©Ingmar Stenroth Förlag Citytidningen CT Doktor Westrings gata 21 T
413 24 Göteborg Sverige
mail: steinwurzel@spray.se
Första sidan: Leonard Henrik Roos af Hjelmsäter, Porträtt av Esaias Tegnér (1820-talet, akvarell på papper, Nationalmuseum).
INNEHÅLL
VÄRLDSSAMFUNDET 6 HEJ ! 8
ETT LAND I KRIS 9 GÖTHISKA FÖRBUNDET 11 NATIONALISMEN 16 SVENSK NATIONALISM 19
REVANSCHISMEN 20 GEIJERS DIKT ”VIKINGEN” 22 GEIJERS DIKT ”ODALBONDEN” 26 BÖNDERNA OCH CARL XIII 26 DEN INDELTE SOLDATEN 28 TEGNÉRS DIKT ”SVEA” 30 ”SVÄRDET ÄR DRAGET” 36 HYLLNINGSDIKTERNA 40 TEGNÉRS DIKT ”NORE” 43 ”NORE” I NORGE 47 ”NORE” I SVERIGE 49 NOTER 52
KÄLLOR OCH LITTERATUR 55 NAMNLISTA 57
VÄRLDSSAMFUNDET Det finns fler än tretusen folkslag på vår jord som markant skiljer sig från varandra i fråga om kulturella vanor och religiös tro. Världssamfundet är emellertid organiserat så, att endast i runda tal två hundra stater har godkänts som medlemmar i Förenta Nationerna, FN. Det är knappast förvånande att många folkgrupper känner sig främmande i den nationalitet som de tilldelats. Hos minoritetsgrupper finns samtidigt lidelsen att kunna forma sitt eget öde och på så sätt bli delaktiga i världssamfundet. Frigörelseprocesserna sker inte utan vånda. Väpnade konflikter är vanliga. I sin mest extrema form möter oss nationalismen som kriminella handlingar, utövade av terrorister.
Europa är den världsdel som sett nationalismen födas. Tätt i spåren på de europeiska staternas identitetskamp följer nationella konflikter, kulmineran-de i 1900-talets båda världskrig. När Europa reser sig ur sina materiella och moraliska ruiner, sker det med en önskan att skapa enhet länderna emellan såväl politiskt, ekonomiskt som kulturellt. Resultatet har blivit Europeiska Unionen, EU. Det är ett fredsprojekt som leder till förändringar i många na-tioners seder och vanor.
Medlemskapet i EU delar inte sällan nationernas folk i två läger – de som vill delta och de som vill stå utanför. Debatten leder till en konfrontation mellan internationalism och nationalism. Så är fallet i Sverige, som har en lång tradition som stat. Tidigt fanns uppfattningen att Sveriges egenart personifierades av landets kung och den elit som rörde sig i närheten av honom. Det är först under 1800-talet som svensken i allmänhet börjar hävda att landet tillhör folket. En insikt växer fram, att det finns unika värden i Sverige, som kan delas av alla och som det gäller att bevara och försvara. Vår nationalism är inget spontant uppvaknande. Det är en grupp intellektuella, som från början gör urvalet av vad som kan anses vara svenskt och som tar på sig uppdraget att sprida sitt budskap till gammal som ung.
