DET NATIONELLLA GENOMBROTTET I

SVENSK KULTUR

FOLKVISORNA

INGMAR STENROTH

©Ingmar Stenroth Förlag Citytidningen CT Doktor Westrings gata 21 T

413 24 Göteborg Sverige

mail: steinwurzel@spray.se

Första sidan: August Malmström, Kung Heimer och Aslög (1856, olja på duk, Nationalmuseum).

INNEHÅLL

IDUNA 7

GÖTERNA OCH FOLKVISAN 8 RÄÄFS FOLKVISEBIDRAG TILL IDUNA 15 PLANLÄGGNINGNEN AV IDUNA II 19 AFZELIUS I GÖTHISKA FÖRBUNDET 22 AFZELIUS VISOR 24

SVENSKA FOLK-VISOR FRÅN FORNTIDEN 1 26 TRADITIONER AF SVENSKA FOLK-VISOR 32 SVENSKA FOLK-VISOR RÅN FORNTIDEN 2 OCH 3 33

ADOLF IWAR ARWIDSSON 35 ARWIDSSONS FORNSÅNGER 38 DU GAMLA DU FRISKA 43

NOTER 46

KÄLLOR OCH LITTERATUR 48 NAMNLISTA 51

IDUNA REDAKTIONEN Iduna I presenterar genom Geijers lyrik en ideell uppfattning av den svens-ka folksvens-karaktären. Geijers recension i tidskriften av Adlerbeths Edda-över-sättning fäster uppmärksamheten på den fornnordiska diktning, som är en grundval för uppfattningen av svenskt folklynne. Det är naturligt att de svenska folkvisorna kommer i fokus när nya nummer av Iduna planeras. Omedelbart före sommaruppehållet i Göthiska förbundet den 31 maj år 1811, väcks förslag om att utse en redaktion som skulle garantera en fortsatt utgiv-ning av tidskriften Iduna. Efter en omröstutgiv-ning i förbundet, faller valet på Jacob Adlerbeth, Johan Dillner, Erik Gustaf Geijer och Magnus af Tann-ström.

Eftersom förbundets ständige sekreterare Jacob Adlerbeth redan begett sig till sitt fädernesgods Ramsjöholm i Småland, är Johan Dillner tillfällig skrift-vårdare i Adlerbeths frånvaro. Av hans rapport framgår hur ensam Geijer egentligen står i sitt engagemang för tidskriften Iduna. Flera bröder reserve-rar sig inför tanken att medarbeta i tidskriften:

”Fråga uppstod om medarbetare till Iduna, varvid en besynnerlig oenighet förspordes. Geijer lovade ensam bestämt sitt biträde och Karli Aeskil (profes-sor J. Holmbergson) med smärre avhandlingar rörande i synnerhet det gamla språket. Ragnar (mag. Tannström) hoppades inte att kunna bli så verksam, som han önskade, men trodde att kunna lämna något, ehuru han ej utfäste sig till något betydligare biträde. De övriga bröderna kunde endast lova nitälskan och bemödande till framtida skicklighet till ett så svårt företag, dock voro några, som sade sig vilja leva som göter, men skriva kunde de aldrig lära sig på götiska viset.”¹

Under sommarmånaderna vistas förbundsmedlemmarna på skilda håll i landet. Erik Gustaf Geijer och Georg Gustaf Uggla befinner sig i Värmland, Arvid August Afzelius är i Västergötland och inleder sitt vissamlande där. Jacob Adlerbeth är på godset Ramsjöholm i Småland och Leonhard Fredrik Rääf på fädernearvet Thomestorp i Östergötland.

När förbundsbröderna åter samlas i Stockholm för en mer regelbunden samvaro i september år 1811, visar det sig att den planerade sammansättning-en av Idunas redaktion inte är realistisk.

