1 Torbacke (1993), s. 270.
eller yrkeshistoriker, kan uppvisa en liknande försäljningssuccé i spridning av svensk historia.
Anledningen till att Dahlheims öde berättas av Grimberg, Widding och Lindqvist har sin bakgrund i att Dahlheim i slutet av Stora Nordiska kriget, var delaktig i försvaret av Stockholm som skulle intas av ryssarna. Dahlheims delaktighet i försvaret av Stockholm var en stor insats värd att uppmärksamma. Vid två tillfällen efter Gustav Vasas riksbildande har Stockholm varit ho- tat. Första gången var 1719, vilket var året efter Karl XII:s död i Norge. Varje sommar fram till freden 1721 brände och plundrade ryssarna delar av den svenska östkusten. Andra gången Stockholm hotades var under Finska kriget 1808–1809. Finland var efter Rysslands invasion ockuperat och under senvåren 1809 stod 30000 ryssar på Åland för att ta sig över Ålandshav och inta huvudstaden. Denna gång hindrades företaget av den svenske generalen Georg Carl von Döbeln som med list och lögner lyckades förhindra ryssar- nas anfall.3
I de flesta fall handlar populärhistoria om att tradera redan tidigare känd kunskap som med jämna mellanrum enbart kläds i en modernare språk- dräkt av någon flyhänt populärskribent, vilket är fallet med författarnas be- rättelser om Dahlheim. Hur och varför hans öde kom att fånga mitt intresse, bottnar i att populärhistorikerna menar att han helt abrupt fick sluta sin tjänstgöring och att myndigheterna därmed inte visade honom uppskatt- ning. Varken populärhistorikerna, eller någon annan heller för den delen, har kunnat påvisa varför Dahlheim fick lämna det militära. Gåtan har för- blivit olöst. Med tanke på att Dahlheim trots allt var den som bidrog till räddningen av Stockholm kan hans öde därmed synas märkligt. Detta var bakgrunden till min problemformulering som presenteras längre fram. För att förstå berättelsen kring Dahlheim och vad som hände 1719 görs först en bakgrundsbeskrivning.
Stockholm ska ödeläggas
Sommaren 1719 var varm och regnfattig och led mot sitt slut. I flera veckor hade en grupp på 338 man från Östgöta-Södermanlands tremänningsrege- mente under ledning av Carl Baltzar von Dahlheim, arbetat på att förstärka
försvarsanläggningen vid Stäket sund (Baggensstäket) i Stockholms skärgård, ett av två inlopp till Stockholm. Att det svenska försvaret här drogs samman har sin förklaring i att ryssarna hade härjat på den svenska kusten från Gävle ner till Norrköping. Resultatet blev sju nedbrända svenska städer. Några da- gar in i augusti drog den ryska galärflottan sig samman mot Baggensfjärden vid Stäket sund, i ett försök att tränga fram till Stockholm.4 Fortsättningen
av berättelsen återges från de tre populärhistorikerna, eftersom det var där idén till uppsatsuppslaget tog sin början.
Carl Grimberg skriver:
Den 13 augusti kommer hela ryska galärflottan roende över Baggens- fjärden, ankrar vid Stäketsundet och landsätter trupper på både norra och södra stranden. Men här är man ej oförberedd på besöket: Taube har även på denna plats låtit vidtaga försvarsåtgärder. Det närmare utförandet har anförtrots åt översten vid fortifikationen Baltzar von Dahlheim, en man som alltsedan 1702 följt kung Karl i alla hans fält- tåg, varit med om kalabaliken i Bender, utmärkt sig i många strider och flera gånger blivit sårad. Han har nu på prins Fredriks befallning uppgjort en plan till försvarsanstalter, som han själv också utfört. De består av försänkningar av skutor, lastade med sten, och förskansningar på stränderna. Därjämte ligger vid sundets mynning en styckepråm och några galärer, som kan bestyrka det med sin eld. Dahlheim beva- kar nu den viktiga punkten med några hundra man från Östgöta och Upplands tremänningsregemente. /--/ Till belöning för sin bragd vid Stäket utnämndes Fuchs till friherre och generalmajor. År 1739 blev han Stockholms överståthållare, ett ämbete som han skötte med stort nit och kraft. von Dahlheim däremot, som genom sin uthållighet i så hög grad bidragit till farans avvärjande, blev skjuten åt sidan och glömd. I stället för att röna tacksamhet för sin bragd lönades han med att förlora sin tjänst. 5
Lars Widding skriver:
Efter striden vid sundet blev många svenskar ihågkomna för sitt hjäl- temod. En hög herre som hela tiden vistats utom skotthåll adlades till greve och åtskilliga soldater fick dricka sig berusade på vin ur drott- ningens egen källare. Men många av de stupade soldaternas änkor och barn kördes i sinom tid bort från de torp de satt på. Och den man som 4 Dybelius (2001), s. 2.
