ADHD och samhället
- Att positionera sig i den sociala kontextens konstruktion
Caroline Wedin
Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Examensarbete 15 hp
Etnologi kandidatkurs Vårterminen 2021
Sammanfattning
Studien undersöker hur personer diagnostiserade med ADHD positionerar sig i den sociala kontexten utifrån föreställningar kring avvikelse och norm. Genom den poststrukturalistiska diskursteorins linser där Foucaults maktteorier stöttar den analytiska diskussionen
problematiseras diagnosens position som meningsskapande verktyg i diskussionen kring normalitet och avvikelser. Empirin består av fem kvalitativa intervjuer där personer
diagnostiserade med ADHD delar med sig av sina upplevelser. Resultatet visar hur ADHD artikuleras och aktualiseras för att identifiera, organisera och etikettera människor och således vidmakthålla ordning genom dikotomi.
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
Bakgrund 2
Syfte och frågeställning 3
Tidigare forskning 4
Teori och begrepp 6
Diskursanalys 6
Poststrukturalistisk diskursteori 7
Makt enligt Foucault 10
Metod och material 10
Intervjupersoner 11
Intervjuer 11
Informanterna 12
Transkribering och materialbearbetning 13
Reflexivet och etik 13
Disposition 15
2. Makten och manualen 16
Ett avvikande beteende 16
Diagnosens effekt 19
3. ADHD och jaget 21
Charmigt tonårstrött eller vuxen nonchalant 21
Korridoren till min egen kuliss 25
4. Den sociala positioneringen 29
Samtalets konstruerade konstruktion 29
Medicinering och korrigering 31
5. Avslutande diskussion 34
6. Litteratur och källor 36
Otryckta källor 36
Intervjuer 36
Webbsidor 37
1
1.
Inledning
”Det jag tycker kan vara lite knepigare är väl typ, middagar, fester, tycker jag är jättejobbigt. Ehm, jag tyckte det var jättejobbigt att börja plugga också för att jag inte, visste inte vad som förväntades av mig, i det här sociala, jag typ bara, jaha, hur mycket ska man prata, vad bör man prata om, vem ska man prata med, hur ska man prata, ehhm, det kan jag tycka är jätteknepigt”. (Sarah)
Genom skärmen på datorn flödar Sarahs ord. Hon sitter med ena knät uppdraget på stolen och lutar sig lätt bakåt mot ryggstödet. Hon har en knut på huvudet och hennes glasögon är
markerade med mörka kraftiga runda ramar. Hon känns modern, cool och lättsam. På väggen bakom henne kikar en Stringliknande hylla fram med några skålar prydligt placerade på rad samt en tavla med fjärilar. Sarah har ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, och hon uttrycker som många andra med ADHD en stor osäkerhet och stress kring att träffa människor i olika sociala sammanhang, att prata med andra människor. Sarah lever ett liv med bostadsrätt, jobb, familj, och rent fysiologiskt syns det inte att hon har en
2
Bakgrund
ADHD är en av de diagnoser som faller under begreppet neuropsykiatrisk
funktionsnedsättning1. Funktionsnedsättning är en nedsättning av fysisk, psykisk eller
intellektuell funktionsförmåga. Funktionshinder är den begränsning som en
funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen (Socialstyrelsen 2019-12-05). Neuropsykiatriska funktionsnedsättning är en funktionsnedsättning som innebär att nervsystemet i hjärnan fungerar annorlunda vilket försvårar processerna att tolka, lagra och bearbeta information (Hjärnfonden 2017). En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är således inte fysiskt synlig utan något som händer inuti kroppen och som påverkar känslor och beteenden.
I begreppet neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ryms diagnoserna ADHD (Attention deficit hyperactivity disorder), ADD (Attention deficit disorder), autismspektrumstörning, språk-störning och Tourettes syndrom och ungefär 100 000 svenskar har någon form av
neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (Hjärnfonden 2017).
I diagnoskriterierna för ADHD behöver man uppvisa ”Ett varaktigt mönster av bristande uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet-impulsivitet som inverkar negativt på
funktionsförmåga eller utveckling //…// ” (American Psychiatric Association 2013:26). Det finns två kriterier för diagnosen ADHD: Ouppmärksamhet eller Hyperaktivitet och/eller Impulsivitet. Några av de symtom som är kopplade till diagnoskriterierna för ADHD är att man bland annat har stora svårigheter att sitta still, lyssna på direkta tilltal, organisera och genomföra en uppgift eller har en impulsivitet och inte kan vänta på sin tur i ett samtal.
ADHD är något man skulle kunna referera till som en dold funktionsnedsättning, det vill säga att man inte uppfattar funktionsnedsättningen då diagnosen inte syns fysiskt. Denna dolda icke-funktion kan leda till missförstånd i mötet mellan en person med ADHD och en person utan ADHD när det kommer till hur man samtalar med varandra. Ett exempel på missförstånd
1 Funktionsnedsättning är det begrep som Socialstyrelsen och rikstäckande intresseorganisationer som
3
kan vara att personen med diagnos pratar för mycket och avbryter, vilket skulle kunna
uppfattas som otrevlig och till viss del nonchalant hos mottagaren. Om det finns kunskap och förståelse om diagnosen däremot, finns förhoppningsvis ett större utrymme för sociala
snedsteg.
Diagnosens fysiska osynlighet kan bidra till en överdrivet negativ eller positiv nidbild kring personer som har diagnos, den dolda funktionsnedsättningen kan ge utrymme till tolkning. I Kim Silow Kallenbergs (2016:80) undersökning intervjuas behandlingspersonalen på ett ungdomshem i Viby där flertal av de intagna ungdomarna har diagnosen ADHD. Under intervjuerna framkommer att personalen använder diagnosen som ett meningsskapande verktyg för att förstå och förklara ungdomarnas (ofta negativt betingade) beteenden. Denna interna förförståelse som skapas mellan personalen kan således vara till både fördel och nackdel när det kommer till att beskriva ungdomarna med ADHD.
Att kunskap eller okunskap kring diagnosen ADHD positionerar den diagnostiserade i olika fack kunde Sarah bekräfta genom nervositeten inför olika sociala situationer. Hennes egen medvetenhet om vad hon ansåg som brister i sitt beteende samt hennes föreställningar kring vad som förväntades i möten med andra gjorde henne osäker. Föreställningar kring vad som anses vara normalt beteende är en pågående process, denna process kommer uppsatsen problematisera och diskutera genom samtal med personer som har diagnosen ADHD.
Syfte och frågeställning
Uppsatsens syfte är att visa hur normalitet skapas och reproduceras genom diagnostiserade människors upplevelser och föreställningar kring vad som förstås som normalt och avvikande beteende i den svenska samhällskontexten. Uppsatsen studerar hur personer mellan 20 – 40 års åldern diagnostiserade med ADHD positioneras, tolkas och identifieras genom familj, vänner, skola, arbete, myndigheter och sig själva. Vilken roll tar diagnosen i de
4
•
Hur ser processen ut för att få diagnosen ADHD, vilka beteenden anses vara avvikande?•
Hur identifierar sig personer med diagnosen ADHD, och hur menar informanterna att andra ser på dem?•
Hur agerar personer med diagnosen ADHD i den sociala kontexten, vilka kommunikativa beteenden förstås som accepterade av omgivningen?Tidigare forskning
Uppsatsen är en etnologisk studie och ansluter sig till tidigare forskning kring normalitet, makt och poststrukturalistisk diskursanalys. Uppsatsen ämnar bidra till det kunskapsfältet där människor som subjekt formas, identifieras och förflyttas i rådande samhällsdiskurser samt hur dessa förflyttningar påverkar människors identifikationsprocesser.