Av Dillners ”Rapport” i juni år 1811, framgår således att bröderna väntar sig att Rääf skulle återvända till Stockholm under hösten år 1811, sedan han i maj år 1810 brådstörtat get sig av till sitt lantgods efter föräldrarnas nästan sam-tidiga bortgång. Men Rääf skulle aldrig stadigvarande återvända till Stock-holm. Erik Gustaf Geijer tillträder i oktober år 1811 en tjänst som docent i historia i Uppsala. Därmed fjärmar han sig från den götiska kretsen och får allt svårare att aktivera sig i det redaktionella arbetet med Iduna. År 1812 er-håller magistern af Tannström professors titel och blir lärare åt den blivande kronprinsen Oscar. Han möjligheter att intressera sig för förbundets arbete blir därigenom beskurna.

Omständigheterna ville således att Jacob Adlerbeth, sedan han återvänt från sin ledighet, skulle komma att stå ganska ensam i arbetet på att garan-tera tidskriften Idunas kontinuitet. Adlerbeth blir den idealiske redaktören, placerad som statstjänsteman i händelsernas mitt i huvudstaden. Där kan han spinna ett finmaskigt kontaktnät för sina syften att verka för nationens bästa, med en stabil privatekonomi, som garanterar kontinuitet vid utgivningen av tidskriften. Under de närmast följande numren får Adlerbeth trots allt hjälp av Erik Gustaf Geijer, som spelar den dubbla rollen som textmässig bidrags-givare och smakdomare.

GÖTHERNA OCH FOLKVISAN FOLKVISAN UTE I EUROPA

STORBRITANNIEN

I ett internationellt perspektiv gäller engelsmanen Thomas Percy för att va-ra den främste impulsgivaren till det internationellt nyväckta intresset för folkvisesamlande genom sina Reliques of ancient english poetry (Kvarlevor av gammal engelsk poesi, 1765).² Han saknar inte föregångare. Den mest kände är skotten James Macpherson, som år 1760 ger ut en samling Fragments of an-cient poetry, collected in the Highlands of Scotland and translated from the Galic or

Erse language (Fragment av gammal diktning, samlad i Skotska

Högländer-na och översatta från gaeliska).³ Samlingen, liksom en efterföljande Works of Ossian (Ossians sånger, 1773), uppgavs vara original, översatta till engelska.

En inspiratör för romantikens folkviseinsamlare är den skotske författaren Walter Scott som år 1802 gör ut en balladsamling med titeln Minstrelsy of the

Scottish border, consisting of historical and romantic ballads (Edinburgh 1802).⁴

SIR WILLIAM ALLAN, SIR WALTER SCOTT (1771.1832) (1844, OLJA PÅ DUK, NATIONAL GALLERIES OF SCOTLAND).

GEORGE ROMNEY (1734-1802), JAMES MACPHERSON (1736-1796) (FÖRE 1802, OLJA PÅ DUK, NATIONAL PORTRAIT GALLERY, LONDON).

TYSKLAND

Percys främste efterföljare på kontinenten är Johann Gottfried Herder som med sina Volkslieder (Folkvisor, 1-2, 1778-1779) sätter in de sånger, som sjungs bland den tyska allmogen, i ett globalt sammanhang.⁵ Nationens individuella liv, dess karaktär och anda kan spåras i språk, poesi och konst, menar Herder. I sin samling av visor från hela världen visar han hur enkla sånger kan spegla folkets lynne. Om upplevelsen av rikedomen av den sångskatt, som kommer i dagen, vittnar titeln på en samling visor, som några tyska entusiaster ger ut i tre band år 1806-1808. Det är Achim von Arnims och Clemens Brentanos

Des Knaben Wunderhorn (Pojken med ymnighetshornet).⁶

De båda tyska kulturcentra som utvecklas i Heidelberg och Jena och som så ivrigt uppmärksammades i Norden, tar upp de nya tankegångarna. Heidel-bergkretsen odlar tanken att det finns en folksjäl, som formar och vägleder nationens karaktär. För Jenakretsen blir den nationella diktningen än mer väsentlig: den står som förbindelselänken mellan människan och den tran-scendentala världen.