lett hela försvaret och kämpat tapprast glömdes helt bort. Hans namn var Carl Balthasar von Dahlheim och han var kommen från sachsarnas rike men tidigt gått i den svenske konungens tjänst och följt denne på alla hans härnadståg. Herren hade varit med honom i alla blodiga slag där han stridit i så måtto att han alltid när han sårats dödligen hade återfått sin hälsa och styrka på det att han åter skulle kunna fäktas för sin konung. Och här är några av de vida ryktbara orter där han fäktats med stor tapperhet: Hollowczyn, Veprik, Poltava, Bender, Prut, Stral- sund, Fredrikshald. Men när ryssen var bortmotad från Sveriges land och fred var sluten behövde riket inte längre hans tjänster. Han uteslöts av staten och nedsjönk alltmer i fattigdom och glömska.6
Herman Lindqvist skriver:
Apraksin återvände från härjningarna i Södermanland och Östergöt- land och förenade sig med sig med styrkan vid Rånö. Ornö sattes i brand, Dalarö stod i tur. Så siktades galärflottan på väg mot Ingaröfjär- den med kurs mot Stockholm över Baggensstäket. Här skulle ryssarna stoppas. Stäket hade redan blockerats på ett mycket effektivt sätt av fortifikationsöversten och benderveteranen, tysken Carl Baltzar von Dahlheim, 50, som låtit sänka stenfyllda fartyg i sundet. Dessutom hade han placerat ett stort antal artilleripjäser så att sundet kunde be- skjutas från flera håll samtidigt. Med sig hade han en trupp som utåt sett inte imponerade på någon, ett tremänningsregemente från Öst- ergötland, ett sista hoprafs av bönder, nästan som ett slags hemvärn i trasiga uniformer. De hade fått nöja sig med bottenskrapet från kro- nans förråd. Över sextusen ryssar seglade in mot sundet. Dahlheims styrka öppnade eld. Ryssarna gick iland och ryckte fram. Det blev en häftig strid som pågick i fem timmar. Under tiden hade larmet gått till Stockholm att fienden var på väg. Fredrik sände Södermanlands rege- mente under överste Rutger Fuchs, som låg vid Skarpnäck. Trupperna gjorde en imponerande marschprestation och var framme vid strids- platsen på kvällen. De gjorde en klassisk karolinsk attack med dragna värjor och ryssarna gick i båtarna. Då ungefär hördes trumvirvlarna i skogen och ut kom Dalregementet och västmanlänningarna, som kom springande i bara skjortärmarna. I Stockholm jublade man över Fuchs tappra kämpar som räddat huvudstaden. De blev rikligt belönade och Fuchs blev både friherre och generalmajor, men man glömde bort von Dahlheims verkliga hjältar, de fick ingenting. Då kronan skulle spara pengar något år senare drogs Dahlheims tjänst in.7
6 Widding (1999), s. 288–290. 7 Lindquist (1995), s. 669–670.
Otack är världens lön
Hos de tre populärhistorikerna får vi veta samma sak, Dahlheim belönades med att uteslutas av staten. I stället för att röna tacksamhet för sin bragd lönades han med att förlora sin tjänst. Utifrån detta växte några frågor fram hos mig vilka sökte sina svar.
Vad hände egentligen efter slaget vid Stäket? Hur kunde Dahlheims tjänst bara dras in och varför uteslöts han av staten? Går det att finna någon för- klaring till att han uteslöts av staten? Hur kunde han bli bortglömd mot bakgrund av den insats han gjort, dels under hela det Stora Nordiska kriget och dels i försvaret av Stockholm? Detta blev utgångspunkten och början på kartläggningen av Dahlheims liv, en kartläggning som med hjälp av arkiv och litteratur ledde forskningen framåt.