Etnologen Helena Hörnfeldt (2009) undersökning, där man genom fyraårskontrollen ämnar spåra eventuella avvikelser hos barn, bidrar till uppsatsens diskussion kring hur samhället reproducerar och upprätthåller meningsskapandet kring normalitet. Under fyraårskontrollen genomförs olika fysiska och verbala tester med syfte att identifiera ett avvikande beteende, det vill säga att man redan vid barnsben vill kategorisera och organisera människan. Under åren Hörnfeldt skrev sin avhandling redogjordes ökad risk för barnfetma,
utvecklingsförsening eller ”beteendestörningar som damp och adhd” (2009:233) som de särskilt uppmärksammade avvikelserna. Dessa tidiga kategoriseringar av barn visar hur en diagnos kan innebära en risk i hur föräldrarna bemöter och betraktar barnet, men också hur barnet (vidare i vuxen ålder) betraktar och tolkar sig själv. Hörnfeldt (2009:238 – 240)
historiska fokus på fyraårskontrollerna där hon lyfter hur undersökningen av barn har gått från att kontrollera det fysiska mående till det, i dag, psykiska mående bidrar till uppsatsens
diskussion kring om samhället har en viss makt över hur människor formas. Hörnfeldts normalitetsforskning, där hon genom att påvisa hur kontroller av, i detta fall, barn, skapar sanningar som kan ”leda till ännu mer avvikelser” (2009:63) är en tråd som uppsatsen knyter an till. Det vill säga, hur föreställningar, förväntningar och makt reproducerar och
5
Kim Silow Kallenberg avhandling Gränsland (2016) lyfter hur normer och avvikelser konstrueras genom att studera ungdomar som tvångsvårdas på ett ungdomshem (institutionsmiljö). Personalens gemensamma bild är att diagnoserna gestaltas hos ungdomarna genom deras ”antisociala värderingar och normbrytande beteenden” (Silow Kallenberg 2016:73). Personalen använder även diagnosen som ett meningsskapande verktyg mellan varandra för att kunna identifiera och förklara vissa beteenden hos ungdomarna. Här nämns, precis som i Hörnfeldts (2009) forskning, hur förutfattade meningar hos andra (i detta fall behandlingspersonalen) skapar en bild och ett bemötande av motparten (ungdomen) vilket kan leda till att bilden som projiceras självförverkligas. Mest betydelsefullt i min uppsats när det kommer till Silow Kallenbergs text är det tydliga behovet av dikotomi i samhället, där man genom att skapa ”en kategori av avvikare” (2016:34) kan bibehålla föreställningarna kring normalitet och även så en självbild av godhet. Silow Kallenberg redogörelse av hur subjektspositioner skapas och reproduceras genom artikulationer och makt är ett bidragande underlag för diskussion i denna uppsats.
Skeggs lyfter i sin bok Att bli respekterad (1997) begreppet respektabilitet. Även om Skeggs behandlar ämnet normalitet ur ett genusperspektiv (kvinna) är diskussionen kring hur man beter sig för att bli respekterad lika aktuell i denna uppsats. Respektabiliteten präglar vårt sätt att tala, vem vi talar med, hur vi klassificerar andra, vad vi studerar och hur vi vet vilka vi är eller inte är (1997:13). Skeggs lyfter klassperspektivet där hon hänvisar till hur
arbetarklassens kvinnor historiskt uppfostrades med metoder från medelklassen. Ett exempel som kan liknas vid vikten av att korrigera ett avvikande beteende är till exempel Skeggs exempel på hur anställda tilldelas en skamfylld position till dess att den anställde är ”lydig, disciplinerad, ren och upplärd i medelklassfamiljens metoder och rutiner” (1997:79). Här ser man hur disciplinen, att kunna tygla sig, och dessutom renligheten har en stor betydelse för att bli inkluderad och accepterad. I Skeggs studie finner jag stöd i att härleda till hur
disciplinering är en del av den samhällsstruktur som på makronivå ämnar disciplinera informanterna.
6
överklassens dominans och status inte att ta miste på. Likväl hur samhället har en central roll i arbetet för att minska diskrepansen mellan kaos och ordning, det vill säga genom att
organisera kaoset, diagnosen, definierar vi världen så som vi vill ha den (Frykman & Löfgren 2019:158 – 159).
Vad gäller forskningsfältet institutionsetnologi är det av intresse att implementera begreppet i uppsatsen med syfte att redovisa huruvida diagnosen, ADHD, kan upplevas som något som är mentalt isolerande och hur man i så fall uppfattar denna mentala institutionalisering. I ett nummer av tidskriften Kulturella perspektiv skriver etnologerna Maria Björklund och Kim Silow Kallenberg (2019:4) en inledning där de bland annat tar upp hur institution kan definieras på flera olika sätt. Deras resonemang kring hur familjen kan anses vara en
institution på grund av att det finns en kulturell normativt given form där fasta roller, beteende och vanor reglerar, används i uppsatsens resonemang kring hur samhället och omgivningens syn på rådande normer kan bidra till att människor institutionaliserar sig i sina kroppar. Till exempel agerar vid ett samtal för att passa in.
Teori och begrepp
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur normalitet skapas och upprätthålls genom
diskursen kring ADHD. För att identifiera och belysa hur informanterna rör sig mellan olika subjektspositioner och hur dessa subjektspositioner fixeras eller icke-fixeras utifrån de tecken som artikuleras och ageras kommer jag luta mig mot Laclau och Mouffes poststrukturalistiska diskursteorin med Michel Foucaults maktmodell som analytiskt verktyg. Genom Foucaults maktteorier behandlas frågan kring hur fenomenet normalitet upprätthålls och reproduceras utifrån rådande maktstrukturer. Vidare ligger fokus på hur diagnosen ADHD aktualiseras, förstås och görs i de sammanhang där informanterna måste identifiera sig med eller utan sin diagnos. Sammantaget kommer den poststrukturalistiska diskursteorin vara det ramverk som ligger till grund för analysen av empirin.
Diskursanalys
7
(Winther Jörgensen & Philips 2000:7). Det diskursanalytiska angreppsättet bygger på strukturalistisk och poststrukturalistisk språkfilosofi som hävdar att vår ingång till
verkligheten alltid går genom språket (2000:11). Det vill säga att vi tilldelar världen betydelse genom sociala konversationer där bestämda ting kopplas ihop med bestämda tecken.
Bestämda tecken kan i denna uppsats vara ordet avvikelse2, ett ord som egentligen inte betyder någonting, men genom att sätta det i ett gemensamt system vet alla att en diagnos är något man får om man har en fysisk eller psykisk ”skada” som är medicinskt kopplat.
Poststrukturalistisk diskursteori
Två av de framstående kritikerna av den strukturalistiska teorin och vidare förespråkare för poststrukturalism är de politiska teoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe. Deras poststrukturalistiska diskursteori syftar till diskurs som ett sammanhängande meningssystem som omfattar både det talade ordet, handlingar, praktiker och materiella fenomen. De menar även att diskursteorins huvudsakliga tankegång är att sociala fenomen aldrig är färdiga, eller totala (Gunnarsson Payne 2017:252–253). Informanternas upplevelse av att tolkas olika beroende på miljö och artikulation är ett tydligt exempel på hur de postteoretiska tankarna kring subjektets aldrig existerande totalitet kan användas för att identifiera informanternas identifikationsprocesser. Betydelsen av det som sägs eller görs kan aldrig fixeras och ger utrymme till en pågående strid kring en social definition av samhälle och identitet. Precis som betydelsen av diagnos, psykisk ohälsa och funktionsnedsättning har förändrats under
århundranden är meningen av orden i konstant fortsatt förändring vilket gör att de aldrig blir totala.
Winther Jörgensen & Philips (2000:40) menar att språket i den poststrukturalistiska diskursanalysen är ett socialt fenomen; det är genom konflikter, konversationer och förhandlingar i ett socialt rum som betydelsestrukturer tillfälligt fixeras och ifrågasätts. Diskursen kring ADHD är pågående genom att de beteende som förknippas med ADHD förändras och omformuleras beroende på miljö och sammanhang. Samtalet och de
samtalsstrukturerna som i dag anses vara korrekta när man diskuterar ADHD är helt enkelt
2 Avvikelser/avvikande beteende är den sociologiska termen för beteende som bryter mot gruppen eller
8
skapade genom pågående konflikter kring vilka beteenden anses normala och avvikande. Att vara ”energisk” kan ses som något bra likväl som dåligt beroende på vilket sammanhang man befinner sig i, här kan man jämföra miljöer som skola och jobb. Att vara energisk på skolan kan bidra till inlärningssvårigheter, medan att vara energisk på jobbet kan tolkas som ambitiöst. I varje social miljö finns behovet att identifiera och koda ett subjekt, något som ändrar subjektets position utifrån de förväntningar som finns i miljön. Dessa konstanta försök att låsa fast tecknets betydelse benämner Laclou och Mouffe som kontingent; det är möjligt men inte nödvändigt, de sociala processerna är pågående och påverkar varandra utifrån de föreställda betingningarna av orden i diskursen. ”Alla tecken är moment i ett system och tecknens betydelse bestäms av deras relation till varandra” (Winther Jörgensen & Philips 2019:32 - 33). Om jag återgår till ordet ”energisk” som kan förknippas med ADHD, är alltså detta tecken ett av de moment som tillfället fixerar diskursen kring ADHD.
