utvecklingssamtal
Som en röd tråd genom samtliga officiella dokument kring kvartssamtal och utvecklingssamtal går tanken om det “goda” samtalet. Jag utgår här från Ann-Carita Evaldsson (1994) undersökning av hur personlighet och fostran framställs i de officiella dokumenten för skolan från 1940 till 1990-talet. Samtalet framträder som något personlighetsutvecklande och berikande (SOU 1948:27, 1977:9; ASÖ 1970).
Det är värdefullt att samtalet spänner över elevens totala situation: skola, hem och fritid. I vissa fall kan orsakerna till elevens beteende i skolan återföras på miljön utanför skolan. Samtalen bör ske i en sak-lig och positiv atmosfär med beaktande av de utvecklingsmöjsak-ligheter eleven har på olika områden. (SOU 1977:9, s 212)
Så småningom kommer samtalen också att beskrivas som ömsesidigt och jämlikt (SOU 1992:94).
Även om kvartssamtalet som konkret idé presenterades först i Aktuellt
från Skolöverstyrelsen (1970/71), går det att spåra dess rötter till
efter-krigstidens ideologiska omsvängning. Progressivismen vinner då terräng över den tidigare pedagogiken som var mer inriktad på plikt och krav. Istället för dygder som redbarhet, självbehärskning, offervilja och mod, betonade man i ljuset av erfarenheterna från andra världskriget, demo-kratiska ideal som självständighet och kritiskt tänkande (Evaldsson 1994). Man ville fostra aktiva människor som kunde reflektera över sig själva. Redan i SOU 1948:27 kan man läsa att målet för skolans fostran var att utveckla elevernas förmåga till självfostran. ”Om eleven förstod att hon borde anpassa sig till omgivningens ideal behövdes inte längre något tvång” (Adelswärd, Evaldsson & Reimers 2001, s 23).
I Evaldssons (1994) arbete liksom hos Adelswärd, Evaldsson och Rei-mers (2001) framgår att dagens utvecklingssamtal har mycket starka
band till kvartssamtalet. Den pedagogiska syn som kommer till uttryck i beskrivningen av kvartssamtalet, stämmer i hög grad överens med da-gens ideal, som de beskrivs i Lpo 94 (Skolverket 2006) och andra aktu-ella dokument från Skolverket. Den stora skillnaden tycks vara att dagens samtal ska vara framåtriktade. Man ska koncentrera sig på åt-gärder och planer mer än på orsaker till elevers resultat eller beteende.
I Aktuellt från Skolöverstyrelsen (ASÖ 1970/71, s 1) stod det:
Dessa i första hand individuella kontakter mellan skola och hem får inte endast bli en språklig ersättning för det som betygen tidigare ut-tryckte. De ska syfta till en bedömning av elevens personlighetsut-veckling, där det som kan mätas med betyg endast utgör en liten del. Elevens framsteg skall i första hand sättas i relation till hans möjlig-heter att utnyttja dem samt till hans tidigare prestationer. För att denna mer omfattande bedömning ska vara meningsfylld bör den ske i samtal tillsammans med eleven och läraren. Hemmens och elevens synpunkter och engagemang möjliggör då större allsidighet och nyansering.
Här står tydligt att samtalet syftar till en bedömning av elevens person-lighetsutveckling. Betygen anses bara vara en liten del av det som är möjligt att bedöma. Redan här kan man se en förskjutning till att se “hela individen” istället för att enbart lägga tonvikten på redovisad kun-skap.
I Skolverkets (2001, s 3) Utvecklingssamtal och skriftlig informati-on kommentarer står:
Lärare, elev och föräldrar ska kunna tala öppet och i förtroende och samtalet ska leda till en ömsesidig, framåtblickande och långsiktig plan. Samtalet bör präglas av jämlikhet.
Varje utvecklingssamtal ska vara väl förberett av både lärare, elev och föräldrar. Det ska ge tydliga besked om elevens studieresultat i förhål-lande till krav och mål i läroplan och kursplaner. Det ska också ge en tydlig bild av elevens sociala utveckling /…/ Alla elever har rätt att få det stöd de behöver för att nå målen. Läraren ska arbeta för att stärka elevens självförtroende och bild av sig själv genom att utgå från ele-vens förmågor och starka sidor.