Arkiv – en ibland försummad källa
I Riksarkivet fann jag Dahlheims meritförteckning. Meritförteckningar var vid den tiden vanliga och skrevs av officerare som ett slags CV när tjänster söktes. Dylika handlingar ska noggrant kontrolleras, i den mån det går att göra, eftersom det för personerna ifråga handlade om att framställa sig i så fördelaktig dager som möjligt. En genomläsning av denna handling gav en beskrivning av Dahlheims liv från födelsen den 22 mars 1669 i den tyska staden Gross-Dittmansdorf till tiden fram till slaget vid Stäket 1719.8 Merit-
förteckningen kontrollerades först mot andra officerares dagböcker för att se om det var överensstämmande. Inga felaktigheter påträffades. I Riksarkivet fann jag också ett antal fortifikationsritningar gjorda av Dahlheim, vilka styr- ker hans berättelse om insatsen vid Stäket. Meritförteckningen tillsammans med diverse litteratur blev första steget i kartläggningen av Dahlheim. Litte- raturen bestod bl.a. av karolinska krigares dagböcker och L. W:son Munthes
Kungl. Fortifikationens historia.
I det fortsatta materialletandet återfanns Riksens rådsprotokoll som skrevs efter slaget vid Stäket. Dessa hade tryckts i oredigerat skick i Almänna tid-
ningar från år 1788. I Riddarhuset återfanns uppgifter om Dahlheim och
även på Kungliga slottets arkiv i Bernadottebiblioteket gjordes upptäckter
om Dahlheim. I Riksarkivet återfanns ett relativt stort antal brev skrivna av Dahlheim med svar från myndigheter och kungen Fredrik I.
En uppgift blev att undersöka vad som sades i Riksens rådsprotokoll som fördes tre dagar efter slaget vid Stäket. Här omnämns inte Dahlheims namn, vilket kan synas märkligt. Däremot nämns Södermanlands regemente med överste Rutger Fuchs i spetsen.9 Detta regemente hade visserligen kommit
att avgöra striden, men det som gjorde att ryssarna i inledningsskedet inte kunde ta sig fram genom sundet måste tillskrivas som Dahlheims förtjänst. I ett kungligt brev daterat den 15 september 1719 betalade statskontoret överste Fuchs 1000 daler silvermynt som skulle fördelas mellan officerarna och de meniga vid överstelöjtnant von Essens bataljon. Fuchs själv utnämndes den 19 september 1719 till generalmajor och den 2 oktober samma år upp- höjdes han till friherre. Han blev chef för Södermanlands regemente fram till 1739 då han blev överståthållare (landshövding) i Stockholm. Henrik von Essen klättrade också på karriärstegen och befordrades till överste, och som privat gåva fick han motta hundra flaskor vin från drottning Ulrika Eleono- ras vinkällare. Vad fick då Dahlheim?10
Innan avgångsvederlagens tidevarv
Som populärhistorikerna mycket riktigt konstaterar är det anmärkningsvärt att inte Dahlheim blev uppmärksammad. För att rätt förstå sammanhanget måste dock hans öde sättas in i ett större perspektiv. Den svenska armén hade under det Stora Nordiska kriget värvat ett stort antal utländska officerare och soldater. Redan två år före freden med Ryssland 1721 påbörjades en avveck- ling av personal inom armén. En avveckling som måhända var effektiv men knappast vidare snyggt skött. Enligt rullorna avskedades mellan 1400–1500 officerare runt 1719, de flesta av utländsk härkomst. Orsakerna till avske- dandet var inte bara ekonomiska utan även ordningsmässiga. De sysslolösa officerarna var så många till antalet att man såg sig tvingad att införa förbud mot hasardspel på klubbar och kaffestugor i Stockholm på grund av skade- görelse och bråk som de ansågs ställa till med. Den i rådet sittande Gustaf Cronhielm säger i ett protokollsuttalande den 10 november 1719 att ”öfver