Här kommer även begreppet nodalpunkt vara användbart i uppsatsen. Med begreppet nodalpunkt menar Laclou och Mouffe att nodalpunkten är ett tecken vilket andra tecken samlas kring och får sin betydelse. Till exempel tecken som beteenden ”oorganiserad”, ”impulsiv” och ”ofokuserad” får sina betydelser fixerade genom att de relateras till diagnosen ADHD som i detta sammanhang blir nodalpunkten. Laclou och Mouffe använder begreppet
element för att identifiera de tecken som inte fixeras utan som ändrar betydelse utifrån den
diskurs de hamnar i. Till exempel kan ordet ”energisk” få en annan betydelse om det hamnar i en diskurs om banktjänstemän. Ett element som är särskilt öppet för tillskrivning av olika betydelser benämner Laclou och Mouffe som flytande signifikant (Winther Jørgensen & Philips 2020:33 - 35). ”Kroppen” är ett exempel på ett element som kan tillskrivas olika betydelser beroende på det diskursiva sammanhanget och blir således en flytande signifikant, det finns flera konkurrerande sätt att beskriva kroppen. Kroppen, subjektet, i denna uppsats har blivit tillskriven diagnosen ADHD, men, om subjektet inte artikulerar att hen är
diagnostiserad med ADHD identifieras subjektet, kroppen, med andra tecken som tillskriver subjektet annan subjektsposition.
9
vilken subjektsposition, således även diskurs, det vill identifieras med genom att aktualisera eller inte aktualisera sin diagnos (ADHD). För de andra påverkar ett tillkännagivande av diagnosen att informanterna tilldelas olika subjektspositioner beroende på vem som tar emot och förvaltar informationen. Dessa två förklaringar går hand i hand med Laclou och Mouffes teorier kring att subjektet inte enbart formas av föreställningarna att vi människor är helt medvetna om oss själva. De menar i stället att människan rör sig mellan flera uppsättningar av roller som inte alltid stämmer överens med varandra (Winther Jørgensen & Philips 2020:49). Precis som Foucault hänvisar Laclou och Mouffe till att diskursen är en del av det som skapar subjektspositioner. Subjektet blir inkastade i olika diskurser där man måste anpassa sig. Subjektspositionens identitet är således helt beroende på vilken kontext subjektet befinner sig i, både av identifieringen av sig själv, av andra samt om positionen är ”underordnad eller marginaliserande (t.ex. svart, kvinna)” (Gunnarsson Payne 2019:263).
För att förklara hur informanterna i uppsatsen förflyttar sig mellan olika subjektspositioner används begreppet identitet. Laclou och Mouffes tolkning av identitet är att ”identitet inte är något en människa helt enkelt har, utan ständigt blir till i en pågående process, där subjektet identifierar sig med tillgängliga subjektspositioner” (Gunnarsson Payne 2019:264). Identitet förklaras vidare med att människan har en inneboende omöjlighet som gör att människan aldrig kan fixera sin identitet, detta inte endast på grund av sin omöjlighet utan även på grund av de diskurser och subjektspositioner som ständigt överlappar varandra. Summeringen av detta är att människans identifikationsprocesser pågår livet ut. Detta kan likställas med den dragkamp mellan subjektspositioner som personer med ADHD utsätts för i relationen till sin diagnos. Förutom att identiteten ADHD varierar utifrån diskursen, är identifieringen av ADHD varierande beroende på subjektsposition.
10
Makt enligt Foucault
Det andra teoretiska angreppsättet som stödjer uppsatsens analytiska arbete är filosofen Michel Foucaults maktmodell. Foucaults maktmodell är användbart när det kommer till de samhällskonstruerade artikulationer som existerar kring diskussionen om vad som anses vara avvikande eller normalt. Gunnarsson Payne (2019: 167 - 170) summerar Foucaults
maktmodell i sext punkter där makten kan ses ur flera perspektiv. Makt kan vara något som övervakar människan och uppmanar till självdisciplinering, likväl som att makt kan vara produktivt och skapa förklaringar som organiserar samhället och människan. Makten är således aldrig total utan dess existens existerar endast på grund av att det finns motstånd. Diagnosen ADHD kan endast identifieras genom utredningen, utredningen är baserad på diagnoskriterierna i manualen DSM-5. Genom diagnosen får personen en kunskap om sig själv och således en egenmakt (och professionella insatser). Ett exempel på hur makt kan vara produktiv genom att underbygga dikotomin mellan sjuk och frisk och samtidigt uppmana till självdisciplinering. Enligt Foucault är makt konstant, rörlig och föränderlig beroende på hur den artikuleras och praktiseras. ”Makt är en slags kraft och maskineri som driver samhället, upprätthåller sanningar, skapar vissa sorters sociala, politiska och kulturella ordningar” (Gunnarsson Payne 2019:170). Om makt finna överallt är den en del av den förståelse som formar världen och jaget. Detta leder vidare till att makten är central i diskussionen kring hur normalitet, och därmed dikotomi, skapas, reproduceras och upprätthålls.
Sammanfattningsvis kommer delar av den poststrukturalistiska diskursteorin vara det verktyg som analyserar diskursen kring ADHD och vidare identifiera hur diskursens aldrig fixerade mening driver subjektet in och ut ur olika subjektspositioner beroende på vad som artikuleras.
Metod och material
11
Intervjupersoner
Efter flertal försök att hitta informanter genom de stora intresseorganisationer som Attention och Hjärnfonden vände jag mig till mitt eget nätverk och mina kollegor inom
Socialpsykiatrin. En första tanke kring att intervjua klienter som är inskrivna i mina
verksamheter dök upp, men förkastades lika snabbt eftersom en intervju kanske skulle haft en negativ inverkan på relationen. I stället fick jag stöd av en kollega som själv har ADHD och som är med i ett forum för kvinnor med diagnos. Via denna kollega kom jag i kontakt med många intressenter. Jag valde ut nio personer att intervjua men med målet att få till fem intervjuer. Ibland kan det uppstå situationer som gör att människor behöver boka av mötet, därför bokade jag fler intervjuer för säkerhets skull.
Intervjuer
För att förbereda intervjuerna sammanställdes ett frågeformulär utifrån de förslag som presenteras av Kvale (2009:150,151), något som uppmuntras i Etnologisk fältarbete (2011:98). Frågeunderlag blev ett stöd i att bibehålla riktning och inte hamna i ett läge där intervjun blir ett jobbrelaterat samtal. Med jobbrelaterat samtal menas inte den givna
intervjuformen som en etnolog behärskar, där samtalet är det sätt att fånga upp empirin genom intervjun. Med jobbrelaterat samtal i detta forum menas samtalet utifrån min profession där förkunskap och intresse gör att intervju glider in på olika behandlingar, metoder och annat av internt intresse.
Det kontrollerade frågeunderlaget redigerade dock inte bort det naturliga inslaget i samtalet som ledde till skratt, tårar och diskussioner. Men precis som Eva Fägerborg (2011:87) tar upp är det informantens personliga erfarenheter som står i centrum. Intervjun är en
tvåvägskommunikation vilket innebär att det är vid stor vikt att den som intervjuar är kritisk och uppmärksam på vad som händer (2011:87). Frågeunderlaget hjälpte mig bibehålla fokus på syftet och vidare återta tråden om samtalet gled in på annat.
För att säkerställa att frågorna var relevanta och skulle ge bra material till uppsatsen
12
Efter provintervjuerna var det dags för de fem semistrukturerade intervjuerna. Intervjuerna begränsades till en timme på grund av två anledningar. För det första tar det mycket energi för personer med ADHD att fokusera på ett längre samtal, det kan till och med vara
ångestframkallande (vilket bekräftas av informanterna själva). För det andra är ett av de symtom man kan ha vid ADHD att man har svårt att begränsa sig i samtalet. Med denna samlade information och kunskap var jag redo för intervjuerna.
Informanterna
Av fem informanter var fyra kvinnor och en man, fyra informanter var generationssvenskar och en informant hade utrikesfödda föräldrar. Det kan vara anmärkningsvärt att endast en informant var man likväl att endast en informant hade utrikesfödda föräldrar. Denna ojämna fördelning var en slump och inte påverkningsbart, men är helt klart intressant ur ett genus- eller etniskt perspektiv. Dock fanns inte utrymme för att diskutera dessa infallsvinklar i denna uppsats, kanske något att lyfta blicken mot i framtiden. Informanterna har i uppsatsen
fingerade namn för att ta hänsyn till deras privata sfär. De fem informanterna presenteras här.
Sarah 29 år bor i en större stad i södra Sverige där hon jobbar inom mediabranschen som kommunikatör. Hon presenterade sig själv som en ambitiös människa på arbetet men även någon som försöker undvika stora sociala tillställningar privat. Hon fick sin ADHD - diagnos för ett år sedan.
Den andra informanten nämns i uppsatsen som Kristin 31 i år och boende i Stockholm. Kristin fick sin ADHD- diagnos för två år sedan och sa att det var när hon fick barn som hon påbörjade utredning för ADHD.