DANMARK Från åren runt 1810 pågår ett kontinuerligt idéutbyte mellan danska och svenska visentusiaster. År 1809 publiceras i Danmark ett häfte med titeln Axel Thordsen og skjøn Valborg, en norsk ballade, med anmaerkninger af R. Nyerup som Prøve paa den ny skikkelse, hvori Abrahamson, Rahbek och Nyerup agte at

ut-dgive den saa kaldte Kjempevisebog.⁷ Två år senare ger Rahbek ut en ny ”prøve”:

Aage og Else, en gammel Ballade, udgivet af K. L. Rahbek, som Prøve no 2, 1810.⁸

De danska provstyckena blir bekanta i Sverige, inte minst genom att Nye-rup besöker Sverige två gånger under den aktuella tiden – 1810 och 1812 – men också genom en positiv recension i Wallmarks Journal för Litteraturen och

Theatern den 13/7 1810.⁹

Vilken avsikt har danskarna med sina folkviseprov? Det förklaras i inled-ningen till 1809 års utgåva. Dels skulle visorna tjäna som introduktion till Oehlenschlägers drama Axel och Walborg, dels var de en subskriptionslis-ta: ”Her gives nemlig en Prøve af en ny udvalgte og med Melodier forsynet Samling af Midelalderens danske sange, eller de saakaldte Kjempe-viser.”

Den förste som i Danmark förverkligar idé om en utgåva med kämpavisor är kuriöst nog den tyske språkvetaren Wilhelm Grimm, som med hjälp av Rasmus Nyerup ger ut Altdänische Heldenlieder, Balladen und Märchen år 1811.¹⁰ Påföljande år börjar den först danska utgåvan att publiceras: Abrahamson-Nyerup-Rahbek, Udvalgte danske viser fra Middelalderen.¹¹

SVERIGE

Hur det svenska intresset för folkkultur utvecklas, kan iakttas genom en räcka publikationer i ämnet på 1810-talet. År 1812 kommer således Nordiska

Sånger ut anonymt i Lund.¹² År 1814-1815 publiceras Traditioner af Swenska

Folk-Dansar av Åhlström-Afzelius,¹³ år 1814-1818 Svenska Folk-Visor från

forn-tiden av Geijer-Afzelius,¹⁴ samt år 1819 Svenska Folksagor av

Hammarsköld-Imnelius.¹⁵

I Sverige kan två linjer följas hos det uppflammande folkviseintresset. Den ena är en imiterande diktning, den andra en insamlande verksamhet, med intresse för såväl tryckt som otryckt material. Den som tidigast kom att fullfölja insamlingsarbetet fram till publikation är Afzelius. Märkligt nog är han också en framgångsrik författare av folkvisepastischer.

En sporre för den svenska utgivningen av folkvisor måste ha varit att Her-der inte alls tar med några svenska folkvisor i sin samling ”VolkslieHer-der”. Särskilt tydligt blir det i det i den omredigering som skolmannen Johann von Müller arbetar fram efter Herders död och publicerar år 1807 under titeln

Stimmen der Völker in Liedern (Folkens stämmor i sång).¹⁶ Müller delar in den

Herderska samlingen i geografiska kategorier. I underavdelningen ”Liedern aus den hohen Nord” (Sånger från den höga Nord), finns tre danska dikter, men inte en enda svensk!

Vi har funnit att Johan Dillner i hög grad engagerar sig i förbundets arbete under året 1811. Hösten samma år arbetar han med att översätta dansken Oeh-lenschlägers Axel och Walborg, ett sorgespel med folkvisetema. Översättning-en kan ses som Översättning-en förberedelse till det framtida svÖversättning-enska utgivningsarbetet med folkvisor. Det framgår av Dillners intressanta teoretiska motiveringar i hans översättnings förord:

”Den önskan, man länge hyst, att kunna bortnöta något av allmänhetens olyckliga fördom mot våra gamla folksånger, har varit anledningen till denna översättning. Det tycks mig, som var och en med den ringaste aning om möj-

lig tillvarelse av ett djupare omdöme än sitt eget, borde väckas att misstänka rättvisan av sin motvilja mot dessa gråa minnen av Nordens forna storhet, då han såg en Oehlenschläger i dem finna ämne till ett sorgespel, och av dem låna uttrycket för en erkänsla, vilken han själv antingen misströstade att up-penbara, eller icke annars än genom dem kunde lägga i dagen.

