Loggboken bär ett namn som för tankarna till långväga resor på havet. I skeppets logg skulle man föra in fartygets kurs, dygnsdistans, snittfart, position, väderlek, vattendjup och så vidare. Siv Asarnojs (1988) be-skrivning av loggboken som ett viktigt redskap ger en god förklaring till varför denna bok kallas för just loggbok. Hon liknar en (skrivar)kurs vid ett skepp på seglats, där var och en personligen måste redovisa sin färd. Deltagarna skriver kring rubriker som kurs, fart, väder (dvs stämning),
dagens fångst och sin egen arbetsinsats. Asarnoj menar att loggboken är
ett hjälpmedel för henne som kursledare. Den hjälper henne att ”hålla kursen” och fyller dessutom funktionen av en kontinuerlig utvärdering.
Loggboken är ursprungligen intimt associerad med det som kallas “ett processorienterat skrivande”. The Bay Area Writing Project startades alldeles i början av 1980-talet, av bland andra James Gray, vid Berke-leyuniversitetet i USA. Det kom att få stor betydelse för att ändra synen på skrivande och barns skrivprocesser. Många var de lärare i svenskäm-net som reste till USA för att fortbilda sig inom detta område.
Loggboken skrivs:
under arbetets gång och är elevens enskilda samtal med läraren om arbetet, i detta fall i svenska, kanske främst om skrivarbetet som pågår. I loggen kan eleven presentera sina skrivplaner, skriva om problem och glädjeämnen som har med arbetet att göra. Här skriver eleven också ner spontana reaktioner på läst skönlitteratur. Idéer och diskussionsämnen som behandlats i klassen får här privat kom-menteras. (Arkhammar 1988, s 38)
I de böcker, främst från 1980-talet, som behandlar processorienterat skrivande är loggboken ett redskap som främst rör sig kring synpunkter och reaktioner på lektionernas innehåll. ”Vad anser du om? Vad har det givit dig? Hur har du jobbat? Ge dina synpunkter!” De kan ses som ett
redskap ämnat för att sätta elevernas tankar i rörelse, en startpunkt för att närma sig dialogen med sig själv och därmed indirekt med läraren.
Både forskare och lärare som behandlat skrivandet och skrivproces-sen, vill se loggboken som ett fruktbart redskap för att utveckla elever-nas eget skapande och egna utveckling (Strömquist 1989, Arkhammar 1988, Graves 1983, Fulwiler 1987, McCormick Calkins 1986). De po-ängterar att loggen, studieboken, kursdagboken, eller tankeboken – kärt barn har många namn – ger eleverna tillfälle att öva sig på att skriva ner vad de anser att de lärt sig, vad som är svårt och förbryllande, vad som är intressant eller vad de vill veta mer om. De strävar efter att eleverna ska erövra ett eget förhållande till litteratur eller historiska och sociala förlopp.
Nu, cirka femton år senare, tycks loggböcker lika mycket handla om planering och utvärdering som om hur man lär sig att tänka och skriva. Det finns goda grunder att anta att det finns åtminstone två grenar av loggboksskrivande. Den ena tycks fortfarande ha ett levande och starkt band till 1980-talstraditionen och skrivprocessen.
Mot mitten eller slutet av 1990-talet, med den nya läroplanens tydliga krav på eget ansvar och egenbedömning, förändras bilden av loggbo-kens funktion. Med en förskjutning mot eget ansvar och individens egen värdering av sig själv börjar en ny sorts loggbok att ta form. Bergkvist och Säljö (2004) har i en text kring den senmoderna självstyrda eleven, som ska planera sin egen dag och sysselsätta sig själv med lämpliga upp-gifter, bytt ut ordet loggbok mot planeringsbok, vilket tydliggör denna förskjutning.
John Krejsler (2004) och Stefan Hermann (2000), som mer ingående har undersökt loggböcker har påtalat att de ofta innehåller ett slags be-kännelser. I sin handledarroll, konstruerad för att passa lärande istället för undervisning, får läraren via loggböckerna tillgång till elevernas reflektioner och kan därigenom värdera och vägleda eleverna på deras individuella resa i lärande. I det loggboksmaterial jag har analyserat, kan man förvisso tala om “bekännelser” och man skulle till och med kunna se loggboken som en ny form av bekännelselitteratur, allmänt spridd över hela landet.
Vill man göra det måste man dock precisera sig. En bekännelse är enligt Svenska Akademins ordbok “ett medgivande av den egna skul-den” eller en “öppen redovisning av tro eller åsikt”. Vid första anblicken av vissa loggböcker kan man förledas att tro att det handlar om bekän-nelser av skuld, men vid närmare analys har jag förkastat det synsättet.
Loggboken: En bakgrund
Svenska lärare och elever tycks inte alls intresserade av skuld, utan mer inriktade på att formulera åsikter och reflektioner.
Att skriva om sig själv i anteckningsböcker eller i brev är en av de äldsta traditioner som västerlandet har, åtminstone för en elit. Dagboks-skrivandet är ytterligare en form, men den uppträder först under den kristna eran och, i motsats till anteckningsböcker och brev, fokuserar den på själens kamp mellan gott och ont. I en av sina genomgripande historiska undersökningar kring självets teknologier, närläser Foucault (1988, 1997) bland andra Platon, Sokrates, Seneca och Epiktetos, för att se hur människor under olika tider och kontexter “tar hand om sig själva”. Han gör det genom att undersöka en uppsättning praktiker som de kommer till uttryck i brev och anteckningsböcker från romartiden och den förkristna tiden.
Att via Foucault ta del av dessa brev eller anteckningar, skrivna av exempelvis Epiktetos (Foucault 1988, s 39) eller av Seneca för tusentals år sedan, innebär stundtals en överraskande igenkänningsfaktor. Fou-cault, som minst av allt ser historien som en lagbunden eller logisk ut-veckling framåt, kan till exempel kalla Epiktetos, 100-talet e. Kr., för en fullfjädrad för-Freudian och förmedla hur Epiktetos manade sina läsare att ständigt idka självexamination. I stoikern Senecas anteckningsböc-ker hittar jag, å min sida, en självpraktik som ligger häpnadsväckande nära Blåklintens. Jag kommer tillbaka till det i analysen av Blåklintens loggböcker.
På ett mer övergripande plan framstår Rödklöverns loggböcker som mer besläktade med 1980-talets loggböcker, inriktade på skrivprocess, innehåll och reflektion, medan Blåklintens mer för tankarna till en pla-neringsbok som ska hjälpa eleverna att lära sig att ta ansvar, strukturera sitt eget arbete, men också att värdera sig själva.
Loggbokens självskrivna släktskap med “bloggen” behöver inte understrykas. Jag kan konstatera att dessa båda tekniker har en viktig sak gemensamt och det är det intimiserande draget. Bloggen kan många gånger förefalla hänsynslöst självutlämnande – intim och nära – och det kan loggboken också.