Lotta är 33 år och bor i en mindre stad i mellersta Sverige. Hon jobbar som lärare och fick sin diagnos redan som tonåring och diagnosen säger hon är något som hjälper henne att få
ordning på vardagen. Informanten
13
föräldrar och orolig barndom. Sofie studerar för närvarande på universitet och satsar på att bli forskare.
Den enda manliga deltagaren är Micke som är 38 år och bor i centrala Stockholm. För
närvarande jobbar han som ambassadör för ett projekt som stöttar personer ut mot arbete. Han fick efter mycket fram och tillbaka med psykiatrin en ADHD-diagnos för ett år sedan.
Transkribering och materialbearbetning
För att sammanställa materialet transkriberades alla intervjuer. Detta är så klart ett enträget och mödosamt arbete men ger mycket bra empiri. Under transkriberingen blev Fägerborgs (2011:108) råd att markera vem som säger vad genom att sätta initialer framför replikerna tills stor hjälp att sortera texten. För att organisera materialet färgmarkerades det som var relevant för de olika kapitlen för att kopplas ihop med uppsatsens respektive frågeställning. Färdigt material sparades i en mapp på datorn under informanternas namn, denna strukturering var till oerhört stor hjälp under hela uppsatsarbetet.
Förutom intervjuerna, litteraturen och publikationerna antecknades alla tankar, idéer och annat material i en fältdagbok eller i mobilen. Mobilen användes vid spontana tankar som uppkom då fältarbetet inte var aktuellt medan fältdagboken användes vid strukturerat och planerat uppsatsarbete. För att få en övergripande bild av arbetet med uppsatsen använde jag dataprogrammet Power Point för att kunna visualisera min process. Med visualisering menar jag att jag skapade bildliga tankekartor, mindmaps, streckgubbar och pratbubblor för att reda ut och strukturera tankarna kring teori, metod och annat kopplat till uppsatsen.
Reflexivet och etik
14
personer beroende av statliga vårdinstanser. Om jag hade lagt fokus på min yrkesroll som inte var aktuell i detta studentsammanhang, kunde min yrkesroll och föreställningar kring den kunnat räknats som den ”tredje närvarande” (Pripp 2011:68) i intervjun och kanske stärkt informanternas egna föreställningar om sig själv som en diagnosperson i stället för en person med diagnos. Hade informanterna uttryckligen frågat om min yrkesroll hade jag givetvis utvecklat samtalet kring detta.
Kvale och Brinkman (2013) och Kaijser & Öhlander (2011) menar att när man samlar kvalitativ information genom intervjuer kräver det att man är medveten om att man som intervjuare sitter i en maktposition och att man inte bör betrakta forskningsintervjun som en helt öppen och fri dialog mellan jämlika parter. Forskningsintervjun är ett specifikt
professionellt samtal med en tydlig maktsymmetri mellan forskare och
undersökningspersonen (Kvale & Brinkman 2013:48). Det är alltså forskarens uppgift att sträva efter att ”åstadkomma en avspänd situation där båda kan känna sig väl till mods” (Fägerborg 2011:103).
Kaiser och Öhlander (2011:71) skriver att intervjuerna är ett möte där de närvarande identifierar varandra; inte bara forskaren ska förstå och vara lyhörd inför mötet med andra människor, även forskaren själv identifieras med vissa förutfattade meningar utav
informanten. Men kan de intervjuade vilseledas av forskaren som de möter? Blir forskarpositionen inom humaniora synonymt med en trygg miljö för informanter som i slutändan blir omedvetet invaggade i att känna förtroende och därmed dela med sig av mer än de tänkt sig? Pripp (2011:72) skriver att många förutsätter att humanistiska forskare alltid tar ställning för samhällets utsatta. Denna föreställning kan ställa till det för forskaren då denne är på plats för att utföra vetenskaplig objektiv forskning och inte för ta ställning för den ena eller andra sidan.
15
de utsätts för ” skada, förödmjukelse eller kränkning” (Pripp 2011:80). Eftersom man i en intervjusituation sitter allena tillsammans kan känslan av förtrolighet infinna sig och den intervjuade blir inte medveten om den osynliga publiken som senare ska få ta del av
informanternas utsagor. Denna etiska lins är en del av den moraliska aspekten forskaren alltid måste bära med sig (Fägerborg 2011:90). För att ytterligare bekräfta intentionen att skydda informanten tydliggjorde jag noga att samtalen spelades in men kommer, lik väl som transkriberingarna, raderas efter uppsatsens godkännande.
Disposition
Uppsatsen består av ett inledande kapitel, tre kapitel där empirin analysera och slutligen en sammanfattande diskussion. I kapitel två diskuteras positionen av den diagnosmanual man i dag använder för att utreda och ställa diagnos ur ett maktteoretiskt perspektiv. Vidare förs resonemang kring informanternas subjektspositionering utifrån manualen och likaså huruvida manualens befintlighet har en institutionaliserande påverkan. Kapitel tre behandlar utifrån den poststrukturalistiska diskursen informanternas utsagor kring hur deras avvikande beteende förflyttar dem mellan olika subjektspositioner. I kapitel fyra redogör informanterna vilka krav och förväntningar de upplever utifrån den artikulerade normalitetsdiskursen. Vidare diskuterar informanternas subjektiva tolkning av subjektspositionerna ADHD och huruvida denna
16
2. Makten och manualen
För att få diagnosen ADHD behöver man genomgå en psykiatrisk och medicinsk utredning. Utredningen baseras på de diagnoskriterierna som finns att läsa i diagnosmanualen DSM-5
(American Psychiatric Association:2013). Diagnosmanualens inflytande är stor och den
används i hela västvärlden för att diagnostisera psykiska och neurologiska avvikelser. DSM-5 är i Sverige rekommenderad av den statliga instansen Socialstyrelsen. Korrigering och till och med inspärrning av människan på grund av hennes beteende är något som kan spåras långt tillbaka (Foucault 1972: 179–180). I detta kapitel avhandlas diagnosmanualens plats i
samhället samt hur den påverkar människors förståelse och positionering av sig själva. Vidare diskuteras huruvida diagnostiseringar skulle kunna leda till en subjektiv upplevelse av fysisk eller mental institutionalisering. Kapitlet fokuserar på hur diagnosmanualen har en central plats i uppsatsens diskurs kring hur man skapar och reproducerar normalitet.
Ett avvikande beteende
”Kombinerad form. Både kriterium A1 (ouppmärksamhet) och kriterium A2 (hyperaktivitet-impulsivitet) är uppfyllda under de senaste 6 månaderna” (American Psychiatric Association: 2015:28). Detta är baskriterierna för diagnosen ADHD, ouppmärksam eller
hyperaktivitet/impulsivitet. Till detta tillkommer ett flertal siffer- och bokstavskombinationer som specificerar diagnosens riktning, som till exempel att ”G. tappar ofta bort saker som är viktiga för uppgifter eller aktiviteter” (American Psychiatric Association 2015:27). Detta beteende kan ses som en simpel sak och något många upplever dagligen, men för många blir detta ett beteende som tar över och utvecklas till ett problemskapande beteende. Denna känsla av att borttappade ting och rörighet blir ett beteende som skaver är något som informanten Sarah bekräftar.
17
Sarah fick såvida i tidig ålder höra från både vuxna och vänner att hon var slarvig och glömsk. Något som fick henne att känna skam som sedermera bidrog till att hon kände sig vilsen i sina subjektspositioner som skolelev och familjemedlem. Här är den artikulerade kulturella
samhällsnorm kring ordning och reda något som får Sarah att ifrågasätta sig själv. I diskursen kring hur man är en välartad medborgare ingår det bland annat att hålla tider och inte vara slarvig. Att påstå att det finns ett svensk normativt beteende kring till exempel tid är förstås viktigt att beskåda med normkritiska glasögon. Svenskhet är något som är föränderligt och tillskrivs flera olika kvalitéer utifrån position och kontext. Det finns en myt kring svenskar som bland annat punktliga, något som Löfgren och Frykman (2019: 34 - 37) återkommer till i sin forskning i svensk kulturhistoria. Det finns därmed en historisk förankrad förförståelse kring hur man ska förhålla sig till tiden och avviker man från denna konstruerade sanning finns utrymme för omvärldens omedvetet bevakande blickar. Dessa attribut som tillskrev Sarah fick henne vidare att uppsöka en psykolog för att reda ut den ambivalens hon kände mellan sitt subjektivt tolkade jag och det objektiva negativa artikuleringarna kring henne.