Om man likväl i någon mån kommer att nalkas ändamålet, vet man inte och vågar inte hopas det, då framgången till en så stor del beror på översätt-ningens beskaffenhet, men att försöka var åtminstone lovligt och mödan värt. Så länge våra gama folksånger, så länge blomman av vår äras tid ligger glömd och förtrampad är icke att tänka, varken på en mera högstämd och upplivan-de Nationalpoesi, ej heller på en allmän fosterlandskärlek. Ett folk som för-aktar det härligaste som dess hjälteålder frambragt, duger inte, varken till att sjunga eller att leva.”¹⁷

Dillners översättningsarbete sågs som en Göthiska Förbundets angelägen-het. Att man i förbundet hade kunskap om de danska bemödandena när det gäller deras folkviseskatt, visar ett brev från Adlerbeth till Rääf av den 1 ok-tober år 1811:

”Från en av förbundsbröderna, hovpredikanten Dillner får jag nu lämna dig en kommission, som även fordrar skyndsamhet. Han är sysselsatt med att översätta Oehlenschlägers Axel och Walborg som han snart fullbordat, men för att i de där införda sångerna Axels brev till Walborg och Åke och Elsa bibehålla all antikens kolorit vill han att du översätter dem, eller åtminstone rättar och bedömer hans översättningar. Bägge dessa senare skickas här me-delst, jämte de danska styckena sådana som de finnas i Oehlenschlägers tra-gedi. Vad Åke och Elsa angår vore väl om du hade den av Rahbeck utgivna första delen av hans Kämpavisebok där den står, i annat fall torde du ha den på svenska bland dina samlingar. Även bland dem hoppas jag att du har vi-san om Axel och Wahlborg, som då kunde följas i den översatta tragedien.”¹⁸ Av det svar som Rääf lämnar på Adlerbeths brev kan man emellertid kon-statera att Adlerbeth överskattat Rääfs beläsenhet:

”Att Rahbeck utgivit en kämpevisebok har jag hittills ej vetat men du visar mig det största vänskapsprov om du skaffar mig den, kosta vad den vill.”¹⁹ Adlerbeth svarar:

”En början till samling av kämpevisor av Rahbeck, som jag i mitt förra brev omnämnde, finns här ej, men nog skall jag bjuda till att skaffa dig den.”²⁰ Redan hösten år 1811 förklarar sig Geijer beredd att skriva ett företal till de folkvisor, som avsågs införas i Iduna 2. De storvulna planerna på ett folkvise-nummer i Iduna blir emellertid inte av. Det kan ändå vara av intresse att redan här ta del av Geijers synpunkter i ämnet sådana de publiceras några år senare:

”Ju fler skalder ett språk äger, ju mindre diktar folket. Så – för att anföra exempel – är det anmärkningsvärt att de bland Europas nationer, som tala underkuvade språk, eller behärskas av folkslag, som med dem är av olika tungomål, i allmänhet dikta mer och äga mer folkpoesi. Så är förhållandet med finnar, letter, skotska Högländare, m.fl. Därav följer ej nödvändigt, att dessa nationer är mer poetiska. Fenomenet kan komma blott av en under-tryckt nationalitets högre temperatur.”

De äldsta nationella sångerna, säger Geijer,

”kan även utmärks under namn av folkpoesi, ej såsom skulle den leda sitt ursprung från en råare samhällsklass, utan emedan den härstammar från ti-der av en för oss knappt mera fattlig enfald i karaktären, titi-der då ännu bild-ningen blott den nationella individualiteten var uttryckt, den enskilda ännu så outvecklad att ett helt folk sjöng som en man.”²¹

Såväl Dillner som Geijer ser visinsamlingen som en nationell angelägenhet. Visorna speglar en ursprunglig anda, folkets nationalkaraktär. Resonemanget utgör grundvalen också för Göthiska förbundets arbete på att stimulera visin-samlandet.

