Inom denna sista del avser jag behandla frågan: Vilka nya perspektiv kan samläsning och empiri tillsammans tillföra kunskapsfältet estetiska lärprocesser i relation till demokrati- och värdegrundsfrågor? Detta för att skriva fram alternativa/komplementära sätt att tänka vad gäller förväntningar, val av upplägg såväl som syften och målsättningar i relation till iscensättningar av projekt vilka antingen använder sig av gestaltningar med konstnärliga/estetiska förtecken och/eller sker i samarbeten mellan olika aktörer såsom exempelvis mellan skola och kulturinstitutioner.
Ramen för detta framskrivande gör jag inom vad jag väljer att kalla diffrakterande praktiker med implosiva konsekvenser. Jag tar med andra ord utgångspunkt i begreppen diffraktion och implosion inom vilka jag ser en potential att åtminstone temporärt omsluta de perspektiv som jag anser framträder genom denna studie. Därmed antar jag också risken att formulera ett system utifrån det specifika sammanhang som denna studie utgör som måhända inte har någon generell relevans (jfr Deleuze 1998:49).
Diffraktion
Diffraktionsbegreppet är hämtat från fysiken och innefattar de fenomen som uppträder då vågor av ljus skickas genom smala öppningar där de bryts. På detta sätt skapar ljusstrålarna i en diffrakterande process nya mönster, oväntade riktningar och förskjutna perspektiv (Lykke 2009:171f). Haraway såväl som Barad använder diffraktionsbegreppet som metafor för att komplettera reflektionsmetaforen som analysverktyg. Poängen är att söka alternativ, skillnader och möjligheten att träda bortom det Haraway kallar ”det sammas statiska logik” (Lykke 2009:72 refererar till Haraway 1997), vilket enligt henne kan bli svårt om man endast använder sig av spegeln som verktyg. ”Vi kan kritiskt betrakta spegelbilden, men det framträder inte några nya mönster” (ibid). Diffraktionsmetaforen som analysverktyg kan, enligt Lykke, vara produktiv för att synliggöra skeenden av förändring och dynamik (2009:72).
Det är utifrån de oväntade utfallen av diffrakterande processer som jag inom denna kontext ser en potential i att pröva begreppet på olika sätt.
35 Implosion
Liksom diffraktionsbegreppet är metaforen implosion hämtat från fysiken. Fenomenet beskriver en inåtriktad process; när något, till skillnad från i en explosion, krackelerar eller går sönder inifrån (Lykke 2009:170). ”Implosion handlar om /…/ en synnerligen dynamisk process som försiggår dold under en stilla och absolut icke-spektakulär yta” skriver Lykke (ibid) och förklarar vidare att för Haraway är det just denna dubbeltydighet i metaforen i relation till det skenbart stabila som gör den produktiv.
Implosionsbegreppet avser jag pröva för att synliggöra konsekvenserna av diffrakterande processer, d.v.s. i detta sammanhang vad som händer då våra föreställningar om exempelvis ett projektarbete, oss själva och varandra börjar vittra sönderoch istället synliggörs just som förgivettaganden vilka kan förändras/förskjutas. Dessa konsekvenser skulle också kunna tolkas som risktagandets obekvämlighet såväl som risktagandets meningsskapande potential.
Vad diffrakterande praktiker skulle kunna inbegripa Diffrakterande perspektiv
Genom diffrakterande perspektiv fokuseras processer av tolkning/förhandling som sker mellan olika betydelsebärande element och som allt varande/blivande i världen kan sägas inbegripa. Diffrakterande perspektiv tar med andra ord utgångspunkt i det specifika och situerade, där alla betydelsebärande tecken såväl som subjektet i vardande står i ett beroendeförhållande till varandra. Förändras något element förändras hela vår tolkning av bilden, sammanhanget och därmed också vår tolkning av oss själva och varandra. Diffrakterande perspektiv på lärande-/subjektsskapande processer tilldelar därmed också rummets materialitet ett aktörskap. Diffrakterande perspektiv går i många avseenden att jämföra med de synsätt Lenz Taguchi definierar inom sin framställning av en intra-aktiva pedagogik, inom vilken hon också använder diffraktionsmetaforen. Jag vill här också göra jämförelser i relation till den scenkonstnärliga kartografin och betraktandet av alla scenens tecken i ett icke-hierarkiskt förhållande till varandra.
