I samtalen med informanterna framkommer att de oftast inte kunde identifiera sig med det som förväntades av dem i ett samtal. De fick agera och anpassa sig till den sociala situationen för att inte framstå som avvikande. Informanternas förflyttningar mellan skola, arbete, hem och psykiatrin skapande en konstant förflyttning av identifiering. Diskursens overkliga verklighet påverkas således av vad som ageras, artikuleras och den miljö som informanterna befinner sig i. Under intervjuerna uppenbarade det sig att just möten och samtal med andra människor upplevdes extra utmanande och till viss mån ångestframkallande och skamfyllda. I följande kapitel undersöks vilka föreställningarna som finns kring det sociala samtalet och informanternas egen uppfattning av vilka sociala koder som gäller vid ett samtal. Vidare berättar informanterna hur de behöver använda medicin eller andra hjälpmedel för att klara av en del sociala sammanhang.
Samtalets konstruerade konstruktion
Sofie sitter stora delar av intervjun och skissar i sitt målarblock medan hon pratar. Blocket syns inte i dataskärmen men hennes böjda position visar att hon är aktiv med pennan. Redan i inledningen av intervjun säger Sofie att hon måste få rita under samtalet, eller pilla med något, för att inte tappa fokus på samtalet. Hon säger att hon alltid behöver göra något annat när hon pratar med andra människor annars kan hon inte koncentrera sig. Att se någon i ögonen, stå still och lyssna på samtalet upplever hon som oerhört påfrestande och känslan av att inte förstå hur samtalet ska gå till eller hur man ska bete sig är konstant.
” /…/ alltid får jag en stor och stark social ångest, backlash, när jag har varit i sociala sammanhang. Ja men gud, nu sa jag så där och nu gjorde jag så där, nu pratade jag för mycket och så betedde jag mig konstigt, och så gjorde jag så där och så där, att jag måste liksom gå igenom det för mig själv efteråt och hitta massa fel.” (Sofie)
Sofie utgår från att det finns vissa regler för hur ett samtal med en eller flera andra människor ska gå till. Bland annat förväntas man att inte prata för mycket. Att prata för mycket, säga fel saker eller inte lyssna tillräckligt i ett samtal är något som alla de kvinnliga informanterna uttrycker som något de tycker är negativt i deras egna beteende. Micke ser, tvärtemot Sarah, Kristin, Lotta och Sofie, sin förmåga att prata som en positiv social kvalitet. Men likt de kvinnliga informanterna blir han trött av den sociala interaktionen.
30
C – Du verkar ju väldigt väldigt social. Den här sociala biten, är det något som kommer naturligt hos dig eller blir du lite, eh, tar det energi av dig?
M – Det tar energi, allt tar energi. /…/ jag tänkte förklara den biten som teknik (skrattar), det sociala där. Hur jag går hem och bara zoomar ut hemma (skrattar).
Här ser man att upplevelsen av att ta plats upplevs olika för de kvinnliga informanterna och den manlige. Vad som anses manligt och kvinnligt är en djup förankrad och pågående diskussion som bland annat Hörnfeldt (2009:225) lyfter efter ett samtal med en av de
sjuksköterskor som genomför fyraårskontroller på ett BVC i Stockholm. Förutom att det finns en förväntan på hur barnen ska representera sin genustillhörighet bekräftar sjuksköterskan att pojkar får större utrymme att avvika fysiskt vid testerna. Dock får pojkarna inte avvika genom beteenden som likställs med föreställningarna kring femininitet, utan avvikelserna ska ske utefter de attribut som kopplas samman med diskursen kring maskulinitet. Att kvinnorna inte kan identifiera sig eller känner skam över tecken som att prata för mycket, inte lyssna
tillräckligt eller vara otålig i samtalet kan härledas till de osynliga förväntningarna som reproduceras kring subjektspositionen kvinna. Skeggs (1999:70) studie kring arbetarklassens kvinnor i England påvisar just hur kvinnor ska formas och justeras utifrån artikulerade föreställningar kring klass, tillhörighet, sexualitet och femininitet. Tecken som ”pratar mycket” och ”bete sig konstigt” (Sofie) är element som fortfarande skaver i den diskursen kring kvinnan.