RÄÄFS FOLKVISEBIDRAG TILL IDUNA Adlerbeths intresse kretsar i första hand kring det insamlingsarbete av

folk-visor som utförs av Rääf och av von Hartmansdorff, en ung begåvning som snart blir förbundsbroder. Rääf är Alderbeths närmaste vän. Kontakten dem emellan behålls obruten från nationsåren i Uppsala till Adlerbeths död år 1844. Redan under studieåren odlar Rääf ett samlarintresse, som till en början främst synes omfatta böcker, pergamentshandskrifter och skillingtryck. Om han redan under denna tid också börjar samla folkvisor, som han påstår i sina sena självbiografiska anteckningar, är dock ovisst.²²

Redan år 1805 finner vi Rääf som vissamlare. I ett brev från Lorenzo Ham-marsköld till Clas Livijn heter det:

”glömsk av sin fars bannor och förebråelser, och förleden termins trångmål, köper han sig raskt material till ett kryddbodsbibliotek.”²³

Det måste röra sig om skillingtryck, som Rääf samlar. Odaterat är ett brev från Rääf till en traditionsbärerska från hembygden, Beata Memsen, där det talas om visor:

”men påminn sig för all del som sina gamla visor dem mamsell beständigt måste sjunga för sin tillgivne Leonhard.”²⁴

Svarsbrevet är också märkligt:

”Dock hoppas jag om vi leva och får råkas vid en tallrik smultron, samt kväda om herr Päder och liten Kierstin, skön Valborg, ha vi även så stort nöje som att gå på Operan, fast det ej sker på Börssalen.”²⁵

Brevet tyder på ett intresse för muntligt framförande av visor, men bevisar ej något upptecknande eller samlande av dem. Det sist citerade brevet ovan är åsatt årtalet ”1808” med Rääfs hand. Samma årtal återfinns på två visor, som upptecknats av Rääf, den ena efter Rääfs syster Malin, den andra efter Beata Memsen. De utförda dateringarna, utan vare sig datum eller månad är san-nolikt gjorda i efterhand och därför ovissa.

Inte ens om de utförda dateringarna skulle godtas som autentiska, visar de utförda uppteckningarna den vilja till systematisering, som en samlande verksamhet måste anses kräva. En möjlig terminus ante quem för Rääfs sam-ling är den almanacksanteckning, som von Hartmansdorff gör den 14/2 1810: ”Läste Lennarts gamla visor.”²⁶

Endast en vecka därefter skriver Rääf ett brev från Stockholm till sin sys-ter Malin:

”du måste med all möjlig flit samla visor åt mig; jag är själv ivrigt sysselsatt därmed och tänker genom denna intressanta samling göra början med fa-miljens illustrerande.”²⁷

Uppenbarligen har kontakten med von Hartmansdorff satt fart på Rääfs samlarverksamhet. Men vad är det för visor han samlar i Stockholm? Den

värdefullaste insatsen, som samlarna utför under 1810-talet, är att de tar kon-takt med traditionsbärerskor, som sjunger gamla, kanske medeltida, ballader, vilka kan upptecknas. Det är svårt att tro att Rääf hittat dessa ballader i Stockholm.

Under våren möter vi de första beläggen på att von Hartmansdorff börjat engagera sig i insamlingsarbetet. von Hartmansdorff träffar den danske diplomaten Adam Wilhelm Moltke under fredsförhandlingarna med Dan-mark år 1809 i Jönköping, och brevväxlar med denne under året 1810. I ett brev från von Hartmansdorff till Moltke, som är försvunnet och av okänt datum, men i tiden inringat genom att det är ett svar på Moltkes brev av den 2 mars och besvarat av Moltke den 13 april år 1810, utber sig von Hartmans-dorff om danska folkvisebidrag.²⁸

