Det sociala utrymme som låg till grund för utvecklingen av Norrkö- pingsmodellen respektive Linköpings utvecklingscentrum var ett både fritt och skyddat utrymme i flera, olika betydelser, närmare be- stämt en kombination av ett delvis övergivet, delvis gammalt, delvis bevakat och ett delvis reglerat utrymme.137 Utrymmet var övergivet i
meningen att Ericsson vid sina strukturförändringar frigjorde resur- ser: människor sades upp och lokaler tömdes. Det var dock inte över- givet i riktigt samma mening som den Ahrne och Papakostas talar om, det vill säga i meningen relativ tröghet, att organisationer lång- samt förändras och frigör resurser. I detta fall, vid Ericssons nedlägg- ningar, var det frågan om att resurser frigjordes både plötsligt och drastiskt. Det var inte heller övergivet i meningen att uppsagd per- sonal inte skulle få stöd någonstans ifrån, till exempel av Arbetsför- medlingen, eller att lokalerna inte skulle komma att fyllas av andra verksamheter. Resurserna var övergivna i betydelsen att de för en
137. Jag har inte gjort riktigt klart för mig om organisationer, som fyller ett utrymme, en- ligt Ahrne och Papakostas, kan utgöras av projektorganisationer, bestående av flera eta- blerade organisationer. Jag söker dock använda begreppet öppna sociala utrymmen som vore det tillämpbart även i fallet projektorganisationer.
kortare eller längre period var lösa och kunde organiseras på ett an- nat sätt och/eller av andra huvudmän.
Utrymmet var gammalt i meningen att det under en längre tid hade varit möjligt att i samband med neddragningar använda sig av bemanningsföretag; privat arbetsförmedling och formell förmedling av personal för uthyrning hade varit lagligt sedan 1992,138 vilket
hade givit fart åt bemanningsbranschens expansion. Denna möjlig- het hade till exempel inte använts vid 1997 års uppsägningar av 1 700 anställda i Norrköping: Företaget gjorde då inte på något sär- skilt annorlunda sätt, utan genomförde neddragningarna och det pa- ket av åtgärder som erbjöds de uppsagda på i stort sett egen hand. Vad som dock gjordes, en tid senare, var att man uppdrog åt beman- ningsföretaget Proffice att hitta nya jobb åt femton uppsagda konto- rister. Uppdraget innebar att uppsagd personal visstidsanställdes i Pr- office under 12 månader och deltog i ett utvecklingsprogram, liknande det som senare, fast i betydligt större skala, användes i Norrköpingsmodellen.
När det gäller utrymmets bevakning, så var det så att Länsarbets- nämnden och Arbetsförmedlingen inte gärna gick in i en närmare samverkan med bemanningsföretag. Detta förändrades visserligen i och med Ericssons nedläggning i Norrköping och att AMS intog en mer öppen hållning till bemanningsföretagen. Eller som en av läns- arbetsnämndens chefer sa:
Och jag kan säga att samtidigt som det här kom [Ericssons förfrågan om närmare samverkan] så hade man gett så klara direktiv från staten om vårt förhållningssätt till bemanningsföretagen, att vi skulle se på dom som ytterliggare en aktör och att det inte var frågan om konkur- renter. Utan såg vi till att samarbeta, att var och en gjorde det den var bra på, så var det resultatet som räknades.
Inom Länsarbetsnämnden och Arbetsförmedlingen fanns det ändå ansatser till kontroll av det sociala utrymmet, grundade i uppfatt- ningen att det av ideologiska skäl var fel att samarbeta med ett be- manningsföretag.
Utrymmet bevakades även av Trygghetsrådet, vilket blev tydligt vid tillkomsten av Norrköpingsmodellen och Linköpings utveck- lingscentrum. Trygghetsrådets personal upplevde sig som konkur- renter till bemanningsföretagen och var rädda för att en närmare samverkan skulle innebära att bemanningsföretagen oförtjänt fick tillgång till, som en av de anställda sa, ”våra utvecklade program och verktyg”.
Utrymmet reglerades genom organisationernas målsättningar och uppdrag. Arbetsmarknadsverkets (AMS, Länsarbetsnämndens och Arbetsförmedlingens) verksamhet var till exempel reglerat genom la- gar, förordningar och mål som regering och riksdag lagt fast. Här fanns ”… inga särskilda mål eller särskilt anvisade resurser för perso- ner som varslats om uppsägning och riskerar att bli arbetslösa” (AMS 2003b:35). Verkets primära uppgift var att förmedla arbete till ar- betssökande och arbetskraft till arbetsgivare, även om uppgiften ock- så var att erbjuda arbetsmarknadsutbildningar och stöd till dem som hade svårt att få arbete. När det gällde varsel skulle Arbetsmarknads- verket följa Främjandelagen och dess föreskrifter om åtgärder i de fall att ett företag bröt mot reglerna om varselplikt vid driftsinskränk- ningar. Länsarbetsnämnden skulle vidare, enligt rekommendationer från AMS, tillsätta en:
… särskild samrådsgrupp med representanter för länsarbetsnämnd, arbetsförmedling, arbetsgivare och de berörda fackliga organisatio- nerna på företaget för att underlätta arbetstagarnas omställning vid driftsinskränkning som kan medföra uppsägning. I de fall där det be- hövs kan berörd kommun också bjudas in att medverka i samråds-
gruppen. Den omfattning ett varsel bör ha för att en samrådsgrupp ska bildas är inte reglerad utan en bedömningsfråga som länsarbets- nämndens ledning har att ta ställning till från fall till fall. (AMS 2003b:35)
Detsamma gällde för övriga organisationer. Trygghetsrådet, exem- pelvis, var förvisso inte reglerat av regering och riksdag, men väl av SAF (svenskt Näringsliv) och PTK och det omställningsavtal som slutits mellan dem (och följaktligen inte omfattade stöd till uppsag- da LO-grupper).