Det dramaturgiska perspektivet

Goffman (2009) beskriver människors agerande utifrån ett dramaturgiskt perspektiv och illustrerar därmed människors vardag och sociala interaktion med andra som ett skådespel på en teaterscen. Människor är aktörer som framträder i olika roller och Goffman (2009) beskriver att människor försöker att styra intryck på liknande sätt som skådespelare försöker att påverka publiken i en föreställning. Olika tillfällen och olika möten kräver olika masker för att observatörerna ska skapa sig det intryck som eftersträvas. Goffman (2009) beskriver att framträdandet äger rum på scenen, vilket även benämns som främre regionen; här tar agerandet sig till uttryck och aktörerna upprätthåller sin fasad för att vara trovärdiga inför publiken. Bakre regionen däremot, vilket är bakom kulisserna, är den plats där aktörerna kan ta av sig masken, gå ur sin roll och släppa förväntningar och granskande blickar från publiken och därmed känna sig trygga.

Framträdandet består av de handlingar som människor uppvisar, vilka påverkar de som är närvarande i omgivningen. En del av individens agerande under framträdandet är den expressiva funktion som förmedlar hur aktören, medvetet eller omedvetet, definierar situationen till de andra - vilket kallas fasad. Fasaden är således den del av framträdandet som ofta används under framträdanden för att definiera situationen för de som observerar situationen. Fasaden byggs upp av olika beståndsdelar; inramningen, uppträdande och manér (Goffman, 2009). Inramningen av framträdandet består av exempelvis möbler, rekvisita och bakgrundsinslag som utgör sceneriet. Inramningen är platsbunden och Goffman (2009) menar att aktören måste befinna sig i inramningen för att kunna börja spela sin roll och slutar således även att spela rollen när aktören lämnat platsen. Uppträdande är de stimuli som upplyser om aktörens sociala status och om hen exempelvis är engagerad i ett arbete eller en formell social aktivitet.

27

De personliga attribut som tillskrivits individen oavsett vilken kontext denne agerar i uttrycker personens sociala status. Manér är de stimuli som ger besked om den roll som den agerande räknar med att spela framöver och det finns vanligtvis en förväntan att uppträdande och manér stämmer överens. Ibland händer det dock att uppträdande och manér går emot varandra; exempelvis då en person som anses ha hög status agerar med ett jämlikt manér. Det finns även en viss förväntan på att alla beståndsdelar i fasaden; inramning, uppträdande och manér, ska utgöra ett sammanhang som känns naturligt och överensstämmande. Goffman (2009) menar att det finns en naturlig utveckling i sociala organisationer som innebär att många aktiviteter presenteras under ett fåtal fasader. Vidare beskrivs att sociala fasader efterhand tenderar att blir institutionaliserade; den sociala fasaden antar således en mening oberoende av vad fasaden utför för tillfället och utgör då vad Goffman benämner som en kollektiv representation. Den kollektiva representationen består av förväntningar som medförts genom att fasader till viss del redan är skapta och väljs inför olika framträdanden. Goffman (2009) beskriver även att karaktären inte alltid kan särskiljas från den sociala fasaden; exempelvis kan inramningen som förknippas med en arbetsplats även påträffas i andra miljöer.

Människor, likt aktörer på en teaterscen vill förmedla någonting och agerar således på ett sätt som ska anses trovärdigt och meningsfullt bland de andra. Målet är att publiken ska ta agerandet på allvar och tro på att personen innehar de egenskaper som personen uttrycker att hen har. Ett framträdande kan dock grunda sig i två skilda uppfattningar om den egna gestaltningen (Goffman, 2009). Den ena ytterligheten i uppfattning om sin egen rollprestation beskrivs som att personen själv är övertygad om att intrycket som förmedlas är äkta, oavsett om agerandet är äkta eller inte. Den andra ytterligheten är då personen inte ens själv tror på sin rollgestaltning och således är medveten om att hen agerar en roll – Goffman (2009) benämner dessa som cyniska. Goffman (2009) menar att det sker en viss växling mellan cynism och uppriktighet. Det kan hända att en person som försöker att förmedla ett intryck till sin publik för att de ska se hen eller situationen på ett visst sätt, ändå inte själv tror helt på att hen förtjänar det intryck hen ber om i sitt agerande - hen tror inte på att äkthetsintrycket stämmer med hur verkligheten är.