/…/jag tror att de drog i gång något i henne (psykologen: ff. anm), hon började ställa ganska många ADHD kontrollfrågor, och liksom, eh, och kom väl snabbt in på att, ”det kanske är någonting vi borde kika på, om det är underliggande till allt det här stöket som du inte vet hur du ska få kontroll över”. /…/ så då gjorde jag det, typ samma dag, för jag har så länge typ velat förstå, varför saker inte har funkat som de ska. För jag är generellt en ganska (ler) ... smart och … smart person med bra koll på mig själv. /…/ (Sofie)
Psykologen ställde frågor något som Sarah refererar till som kontrollfrågor, frågor baserade på diagnoskriterierna ur manualen DSM-5 (2013). Psykologen anar att Sarah har diagnosen ADHD. Men hur kan hon ana det? Hörnfeldt (2009:87) hänvisar till de så kallade kliniska blickens sanningsspråk som är en del av Foucaults medicinska maktteori där han menar att diagnosen inte finns om den inte genom observation identifieras. Precis som Hörnfeldt (2009) lyfter måste synen på sjukdomar/avvikelser identifieras under decennier för att identifieras i nutid. Manualerna är här en del av det levande material som reproducerar diskrepansen för det som i en viss kontext anses vara sjuk eller normal. I Michel Foucaults Vansinnets historia
under den klassiska epoken (1972) beskriver han på ett estetiskt sätt hur människan gestaltat
vansinnets, galenskapens och oförnuftets kroppsliga och själsliga varande. Foucault redogör hur man sedan 1400-talet har utforskat människans sinne och letat efter medicinska,
18
psykiska och neurologiska avvikelser som en vidareutveckling av den diskussion där
vetenskapsmän och forskare söker metoder för att identifiera och korrigera människan. Denna diskussion står dock aldrig still utan är konstant, således en del av att upprätthålla maktens existerande genom att underhålla motståndets befintlighet (Gunnarsson & Payne 2020:168)
Sarah diagnostiseras efter en lång utredning med diagnosen ADHD. Precis som de andra informanterna i uppsatsen upplever hon en lättnad likväl som en sorg när diagnosen levererades. Sorg för att ”inte vara som alla andra” (Sofie) likväl som en glädje över att ”äntligen fått ett svar” (Kristin) och att ”diagnosen räddade mitt liv” (Micke). Kristin är den som under intervjuerna blir märkbart rörd och tagen när frågan kring
diagnostiseringsprocessen kommer upp.
C- Hur kändes det när du fick den diagnosen?
K - Jag grät så mycket… av så himla mycket lättnad. Jag grät liksom. Jag satt så här vid datorn (visar med händerna som hon håller framför ansiktet), och jag grät liksom redan när vi sa hej till varandra. För jag var så rädd att det skulle, att jag inte skulle få en diagnos. Men jag var också så himla rädd att jag skulle få det. Sen så när han sa så här; ”Jo men, du har ADHD liksom, du har faktiskt det. Och du har inte heller nån sån där mild variant, du har en medelsvår kombinerad typ. För mig är det helt självklart att du har det, det är underligt att inte någon hade sett det tidigare”. Och då grät jag ju liksom, alltså jag grät och grät och grät liksom, för att det var en sådan lättnad… men också en sorg. (Blir rörd)
Kristins reaktion visar på Foucaults teori om att makt är produktivt (Gunnarsson Payne 2019: 169). Informanterna kan genom diagnosen identifiera sig själva och med det kommer en lättnad över att kunna placera sig i det egna jaget. Kristin upplever lättnad över att sätta namn och etikettera sitt avvikande beteende, och genom denna (omedvetet/medvetet) nyfunna kunskap om sitt beteende kan hon identifiera sig genom diskursen ADHD. Huruvida denna subjektsposition är negativ eller positiv återkommer senare i kapitlet. Dock frångås inte det faktum att Sarah och Kristin tilldelas redskap att kunna navigera sig i sina egna
19
Diagnosens effekt
Det går inte att ta miste på att diagnosmanualens position i informanternas liv är stor och viktig, utan denna skulle de inte fått sin diagnos. Samtidigt är manualen osynlig och omedvetet närvarande i mötet mellan informanten och psykologen, eftersom den inte är en fysisk handbok som tar plats i det faktiska rummet med patient och psykolog. Manualen är sedermera närvarande i samtalet utifrån den kunskap som manualen gett psykologen vilket gör att psykologen kan betrakta patienten med det kliniska ögat. Diagnosmanualen är här något som producerar ett ämnesområde där människor kan hitta stöd och hjälp
(identifikation). Något som Foucaults benämner som biopolitik (Hörnfeldt. 2019:122), vilket syftar på att politisk makt går in och styr utvecklingen av människans kroppar. Syftet är att staten tar ansvar för människans livsprocess och att den ska bli så god som möjligt. Något som kan likställas med dagens process att staten, genom en rekommenderad manual (mall) går in och tar hand om personer som behöver utredas och eventuellt medicineras för att kunna anpassa sig till samhället. I och med manualens maktposition har den en möjlighet att påverka patientens vetande om sig själv och patienten kan genom denna identifikationsprocess
slutligen identifiera sig själv med ADHD och således får en tillfällig fixerad subjektsposition. Men, om informanterna nu känner att de kan identifiera sig genom ADHD, hur stor frihet och utrymme ger de informanterna i att artikulera och agera de avvikande beteendena?
”Alltså, jag är verkligen inte ADHD är en superkraft (en positiv benämning som innebär att man kan göra många saker samtidigt och är driven: ff.anm). För det är det inte. Det innebär bara, jo men det är jättekul att jag kan få så här superfokus och, men det har ju lett till lite kul historier att jag har haft lite konstigt konsekvenstänk och så där, och det är klart att det ger mig karaktär att vara lite konstig, men alltså, mest har det nog gett mig sorg.” (Sofie)
Här upplever Sofie en lika stor sorg över att ha diagnosen ADHD som hon gjorde innan hon kunde identifiera sig med den. Hon blev förvisso glad och nöjd då hon fick diagnosen, men precis som de andra informanterna är vetandet i sig en sorg. Här kan vetskapen om diagnosen begränsa eller öppna upp?
Sociologen Dorothy E. Smith (2005) utvecklade en metod som hon benämner Institutional Ethnography (IE). På svenska översätter termen till institutionell etnografi eller
institutionsetnografi. Institutionsetnografi rymmer både specifika metoder och ett särskilt sätt att förstå fenomenet ”institution”. Familjen är en institution i meningen att den har en
20
samt att den regleras av lagstiftning. Kulturella företeelser reproduceras ofta på ett relativt tydligt sätt inom samhällets institutioner. (Kulturella perspektiv 2019 (3 – 4); 4 – 5).
Institution kan genom Smiths förklaring ses som både en fysisk likväl som psykologisk och kulturell begränsning. Historiskt sett kan man se att möjligheten att spärra in människan fysiskt varit ett av de naturligaste sätten att korrigera, straffa eller skydda medborgarna från ett fysiska mentalt agerande tillstånd. Foucaults (1972:74 – 76) exempel på hur man under 1600-talet börjar institutionalisera människor som levde på samhällets utkant som ett sätt att skapa arbetskraft skulle kunna liknas på dagens diagnostisering av människor för att skapa marknad för kapital (medicin, vård och arbeten). Skillnaden i dag är att det finns lagar där mänskliga rättigheter står som barriär mellan samhällets ramar och den diagnostiserade människan (FN 2021).
I dag pratar det mer om att vårda människor i stället för att straffa dem. Något som Silow Kallenberg (2019:121) lyfter genom hur behandlingspersonalen på ungdomshemmet närmar sig ungdomarna med motivationen att behandlingen är valfri (men med konsekvenser om du inte väljer den), och man ämna utgå från ungdomarnas egen motivation. Även om
behandlingspersonalen artikulerar och initierar till ungdomens självbestämmande finns en underliggande mental maktbalans. Ungdomen är ändock i slutändan tvångsomhändertagen och sedermera berövad sin fysiska frihet. Hur mycket förtroende har man för någon som är en del av det som låser in en?
21
3. ADHD och jaget
Att ADHD är en funktionsnedsättning som inte syns utanpå kroppen i form av fysiska
förvrängningar eller skador uttrycker alla informanter både som en fördel och nackdel. ADHD yttrar sig genom till exempel svårigheter att sitta still eller kanske genom dåligt tålamod. Detta upplevde flera informanter att andra kunde uppfatta som oartiga personlighetsdrag. Dessa så kallade personlighetsdrag kan i yngre ålder misstagas för attributen av att vara tonåring och i vuxen ålder misstolkas som en viss nonchalans. I detta kapitel analyseras informanternas upplevelse kring hur symtomen av diagnosen tolkas olika utifrån identifikationen ungdom eller vuxen samt hur informanterna förflyttas mellan olika subjektspositioner beroende på vilken kontext de befinner sig i. Vidare diskuterar informanternas upplevelser av att identifieras med ADHD.
