I tabell 1 redovisas frekvensfördelning och internt bortfall för samtliga variabler som används i de analyser som omfattar data från både 2002 och 2014. Även medelvärden presenteras för kontinuerliga variabler. Inledningsvis kan det konstateras att medelvärdet för studiens beroendevariabel, Attityd till invandring, är högre år 2014 än 2002. Variabelns interna bortfall har också minskat betydligt, vilket redan har diskuterats i ett tidigare avsnitt. För Politisk alienation är mönstret det motsatta; medelvärdet har blivit lägre år 2014 medan bortfallet har ökat något. Även gällande kontrollvariablerna har vissa förändringar skett över tid. Mest
noterbart är att en större andel av respondenterna bor i storstäder år 2014 och att fler än tidigare har utbildning på eftergymnasial nivå.
Tabell 1. Deskriptiv tabell över studiens variabler exklusive oförmåga och missnöje
Tabell 2 visar intervallbredd, medelvärden och internt bortfall för Oförmåga och Missnöje.
Dessa variabler är som bekant konstruerade med utgångspunkt av Olsens teori och utgör en uppdelning av begreppet politisk alienation. Tabellen visar att studiens respondenter år 2014 i genomsnitt upplever starkare känslor av oförmåga än missnöje gentemot det politiska
systemet. Att det interna bortfallet är högre för Missnöje än för Oförmåga innebär att fler personer inte kunnat alternativt inte velat svara på de enkätfrågor som den variabeln består av.
Sambandsanalys med Pearsons r gav värden om 0,707 för Politisk alienation - Oförmåga respektive 0,975 för Politisk alienation - Missnöje. När Oförmåga och Missnöje slås ihop till en enda variabel är samvariationen mellan den och Politisk alienation 0,920. Detta betyder att variablerna ifråga är högt korrelerade och i princip tycks mäta samma sak, men också att Politisk Alienation är mer lik Missnöje än Oförmåga.
Tabell 2. Deskriptiv tabell över kategorisering av politisk alienation enligt Olsen, med data från 2014
Regressionsanalyser
I tabell 3 undersöks hypotes 1; svenska invånares genomsnittliga attityd till invandring var mer positiv år 2014 än år 2002. Modell 1 visar att sambandet mellan Årtal och Attityd till invandring är positivt och statistiskt signifikant, vilket innebär att hypotesen kan bekräftas. I modell 2 kontrolleras sambandet för en rad bakgrundsvariabler. Utlandsfödd förälder inkluderas först i modell 3, eftersom denna antas påverka attityd till invandring på ett mer direkt sätt än de andra. Vid konstanthållning för kontrollvariablerna minskar styrkan i sambandet mellan årtal och attityd till invandring. En del av sambandet kan således förklaras med hjälp av förändring i andra bakomliggande faktorer. Att R²-värdet ökar mellan modellerna tyder på att bakgrundsvariablerna till större del än årtal förklarar variation i attityd till invandring. Nämnas bör dock att attitydskillnaden mellan 2002 och 2014 är liten, vilket visas både av den låga regressionskoefficienten för årtal och de medelvärden som redovisas i tabell 1.
Variabel Intervall Medelvärde Internt bortfall
(%)
Oförmåga 0 - 50 25,6 7,3
Missnöje 0 - 50 21,4 10,6
Tabell 3. Linjär regressionsanalys med sammanslaget material (2014 och 2002). Beroende variabel: attityd till invandring.
Hypotes 2, personer som är politiskt alienerade tenderar att ha en mer kritisk attityd till invandring än de som inte är det, testas både i tabell 4 och 5. I tabell 4 används Oförmåga och Missnöje som oberoende variabler, och regressionskoefficienterna för dessa är statistiskt signifikanta i alla tre modeller. Båda sambanden är negativa, vilket innebär att ju högre grad av politisk alienation en person upplever desto mer kritisk är dennes attityd till invandring i genomsnitt, men de är också relativt svaga. Oförmåga är högre korrelerad med Attityd till invandring än vad Missnöje är. Skillnaden dem emellan minskar dock när kontrollvariabler förs in i analysen. Regressionskoefficienten för Missnöje är i princip oförändrad mellan modellerna, medan den för Oförmåga till viss del tycks gå att förklara med hjälp av kontrollvariablerna. Attityden till invandring hos en person som upplever den högsta graden av politisk oförmåga skiljer sig i genomsnitt 7,5 enheter från attityden hos någon med den
Intercept 19,008** 18,824** 18,613**
R2 0,003 0,113 0,116
lägsta graden av politisk oförmåga, kontrollerat för övriga oberoende variabler. För politiskt missnöje är motsvarande skillnad 6,5 enheter. Tillsammans kan de båda variablerna således anses ha en relativt stark effekt på attityd till invandring, vilken som bekant består av en skala mellan 0 och 30.