HEJ ! När de tolv stamgöterna träffas den 16 februari 1811 för att bilda Göthiska förbundet, hälsar de på varandra med ett ”hej!” Ordet finns inte tidigare som personligt tilltal i Sverige och kan ses som ett humoristiskt och fornnordiskt kraftuttryck bröder emellan. Så småningom kommer hundra förbundsmed-lemmar att använda denna hälsning, en kod för gemensamma värden under det för dem så viktiga arbetet, att förändra samtiden i nationell riktning. Förbundets sammanträden upphör efter ett tjugotal år, men hälsningsordet lever vidare utanför den snävare förbundskretsen och blir allmänt. År 1811 är det en begränsad intellektuell elit som med sitt hälsningsord vill överbrygga samhällets sociala klyftor. Nu däremot hälsar miljontals svenskar varandra med ett ”hej!” varje dag. Ingen reflekterar längre över varifrån ordet kommer eller vilka värderingar som ursprungligen förknippades med göternas ”hej!” Att den sociala utjämning, som lediga hälsningsfraser underlättar inte är allom till behag, framgår av det tal som Svenska Akademiens ständige se-kreterare Sture Allén höll den 20 december år 1995, i god tid före millen-niumskiftet. Det avlutas med att sekreteraren vänder sig till de hypotetiska medlemmarna i Svenska Akademien om hundra år: ”Kära Akademi-leda-möter av år 2095! Så här i slutet av 1900-talet hör jag somliga säga, att deras ättlingar inte kommer att tala svenska. Det finns till och med en del skolor som gått över till att använda engelska som undervisningsspråk. Men den kulturella mångfalden är ju en av Europas största rikedomar, och det är vårt språk som bär vår kultur och vår historia. Svenskan har stått emot och vuxit sig stark i tusen år. Jag sänder er därborta i tiden en hälsning full av tro och förtröstan.
Herr direktör, jag ber att som ett led i kampen få avsluta min berättelse med ett ord, som under senare tid har likriktat och därmed avnyanserat praktiskt taget all kommunikation, såväl i skrift som tal: Hej!”
När Göthiska förbundet bildas i början av 1800-talet sitt till en början skämtet i högsätet. Men när det fornnordiska budskapet når ut till de breda massorna blir förbundets alltmer spridda hälsningsord samtidigt en signal till ett fördjupat och allvarligt studium av det svenska språket och den svenska kulturen. Det skulle dröja ända in på 1960-ttalet innan göternas demokratiska sätt att hälsa på varandra får fullt genomslag i Sverige. Ytterst få moderna svenskar föreställer sig nu att ett sirligare tilltalsspråk skulle förbättra och
nyansera kommunikationen människor emellan och att de därför skulle vilja avstå från att säga ”hej” till varandra i det dagliga umgänget.
STURE ALLÉN I SVENSKA AKADEMIEN
ETT LAND I KRIS Den Gyldene Freden, krogen i Gamla stan i Stockholm, är ett populärt till-håll för 1810-talets studentgeneration. På krogarna börjar planer smidas för att bilda ett sällskap med höga moraliska syften. Fosterlandet är i fara. En rad händelser inträffar, som i fråga om dramatik och våldsamhet kunde påminna om en modern äventyrsfilm. En revolution genomförs år 1809, när Georg Ad-lersparre tågar mot Stockholm med Sveriges Västra armé. Kung Gustav IV Adolf blir avsatt. Men den nyvalde kronprinsen faller död ner från hästen under en inspektion av trupper i Skåne, ett offer för vad många anser vara ett giftmord. En av rikets höga herrar, Axel von Fersen, misstänks för in-blandning i intrigen och massorna i Stockholm tar lagen i egna händer. När von Fersen deltar i begravningståget, som följer kronprinsens likvagn, rycks han ur sin galavagn och lynchas av folkmassan, medan militären passivt ser på.
DEN GYLDENE FREDEN, GAMLA STAN, STOCKHOLM (BILD: TRIP ADVISOR).