Charmigt tonårstrött eller vuxen nonchalant
I föregående kapitel fick informanterna upp ögonen för sitt avvikande beteende genom att omgivningen som familj, skola och olika myndighetsinsatser påpekade deras egenskaper som avvikande. På grund av sina avvikande artikuleringar subjektspositionerades Sarah inom diskursen som tonåring, vilket fick henna att själv koppla till exempel sin trötthet till tonårsrollen.Delar av detta komplexa system att betrakta sig själv ur betraktarens ögon beskriver Hörnfeldt (2009:74) genom begreppet interpellation. Interpellation innebär den process i vilket ett subjekt erkänns och får en existens. Genom att till exempel säga till Sarah att hon betedde sig som en tonåring, erkände man henne som en tonåring med de förmågor eller hinder som följde med det. Här förväntades även personen själv agera och förstå sig själv genom subjektspositionen tonåring. I Sarahs fall blev de artikulerade tecknen ”slarvig”, ”sen” och senare även ”trött” de element som tillfälligt fixerades som avvikande i diskursen kring Sarah. En tillfällig fixerad interpellerad subjektsposition som fungerade när Sara var ung, men något hon inte ville identifiera sig med som vuxen. Dessa, från omgivningen artikulerade, negativt laddade beteende ledde till att Sarah sökte upp en psykolog. Genom att få
professionell hjälp ämnade hon lyfta de negativt laddade tecknen ur den diskursiva
ungdomsproblematiken och i stället identifierades tecknen genom en medicinsk förklaring.
22
när jag började somna i viktiga kundmöten, på jobbet, så är det inte lika roligt längre. /…/ (Sarah)
I och med Sarahs kontakt med psykologer och läkare identifierades hennes ADHD inom en medicinsk diskurs (diagnosmanualen). Tecken som ”slarvig” och ”sen” tillsammans med tecken som till exempel ”trött” och ”dålig motor”, blev gemensamt de moment som (tillfälligt) slutgiltigt identifiera Sarahs subjektsposition genom den artikulerade diskursen kring ADHD. Här byter tecknen betydelse eftersom de förskjuts till en annan diskurs, således interpelleras en ny subjektsposition i identifieringen av Sarah. Trots denna tillfälliga fixering av Sarah skapas inte en diskursiv totalitet kring Sarahs beteende utan denna tillfälliga
subjektspositionering bidrar endast till omgivningen och hennes egen möjlighet att tolka och förstå. En av Laclou och Mouffes viktiga teser i den poststrukturalistiska tolkningen av diskursen, är att diskursen aldrig är total (Winther & Jörgensen 2000:49). Det vill säga att trots att Sarah kunde identifiera sig och sina beteenden med diagnosen ADHD kommer hon fortfarande tolkas och identifieras på flera olika sätt utifrån sammanhang och miljö. Dock är detta ett exempel på hur kampen om tecknens betydelse utmynnar från att uppfattas som ett typiskt tonårsbeteende till en medicinsk och mer kontrollerbar åkomma genom förflyttning av elementen.
Man har således genom medicinskt professionella insatser identifierat Sarahs avvikande beteende genom att placera de tecknen hon artikulerar i diskursen ADHD. Således skulle man kunna påstå att Sarahs beteende har gått från avvikande till normalt, då ”slarvig” är normalt i diskursen kring ADHD. Här påvisar förflyttningen av tecknets meningsbärande att somliga tecken behöver sedermera byta diskurs för att bli ett element kopplat till något som går att identifiera som kontrollerbart (och accepterat). Kristin upplevde precis som Sarah att hennes avvikande beteende som barn kopplades till diskursen att vara barn och inget annat. Något hon funderade över under vuxen ålder, när hon fått diagnosen ADHD.
23
Kristin önskade här att hennes tecken hade tolkats utifrån diskursen kring ADHD i stället för diskursen kring barn. Förklaringen kring hennes beteende blir för henne otrygg och något hon inte kan identifiera sig med. Hennes subjektsposition är således något hon inte själv kan identifiera sig med men något som omgivningen ser som en bra förklaring. Här byter tecknen plats, precis som hos Sarah. För att förklara det oorganiserade beteendet fixeras tecknet i diskursen kring barn/ungdom då det finns ett behov att förklara tecknet. Man vill tillsluta (closure) tecknet för att positionera det och hitta en förklaring till Kristins beteende. Att tillsluta tecken är något som Winther Jørgensen & Philips (2020:34) förklarar som ett sätt att sätta ett tillfälligt stop för tecknets betydelse och därmed reducera dess mångtydighet. Denna tillfälliga fixering, där oorganiserad tillslöts i diskursen kring ungdom, blev ett tillfälligt fixerat moment för att kunna positionera och identifiera Kristin. Utredning blev således inte aktuellt för Kristin då hennes avvikande beteende organiserades kring den subjektiva
tolkningen av ung ålder. Här är ett tydligt bevis på den konstanta viljan att låsa fast tecken för att positionera och tolka människan, men även hur dessa artikulerade fixeringar kan
reproducera en tanke och bild hos både mottagaren och omgivningen. Om denna positionering av ordet dessutom artikuleras av en läkare eller psykolog kan det vara svårt att motsätta sig denna medicinskt förankrade sanning. Som barn sitter man i en beroendeställning och det som artikuleras kring ens varande är svårt, om inte omöjligt, att ifrågasätta utifrån
subjektspositionerna barn.
Barn utan diagnos har även ett utrymme att agera avvikande utan att kopplas till diagnos. Silow Kallenberg (2016:88) benämner detta som förskjutningar av subjektet. Dessa förskjutningar av att identifiera subjektet utifrån ålder lyfter Silow Kallenberg som ett
24
Den tydliga förskjutningen av tecknets betydelse kommer sedermera för Sarah och Kristin vid vuxen ålder, både för Sarah och Kristin. I subjektspositionen vuxen artikuleras helt andra tecken och därmed måste de avvikande beteenden som Sarah och Kristin påvisar som
ungdomar nu identifieras under en annan diskurs. Kristin berättade att den stora förändringen som stärkte känslan av att vara desorienterad i diskursen kom när hon förflyttades till
subjektspositionen mamma.
/…/ sen så fick jag mitt första barn, och blev helt, det blev jättetydligt, att det inte fungerade så bra. Ehm, alla saker som alla andra verkade göra var otroligt svåra för mig. Och då hade jag läst en intervju, eh, med Brita Zackari faktiskt, så här som, som pratade om sin ADHD. Hon berättade lite om hur det var för henne, och jag bara men det där är jag. Så där känner jag också. Så då bad jag om att få en remiss för att bli utredd. (Kristin)
Subjektspositionen mamma innehåller således föreställningar kring vilka tecken som är positivt betingade för gott moderskap. Dessa föreställningar är inte helt tagna ur luften. Hörnfeldt (2009:193–195) beskriver hur föräldrarna vid BVC:s fyraårskontroller blir granskade som kompetenta vårdnadshavare. Dessa bedömningar av vårdnadshavarna utgår från skriftliga underlag där vårdnadshavare bland annat ska bedöma sitt eget barn och utifrån denna förmåga att bedöma sitt barn bedöms även deras egna föräldraskap. I
subjektspositionen förälder där man befinner sig i en sluten statligt betingad miljö, vid namnet barnavårdscentral, ska således föräldraförmågan bedömas. Detta förklarar Laclou och Mouffe (2000:49) som att subjektet är fragment. Det vill säga att Kristin sitter hos BVC med sitt barn där Kristin i subjektsposition mamma bedöms hon utifrån den medicinska diskursens totalitet. Här har undersköterskan makten genom kunskap, manualer och journaler att interpellera Kristin i hennes subjektsposition som förälder. Kristins subjektsposition som förälder är hos BVC underordnad subjektspositionen sjuksköterska/läkare. Om Kristin uttalar sig på något sätt som skiljer sig från det förväntade i ett föräldraskap finns möjligheten att hon blir
25
Fördelen och nackdelen kring Kristins nya subjektsposition som mamma var att hon själv blev tvungen att identifiera och artikulera sin oro. Genom en känd tv-personlighet kunde Kristin känna igen sig och spegla sina beteenden. Att känna igen sig i en känd person blev en uppmuntran att söka hjälp för de tecken som Kristin försökt att dölja och/eller inte förstått. Under intervjun med Kristin kan man skönja att det finns en skam kring att vara mamma och må dåligt och en rädsla att söka professionellt stöd. Hörnfeldt (2009:244) lyfter detta sublima tolkningsföreträde som uppstår på BVC. Föräldrar som kommer från socioekonomiska utsatta förhållande eller som inte har en akademisk utbildning har lättare att förstås utifrån diskursen kring icke-kompetent föräldraskap. Hörnfeldt skriver även om den nidbild som finns kring den ”psykisk labila modern” (2009:195), en subjektsposition som ingår i diskursen kring ovan nämnda betingade subjektsposition, icke- kompetent vårdnadshavare. Således är Kristins farhågor kring sitt eget föräldraskap kanske en reproduktion av samhällets interpellerade konstruktion av modersrollen som börjar redan i väntrummet på mödravårdscentraler där magasin, foldrar och affischer belyser hur man är en bra förälder. Kristin kände att hon inte kunde vara en bra mamma utifrån de föreställningar hon hade kring vad ett bra moderskap är. En bidragande faktor till detta var att hon hade en föreställning kring det moderskap något som säkerligen stärktes av henne själv och den bild av föräldraskap som omgivningen producerar.