Vidare uppmärksammar diffrakterande perspektiv tolkningar av vad som faktiskt sker i stunden snarare än fokuserar det som inte blir utifrån hur det kanske var tänkt, varför detta förhållningssätt också kan ses som ett kritiskt perspektiv på vad som anses uppfattas som norm respektive avvikelse. Utifrån diffrakterande perspektiv uppmärksammas på detta sätt frågor om vilka interaktionsmöjligheter som inbjuds till inom de specifika förutsättningar som
36
varje grupp deltagare såväl som varje rumslig och tidslig förutsättning konstituerar. Arbetet med pedagogisk dokumentation (se t.ex. Lenz Taguchi 1997) skulle kunna vara ett verktyg för att uppmärksamma situationens möjligheter såväl som begränsningar vilka diffrakterande perspektiv fokuserar.
Diffrakterande estetik
Inom begreppet diffrakterande estetik ryms möjligheten att genom ett lekfullt prövande av olika gestaltningar undersöka just de processer som diffrakterande perspektiv fokuserar. Dessa gestaltningar kan fokusera upplevelsen av att vara inom en gestaltning såväl som tolkningen av den sedd utifrån. Genom att fokusera upplevelsen inifrån kan frågor ställas/väckas om vem man blir, d.v.s. känner sig som, med en viss kostym, utifrån en viss kroppsposition, genom att uttala vissa ord, sjunga en viss sång, låta kroppen tolka en viss musik eller leka med ett visst objekt som inbjuder till vissa rörelsemönster. Frågor kan också ställas om vem man blir i relation till en person eller grupp personer som behandlar en på ett visst sätt osv. Genom att fokusera gestaltningen sedd utifrån skulle frågor som rör tolkningen av den Andre inom gestaltningen kunna väckas. Upplevelser inifrån behöver inte nödvändigtvis överensstämma med tolkningar utifrån. Därmed skulle frågor som rör interaktionen/dialogen mellan ett inifrån- och utifrånperspektiv också kunna fokuseras liksom dess konsekvenser av upplevelser av skillnader inom oss såväl som i förhållande till andra i ständig process av förhandling/transformation. Det prövande som jag här exemplifierar har enligt mig många likheter med det förhållningssätt som kan känneteckna scenskapande processer inom devising. Diffrakterande estetiska former skulle genom ett prövande och uppmärksammande av hur olika berättande element förhåller sig till varandra på detta sätt söka tolkningar av uttryck såväl som upplevelser som vi på förhand endast hypotetiskt skulle kunna tänka oss till.
Med blicken riktad mot vad som sker emellan scen/uttryck och tolkning utifrån av publik/besökare/elev/pedagog inbegrips inom begreppet diffrakterande estetik en syn på alla deltagare som aktiva. Därför öppnar diffrakterande estetiska former också upp för frågor om och på vilket sätt gestaltningar/berättarformer lämnar plats åt fantasin, flertydiga tolkningar liksom möjligheten att kunna inrymma parallella perspektiv. Det dialogiska perspektivet med ett fokus på vad som sker i mötet emellan påverkar med andra ord också formen. Med diffrakterande estetiska former intas därför ett kritiskt förhållningssätt till förmedling av ”rätta” svar. Denna hållning kan relateras både till Stenshälls avståndstagande från
37
”smittoestetik” (2011:53f) liksom till Biestas uppmärksammande av hur pedagogik som inte uppnår formulerade målsättningar av instrumentell karaktär tenderar att värderas som misslyckad/avvikande (2000).