/…/ jag kan också känna att jag delar med mig för mycket och sen så blir jag orolig och får ångest över det och tänker - vad tycker folk om mig, vad har jag sagt för någonting, hur framställer jag mig själv. Det är faktiskt knepigt. /…/ (Kristin)
/.../ Om jag inte förbereder mig för ett möte då går jag därifrån och sen så har jag ångest hela kvällen. /…/ (Lotta)
Det man kan se är att alla upplever att samtalet/mötet tar energi, men för Micke blir det mer en fysisk trötthet medan Sarah, Kristin, Lotta och Sofie känner skam och ångest.
Vidare i samtal med Kristin och Lotta pratade vi om hur man gör när man känner att man inte orkar.
31
K – Nämen, jag kan absolut göra upp en plan att så här, hur ska jag tänka, hur ska jag vara. C- Men är du transparant med din diagnos då?
K – Nej. Det beror nog på. Alltså så här, det har ju vart så här, både en blessing och en curse att få barn. Man så här, ”jag är trött för att barnen hållit mig vaken” så man kan gå hem. Men, ehm, jag har absolut vänner där jag kan säga så här; ”nu är jag överväldigad och behöver gå härifrån en stund”. Mina närmsta vänner skulle jag, när vi är hemma hos dom, vi har ju båda barn liksom, så det blir ju full rulle, och då kan jag absolut säga så här att ”nu måste jag gå in i sovrummet och vara själv en stund. Hej”.
Här bekräftar Kristin, hur hon genom att berätta om sin ADHD kan uttrycka sig annorlunda än om hon inte berättar om den. Hennes medvetenhet om att diagnosen kan vara negativt laddad gör att hon använder sig av andra ursäkter för sin ADHD – symtom (i detta fall plötslig trötthet). Att använda barnen som ursäkt för att slippa avslöja sin diagnos och därmed undvika att hamna i den underminerad position, på grund av okunskap, är en strategi som fungerar som en accepterad artikulation mellan alla inblandade. Här blir barnet ett element för att förklara tecknet trött i stället för att aktualisera ADHD som ett element för att förklara
subjektspositionen Kristin. Med barnet i fokus behåller hon makten om sin subjektspositions.
Medicinering och korrigering
Psykisk ohälsa, ätstörningar, psykiatrisk kontakt och år av depressioner följer Sarah, Kristin, Sofie, Lotta och Micke i sina försök att positionera sig i normalitetens konstruktion. Vad som ligger i att må bra är ganska liknande för allihop; att kunna passa in och inte skämmas över sina avvikande beteenden. De flesta har i dag kommit långt i sin medicinering och känner att de har kontroll, det vill säga att de med hjälp av medicin fått ett annat lugn. Micke har ätit Concerta (ADHD-medicin) sedan två år tillbaka och säger att han inte skulle vilja vara utan sin medicinering i dag.
” C - Och, när du säger att du påbörjat medicin igen, har det förbättrat situationen?”
” M – Motorn är väl inte lika tydlig. Jag har inte det här, bristningsgränsen är inte lika nära hela tiden. Allt är liksom inte hundra, nu kör, hela tiden i rörelse /…/ Men det är inte lika tydligt, jag skulle väl nästan säga att jag är en normal fungerande varelse, just nu.” (Micke) Micke säger med egna ord att han nästan fungerar som en normal varelse, han nämner att det är mer ordning på honom nu, han håller tider. Tider är något alla informanterna nämner som en svårighet i vardagen. Kristin kommer alltid, ibland flera timmar, för tidigt, medan Sofie,
32
Lotta och Sarah säger att de ibland helt missar tiden och glömmer bort vad de ska göra. Hålla tider, vara återhållsam och låta turtagningen balansera samtalet är några av de tecken som kan förknippas med svenskhetens diskurs. ”Självdisciplin innebär att våldsamma känsloutbrott av glädje, vrede, lycka eller olycka måste dämpas och ges en mer kultiverad form” (Löfgren och Frykman 2019:108). Denna förförståelse är under konstant omformulering men grundar sig i svenska allmogens historia. Under 1800-talets och dåtidens moderna diskussioner kring barnuppfostran ansåg man att ett barn bör axla ovan nämnd karakteristika för att anses kunna leva ett fullgott och respektabelt liv. Ofog och okontrollerat beteenden likställdes med djuriska/otyglade vanor och skulle med aga och senare skuldbeläggande känslor i form arga/ledsna blickar blidka barnet till gott uppförande. Hit hör även disciplineringen av de vuxna genom den industriella tidens växande behov av arbetskraft. Arbetarna skulle uppvisa dygd, punktlighet och flitighet, något som skulle kontrolleras och, vid slarv eller lathet, regleras och bestraffas (Löfgren & Frykman 2019.34). Föreställningarna kring normalitet har således stötts och blötts under århundranden. Lotta är inne på samma spår som Micke, att det finns en normalitet att anpassa sig till.