Spänningen i huvudstaden ökar dramatiskt. Den hemliga polisen gör raz-zior i jakten på misstänkta. Stockholms invånare blir djupt skakade av de tusentals förhör som polisen håller, under vilka tortyr kunde används för att lätta tungans band hos de misstänkta. I öster hade ett nederlag mot Ryssland lett till en förnedrande fred för Sverige, som får lämna Finland. Genom för-lusten av Finland tappar Sverige inte endast en tredjedel av sin yta och en fjärdedel av sin befolkning. En del av den egna identiteten går samtidigt för-lorad. När general Carl von Döbeln tar avsked av finska armén den 8 okto-ber år 1809, tolkar han känslorna hos det svenska folket: ”Sverige mister för alltid den stolta finska nation, sitt kraftigaste stöd. Ej nog därmed, svenska armén förlorar kärnan och betydligaste andelen av dess krigsmakt. Moder-landet är krossat, försänkt i djup sorg och saknad över oersättliga uppoff-ringar.”1
Sverige var då som nu ett land med ett snävt centrum, omgivet av en vid-sträckt periferi. Fredsslutet innebär en klyvning av landets kärna, där Åbo och Stockholm haft havet som enande band. Nu blottläggs den svenska hu- vudstaden för fiendens anfall. Den blivande göten Erik Gustaf Geijer befin-ner sig i England när freden mellan Sverige och Ryssland sluts. Hem till
föräldrarna skriver han: ”Vill man utnyttja det vackra ordet så heter det Fred. Vill man utnyttja ett annat som är lika tydligt, så heter det Finlands förlust och Ålands. Och vill man tala om det styckade Sveriges självständighet, så kan man väl säga därom, vad en stor historiker säger om sitt land, som undergick ett lika öde: Vi äro herrar i huset undantagandes dörrar och fönster.”2 All-varligare än landavträdelserna är förstås de förluster av människoliv, som Sverige drabbas av under det ryska kriget. En god del av 1790-talets ungdom blir aldrig mer än tjugo år.
GÖTHISKA FÖRBUNDET Det glada lag som bildar Götisk förbundet den 16 februariår 1811 är student-kamrater från uppsalatiden. Alla närmar sig i trettioårsåldern och den ur-sprungliga kretsen består av tolv man. Tio av dem är värmlänningar och hade umgåtts flitigt på Värmlands nation under studentåren. Den äldste av dem är inte värmlänning och dessutom något av en främmande fågel i flocken. Han heter Johan Kumlander, är av finländsk härkomst och blir militär. Nog får förbundsbröderna en chock när de erfar att han något år efter det att säll-skapet bildats, reser till Finland och tar tjänst i ryska armén. Han gör karriär och tar avsked som överstelöjtnant. Ett brev från honom finns bevarat i Göthiska förbundets arkiv,3 men bröderna förbigår honom med tystnad. De övriga i sällskapet är i Stockholm för att söka en position i samhället. Det förklarar varför den andre icke-värmlänningen, Jacob Adlerbeth, är en så väl-kommen gäst i sällskapskretsen. Han är son till författaren, översättaren, statsrådet och akademiledamöten Gudmund Jöran Adlerbeth. Jacob Adler-beth får snabbt en fot in i ecklesiastikexpeditionen, där Nils von Rosenstein är chef. Denne är en sällskapsmänniska, som ger Jacob Adlerbeth stora frihe-ter vid behandlingen av de tjänstetillsättningsärenden som passerade expe-ditionen. Många göter skulle i framtiden ha Jacob Adlerbeth att tacka för sin försörjning.
Jacob Adlerbeth är promotionskamrat med Erik Gustaf Geijer i Uppsala. I en senare karakteristik skriver Geijer om Adlerbeth att han var av ”en högst bestämd karaktär, som yttrade sig i det största som det minsta, gav han denna bestämdhet åt alla sina företag, ibland vilka man även kunde räkna hans tidsfördriv och nöjen. Ty han bedrev allt med en viss grundlighet och stannade i intet på halva vägen. Därmed förenade han det varmaste,
red-ligaste hjärta och en trofasthet utan gräns, som gjorde honom dyrbar och ännu gör honom oförglömlig för sina vänner.”4 Tillsammans med Geijer är Adlerbeth den av bröderna som utvecklar ett vetenskapligt intresse, Geijer som historiker och Adlerbeth som fornforskare. Adlerbeth blir förbundets ständige sekreterare. Det är ett idealiskt val, eftersom han skulle bo i Stock-holm i hela sitt liv. Därmed kunde han också hålla sin hand över den akti-vitet som var mest synlig för allmänheten, utgivningen av tidskriften Iduna. Den är under åren 1811-1824 sin tids ledande litterära och arkeologiska tid-skrift. För Adlerbeth blir Göthiska förbundet en livsuppgift. Erik Gustaf Geijer är känd för sina dikter i Iduna, men också för sin gärning som pro-fessor i historia vid Uppsala universitet åren 1817-1846. Han är medlem i Svenska Akademien åren 1824-1847.
