DET PREINDIVIDUELLA VARATS FYSISKA OCH META-FYSISKA ASPEKTER

Hur skall det preindividuella varat förstås? Vilken är dess position i förhållande till individuationen? Vilken är dess relation till individuationen och till den individuerade

166 ILFI, s. 83.

167 I det tidiga verket La valeur inductive de la relativité: från 1929 sluter Bachelard: “I begynnelsen är relationen; all realism är endast ett uttrycksmodus för denna relation: man kan inte tänka världen av objekt två gånger: först såsom relativa sinsemellan, sedan såsom existerande var och en för sig […]. Relationen affekterar varat, bättre, den är ett med varat. Genom att undan för undan gå tillbaka bör man bli varse att om man tar bort relationen, så kommer det inte längre finnas attribut, och i slutändan inte heller någon substans [partant plus de substance].” (Gaston Bachelard, La valeur inductive de la

individen? I förhållande till Simondons ansats att omskapa individuationsteorin till en icke-substantialistisk och icke-reduktionistisk teori om varat intar begreppet om en preindividuell realitet som individuationens yttersta villkor en uppenbar position, det vill säga att utan hänvisning till något “objektiverat objekt” eller “subjektiverat subjekt”, utan hänvisning till någon redan individuerad term eller kategori bilda varje individuations begynnelse och fortsättning. Sålunda bildar begreppet om det preindividuella i en mening ontogenesens själva optik, en optik Simondon tänker på två skilda, men ofrånkomligen relaterade sätt: inom ramen för den fysiska individuationsteori som i kraft av ett antal “paradigm” eller “tankeschemata” från den moderna fysiken konstrueras kring begrepp som potentiell energi och metastabilitet;¹⁶⁸ men även inom ramen för ontogenesen som en meta-fysisk teori om “varats faser”, vilken “föregår objektiv kunskap, som är en det individuerade varats relation till miljön, efter individuation.”¹⁶⁹

Simondons fysiska konception av det preindividuella varat som ett vara som i en mening föregår individuationen som dess yttersta villkor har till viss del sitt ursprung i det samtida fysikaliska tänkandet. Det presenteras i inledningen först i form av ett antagande att “verkligheten ursprungligen, i sig självt, likt i en övermättad lösning och ännu mer fullständigt i den preindividuella regimen, är mer än enhet och mer än identitet, kapabel att manifestera sig som våg eller partikel, materia eller energi, därför att varje operation, och varje relation inuti en operation, är en individuation som dubblerar, avfasar det preindividuella varat […].”¹⁷⁰ Ur denna synvinkel motsvarar det preindividuella varat både en “hypotes” likt “den om kvanta i fysiken” och en hypotes likt den om den potentiella energins relativitet inom termodynamiken. Två fysikaliska hypoteser som enligt Simondon skulle göra gällande att individuationen utgår från en preindividuell realitet, men dessutom “inte uttömmer all preindividuell realitet, och att en regim av metastabilitet inte endast vidmakthålls av individen, utan frambärs av den, så att den konstituerade individen med sig transporterar en viss laddning associerad till den preindividuella realiteten, animerad av alla de potentialer som karaktäriserar den; en individuation är relativ

168 ILFI, s. 327.

169 ILFI, s. 284. Denna “teori om varats faser” tas nästintill uteslutande upp i avslutningen till

L'individuation à la lumière des notions de forme et d'information, men berörs i all korthet också bl.a. i

inledningen. För en utförlig behandling hänvisar jag till Barthélémys två volymer och då i synnerhet till

Penser la connaissance et la technique après Simondon.

såsom en förändring i struktur i ett fysiskt system; en viss nivå av potential kvarstår, och individuationer är fortfarande möjliga.”171 Och när Simondon i avslutningen återkommer till frågan om ontogenesens förhållande till de moderna vetenskaperna binds det preindividuella återigen uttryckligen till den samtida fysiken: “[H]ypotesen om ett varats preindividuella tillstånd är inte helt grundlös [gratuit]: i den finns mer än vad den är ämnad att förklara, och den är inte uteslutande utformad utifrån en undersökning av individernas existens: den är avledd från ett visst antal vetenskapliga tankeschemata, i synnerhet från det fysiska tänkandet.”¹⁷² Förvisso kan fysiken enligt Simondon inte sägas bevisa existensen av en preindividuell realitet, men däremot visar den “att det existerar geneser av individualiserade realiteter utifrån tillståndsvillkor [conditions d'état]”.¹⁷³ Begreppet om ett preindividuellt vara som individuationens yttersta villkor “avleds” alltså endast i viss utsträckning direkt från den samtida fysiken, svarar mot en fysikalisk impuls, men får sin ontogenetiska bestämning och definition först i kraft av en “transponering” och ett filosofiskt uppfinnande som går bortom de fysikaliska teorierna:

Fysiken inbjuder till att tänka individen som utväxlingsbar mot strukturell modifikation av ett system, alltså mot ett visst definierat tillstånd hos ett system. Till grund för de fysiska individernas ontogénes finns en allmän teori om utväxling och modifikation av tillstånd, som vi skulle kunna kalla allagmatik. Denna begreppsliga helhet [ensemble conceptuel] förutsätter att individen inte utgör en absolut begynnelse, och att man kan undersöka dess genes utifrån ett visst antal energetiska och strukturella villkor […]. För övrigt, den fysiska individen är relativ, den är inte substantiell; den är relativ därför att den är i relation, i synnerhet i energetisk relation med fält, och denna relation har del i dess vara. […] Genom att generalisera denna relativisering av individen och genom att transponera den till den reflexiva domänen, kan man av undersökningen av individuationen skapa en teori om varat.¹⁷⁴

