Simondons ansats att omskapa individuationsteorin vilar i första hand på en radikal omkastning av frågans utgångspunkt: det är inte längre individuationen som skall förklaras, utan individuationen är det vari förklaringen skall sökas. Vilken förklaring? Individens, i dess fullständiga verklighet. Hur skall detta förstås? I förstone utmärks denna omkastning av en serie förskjutningar av metodisk karaktär: 1° i stället för att söka en allt förklarande och föregripande individuationsprincip och första term utifrån det redan konstituerade varat, skall individen nu tänkas utifrån sin individuation; 2° i stället för att förstå denna individuationsoperation som en icke-konstitutiv och begreppsvidrig passage mellan två på förhand givna termer (individuationsprincipen och den individuerade individen), varigenom antingen ett oändligt antal odelbara element tillåts kumuleras till en enhetlig sammansättning i enlighet med sin givna princip (atomen), eller en form och en materia tillåts förenas i ett enhetligt komposit i enlighet med sin föregivna princip (formen eller materien), skall individuationsoperationen nu förstås som just det som frambringar individen samtidigt med dess princip och vars “förlopp”, “regim” och “modaliteter” också återspeglas i dess karaktärer; 3° i stället för att tänka individuationsoperationen med utgångspunkt i ett eller annat redan individuerat eller individualiserbart vara, skall denna operation nu tänkas med utgångspunkt i ett preindividuellt och homogent varatillstånd, i ett “vara i vilket det inte existerar faser”. 88 Men för att inse vidden av denna omkastning är det inte tillräckligt att bara konstatera den lokalt, som ett mer eller mindre abstrakt postulat i en särskild diskurs om metoden. Och kanske framträder vikten av dessa förskjutningar i metod och perspektiv allra tydligast i Simondons långt drivna kritik av hylemorfismen.89 En avgörande kritik i påvisandet
88 ILFI, s. 31-32. Det preindividuella varat kommer emellertid att beröras i större detalj först i kapitel III.
89 Kritiken av hylemorfismen, som inte inskränker sig till redogörelsen nedan, utgör Simondons principiella motstånd rörande förståelsen av genesen själv såväl som tänkandet av denna genes. Enligt Barthélémy (Penser l'individuation, s. 65-66) är hylemorfismen för Simondon mutatis mutandis vad den spekulativa metafysiken var för Kant – ett principiellt motstånd med långtgående och ödesdigra
av hur hylemorfismens abstrakta bipolära schema bryter samman under trycket från ifrågavarande realiteters reella komplexitet, hur dess ansenliga paradigmatiska kraft i slutändan vilar på en illegitim och reduktionistisk förmedling av den teknologiska och den vitala regimen via det sociala; men också beträffande hur perspektivet på problemet förskjuts från ett enkelt konstaterande av och reflexion över den redan individuerade individen i dess aktualitet till en undersökning av de icke-objektiverbara, men reella villkoren för en konkret individs individuation i kraft av begrepp som storleksordning, information, potentiell energi och inre resonans.
Simondons komplicerande explikation av det hylemorfiska schemat röjer steg för steg en tilltagande komplexitet i form av en intermediär och mångfacetterad realitet, en realitet detta schema alltjämt förbiser och underlåter att tänka på grund av sin ambivalenta och förmedlade karaktär. Den negativa kritiken, liksom det negativa i allmänhet, har emellertid endast en mindre betydelse för Simondon. Försöket att “återsätta” individen i varat och tänka “materia, liv, medvetande [esprit], samhälle” utifrån individuationens olika regimer i stället för utifrån substantialistiska begrepp,90 fordrar enligt Simondon nödvändigtvis också en ny metod – en metod vars utgångspunkt är begreppet transduktion: ett både “metafysiskt och logiskt” begrepp vilket på samma gång “tillämpas på ontogenesen och är själva ontogenesen.”91 Genom den transduktiva metoden, “förutbestämd att spela en roll som dialektiken inte skulle kunna spela”, och vars uppgift är att i varje fall söka “följa varat i dess genes” genom att “fullborda tankens genes på samma gång som objektets genes fullbordas”, framträder enligt Simondon det negativa aldrig “som andra etapp”.92 En individuell realitets genes är således inte att förstå som en dialektisk rörelse, som en genom negationer av det förutvarande driven utveckling i riktning mot ett motsägelsefritt
konsekvenser som måste övervinnas i syfte att röra sig bortom traditionella dikotomier. Vidare är detta hylemorfiska motstånd något under vilket Kants kunskapsteori själv hänfaller, försåvitt Simondon i distinktionen mellan kunskap a priori och kunskap a posteriori för sin del ser motsättningen mellan
subjekt och objekt såsom form och materia. Detta berörs i större detalj i kapitel III nedan.