Lika ständigt närvarande i Stockholm som Jacob Adlerbeth är Erik Gustaf Geijers bror, Carl Fredrik Geijer. Han är kamrer vid skolan för fattiga barn, Frimurarbarnhuset. I denna byggnad fanns lokaler lämpade för förbundets stämmor, så länge allvaret härskade. Stämmorna avslutades alltid på krogen under studentikosa former. Bäst trivs göterna på Den Gyldene Freden och på Stallmästaregården.
Flera av ”stamgöterna” når långt som tjänstemän i den högre statsförvalt-ningen. Anders Levin och Göran Gustaf Uggla slutar sina banor som kam-marrättsråd, Olof Erik Bergius som kommerseråd och Gustaf Myhrman som kansliråd.
Carl Fredrik Hammarhielm kommer endast att närvara en kort tid i för-bundet sedan han redan år 1811 ärver järnbruket Krontorp i Visnum i Värmland. Där uppför han en ståtlig herrgård, som blir en rastplats för Karl XIV Johan, när denne åker till Norge. Som riksdagsman åren 1815-1841 åter-vänder Hammarhjelm sporadiskt till Stockholm och kan då återknyta kon-takten med sina götiska bröder. Bruksägare blir också Olof Nordenfeldt, men han inleder sin bana som diplomat. Nordenfeldt är legationssekreterare i Kö-penhamn, Berlin och Wien. Åren 1820-1821 är Nordenfeldt chargé d´affaires i Wien. Han flyttar hem till Värmland sedan han ärvt Björneborgs bruk. Av förklarliga skäl är Nordenfeldt en sällsynt gäst i Göthiska förbundet.
BJÖRNEBORGS HERRGÅRD, VÄRMLAND
Förutom de litterära och vetenskapliga ambitionerna i förbundet finns ock-så en politisk. Den svidande förlusten av Finland väcker revanschistiska känslor. Det är därför inte förvånande att två stamgöter blir militärer. Erik Adolf Kjellin slutar sin bana som major i armén år 1832. Ludvig Detlof Heij-kensköld, slutligen, är den ende av de unga intellektuella som hade krigser-farenhet. Han hade mött ryssen i det ödesdigra slaget vid Oravais i Finland den 14 september år 1808 och blivit sårad. Han kommer senare också att delta
i kriget mot Napoleon på kontinenten och mot Norge åren 1813-1814. Heijken-sköld tar avsked som överste i armén år 1835.
Det är alltså en tämligen flyktig skara som bestämmer sig för att bilda det Göthiska förbundet. Men de första åren är aktiviteten livlig och ett antal medlemmar väljs in efter hand, varav många blir landets yppersta män. För-bundets aktiviteter kan delas in i tre faser. Den första, åren 1811-1814, utmärks av den revanschistiska hållningen. Sedan Norge ingått förbund med Sverige tonas revanschismen ner. Nu inleds i stället en fas med kulturella aktiviteter, som pågår åren 1815-1824. År 1818 öppnar göterna en konstutställning med fornnordisk konst, samtidigt som den danske språkvetaren Rasmus Rask tillsammans med göten Arvid August Afzelius ger ut centrala isländska tex-ter. I mitten av 1820-talet kröns den officiella delen av förbundets verksam-het, när stora delar av Esaias Tegnérs Frithiofs saga publiceras i Iduna. Sedan arbetet blivit klart som helhet, skulle det erövra hela Europa och bli ett av de internationellt mest kända verken i svensk litteratur.