Vidare kan sökandet efter olika verfremdungsgrepp inbegripas inom diffrakterande estetiska former. Dels genom att olika välkända bilder/klichéer/stereotyper av identitetsrepresentationer används och twistas i sitt uttryck, dels genom en lek med konventioner som rör berättarformer/genrer. Detta sökande/prövande avser att synliggöra de representationer vi är så vana vid att se att vi riskerar att ha blivit blinda inför dem liksom att granska hur formen för berättande i sig inbegriper ett innehåll. Ett diffrakterande estetikbegrepp särskiljer därför inte form och innehåll åt. Utifrån denna aspekt av begreppet diffrakterande estetik kan vi ställa frågor som rör representationer och berättarformer utifrån ett ideologiskt perspektiv och därmed också ta ställning till vilka bilder och vilka berättelser som utifrån sammanhanget kan uppfattas som eftersträvansvärda att reproducera. Detta förhållningssätt kan i hög grad relateras till den kritik som förts fram inom feministisk scenkonst där scenens representationer som föreställningar om den Andre fokuserats liksom hur det traditionella dramat tenderar att drivas framåt genom konflikter konstruerade utifrån dikotomier, såsom exempelvis mellan man/kvinna, liksom frågeställningar som rör hur dessa tankekonstruktioner kan överskridas (se t.ex. Reinelt 1989, Solomon 1997, jfr Haraway 1991b/2008:219ff). Därmed inbegriper diffrakterande former för estetik en syn på språket som skapare av verkligheter. Detta förhållningssätt innefattar också en kritik mot förgivettaganden om konst som något gott i sig till förmån för frågor om vad konst liksom de rum som konsten tar plats inom också berättar i fråga om maktrelationer. Ett sökande efter verfremdunggrepp kan därmed sägas omfatta ett fokus på normer som rör scenens uttryck såväl som hela iscensättningsramen; genom lek och laborerande med representationer, förväntningar, språk, konventioner, sammanhang och plats. Inom begreppet diffrakterande estetik betraktas med andra ord scenen, den sceniska processen och hela scenhändelsen som arena för ett utforskande och dekonstruerande av det väl kända såsom normer och förgivettaganden och därmed också som en arena för skapandet av möjligheter som ännu inte är kända. Detta synsätt inbegriper därför också risktagandet som ofrånkomlig premiss.
Diffrakterande strategier
Begreppet diffrakterande strategier syftar i detta sammanhang till att fokusera ett helhetstänkande kring projektdesign. Med detta avser jag att belysa frågor som jag uppfattar
38
som relevanta inom iscensättningar av projekt vilka inbegriper samarbeten mellan olika representationer av grupper, möteskulturer, sammanhang och begreppsapparater, såsom exempelvis sker i mötet mellan skola och kulturinstitutioner.
I arbetet med diffrakterande strategier ställs frågor om vilka förväntningar alla deltagare har på arbetsprocessen såväl som vilka föreställningar man har om varandra inom projektet. Därmed avses också maktförhållanden mellan olika parter synliggöras och problematiseras. Exempelvis kan frågor om vem/vilka som definierar projektet ställas, vem som definierar vem inom projektet liksom hur man vill definiera sig själv som deltagare. En relevant fråga i detta avseende är också i vilken mån parterna är beredda att mötas inom ett samarbete, vilket också skulle kunna inbegripa risktagandet att sätta en etablerad position på spel för att kunna vara öppen för att förändras genom mötet/utbytet. Man skulle också kunna fråga sig om det finns ett förvigettagande att den ena parten ska förmedla ett visst tänkande, eller en viss kunskap till den andra parten liksom vilka konsekvenser detta förgivettagande får sett i ett maktperspektiv. Vidare skulle frågor kunna ställas som rör processens förväntade resultat och därmed huruvida det finns en öppenhet för den väg processen potentiellt kan ta. Detta med syftet att synliggöra omedvetna och möjligtvis alltför självklara föreställningar om projektet. Dessa frågor kan också förstås i perspektiv av att synliggöra skillnader mellan deltagarna inom de olika grupperna.
I arbetet med diffrakterande strategier skulle man också kunna fokusera frågor som rör språkbruk/begrepp som används inom samarbetet och vad dessa betyder/representerar för olika deltagare. I det fall de begrepp som används upplevs vara alltför impregnerade av dikotomier eller associationer som man kommer överens om inte är eftersträvansvärda kan man fråga sig vilka möjligheter det finns att etablera nya begrepp för det specifika sammanhanget.