Som tidigare omtalats flyttar Rääf i maj år 1810 till föräldrahemmet. Han blir därigenom väsentligen hänvisad till traditionsbärare på hemorten för sitt vissamlande och till bidrag från vänner på annan ort. Insamlingsverksam-heten under senare delen av år 1810 är av blygsam omfattning. Sammanlagt samlar Rääf 12 visor under året enligt egen uppgift. Några melodiuppteck-ningar till dessa visor finns inte. Som det skulle visa sig upplever Rääf också fortsättningsvis melodiupptecknandet som en betydande svårighet i arbetet.²⁹ I december år 1810 inträffar en avgörande händelse för utvecklingen av insamlingsarbetet med muntligt framförda ballader. Det är när von Hart-mansdorff beger sig på julferier till sin hembygd i Östergötland och börjar upptecknar visor där.³⁰ Bevarade manuskript visar att den samling visor som von Hartmansdorff får ihop under dessa sena decemberdagar år 1810, uppgår till 12 stycken. Det är lika många som Rääf samlat under perioden 1808-1812! De försa månaderna av år 1811 ökas så von Hartmansdorffs samling avse-värt. Fram till april månad samlar han 21 stycken visor, varför hela antalet insamlade visor från von Hartmansdorff uppgår till 33 stycken.

Av ett brev från Adlerbeth till Rääf i september år 1811, framgår att han öns-kar melodier till visorna:

”helst de äldsta i samlingen, med behöriga noter.”³¹

”att iordningsställa några visor med sina melodier för nästa häfte av Iduna har länge varit mitt uppsåt.”³²

von Hartmansdorffs syn på melodierna som något väsentligt, klargörs i ett brev från honom till Rääf den 22 oktober år 1811:

”visans ton, såsom mindre förfalskad och tydligare talande till känslan, än ett föråldrat språk, är också visserligen lika mycket om icke mer huvudsaklig än själva orden.”³³

Jämför också med ett brev från Rääf till Adlerbeth i februari år 1812:

”redan i början av förleden höst började jag att granska min samling av visor och jag hade redan, med hjälp av Erik Drake utsett några sådana med sina melodier, så att blott det ytterligare urvalet jämte anmälan fattades.”³⁴

I april år 1811 kan von Hartmansdorff meddela Rääf:

”Westerling har skickat mig 18 vismelodier, dels på visor som vi redan har, dels på andra som vi få.”³⁵

Uppenbarligen är det dessa visor von Hartmansdorff sänder till Rääf i au-gusti år 1811:

”Enligt löfte skickar jag inneliggande visor och folksagor.”³⁶

Tydligen har von Hartmansdorff då fått de resterande texterna till de i bre-vet i april omnämnda melodierna. Det är troligt att detta är den sista av von Hartmansdorffs visleveranser av betydelse till Rääf. Hur den påverkar Rääfs melodibestånd framgår av ett brev från Rääf till Hammarsköld i slutet av au-gusti år 1811:

”Sedan vi träffades har min samling av visor ansenligt förökat sig, så väl av tryckta som uppskrivna och genom Hartmansdorffs senaste remiss av melo-dier är dessa fördubblade.”³⁷

Av de 33 visor som von Hartmansdorff levererar till Rääf, saknar sex visor melodier. Utgivningsbara visor är således inte mindre än 27 stycken.

Som framgår av redovisningen har den samling av 18 visor, som von Hart-mansdorff levererar den 3 augusti år 1811 fördubblat Rääfs melodibestånd. Vi får således klart för oss att de folkvisebidrag som Rääfs båda medarbetare

Carl Wilhelm Westerling och August von Hartmansdorff lämnar till honom utgör en väsentliga del av den samling som Rääf förvaltar hösten år 1811.

PLANLÄGGNINGEN AV IDUNA II I ett brev från Ramsjöholm informerar Adlerbeth i juni månad år 1811 Rääf om Iduna. Tidskriften är avsedd at ”omfatta alla till Nordisk fornkunskap hörande ämnen.” Adlerbeth uppmanar Rääf till ”avhandlingars författan-de”.³⁸

Uppenbarligen tänker sig Adlerbeth i första hand ett bidrag som speglar andra sidor av Rääfs intressen n hans folkvisesamlande. I sitt svarsbrev är Rääf positiv men avvaktande:

”inte mindre angenäm är underrättelsen om Idunas återkomst till Norden: vilken del jag däruti kan komma att äga blir alltid en ovisshet, då olikartade