).
Det var i första hand andra pilgrimer som Margareta pratade med på deras vandringar, dels för att Margareta inte kan spanska och dels för att många spanjorer inte kan så mycket engelska. En kollega till henne som är spansklärare fick däremot mer kontakt på sin vandring eftersom hon tyckte det var kul att prata spanska.72 För de andra vandrarna verkar det också i första hand vara pilgrimer de träffar och pratar med. De spanska ortsborna finns där på caféer och härbärgen, i kyrkor och i landskapet men det är i första hand pilgrimer som vandrarna får starka relationer till. De som inte är ute på vandring finns skildrade i mycket liten utsträckning och alltid i förhållande till pilgrimsvandringen och allt vad det kan innebära. Jag frågar informanterna vad människorna som inte var ute och vandrade hade för inverkan på vandringsupplevelsen. Carina har i intervjun då redan berättat hur spanjorerna längs leden skickat lyckönskningar och gett henne valnötter och björnbär som de stått och plockat i sina trädgårdar. Hon beskriver dem som ett ”naturligt inslag i landskapsbilden”. De underlättar vandringen, berättar hon och säger att de såg på vandrare med kärlek.73 Även Maj-Britt upplever att de flesta hon mötte på sin vandring hälsade på henne där hon gick, ”Buen Camino” sa de, god vandring. Hon berättar att särskilt de äldre människorna tyckte att det var stort att de gick.74
Både Maj-Britt och Lars hade flera möten med spanjorer med i sina vandringsberättelser. En dag när det regnade ganska kraftigt hade Lars suttit på ett café för att vänta ut ovädret. Men tiden gick och till slut tog han på sig regnjackan och
72Intervju med Margareta 6 mars 2013
73
Intervju med Carina 18 februari 2013
74
regnöverdraget på ryggsäcken och gick vidare. Vid en bäck satt en kvinna och tvättade kläder och Lars kom då att tänka på H. C. Andersens saga om tvätterskan i Odense Å. Han frågade kvinnan om han fick ta ett foto på henne, men det ville hon inte. Bilden fick han försöka bevara i minnet istället.75
Philip beskriver ett positivt minne av dem som inte vandrar. Snart framme efter en lång vandring upptäckte Philip att han hade glömt sin kamera i härbärget som han lämnade under morgonen. Skulle han bli tvungen att gå tillbaka, undrar han, det ville han verkligen inte göra! I närmsta by lyckades han ringa till härbärget och de berättade att kameran var kvar. Men hur skulle Philip få den tillbaka. Ett par poliser hade stannat för en fika på härbärget. De erbjöd sig, till Philips stora glädje, att köra den till honom. Han slapp då gå tillbaka de 4 mil som dagens vandring tagit honom och han skattade sig lycklig över den vänlighet som fanns längs leden.76
Vandrarnas identitet förstärks i mötet med de bofasta som erkänner dem som pilgrimer genom att önska dem lycka till och genom sina etablerade faciliteter och verksamheter, vägskyltar och annat som ska underlätta och möjliggöra vandringen. Hela miljön runt omkring vandringen förstärker och underlättar även för vandringsnarrativen och är även med och formar dem. I vandringsberättelserna finns de bofasta med i första hand som en del av vandringsnarrativet och sälla utifrån de bofastas perspektiv. Så är det även med andra vandrare vars återgivna berättelser har en stark koppling till narrativet om en möjlig förändring (jfr Svensson 1997:42f, 47ff).