/…/ han (Lottas broder) beskriver det som att jag och alla andra som lever i samhället har accepterat lögnen. /…/ det här samhällskontraktet. Han jobbar natt då, ska föras till protokollet, så han slipper träffa människor. Men, eh, jag har accepterat lögnen av samhällskontraktet, där jag liksom måste, även om fast jag inte är på humör så måste jag träffa människor /…/ ” (Lotta)
Lotta beskriver det som att det är något man måste göra för att passa in, anpassa sig helt enkelt. Vill man röra sig ute bland människor, jobba som lärare (som i Lotta fall) och samtala ibland med andra människor så finns det vissa sociala regler man ska hålla sig till. Sofie, Kristin, Sarah, Lotta och Micke är alla rörande överens om detta. Alla nämner att man måste ”spela spelet”. Den tolkning av samhället som Lottas bror uttryckte är inte alls av nyfunnen åsikt. ”Den fånge som vill och kan arbeta blir fri; inte särskilt mycket för att han nu på nytt blir användbar i samhället utan därför att han nu på nytt har gått med i den mänskliga
existensens stora moraliska pakt” (Foucault 1972:87). Således är valet mellan arbete och straff en fortsatt fråga för människan.
Lotta nämner, när allt känns jobbigt och tungt, hur skogen och naturen blir den diskurs där hon får artikulera vilka tecken hon vill i som subjektspositionen Lotta.
33
” dagar som jag mår dåligt alltså, då kan jag gå ut och sparka på ett träd i skogen och om jag lyssnar på musik så här då kan jag sjunga rakt ut bara för att det är så skönt att, jag men, VRÅLA al la Ronja rövardotter!” (Lotta)
När ingen ser kan Lotta alltså vara arg och skrika rakt ut, hon behöver inte kontrollera sig. Detta kontrollerande av sig själv och miljön är, som tidigare nämnt, något som Frykman och Löfgren (2019:107) tar upp som en av de attribut som historiskt skulle korrigeras vid
barnsben. Återberättade livshistoria och bevarat material visar hur man redan på1800-talet skulle lägga band på sig själv för att inte hamna bland de avvikande eller det avvisade; ”man ska uppföra sig och vara skicklig, hel och ren för att skilja sig mot allmogen” (Frykman och Löfgren:2019). Här ser man hur samhället tar ansvar och sätter upp ramar för hur en
befolkning ska utvecklas genom en gemensam och kollektiv uppfostran. Precis då som nu tar man hjälp av utbildade och så kallade lärda inom det medicinska området, läkare, pedagoger och psykologer. Medelklassen stod för det goda exemplet med hög arbetsmoral och goda gener (Hörnfeldt 2009:127 – 128, 130).
Att vråla eller att strunta i alla sociala regler är något som alla informanter nämner som en slags frihetskänsla. Likaså blir medicinering ett hjälpmedel som får ”hjärnan att inte snurra hela tiden” (Micke), vilket tycks underlätta vardagen. Kapitlet visar här hur
självdisciplinering, genom att korrigera eller begränsa sina avvikande beteenden, eller medicin är det som hjälper informanterna att både acceptera sig själva och kunna positionera sig själv i olika sammanhang. Samtidigt fanns en tolkning kring vad som ansågs kvinnligt och manligt vilket bidrog till att informanterna ibland hade svårt att identifiera sig med de tecken som artikulerades kring diskursen ADHD. Gemensamt var att alla tyckte att sociala aktiviteter tog mycket energi och tanke, och att den sociala plattformen var utmanande.
/…/ jag väldigt svårt att förstå, extremt svårt att förstå, varför folk vill umgås, i, grupp /…/ (Sarah)
34