Tabell 4. Linjär regressionsanalys med data från enbart 2014.
Beroende variabel: attityd till invandring.
Sambandet mellan Bostadsort och Attityd till invandring i tabell 4 är statistiskt signifikant i modell 2, men inte i modell 3 där Utlandsfödd förälder inkluderas, vilket visar att bostadsort och att ha en utlandsfödd förälder korrelerar och att den senare bättre förklarar attityder till invandring. Personer som har en utlandsfödd förälder tenderar att vara mer positiva till invandring än de som inte har det. Även ålder, kön, utbildningsnivå och ekonomisk utsatthet tycks ha betydelse för individers attityd till invandring då alla dessa samband är signifikanta,
*p≤0,05 **p≤0,01
Intercept 27,474** 26,384** 26,095**
R2 0,228 0,289 0,292
vissa av dem dock på 5 % risknivå. Generellt sett är kvinnor mer positiva än män till invandring, yngre personer mer positiva än äldre, högutbildade mer positiva än lågutbildade och icke ekonomiskt utsatta mer positiva än utsatta. Sambandens styrka varierar dock; t.ex. så är effekten av ålder mycket svag medan den för eftergymnasial utbildning är förhållandevis stark. R²-värdet är relativt högt redan i modell 1; 22,5 % av variationen i attityd till invandring kan förklaras med hjälp av förändring i politisk oförmåga och missnöje. Värdet ökar sedan något när kontrollvariablerna läggs till och förklaringsgraden är 29,2 % i modell 3.
Tabell 5. Jämförande linjär regressionsanalys. Beroende variabel:
attityd till invandring.
Hypotes 2 får stöd även av resultatet i tabell 5, där politisk alienation inte är uppdelad i missnöje och oförmåga utan istället utgörs av en enda variabel. Sambandet mellan den och attityd till invandring är negativt och statistiskt signifikant både för datamaterial från 2002 och
*p≤0,05 **p≤0,01
Variabler
Modell 1 Modell 2
2002 2014 2002 2014
Politisk alienation -0,224** -0,273** -0,201** -0,234**
Ålder -0,003 -0,035**
2014. Detta gäller dessutom vid kontroll för bakgrundsvariabler. I denna tabell är fokus för det som studeras främst jämförelse över tid, varför endast två modeller används. Sambanden för 2014 som här redovisas i modell 2 skiljer sig något från de i tabell 4, modell 3, trots att kontrollvariablerna är samma. Den största skillnaden är att personer som bor på mindre orter nu har en statistiskt säkerställd mer kritisk attityd till invandring än de som bor i storstäder.
Ytterligare en intressant förändring när den icke uppdelade variabeln för politisk alienation används i analysen är att R²-värdet blir betydligt lägre; förklaringsgraden är nu 16,6 % för denna variabel.
Hypotes 3 lyder: Sambandet mellan politisk alienation och kritisk attityd till invandring har blivit starkare mellan år 2002 och 2014. Som ett första steg i att undersöka detta kontrollerades för interaktion mellan variablerna Politisk alienation och Årtal i det sammanslagna materialet med data från både 2002 och 2014. Resultatet visade att interaktion fanns på 5 % risknivå (p-värde 0,027), d.v.s. att effekten av politisk alienation på attityd till invandring skiljer sig i styrka mellan de båda åren. Med hjälp av resultaten i tabell 5 kan vi närmare undersöka denna skillnad. Inledningsvis kan det konstateras att det finns statistiskt signifikanta negativa samband mellan politisk alienation och attityd till invandring både år 2014 och 2002. Korrelationen har dessutom blivit starkare negativ år 2014, vilket betyder att även hypotes 3 kan bekräftas. Så är fallet även vid kontroll för övriga oberoende variabler, även om skillnaden mellan åren är liten. R²-värdet för politisk alienation är högre 2014 än 2002; 16,6 % respektive 13,3 %. Variabeln förklarar därmed förändring i attityd till invandring bättre år 2014. Gemensamt för båda åren är att utbildning har den starkaste effekten på attityder till invandring. En förändring som skett från 2002 till 2014 och går att utläsa i modell 2 är dock att två variabler som är statistiskt signifikanta år 2014 inte är det 2002, Ålder och Ekonomiskt utsatt. År 2002 finns ingen skillnad i attityd till invandring varken mellan yngre och äldre personer eller mellan ekonomiskt utsatta och icke ekonomiskt utsatta. År 2014 tenderar däremot personer som är äldre och ekonomiskt utsatta att vara mer kritiska till invandring än andra. Genom att jämföra R²-värdena i modell 1 och 2 kan vi se att också kontrollvariablerna har en starkare effekt på attityd till invandring 2014 än 2002.