Det läggs ofta mycket energi på att framställa någonting på ett visst sätt, vilket tar energi från den verkliga handlingen personen vill utföra och förmedla. Motiven till intrycksstyrning kan enligt Goffman (2009) grunda sig i samhällets sociala stratifieringar, där människor vill uppnå vissa ideal, bli normaliserade och därmed agerar för att uppfylla åtråvärda, normativa ideal med målet att klättra uppåt på samhällsstegen. Goffman (2009) menar att i interaktionen med sin omgivning kan en positiv idealisering ske av aktören som således strävar

28

efter att försköna sitt framträdande för att det ska upplevas som betydligt mer positiv än vad verkligheten egentligen är. En negativ idealisering kan även motsatt ske där aktören tonar ner sin sociala situation, dock fortfarande med syfte att själv dra fördelar av situationen. Goffman (2009) menar att den inramning som individen omger sig av skapar en idealisering av beteendet. Aktören vill lyckas att förmedla ett visst intryck och därmed måste hen skapa en dramaturgisk effekt som stämmer överens med publikens föreställning och hur det bör vara; antingen genom att försköna alternativt tona ner sitt framträdande. Hittills har det individuella skådespelet lyfts fram som fokus gällande intrycksstyrning men Goffman (2009) betonar även att framträdanden i allmänhet skapas och byggs upp av intimt samarbete mellan flera deltagare. Genom teamarbete spelas en viss roll, vilket i sin tur skapar det intryck som publiken väntar sig av teamet. När framträdanden betraktas ur ett teamperspektiv blir individen således både aktör och publik inför sin egen rollgestaltning, vilket leder till att hen troligtvis absorberar de normer som försöker att upprätthållas. Aktören beter sig således på ett sätt som anses socialt lämpligt. Då aktören blir sin egen publik leder det till att hen ibland inte kan förmå att erkänna vissa saker för sig själv, trots att hen tagit del av ofördelaktiga delar av sitt eget framträdande. Goffman (2009) beskriver även att en aktör kan ha en föreställning om att det finns en osynlig publik som bestraffar hen om hen avviker från normer; personen kan därför upprätthålla normer som hen själv inte ens tror på.

Individer inom ett team består enligt Goffman (2009) av två grundläggande delar; ömsesidigt beroende och förtrolighet. För det första är teammedlemmarna beroende av att lita på att de övriga i teamet beter sig på ett korrekt sätt. Goffman (2009) menar att det finns en risk att en medlem kan sabotera framträdandet genom att bete sig olämpligt men att medlemskapet och team- framträdandet kan göra att teamet svetsas samman. För det andra krävs ett visst mått av förtrolighet inom teamet då det finns ett behov av att släppa fasaden inför varandra för att ha möjlighet att upprätthålla en gemensam definition av situationen inför olika publiker. Följaktligen beskrivs teammedlemmarna som medbrottslingar i att försöka styra publiken mot ett visst intryck. Goffman (2009) poängterar att även om en medlem inte agerar enligt teamets repertoar, är denna medlem en del av teamet. Team definieras som ett slags hemligt sällskap av individer som hemlighåller omfattningen och karaktären av samarbetet som utförs för att framföra ett trovärdigt och effektivt framträdande.

För att utveckla förståelsen för den intrycksstyrning som Goffman (2009) redogör för kan Garfinkels (1967a) begrepp reflexivitet användas för att förstå den effekt som publiken har på aktören. Essensen i begreppet reflexivitet är att människors beskrivningar av en sak eller person bidrar till att forma det som

29

beskrivs. Garfinkel (1956) skildrar detta i sin publikation om hur smutskastningskampanjer kan utveckla sig, detta tack vare att människan tenderar att vilja se världen utifrån ett enda perspektiv. Detta kan förklaras genom att människan ständigt söker och strävar efter samstämmighet och förståelse av olika situationer - då motstridigheter och obehagligheter inte är godtagbart hos oss.