Iduna upphör att komma ut år 1824, och därefter följer en fas, där förbundet avvecklas under åren 1824-1833. De kvarvarande göterna lägger nu sin energi på att arbeta i Vitterhetsakademien. Stämmorna blir färre och mindre besök-ta. Förbundet förklaras vilande år 1833. Jacob Adlerbeth avlider år 1844. När han dött samlas göterna för en sista stämma och beslutar att förbundet också formellt skulle upplösas.
Alla de unga män, som är med och bildar det Göthiska förbundet, har i demokratisk ordning lämnat in förslag till stadgar, och valda delar av samt-liga bidrag har fogats ihop till en stiftelseurkund, som godkänts vid det kon-stituerande mötet. Syftet med det sällskap som göterna bidar är inte i första hand politiskt utan moraliskt. Bröderna söker sig tillbaka till förfäderna för att kunna skapa en mall för en ny människa, en som inte förvekligats och förblindats av utlandets flärd. Sextonhundratalets stormaktstid, med dess fornnordiska svärmeri och stränga seder, är en anhalt på vägen tillbaka till den renaste källan, den fornnordiska mytologin och den isländska sagan, med dess flöde av fräscha förhållningssätt till livet, med dess överdådiga exempel på oförvägen manlighet. Varje förbundsbroder väljer ett namn från den is-ländska sagan för att ha som förebild. Det blir till slut en brokig skara forn-nordiska hjältar som tar plats i göternas medlemsrulla.
Men förbundet har också en sällskaplig sida, som kunde locka dem som inte var lika brinnande i anden som förbundets kärntrupp. Göterna dricker mjöd ur horn och sjunger kampsånger, sedan den seriösare delen av sammanträ-dena avlutats. Det hjältemod som prisas i Förbundsvisan manar dock snarare till stordåd på krogen än på slagfältet:
Götherna fordomdags drucko ur horn,
skydde ej Vallar, Murar eller Torn. Vi än i dag – har samma lag, vem för oss an, den som är nykter,
säg om du kan.
Drickom ur glasena, klingom därvid. Glömmom allt buller, lovom i frid
vänskap och tro – skall hos oss bo. Avund och flärd fly, sådant är Götha gossarnas gry.
Drickom med hurtighet Damernas skål. Till deras ära tömmom vår Bål. Götha gossar blå – öken också –
rösternas klang. Var och en tar nu sin Cloris i famn.5
Sannolikheten för att vårt förbund endast skulle bli en kortfristig kuriositet är stor i ett Stockholm, där det ombytliga sällskapslivet blomstrar som aldrig förr. Men vad som gör Göthiska förbundet attraktivt för sin samtids män-niskor, är anknytningen till den nationella strömningen. Ute i världen kom-mer nationalismen att vara en explosiv kraft under hela 1800-talet. Den lever ofta i symbios med revolutioner. Den befriar förtryckta folk. Den avsätter regenter. Den demokratiserar samhällen.
NATIONALISMEN Vad menas med nationalism? Den som vill spåra var ord som nation, natio-nell och nationalism har sitt ursprung, får gå till latinet. Orden kommer från verbet nascor – att födas. Romarna kallar sig själva för populus eller civitas, men de folk som de stöter på under sin expansion kallas extera nationes, de som är födda utanför Romarriket. Den romersk-katolska kyrkan använder nationsbegreppet vid sina kyrkliga möten. Där röstar deltagarna efter na-tionstillhörig-het. De språkliga och geografiska överväganden som då gjordes, känner vi inte igen i dag. När mötet i Konstanz öppnar år 1415, ingår således representanten för Sverige i den Tyska nationen, där också tjecker, polacker och danskar finns med. Vid de medeltida universiteten indelas studenterna i nationer med hänsyn still vilket land eller landskap de kommer ifrån. Vi återfinner denna användning av ordet vid våra universitet än i dag. Redan under 1500-talet kunde nation syfta på alla som bor i ett land. Så är fallet i England och Frankrike.