Här är siktet mer inställt på en framåtblickande, långsiktig plan. Be-skrivningen från 2001 präglas av måltänkande. Hur samtalet bör vara eller vad som ska avhandlas relateras helt enkelt till de mål och krav som ställs i läroplan och kursplaner, men poängterar ändå särskilt elevens
Det “goda” samtalet: Från kvartssamtal till utvecklingssamtal
sociala utveckling. Här finns också en förskjutning till ett individualise-rat förhållningssätt. Man ska stärka elevens bild av sig själv och hennes/ hans starka sidor.
I regeringens skrivelse Utbildning för kunskap och jämlikhet – rege-ringens utvecklingsplan för kvalitetsarbete i förskola, skola och vuxen-utbildning (Skr. 2001/02:188, s 18) står att samtalet:
bör regelmässigt leda fram till en framåtsyftande individuell utveck-lingsplan. Planen bör visa vilka ytterligare insatser eleven behöver för att nå målen för utbildningen och vilka överenskommelser som lära-re, elev och föräldrar ingått.
I dessa skrivningar är samtalens fokus på framtiden än mer stärkt. Fram-tiden ska ”fångas” i den individuella utvecklingsplanen som får drag av kontrakt. I Skolverkets En skola för bildning från 2003 står:
En kontinuerlig dialog är väsentlig för att eleven själv ska kunna ta ansvar för sitt eget lärande, kunna sätta mål för sig själv och kunna värdera sina egna resultat. (s 31)
Vi kan se att individualiseringen har förändrats under årens lopp, men att den funnits där sedan efterkrigstiden. Denna typ av individualisering går hand i hand med tilltron till det dialogiska samtalet, men betonar också mål och utvärdering. Idag genomförs drygt två och en halv miljon utvecklingssamtal varje år inom det svenska skolsystemet (Hofvendahl 2006b) och sedan 1994 är utvecklingssamtalet obligatoriskt.
TIDIGARE FORSKNING KRING UTVECKLINGSSAMTAL Det finns visserligen forskning om kvarts- och utvecklingssamtalet, men med tanke på företeelsens utbredning så framstår intresset för denna stora verksamhet som begränsad. Viveka Adelswärd (1994a, b; 1995) är en av dem som tidigast intresserat sig för det institutionella samtalet i skolan. Hon har främst skrivit om kvartssamtalet. Adelswärd är språk- och kommunikationsforskare och har följaktligen fokus på samtals-situationen. I sin forskning utreder hon vem som pratar mest liksom hur man pratar, men det jag finner mest intressant i Adelswärds studierna är det hon kallar kvartssamtalens kommunikativa dilemman; hur problem angrips eller undviks. Alla parter försöker se till att ingen ska behöva förlora ansiktet.
Evaldsson (1994) har gjort en studie där hon med kvartssamtalet i fokus granskar hur personlighet, fostran samt bildning framställs i
offi-ciella dokument från 1940 till 1990-talet. Hon lyfter fram den ideolo-giska omsvängning som skedde på 40- och 50-talen då man i den offi-ciella retoriken lämnade moralen till förmån för psykologin. Ju längre fram vi kommer i tiden desto mer poängteras elevens personlighetsut-veckling. Den blir, menar Evaldsson, som ett slags garant för ett demo-kratiskt samhälle. Med utvecklingspsykologin som redskap tänkte man sig att forma en människa som har förmågan att tänka kritiskt och vara en ansvarsfull medborgare.
Under 1960-talet ges skolan ett ökat ansvar för elevens sociala fostran och personlighetsutveckling. På 1980-talet betonar man helheten, hela barnet och samverkan mellan hem och skola. Evaldsson (1994, s 27) skriver att:
[k]vartsamtalet framstår som en spindel i det erfarenhetsnät som vävs kring elevens personlighet. Det blir till en central verksamhet där in-formation från en rad områden kan bindas ihop till en helhet.