Synen på barnet och dennes okunskap eller oförmåga att ta beslut skulle kunna ses som en möjlig anledning till att Sarah och Kristin inte blev utredda som barn utan först i vuxen ålder. Informanternas steg in i vuxenvärlden blev ett steg mot att tolkas utifrån diskursen kring vuxen. Det uppstår en friktion mellan informanternas beteende och vad som är accepterat i subjektspositionerna ungdom och vuxen, således blir den medicinska meningsbärande artikulationen vägledare i försöket att låsa fast det avvikande tecknet.
Korridoren till min egen kuliss
26
med en negativ klang. Att ha föreställningar baserat på okunskap kan leda till att människor utifrån bemötandet kan börja agera som förväntat. Silow Kallenberg (2019:149–150) beskriver det som att det finns en risk att subjektet ändrar subjektsposition när diagnosen artikuleras i ett samtal. Subjektet tillskrivs beteenden som kan vara både negativa och positiva och möjligheten att orientera sig i det sociala rummet förändras. Kristin är en av dom som upplever att det finns fördomar om ADHD.
C - Upplever du att den (diagnosen) är skambelagt? K – Ja, absolut! Ja, gud ja!
C – Vad tror du det beror på?
K – Jag tror att mycket handlar nog om, fördomar liksom. Att ADHD är lika med ouppfostrat. Eller att man är dum. Eller typ, att det inte finns på riktigt. Att det är så här, typ, att man tror att ADHD är pojkar som slåss i klassrummet. Och man egentligen bara borde kunna skärpa till sig. För det har ju jag tänkt i hela mitt liv, att jag bara måste skärpa mig. Jag måste bara skärpa mig. Men jag kan inte. (Kristin)
Tecken som ”ouppfostrad” används här som något negativ och när det artikuleras i
sammanhanget ADHD. Diagnosen förknippas även till stor del med pojkar med aggressivt och utåtagerande beteende (Silow Kallenberg (2016:76). Denna uppmålade och något vilseledande bild kring personer med ADHD ledde till att Kristin som tjej inte kunde
identifiera sig med dessa föreställningar och började disciplinera sig själv (skärpa sig). Pripps (2011:68) diskussion kring den mediala maktens sanningskapande är en viktig aspekt i produktionen av den meningsskapande artikulationen. Pripp nämner media som en stor påverkan på människors identifierande av sig själv och andra i samhället. I Pripps arbeta med att undersöka assyriska och syrianska företagare i Södertälje blir det uppenbart hur sociala medier upprätthåller (ofta negativt laddad) och kategoriserar vissa sociala grupper och hur dessa grupper applicerar och återskapar den självbilden i ett samtal (Pripp 2011:66). De återkommande mediala budskapen där ADHD förknippas med killar som inte kan sitta stilla, skriker och stör blir något som hämmar Kristin i att söka hjälp och i stället uppmanar sig själv till självdisciplinering i sitt varande. Sofie bekräftar Kristins upplevelse av att ADHD har en nidbild omkring sig.
27
diagnosen (ADHD) för att dom hade så här en ganska konservativ syn på vad ADHD är. ”Du springer ju inte runt, då är det ju inga problem”. /…/ (Sofie)
Här kan man skönja varför en del av informanterna inte berättar om sin ADHD, då diskursen kring ADHD ofta fixeras vid tecken som kvinnorna själva inte kan identifiera sig med. Däremot finns det vissa delar av problematiken i ADHD som kvinnorna identifierar sig med men dessa beteenden fortsätter att anses vara synonymt med manligt beteende vilket får kvinnorna att känna ännu mer skam både i subjektspositionen kvinna med ADHD och ADHD och kvinna. Den manliga informanten känner tvärtemot inga problem med att informera människor att han har ADHD.
/…/ näe, alltså, jag säger det bara om någon frågar, det är ju en del av den jag är, så /…/ förutom att hjärnan är på högvarv hela tiden, ser jag det, ja, som självklart. /…/
(Micke)
I diskursen kring ADHD finns vissa medialt skapade sanningar som vidare har blivit till meningsskapande verktyg hos människor där de manliga (föreställda) attributen fångats upp som en förklaringsmodellens logik i diskursen kring ADHD. Både Silow Kallenberg (2016: 76 – 79) och Hörnfeldt (2009) beskriver båda hur dessa artikulerade tecken kring avvikelser blir en del av den konstruerade meningsproducerade sanning i diskursens ADHD. Både i relation till barn, ungdomar och vidare, som här, i vuxen kontext. Micke, som inte kände sig obekväm att aktualisera sin diagnos, kan säkerligen identifiera sig med de attribut som, i folkmun, är synonymt med ADHD. Om de kvinnliga informanterna skulle sitta i en medicinsk diskurs skulle de troligtvis inte känna samma skam eller desorientering i subjektspositionen ADHD som de ibland kan göra när diagnosen lyfts från gemene man. I det medicinska fältet, och därmed utifrån diagnosmanualen DSM-5 (2013) vet man att diagnosen ADHD är mycket mer än orationella och utåtagerande pojkar.
Informanternas egna erfarenheter av att identifieras, avidentifieras och positioneras i olika diskurser utifrån ålder, kön och subjektsposition har bidragit till en ständig rörelse mellan subjektspositioner. Vidare har de olika subjektspositionerna tolkats, integrerats eller
28
29
4. Den sociala positioneringen
I samtalen med informanterna framkommer att de oftast inte kunde identifiera sig med det som förväntades av dem i ett samtal. De fick agera och anpassa sig till den sociala situationen för att inte framstå som avvikande. Informanternas förflyttningar mellan skola, arbete, hem och psykiatrin skapande en konstant förflyttning av identifiering. Diskursens overkliga verklighet påverkas således av vad som ageras, artikuleras och den miljö som informanterna befinner sig i. Under intervjuerna uppenbarade det sig att just möten och samtal med andra människor upplevdes extra utmanande och till viss mån ångestframkallande och skamfyllda. I följande kapitel undersöks vilka föreställningarna som finns kring det sociala samtalet och informanternas egen uppfattning av vilka sociala koder som gäller vid ett samtal. Vidare berättar informanterna hur de behöver använda medicin eller andra hjälpmedel för att klara av en del sociala sammanhang.
Samtalets konstruerade konstruktion
Sofie sitter stora delar av intervjun och skissar i sitt målarblock medan hon pratar. Blocket syns inte i dataskärmen men hennes böjda position visar att hon är aktiv med pennan. Redan i inledningen av intervjun säger Sofie att hon måste få rita under samtalet, eller pilla med något, för att inte tappa fokus på samtalet. Hon säger att hon alltid behöver göra något annat när hon pratar med andra människor annars kan hon inte koncentrera sig. Att se någon i ögonen, stå still och lyssna på samtalet upplever hon som oerhört påfrestande och känslan av att inte förstå hur samtalet ska gå till eller hur man ska bete sig är konstant.
” /…/ alltid får jag en stor och stark social ångest, backlash, när jag har varit i sociala sammanhang. Ja men gud, nu sa jag så där och nu gjorde jag så där, nu pratade jag för mycket och så betedde jag mig konstigt, och så gjorde jag så där och så där, att jag måste liksom gå igenom det för mig själv efteråt och hitta massa fel.” (Sofie)
30
C – Du verkar ju väldigt väldigt social. Den här sociala biten, är det något som kommer naturligt hos dig eller blir du lite, eh, tar det energi av dig?
M – Det tar energi, allt tar energi. /…/ jag tänkte förklara den biten som teknik (skrattar), det sociala där. Hur jag går hem och bara zoomar ut hemma (skrattar).