90 ILFI, s. 32.
91 ILFI, s. 33-34. Begreppet transduktion är mångfacetterat och rymmer enligt Simondon “en mångfald av aspekter och tillämpningsdomäner” (ILFI 32): å ena sidan utgör transduktionen eller den “transduktiva metoden” ett det “upptäckande medvetandets [esprit] tillvägagångssätt” vilket står i opposition till dialektik såväl som till induktion och deduktion; men transduktionen utgör samtidigt inte bara ett “tillvägagångssätt”, utan måste också förstås som “intuition” på ett sätt som följer men, som vi skall se, inte helt sammanfaller med Bergsons begrepp (ILFI 34); men transduktionen måste å andra sidan först och främst förstås som en “fysisk, biologisk, mental och social operation varigenom en aktivitet fortplantas undan för undan inom en domän, genom att grunda denna fortplantning på en strukturering av domänen utförd från plats till plats” – en modifierande rörelse som “sträcks ut progressivt” samtidigt med en “strukturerande operation.” (ILFI 32)
tillstånd. Det negativa har likafullt en plats hos Simondon, i viss mening är det till och med primärt, men endast i form av en “det negativas immanens i det första villkoret i ambivalent form av spänning och av inkompatibilitet” – som den “andra sidan” av en “rikedom på potentialer”.93 Det negativa, säger Simondon, är i transduktionen således aldrig “substantiellt”, aldrig en “etapp eller fas”, och “individuationen är inte syntes”, inte en “återkomst till identitet”, utan en “avfasning” (déphasage) eller “lösning” (résolution) av en i särskild mening “initial” spänning och inkompatibilitet.94
Simondons kritiska analys av hylemorfismen syftar således inte till att i bruklig mening “upphäva” den hylemorfiska konceptionens begrepp. Och de nya begrepp som fortlöpande uppfinns och modifieras i konfrontationen med exempelvis tillverkningen av en tegelsten, bearbetningen av trävirke eller fysikokemiska kristallationsprocesser är lika litet synteser som de individer som framträder genom de olika individuationsoperationerna. Begreppen är således aldrig att förstå som i egentlig mening givna, färdiga att utmäta och en gång för alla fastställa tingens väsen i enlighet med ett upprättat klassificeringssystem, inte ens efter att de en gång uppfunnits: filosofins begrepp måste alltid uppfinnas på nytt samtidigt som de intervenerar, samtidigt som de ansätter den realitet mot vilken de prövas, samtidigt som de låter sig hemsökas av andra vetanden i en tvingande, obestämd rörelse. De löser problematiker, men utan att upplösa dem, och utan att egentligen upphäva tidigare begrepp. Exempelvis ersätts inte begreppet form av begreppet information, utan inbegrips och införlivas i stället som en aspekt i en i förhållande till problematiken paradigmatisk kraftfullare och mer fullständig konception.95 Att tänka individuationen i ljuset av begreppet information innebär i slutändan därför inte att
93 ILFI, s. 24. Till skillnad från dialektiken förutsätter transduktionen enligt Simondon inte “existensen av en föregående tid [temps préalable] som ett ramverk i vilket genesen fortgår”, utan med hänsyn till transduktionen är tiden själv en “lösning [solution], en dimension av den upptäckta systematiken: tiden
härrör från det preindividuella liksom övriga dimensioner i enlighet med vilka individuationen effektueras.” (ILFI 24)
94 ILFI, s. 24. En problematik eller en inkompatibilitet i varat löses enligt Simondon som ett problem, som en disparitet likt den binokulära disparitet som Simondon menar är upphovet till vårt stereoptiska djupseende: två skilda och inkompatibla tvådimensionella bilder vilka såsom problematiska löses till en tredimensionell bild utan att de ursprungliga två bildernas respektive skillnader fördenskull upplöses.
95 När Simondon i inledningen uttryckligen säger att begreppet form bör “ersättas” med begreppet information, måste detta alltså förstås relativt problematiken och inte i någon definitiv bemärkelse. I själva verket rymmer samma passage tanken att begreppet form måste “räddas två gånger från ett alltför summariskt teknologiskt paradigm”: först måste det räddas “relativt den antika kulturen, på grund av det reducerande bruk som detta begrepp utsätts för i det hylemorfiska schemat”; men sedan måste det också räddas från den förståelse som återfinns inom cybernetiken i form av den “teknologiska informationsteorin” – vilken genom “abstraktion från transmissionsteknologin” låter formbegreppet såsom information förvandlas till blotta “signaler” eller en “informationsvehikel” (ILFI 35).
tänka individuationen i begrepp om information i stället för i begrepp om form, utan om att tänka individuationen i begrepp om både form och information. I Bachelards efterföljd bildar Simondons filosofiska uppfinnande av informationsbegreppet i detta avseende ett slags totaliserande extension av en viss begreppslighet, en dissymmetrisk förlängning och utvidgning som inte bygger på informationsförlust och reduktion, utan införlivar och belyser tidigare konceptioner i riktning mot en mer komplex förståelse – inte mot en enkel motsägelse.96
II. KRITIKEN AV DET BIPOLÄRA HYLEMORFISKA SCHEMAT: FRÅN FORM