På 1990-talet kommer skolans värdegrund i förgrunden liksom beto-ningen av individens ansvar och Evaldsson tycker sig se skolan som en i förväg bestämd moralisk ordning. Här finns en strävan efter jämlikhet och ömsesidighet, men den sker på skolans villkor med en osynlig nor-mativitet inbyggd. I denna för mig mycket intressanta studie finns åtskilligt som pekar fram mot dagens utvecklingssamtal och mycket som kan spåras bakåt till progressivism och så kallad fri fostran.
I Samtal mellan hem och skola (Adelswärd m fl 2001) går författarna igenom de dilemman som läraren, men också elev och föräldrar kan uppleva under samtalet och de närmar sig vid flera tillfällen de punkter i samtalen, som kan beskrivas som disciplinerande. Även i detta arbete, som i mångt och mycket bygger på författarnas tidigare forskning, finns ett antal teman som jag bygger vidare på. En sådan punkt är “Känslor, attityder och fallenhet”.
Författarna pekar på vad de kallar lärarnas “närhetsstrategi”(jfr Saug-stads, 2004, begrepp intimisering); man talar om hur eleverna trivs, hur de har det med sina kamrater och hur det är hemma med läxor och sådant. Ett intressant tema är vänskap och de sociala relationernas goda eller dåliga inverkan på skolarbetet. Inte minst intressanta för mig är några rader i studiens (Adelswärd m fl 2001, s 130) slutkommentar, som handlar om samtalet som en:
byggsten i elevens identitetsbygge, där eleven lär sig vilka aspekter av hans/hennes personlighet som är lämpliga att framhålla i olika
sam-Det “goda” samtalet: Från kvartssamtal till utvecklingssamtal
manhang. Vi menar att denna funktion hör till de viktigaste, men ändå mest förbisedda, vid denna typ av samtal.
Gunnel Lindh och Agneta Lindh-Munther (2004, 2005) har syftet att belysa elevers och föräldrars möjligheter att göra sig hörda i utveck-lingssamtale och delaktiga vad gäller sin egen och sitt barns utveckling och lärande. Deras datamaterial består dels av intervjuer med elever, föräldrar och lärare, dels av 25 videoinspelade samtal. Lindh och Lindh-Munther diskuterar svårigheterna att få elever och lärare att ge tillåtelse att spela in. De konstaterar att majoriteten av de elever som sagt ja till en inspelning är högpresterande medelklasselever, sådana som inte behöver riskera att tappa ansiktet under samtalet. I en av rapporterna från sitt arbete redogör de för ett antal elevintervjuer och menar att:
[u]tvecklingssamtalet skulle kunna ses som den historiska reproduk-tionens nutida variant av betyg. Det som på pappret har sken av vägledningssamtal är i praktiken en bedömningssituation. Det har eleverna insett. (Lindh & Lindh-Munther 2005, s 24)
I intervjuerna beskriver eleverna att de känner sig utsatta och personligt träffade av bedömningarna. Lindh och Lindh-Munther hävdar att ele-vernas upplevelser står i bjärt kontrast till uppdraget som det formuleras i grundskoleförordningen, nämligen hur eleven bäst ska stödjas för att nå målen.
Johan Hofvendahl (2006a), lingvist, liksom både Evaldsson och Adel-swärd, skriver om “riskabla” samtal, det vill säga utvecklingssamtalet som problemorienterat. Istället för att säga att Noa nästan har alla rätt, säger läraren att Noa nästan inte har några fel. I sin undersökning fokuserar Hofvendahl på tre olika talsituationer: hur samtalet startar, hur man initierar ett problem och hur samtalet avslutas. Han beskriver dessa som riskabla moment där det kan uppstå känsliga situationer, som konflikter eller framförande av kritik mot elev eller förälder.
Christina Gars (2006) är inriktad på förskolan och fokuserar, främst i det senare arbetet, hur utvecklingssamtalet gestaltar barn mycket olika, beroende på vilken blick som riktas mot dem. Hon diskuterar normens och normalitetens funktion att exkludera och inkludera barn och frågar sig om det är barnen eller verksamheten som ska “korrigeras”. Hon diskuterar självreflektion och understryker att barn redan på förskolan lever med kravet att rikta en ständigt granskande blick mot sig själva.