9 Almänna tidningar n:o 16. Stockholm 6 oct 1788. 10 Karolinska förbundets årsbok 1960, s. 172.
1,400 à 1,500 officerare blifvit afskedade” och tillägger att ”resa de mest missnöjda bort”11 Från myndigheternas sida fanns uppenbarligen heller inga
samvetskval över avskedandet, för som riksrådet greve Carl Gustaf Dücker uttalar sig enligt rådsprotokollet: ” … det ej mycket betydde om några odug- liga och liderliga officerare blefve missnöjda”.12
Detta innebär att Dahlheims öde i form av otacksamhet från statens sida, inte följer populärhistorikernas hypotes om att han blev ojust behandlad. Uppenbarligen ansåg man inte i rådet eller den militära ledningen att han var oduglig och till skillnad från andra utländska officerare fick han behålla sin tjänst 1719. Det som säkert räddade honom var att han avancerat till en relativt hög grad inom armén. Hans förtjänster hade också uppmärksam- mats av Karl XII, vilket medfört att Dahlheim till och med blev adlad av kungen den 31 januari 1711, då kungen befann sig i det Osmanska riket. Dahlheim blev även introducerad på Riddarhuset den 31 januari 1719, vil- ket förmodligen var en starkt bidragande orsak till att han inte avskedades likt de 1500 andra utländska officerarna.13
Militär nedläggning – intet nytt under solen
Den andra aspekten på Dahlheims situation som ska tas i beaktande är att han var fortifikationsofficerare. I och med freden 1721 påbörjades en omfat- tande avveckling och omorganisation av fortifikationsstaten. Anledningen till denna nedläggning har sin förklaring i att alla besittningar med fortifi- kationsindelningarna på andra sidan Östersjön låg på tidigare svenskt ter- ritorium och dessa var nu förlorade. Det var Livland, Estland, Ingerman- land, Wismar samt Bremen/Verden, där Dahlheim en gång hade påbörjat sin fortifikationskarriär. Det enda som återstod på andra sidan Östersjön var Pommern med Stralsund. Fortifikationspersonalen indelades istället efter omorganisationen i fem brigader förlagda i Stockholm, Karlskrona, Skåne, Göteborg samt på Gotland. Eftersom många officerare därmed ströks ur rullorna kan Dahlheim ändå sägas ha haft tur som blev en av de 25 utvalda
11 Malmström (1893), s. 228. 12 Ibid., s. 146.
fortifikationsofficerare som 1720 placerades på en så kallad fältstat, en grupp som inte erhöll någon fast stationeringsort utan stod som reserver.14
Emellertid var detta enbart ett första steg i nedläggningen. Ett år senare, 1721, hade gruppen på 25 personer minskat till fem personer. De övriga hade avgått eller erhållit andra befattningar. De som återstod kan vara värda att nämna, eftersom de alla var av svensk härkomst och två också hade hö- gre grad än Dahlheim. Generalkvartersmästare Axel Gyllenkrook 56 år, vid tiden fortfarande fången i Ryssland, generalkvartersmästarelöjtnant Lorens Glansenstierna 49 år, konduktören Johan Ludvig Nestius samt majoren Petter Riddercrona, vilken avled samma år. Utöver dessa fyra fanns således Dahl- heim som hade hunnit bli 52 år.15
Vi kan därmed konstatera att Dahlheim inte blev avskedad likt de 1500 andra officerarna 1719. Hans tjänst som fortifikationsofficerare innebar att han från 1719 fram till 1722 därmed fick fortsätta inom det militära. Fram till 1721 härjade ryssarna på den svenska östkusten och försvaret stärktes i form av olika skansar. År 1720 beordrades Dahlheim att bygga en skans vid södra Stäket. Hans placeringsort under tiden var arméns generalstab i Stock- holm. Samma år förstärkte och förbättrade Dahlheim efter egna ritningar Nässkansen, och den på andra sidan liggande Hörningsholmsskansen på ön Mörkö. Året efter fortsatte tjänstgöringen med ansvar för Nässkansen och upprustandet av Pålsundskansen, vilka båda var belägna i sundet mellan or- ten Hölö på fastlandet och ön Mörkö cirka fyra mil söder om Södertälje. Detta inlopp till Södertälje var strategiskt viktigt att förstärka. Ryssarna hade under sommaren 1719 via Södertälje och via den därom söder liggande fjär- den, försökt slå sig fram till Stockholm. Skansarna Dahlheim här fått till uppgift att bygga och förstärka var ett viktigt led i detta försvar.16
Som vi kan lägga märke till har Grimberg, Widding och Lindqvist gjort en komprimerad beskrivning som inte stämmer med verkligheten. Visserligen blev inte Dahlheim rikt belönad efter slaget vid Stäket, men han fick behålla sin tjänst, vilket de flesta inte fick. Han blev introducerad på Riddarhuset.