De regressionsanalyser som genomförts har diagnostiserats genom att testas för multikollinearitet, heteroskedasticitet och interaktion eftersom dessa tre problem misstänktes kunna förekomma i modellerna. Vid kontrollen upptäcktes viss interaktion mellan några variabler. Beslutet togs dock att inte åtgärda detta i analyserna eftersom våra huvudresultat
inte påverkades nämnvärt av interaktionerna. Risken för multikollinearitet hade ökat ifall interaktionstermer hade inkluderats i analysen, vilket troligen stört analysen mer.
Diskussion
Syftet med denna studie var att undersöka sambandet mellan politisk alienation och attityd till invandring i en svensk kontext. Vi har även studerat huruvida detta samband ser annorlunda ut år 2014 jämfört med 2002, samt ifall den genomsnittliga attityden till invandring har förändrats under samma tidsperiod.
I analysens första stadie testades huruvida svenskars genomsnittliga attityd till invandring var mer positiv år 2014 än 2002. Resultatet visade att så var fallet, vilket innebär att hypotes 1 bekräftas. Detta stämmer överens med tidigare forskning, som generellt sett pekar mot att den allmänna inställningen till invandring blivit mer generös över tid. Skillnaden i attityd mellan de båda åren är dock liten. Förändringen verkar till stor del ha att göra med att utbildningsnivån har ökat i Sverige över tid och att fler av landets invånare bor i storstäder år 2014 än 2002. Resultatet går på så sätt också i linje med den tidigare forskning som visat att hög utbildningsnivå starkt korrelerar med en mer positiv attityd till invandring (se Demker 2014: 127), och att invånare i storstäder generellt sett har högre utbildning (ibid.: 131).
I nästföljande steg undersöktes det ifall personer som är politiskt alienerade tenderar att vara mer kritiska till invandring än de som inte är det. Som tidigare nämnts så testades samband mellan attityd till invandring och politisk alienation både som kategoriserad och icke-kategoriserad variabel. Analyserna gav enhetliga resultat, vilka ger starkt stöd åt hypotes 2.
Olsen och andra teoretiker tycks således ha rätt i fråga om att politisk alienation kan leda till invandringskritiska attityder. Förutom att vara ett sätt att kanalisera missnöje på så kan det också tänkas att de kritiska attityderna har att göra med att politiskt alienerade individer inte litar på samhällets förmåga att hantera invandring. Att sambandet kunde påvisas går i linje med den tidigare forskning på ämnet som genomförts av Quillian (1995), Borre (2000) och Listhaug (2006), men går emot den av Simcox (1997) slutsatser som gör gällande att det inte finns någon attitydskillnad mellan politiskt alienerade och icke politiskt alienerade. Att resultaten ser olika ut beror möjligen på att operationaliseringen skiljer sig något mellan studierna, men kan också ha att göra med vilken kontext som undersökts. Simcox har använt
data från USA medan de andra tre studerat europeiska länder, vilket ju också denna studie gör. Skillnaden skulle kunna bero på att graden av politisk alienation är lägre bland amerikaner. Mer troligt är dock att de är lika politiskt alienerade som européer (även om både USA och Europa sannolikt rymmer stora interna variationer) men kanaliserar missnöjet på ett sätt som inte riktas mot invandrare, åtminstone vid den tidpunkt då Simcox gjorde sin studie.
Möjligen bidrar den starka amerikanska personvalskulturen till att de alienerade i större utsträckning identifierar enskilda politiker som ansvariga för olika problem istället för att lägga skulden på invandrare, men detta är en högst spekulativ förklaring.
Trots att sambandet mellan politisk alienation och attityd till invandring är statistiskt signifikant i både tabell 4 och 5 kan vissa intressanta skillnader upptäckas vid en jämförelse mellan dem i resultaten för 2014. En betydande sådan är att politisk alienation förklarar variansen i attityd till invandring avsevärt bättre när den är uppdelad i oförmåga och missnöje.
Att så är fallet motiverar användandet av en sådan uppdelning, både i denna studie och inför vidare forskning på ämnet. Resultatet i tabell 4 tyder på att attityder till invandring inte påverkas nämnvärt av var man bor, men att färre personer boende på mindre orter än i storstäder har en utlandsfödd förälder och att de som har en utlandsfödd förälder generellt sett är mer positiva till invandring. I tabell 5 har bostadsort tvärtom ett statistiskt säkerställt samband med attityd till invandring, vilket leder oss till slutsatsen att politisk oförmåga och/eller missnöje tar över en del av effekten av bostadsort på ett sätt som icke-kategoriserad politisk alienation inte gör. Eftersom den icke-kategoriserade variabeln är mest lik Missnöje så är det troligt att detta främst gäller oförmåge-dimensionen. Det pekar mot att personer boende i mindre orter jämfört med storstadsbor upplever ett större avstånd till beslutsfattare och hyser starkare känslor av att inte ha något politiskt inflytande, vilket i sin tur påverkar deras attityd till invandring negativt. Möjligen hade inställningen till invandring varit mer generös ifall dessa personer ansett sig ha mer att säga till om i invandringsfrågan alternativt i politiska beslut generellt sett.