ISIDORE PILS, ROUGET DE LISLE SJUNGER MARSELJÄSEN FÖR FÖRSTA GÅNGEN ÅR 1792 (1849, OLJA PÅ DUK, MUSÉE HISTORIQUE DE STRASBOURG).
Under Franska revolutionen år 1789 blir nationsbegreppet en statsrättslig term, som syftar på folkets suveränitet, tydligast synlig i en formel i 1791 års författning, som talar om ”nationen, lagen, kungen” (la nation, la loi, le roi). Parlamentet kallas inte längre för folkförsamling utan för nationalförsamling, Assemnblé Nationale, och Frankrikes huvudbibliotek heter Nationalbiblioteket, Bibliothèque Nationale. Franska revolutionens anslutning till de nationella idé-erna visar sig på det politiska planet genom att man vänder sig bort från kungen (le roi), till fosterlandet (la patrie). ”Framåt, alla fosterlandets barn” (Allons enfants de la Patrie), så börjar Marseljäsen, den franska nationalsången. Det för nationalkänslan typiska är att hela folket räknas in. Folket får ett gruppmedvetande. Diskussioner om nationernas varierande karaktärer debat-teras och analyseras flitigt i hela världen vid sekelskiftet år 1800. Man anläg-ger moraliska aspekter, men också klimat- och miljömässiga.
NATIONELLA STRÖMNINGAR I TYSKLAND.
Tanken på att det finns en nationell karaktär, en Volksgeist, väcks redan av den tyske filosofen Johann Gottfried Herder i en skrift år 1784. Det natio-nella blir i hans vision en genomsyrande kraft, en mytiskt och ofta dunkelt anad anda, som förenar hög som låg. Språk, seder, sångskatt, historia och lit-teratur amalgamerar folket till en nation.
Sedan Napoleon erövrat det centrala Europa, blir det hans första åtgärd att upplösa det Tysk-romerska riket, bildat redan år 962 av kejsar Otto I. För tys-karna är Napoleons agerande en skymf, som förstärks av den militära kata-strof som Preussen råkar ut för, när landets krigsmakt besegras av Napole-ons härar vid Jena och Auerstädt i oktober år 1806. Utvecklingen ger sig-nalen till en andlig kraftsamling bland Tysklands intellektuella. En rad kul-turpersonligheter – Friedrich Schleiermacher, Ludwig Tieck, Georg Wil-helm Friedrich Hegel, Moses Mendelsohn och bröderna August WilWil-helm och Friedrich von Schlegel – uppodlar ett kulturliv i Berlin. Johann Gottlieb Fich-te blir rektor vid det av Wilhelm von Humboldt år 1810 bildade universiFich-tet i Berlin. Fichte håller redan under vintern år 1807-1808 en serie offentliga före-läsningar, som pågår under fjorton söndagar. De skulle publiceras i skriften Tal till tyska nationen.
HUMBOLT UNIVERSITÄT ZU BERLIN ÅR 1852
Grundfrågan i Fichtes föreläsningsserie är, hur den tyska nationen skulle kunna behålla sin egenart. Föreläsningarna inleds med en kritisk genomgång av Upplysningstiden, som ses som en självisk och individualistisk tid. Då hade endast några få tillgång till bildning, nu gäller det att organisera en upp-fostran av hela folket, menar Fichte. Ett lands kulturella särart utvecklas och fördjupas genom vården av det egna språket, under studiet av den egna his-torien och i vördnaden för gamla seder och bruk. Ungdomens fysiska fostran är central i det nya pedagogiska tänkandet och genom den blir det möjligt att åstadkomma en välutbildad folkarmé för Tysklands försvar. Fichte avslutar sin föreläsningsserie med en appell till gammal som ung, till kvinnor som