En bärande fråga i arbetet med diffrakterande strategier är vilka vi blir inom iscensättningen av projektprocessen liksom frågor som rör möjligheter till handlande. Diffrakterande strategier avser med andra ord att synliggöra positionsskapanden i mötet med den Andre i perspektiv av att olika positioner hela tiden förhandlas fram liksom kan förändras/förskjutas.
Diffrakterande strategier kan i korthet sägas syfta till att konstruera/iscensätta möten vilka bygger på olikheter mellan deltagarna för att på detta sätt i mötet med andra grupperingar/
39
möteskulturer, bli varse sina egna föreställningar och förgivettaganden om verkligheten, oss själva och varandra samt olika sätt att kommunicera. Inom denna process kan frågor utifrån ett maktperspektiv ständigt sägas vara närvarande, exempelvis utifrån intersektionella perspektiv på skapanden av identiteter/subjektspositioner.
Vad perspektiv av implosiva konsekvenser skulle kunna inbegripa
Begreppet implosion fokuserar i detta sammanhang upplevelsen av de processer som diffrakterande praktiker kan bära med sig. Upplevelser vilka kan inbegripa ambivalens, osäkerhet och motstånd som konsekvenser av diffrakterande praktikers perspektiv, estetik och/eller strategier. Därmed kan implosionsmetaforen förstås som en bild av en intersubjektiv process inom vilken uppfattningar om oss själva och varandra i världen kan komma att försättas i gungning då positioner förskjuts och etablerade uppfattningar/tolkningar blir föremål för förhandling.
Genom att lyfta fram ett antagande om diffrakterande praktikers implosiva konsekvenser är mitt syfte att också värdera dessa upplevelser som en ofrånkomlig del av subjektskapande processer i förhandling, granskning av iscensättningsramar vi är vana vid att delta inom liksom ifrågasättanden av språkliga uttryck vi möjligtvis tar för givna. Det är med andra ord inom och genom processer av tvivel som subjektet i ständigt blivande träder fram. Dessa skeenden kan också förstås utifrån risktagandet som ofrånkomlig premiss inom skapande/kunskapande processer präglade av förhandling liksom utifrån de ständiga ställningstaganden som därmed följer - ställningstaganden som inte förlitar sig på antaganden om universella sanningar, utan som istället måste formuleras/manifesteras genom handlande och dialog mellan det specifikt partikulära inom situationen och det antaget universella/förgivettagna (jfr Todd 2010).
I perspektiv av poststrukturalistisk teoribildnings försök att problematisera vedertagna sanningar och tidigare antaget stabila referenspunkter, vill jag hävda att implosionsmetaforen belyser de upplevelser som diffrakterande processer kan generera i ett sökande efter att störa/omkullkasta ”det sammas statiska logik” (Lykke 2009:172 refererar till Haraway 1997). Det jag också vill framhålla är dock ståndpunkten att diffrakterande praktiker med implosiva konsekvenser i detta sammanhang också förutsätter en gemensam grund av trygghet och högt i tak för att dessa processer ska kunna få konstruktiva följder och tjäna ett syfte. På detta sätt
40
vill jag inom framskrivandet av diffrakterande praktiker med implosiva konsekvenser också synliggöra beroendeförhållandet till ett visst mått av ”det sammas statiska logik”/struktur.
Genom att med implosionsbegreppet söka sätta ord på de upplevelser som diffrakterande praktiker kan generera har min intention varit att inte betrakta och bemöta dessa skeenden med oro utan snarare betrakta dem som positiva utmaningar. Därmed ser jag också en potential att lägga en grund för möjligheten att kunna dela och kommunicera upplevelser inom processer av förändring med andra. Denna behållning skulle vidare kunna betraktas som ett värde i sig av de implosiva konsekvensernas syfte inom kunskapsfältet estetiska lärprocesser i relation till värdegrunds- och demokratifrågor. Därmed avser jag gå vidare till studiens avslutande diskussion.
41