I tabell 5 studerades hur sambandet mellan politisk alienation och kritisk attityd till invandring har förändrats från år 2002 till 2014. Resultatet indikerar på 95 % konfidensnivå att effekten av politisk alienation på attityd till invandring blivit starkare över tid, vilket ger stöd åt hypotes 3 trots att skillnaden är liten. En framträdande förändring mellan åren är att äldre personer och ekonomiskt utsatta är mer kritiska till invandring än andra år 2014 men inte 2002. Ett rimligt antagande är att dessa grupper i någon mån konkurrerar om samma
samhälleliga resurser som invandrare, vilket eventuellt leder till en kritisk inställning till invandring. Detta stämmer överens med resultaten av Simcox och Quillians studier som betonar att upplevelser av hot mot de egna privilegierna kan resultera i invandringskritiska attityder. Vårt resultat tyder isåfall på att en sådan upplevd konkurrens var mer påtaglig år 2014 än 2002. En annan möjlig förklaring till skillnaden mellan åren är att invandringsfrågan blivit mer politiserad över tid och därför har kommit att upplevas som allt viktigare för individer (se bl.a. Rydgren & van der Meiden 2016). Samtliga oberoende variabler har fått starkare samband med attityd till invandring år 2014 jämfört med 2002, vilket innebär att skillnaderna i attityd till invandring blivit större mellan de som är mer respektive mindre politiskt alienerade. Detsamma gäller skillnaden mellan män och kvinnor, högutbildade och lågutbildade etc. Förklaringsgraden i modell 2 är också högre år 2014 än 2002, och som tidigare nämnts så var det dessutom fler personer år 2002 som inte svarat på enkätfrågorna gällande invandring. Allt detta tyder på att den tidigare forskning som föreslagit att den socio-kulturella konfliktdimensionen fått allt större betydelse har rätt i sak - invandringsfrågan har blivit viktigare för de flesta personer samtidigt som skillnaderna i attityd blivit mer socialt strukturerade.
Trots att förändringar i de politiska skiljelinjerna troligen är en viktig delförklaring till attitydskillnader mellan år 2002 och 2014 så bör vi inte bortse från att upplevd konkurrens mellan grupper eventuellt också har betydelse. Teorin om relativ deprivation kan ge oss ytterligare förståelse för situationen. År 2002 styrde Socialdemokraterna Sverige och hade så gjort i åtta år, medan det år 2014 blev regeringsskifte efter åtta år av alliansstyre. Med tanke på vilken politik som förs av de olika politiska blocken så är det troligt att ekonomiskt utsatta grupper var något mer utsatta år 2014 jämfört med 2002. Att situationen för redan utsatta individer då blivit ännu svårare samtidigt som invandring till landet ökat har möjligen förstärkt känslan hos dessa personer av att invandrare fått ta del av resurser som annars skulle ha tillfallit dem själva. På så sätt kan upplevelser av att vara missgynnad växa fram och leda till ilska mot den grupp som anses få oförtjänta fördelar. Teorin om relativ deprivation är dock så pass generell att den främst konstaterar att denna känsla av frustration kan kanaliseras åt något håll, och har gjort anspråk på att förklara en rad olika attityd- och beteendemässiga utfall. Samtidigt som teorin har använts i t.ex. forskning på varför personer röstar på högerradikala partier, så har den också bidragit med förklaringar till hur rörelser som strävar efter ett mer jämställt samhälle uppstår. Att så är fallet tyder på att frågan om hur missnöje
visualiserades i figur 1. Politisk alienation är då en av flera möjliga mellanliggande variabler, som i vår analys har visat sig vara av betydelse.
Sammanfattningsvis kan det sägas att en hög grad av politisk alienation inte bara påverkar de alienerade individerna själva, utan också riskerar att leda till ett samhälle som förutom att präglas av missnöje och låg tillit till makthavare och institutioner också är mindre tolerant mot invandring. I arbetet för ett mer fördomsfritt, öppet och jämlikt samhällsklimat behövs därför förutom antirasistiska åtgärder även insatser som ökar medborgarnas känslor av förtroende och delaktighet gentemot det politiska beslutsfattandet.