Det är således denna ingång, uppslagen av den samtida kvantfysiken och relativitetsteorin, som leder Simondon till att försöka tänka individuationen utifrån de begrepp som gjorde sig gällande redan i analysen av tegelstenens individuation, det vill säga att genom begrepp som systemtillstånd, inre resonans, potentiell energi och storleksordning söka tänka individuationen av tegelstenen som ett singulärt uttryck för en energetisk-strukturell relation, en relation i blivande för vilken de operationella

171 ILFI, s. 28. I föreliggande text finns dessvärre ingen möjlighet att i detalj utreda på vilket sätt Simondon prövar sin individuationsteori med och mot den samtida kvantfysiken. För en ingående, men stundtals polemisk och inte oproblematisk redogörelse för Simondons förhållande till såväl kvantfysiken som till relativitetsteorin hänvisar jag till Barthélémys Penser la connaissance et la

technique.

172 IPC, s. 232. I ILFI avslutas den citerade passagen som följer: ”den är avledd från ett visst antal tankeschemata hämtade från fysikens, biologins och teknologins domäner.” ILFI 327)

173 ILFI, s. 327.

och strukturella aspekterna är lika nödvändiga, lika reella. Det är emellertid inte uteslutande i relation till den samtida kvantfysiken och termodynamiken som idén om det preindividuella som en realitet som är “mer än enhet, mer än identitet” tillika individuationens första villkor tar form, utan även utifrån – eller kanske snarare i en transduktiv relation till – den tidiga grekiska naturfilosofin:

Vi skulle kunna kalla denna pre-individuella realitet som individen bär med sig natur, genom att i ordet natur söka återfinna den betydelse som de försokratiska filosoferna tillskrev det: de joniska Fysiologerna fann där ursprunget till alla sorters vara, innan individuation; naturen är det möjligas realitet [réalité du possible], i form av den ἄπειρον ur vilken Anaximander framkallade varje individuerad form: Naturen är inte människans motsats utan varats första fas, den andra fasen är motsättningen mellan individ och miljö, individens komplement i förhållande till det hela.175

När vi skall förstå relationen mellan den fysiska teorin om det preindividuella varat och den meta-fysiska teorin om varats faser, inom vilken det preindividuella framträder som ett vara i vilket det inte existerar några faser, förefaller denna ansats att förbinda samtidens fysikaliska teorier med Anaximanders begrepp om ἄπειρον att bilda en intressant brytningspunkt.¹⁷⁶ Den excessiva realitet som på mikrokosmisk nivå är förmögen att individueras som våg och partikel, materia och energi, framträder genom det prisma som är teorin om varats faser i stället i ett slags universaliserad form som tvivelsutan både minner om och förlänger Simondons förståelse av betydelsen av ἀρχή och φύσις som ett slags homogen grundval och en dynamisk, individuerande kraft som driver varat till heterogenitet: “Det preindividuella varat”, säger Simondon, “är vara utan faser, under det att varat efter individuation är fasat vara. En sådan konception identifierar, eller åtminstone binder samman, individuation och varats blivande; individen betraktas inte som identisk med varat; varat är rikare, mer varaktigt, större än individen: individen är varats individ [individu de l'être], individ fattad i varat [individu pris sur l'être], inte varats

175 ILFI, s. 305.

176 Simondon utvecklar aldrig exakt hur förhållandet mellan just Anaximander och kvantteorin skulle kunna tänkas såsom aspekter av det ontogenetiska begreppet om en preindividuell realitet, utan lämnar detta öppet (se not 60 ovan). I Histoire de la notion d'individu framträder emellertid en allmän men fragmentarisk bild av de joniska naturfilosoferna i vilken varje enskilt och partikulärt vara enligt Simondon existerar endast som en differentiering av ett indistinkt homogent vara i kraft av detta vara självt, av ἀρχή, i kraft av φύσις – såsom förmågan att utveckla en i förhållande till ursprunget symmetrisk heterogenitet antingen genom en separation (ἔκκρισς eller ἀπόκρισις) av tidigare sammanblandande motsatser eller genom olika processer av förtätning och förtunning. Detta vara, som alltså både är ἀρχή och φύσις, både är obestämd homogen grundval och dynamisk kraft, måste enligt Simondon förstås som tingens materiella substans och som den differentierande kraften bakom dess heterogena framträdelser på samma gång. Enligt Simondon finns hos de joniska naturfilosoferna således inget det partikulära varats φύσις, utan endast ett det homogena och ursprungliga varats φύσις som diversifieras till skilda ting och tillstånd: ett slags mångfaldigande (re)produktion av en och samma ἀρχή såsom en obestämd men positiv princip för naturens alla former.

ursprungliga och elementära konstituent; den är ett sätt att vara, eller snarare ett ögonblick av vara.”177 Den fysiska teorin svarar i en mening således mot den meta-fysiska teorin om varats faser, eller kanske snarare mot ett antal aporetiska metafysiska dualismer, samtidigt som den meta-fysiska teorin i en mening svarar mot den fysiska teorin genom konstruktionen av en annan, problematisk metafysik – i vilken inte bara fysiken utan även andra vetanden ständigt genljuder som en hemsökande, problematiserande kraft.

III. DEN ONTO-GENETISKA DISSYMMETRIN OCH RELATIONENS