Här ser man att upplevelsen av att ta plats upplevs olika för de kvinnliga informanterna och den manlige. Vad som anses manligt och kvinnligt är en djup förankrad och pågående diskussion som bland annat Hörnfeldt (2009:225) lyfter efter ett samtal med en av de
sjuksköterskor som genomför fyraårskontroller på ett BVC i Stockholm. Förutom att det finns en förväntan på hur barnen ska representera sin genustillhörighet bekräftar sjuksköterskan att pojkar får större utrymme att avvika fysiskt vid testerna. Dock får pojkarna inte avvika genom beteenden som likställs med föreställningarna kring femininitet, utan avvikelserna ska ske utefter de attribut som kopplas samman med diskursen kring maskulinitet. Att kvinnorna inte kan identifiera sig eller känner skam över tecken som att prata för mycket, inte lyssna
tillräckligt eller vara otålig i samtalet kan härledas till de osynliga förväntningarna som reproduceras kring subjektspositionen kvinna. Skeggs (1999:70) studie kring arbetarklassens kvinnor i England påvisar just hur kvinnor ska formas och justeras utifrån artikulerade föreställningar kring klass, tillhörighet, sexualitet och femininitet. Tecken som ”pratar mycket” och ”bete sig konstigt” (Sofie) är element som fortfarande skaver i den diskursen kring kvinnan.
/…/ jag kan också känna att jag delar med mig för mycket och sen så blir jag orolig och får ångest över det och tänker - vad tycker folk om mig, vad har jag sagt för någonting, hur framställer jag mig själv. Det är faktiskt knepigt. /…/ (Kristin)
/.../ Om jag inte förbereder mig för ett möte då går jag därifrån och sen så har jag ångest hela kvällen. /…/ (Lotta)
Det man kan se är att alla upplever att samtalet/mötet tar energi, men för Micke blir det mer en fysisk trötthet medan Sarah, Kristin, Lotta och Sofie känner skam och ångest.
31
K – Nämen, jag kan absolut göra upp en plan att så här, hur ska jag tänka, hur ska jag vara. C- Men är du transparant med din diagnos då?
K – Nej. Det beror nog på. Alltså så här, det har ju vart så här, både en blessing och en curse att få barn. Man så här, ”jag är trött för att barnen hållit mig vaken” så man kan gå hem. Men, ehm, jag har absolut vänner där jag kan säga så här; ”nu är jag överväldigad och behöver gå härifrån en stund”. Mina närmsta vänner skulle jag, när vi är hemma hos dom, vi har ju båda barn liksom, så det blir ju full rulle, och då kan jag absolut säga så här att ”nu måste jag gå in i sovrummet och vara själv en stund. Hej”.
Här bekräftar Kristin, hur hon genom att berätta om sin ADHD kan uttrycka sig annorlunda än om hon inte berättar om den. Hennes medvetenhet om att diagnosen kan vara negativt laddad gör att hon använder sig av andra ursäkter för sin ADHD – symtom (i detta fall plötslig trötthet). Att använda barnen som ursäkt för att slippa avslöja sin diagnos och därmed undvika att hamna i den underminerad position, på grund av okunskap, är en strategi som fungerar som en accepterad artikulation mellan alla inblandade. Här blir barnet ett element för att förklara tecknet trött i stället för att aktualisera ADHD som ett element för att förklara
subjektspositionen Kristin. Med barnet i fokus behåller hon makten om sin subjektspositions.
Medicinering och korrigering
Psykisk ohälsa, ätstörningar, psykiatrisk kontakt och år av depressioner följer Sarah, Kristin, Sofie, Lotta och Micke i sina försök att positionera sig i normalitetens konstruktion. Vad som ligger i att må bra är ganska liknande för allihop; att kunna passa in och inte skämmas över sina avvikande beteenden. De flesta har i dag kommit långt i sin medicinering och känner att de har kontroll, det vill säga att de med hjälp av medicin fått ett annat lugn. Micke har ätit Concerta (ADHD-medicin) sedan två år tillbaka och säger att han inte skulle vilja vara utan sin medicinering i dag.
” C - Och, när du säger att du påbörjat medicin igen, har det förbättrat situationen?”
32
Lotta och Sarah säger att de ibland helt missar tiden och glömmer bort vad de ska göra. Hålla tider, vara återhållsam och låta turtagningen balansera samtalet är några av de tecken som kan förknippas med svenskhetens diskurs. ”Självdisciplin innebär att våldsamma känsloutbrott av glädje, vrede, lycka eller olycka måste dämpas och ges en mer kultiverad form” (Löfgren och Frykman 2019:108). Denna förförståelse är under konstant omformulering men grundar sig i svenska allmogens historia. Under 1800-talets och dåtidens moderna diskussioner kring barnuppfostran ansåg man att ett barn bör axla ovan nämnd karakteristika för att anses kunna leva ett fullgott och respektabelt liv. Ofog och okontrollerat beteenden likställdes med djuriska/otyglade vanor och skulle med aga och senare skuldbeläggande känslor i form arga/ledsna blickar blidka barnet till gott uppförande. Hit hör även disciplineringen av de vuxna genom den industriella tidens växande behov av arbetskraft. Arbetarna skulle uppvisa dygd, punktlighet och flitighet, något som skulle kontrolleras och, vid slarv eller lathet, regleras och bestraffas (Löfgren & Frykman 2019.34). Föreställningarna kring normalitet har således stötts och blötts under århundranden. Lotta är inne på samma spår som Micke, att det finns en normalitet att anpassa sig till.
/…/ han (Lottas broder) beskriver det som att jag och alla andra som lever i samhället har accepterat lögnen. /…/ det här samhällskontraktet. Han jobbar natt då, ska föras till protokollet, så han slipper träffa människor. Men, eh, jag har accepterat lögnen av samhällskontraktet, där jag liksom måste, även om fast jag inte är på humör så måste jag träffa människor /…/ ” (Lotta)
Lotta beskriver det som att det är något man måste göra för att passa in, anpassa sig helt enkelt. Vill man röra sig ute bland människor, jobba som lärare (som i Lotta fall) och samtala ibland med andra människor så finns det vissa sociala regler man ska hålla sig till. Sofie, Kristin, Sarah, Lotta och Micke är alla rörande överens om detta. Alla nämner att man måste ”spela spelet”. Den tolkning av samhället som Lottas bror uttryckte är inte alls av nyfunnen åsikt. ”Den fånge som vill och kan arbeta blir fri; inte särskilt mycket för att han nu på nytt blir användbar i samhället utan därför att han nu på nytt har gått med i den mänskliga
existensens stora moraliska pakt” (Foucault 1972:87). Således är valet mellan arbete och straff en fortsatt fråga för människan.
33
” dagar som jag mår dåligt alltså, då kan jag gå ut och sparka på ett träd i skogen och om jag lyssnar på musik så här då kan jag sjunga rakt ut bara för att det är så skönt att, jag men, VRÅLA al la Ronja rövardotter!” (Lotta)
När ingen ser kan Lotta alltså vara arg och skrika rakt ut, hon behöver inte kontrollera sig. Detta kontrollerande av sig själv och miljön är, som tidigare nämnt, något som Frykman och Löfgren (2019:107) tar upp som en av de attribut som historiskt skulle korrigeras vid
barnsben. Återberättade livshistoria och bevarat material visar hur man redan på1800-talet skulle lägga band på sig själv för att inte hamna bland de avvikande eller det avvisade; ”man ska uppföra sig och vara skicklig, hel och ren för att skilja sig mot allmogen” (Frykman och Löfgren:2019). Här ser man hur samhället tar ansvar och sätter upp ramar för hur en
befolkning ska utvecklas genom en gemensam och kollektiv uppfostran. Precis då som nu tar man hjälp av utbildade och så kallade lärda inom det medicinska området, läkare, pedagoger och psykologer. Medelklassen stod för det goda exemplet med hög arbetsmoral och goda gener (Hörnfeldt 2009:127 – 128, 130).
Att vråla eller att strunta i alla sociala regler är något som alla informanter nämner som en slags frihetskänsla. Likaså blir medicinering ett hjälpmedel som får ”hjärnan att inte snurra hela tiden” (Micke), vilket tycks underlätta vardagen. Kapitlet visar här hur
självdisciplinering, genom att korrigera eller begränsa sina avvikande beteenden, eller medicin är det som hjälper informanterna att både acceptera sig själva och kunna positionera sig själv i olika sammanhang. Samtidigt fanns en tolkning kring vad som ansågs kvinnligt och manligt vilket bidrog till att informanterna ibland hade svårt att identifiera sig med de tecken som artikulerades kring diskursen ADHD. Gemensamt var att alla tyckte att sociala aktiviteter tog mycket energi och tanke, och att den sociala plattformen var utmanande.