14 Munthe, del 4:1, s. 1ff. 15 Ibid., s. 7ff.
Han fick inte ut hela årslönen fram till 1721, men det ska framhållas att det stora flertalet officerare inte fick någonting alls. År 1721 kom freden och året därpå noterades om den 53-åriga översten i rullan: ”uteslöts af staten”.17 Går
det att finna en förklaring till att han uteslöts av staten?
Statligt anställda – ingen lönegaranti
Året efter freden försökte de styrande få rätsida på landets besvärliga ekono- miska situation. Karl XII hade under kriget tecknat stora lån, inte minst med kreditorer från vistelsen i det Ottomanska riket. Dessa krävde nu tillbaka lånen med ränta. Landets ansträngda ekonomi fick givetvis återverkningar på löneutbetalningarna för de statligt anställda. Utan undantag borde därför också Dahlheim ha drabbats och nästa fråga blev om någon form av doku- ment kunde finnas i Riksarkivet som kunde knytas till honom i denna fråga. Efter att ha genomsökt möjliga alternativ fann jag i Riksarkivet ett antal brev skrivna av Dahlheim till ansvariga myndigheter och självaste kungen, Fredrik I.18 Det första påträffade brevet är ställt till Axel Löwen, ansvarig för
arméns tjänstgöringslistor och löneutbetalningar. I brevet ger Dahlheim en beskrivning av ett i riksdagen taget beslut. För de officerare som kvarstod i tjänst, men för närvarande inte innehade någon direkt vardagsplacering, skulle halva lönen utbetalas baserad på den tidigare tjänstgöringsgraden, ”så länge till dess de igen med verklig tjänst bliva benådade.” I Dahlheims fall innebar detta att han skulle erhålla halva årslönen baserad på årslönen 1874 riksdaler. I brevet beskriver Dahlheim sin besvärliga ekonomiska situation och begär att få kvarstå i de militära rullorna, men på en så kallad expectanse, det vill säga en slags väntelista, om möjlighet till ny tjänst skulle öppnas. Dahlheim skriver:
… mig vederbörligen månne låta vederfaras dess justice som jag ige- nom meriterna förvärvad, om att uppföra mig på expectancen, samt med dela mig halfva lön som jag åtnjutit med året 1721, så länge till dess bliver öpning. och jag igen med tjänst och lön verkeligen benådat varde.
17 Munthe, del 6:2, s. 169.
Svaret från Axel Löwen var positivt. Dahlheim skulle placeras på expectansen (väntelistan). 19
Som populärhistorikerna mycket riktigt konstaterar blev det fattiga tider för Dahlheim, eftersom han inte fick ut hela sin lön. Genom efterforsk- ningar i Riksarkivet återfanns ytterligare ett brev från samma år och denna gången skriver han direkt till kung Fredrik I. I brevet beskriver Dahlheim sin besvärliga situation för kungen och ber att om möjligt få ut innestående lön. Brevet är daterat den 18 december 1723 och inleds med:
Stormäcktigaste konung alldranådigaste herr. Sedan Gud givet fred, och fortifikationens fältstaten, slik några regementer 1721 blivit indra- gen. Är jag som överste av fortifikationen 1722 ej uppförd på någon stat. /--/ Jag tvivlar om så mycket mindre om eders kongliga majesät nådigaste clemence (barmhärtighet) och i mildhet till i nåder mig håg- komma, i anseende de redligaste tjänster jag gjort i så lång tid jag tjänt med största flit och bravhet som eders kongliga majestät ännu av 1719 vid Steket behaga alldranådigast att minna. 20
Bakgrunden till brevet är att Dahlheim förvärvat åborätten till ett skatte- hemman, Stångeberga i Ösby-Garns socken i Uppland. Ett skattehemman i denna by hade nämligen gått i konkurs och indragits till staten. Den äldre åborätten innebar att ägaren fick nyttjanderätten över egendomen så länge han levde om bara anslagna räntor punktligt inbetaldes till staten. Enligt sed- vänjan var det vanligt att arvingar övertog en sådan gård, dock kunde de inte ställa lagliga anspråk på egendomen. En änka fick så länge hon levde ogift i regel sitta kvar på gården. Det var således en sådan egendom Dahlheim övertog. Trots detta övertagande av skattehemmanet blev det inga sötebröds- dagar. I brevet nämner han Thomasmässen, vilken inföll den 21 december. I äldre tider ägde enligt äldre jordabalken en landbo skyldighet att erlägga avrad (årlig avgift) till jordägaren eller kronan. Vid Thomasmässen ansågs