Diskriminering som känsla och tanke

Rolf Jonsson, dåvarande gatudirektör i Malmö, och romer som söker vård i Malmö med omnejd tycks ha en hel del gemensamt. De tycks vara överens om att människor blir olika behandlade beroende på ställning i samhället, de tycks vara överens om att vården borde vara mer tillgänglig än den är och de är överens om att skambegreppet fortfarande äger giltighet. Deras gemensamma erfarenheter har lett till unisona bedömningar. Omdömena kommer från människor som innehar olika positioner i samhället men de visar prov på gemen- samma värden som uttrycker att människor borde vara berättigade till rätt vård i rätt tid. Hur denna vård däremot skall tillhandahållas eller finansieras är en annan fråga. I det här fallet åberopas ekonomi som en rättvisefråga, Jonsson hänvisar till skatteinbetalningar och en informant uttryckte egentligen samma sak när han yttrade: ”Jag betalar som alla andra, mina pengar är lika goda som andras. Varför skall det sen bli skillnad?”(se kapitel 8:2).

Trots de uppvisade likheterna mellan Jonsson och romers upp- levelser när det gäller sjukvården finns här en skillnad. Jonsson uttryckte inte att han kände sig diskriminerad. Han hänvisade framför allt till ett systemfel som han genom sin auktoritet ansåg sig kunna rätta till. Det framstår som ganska tydligt att självrespekten var intakt. Informanternas upplevelser av att vara diskriminerade är däremot förknippad med den etniska tillhörigheten. De upplever att de inte möts med den respekt som tillfaller andra och som de också anser sig vara berättigade till. När informanten ovan undrar varför hans pengar inte leder till en jämlik behandling är det ett underkän- nande av sjukvården, men det är också ett tecken på upplevelsen att vara sämre behandlad, att inte bemötas med mänsklig respekt. Det är inte diskriminering som bygger på objektiv diskriminering. Åtminstone inte i betydelsen officiellt förankrade och legitimerade skillnader som har tillkommit som ett resultat av en medveten stra- tegi som drabbar romer som urskiljbar grupp. Hur kan man då för- klara denna utbredda känsla av att vara diskriminerad?

Flertalet informanter gör sig förstådda på svenska, en del har bott i landet sen barnsben och kan urskilja nyanser i språket. Enligt José Alberto Diaz (1997) har de större förutsättningar än personer med lägre grad av integration att uppleva sig vara diskriminerade. Detta kan tyckas lite bakvänt, att människor med högre grad av integra-

tion, rent objektivt i form av boende, arbete, språk och utbildning, har större förutsättningar att uppleva sig diskriminerade. Dessa känslor kan inte alltid drivas i bevis, men de uppstår ju knappast ur tomma intet. Orsaken står att finna i känsligheten för kroppshåll- ning och ansiktsuttryck som kräver en viss vana att kunna avläsa. Denna vana ökar människans sensibilitet för att bli avvisade eller att bli bemött med ovilja. Vittnesmålen skapar en kollektiv känsla. Det är en känsla som inte enbart drabbar enstaka individer utan ger i varierande grad utrymme för etnisk eller annan grupporienterad sammanhållning, som paradoxalt nog kan vara utgångspunkten för att diskriminera andra.

Etnicitetens entreprenörer: Risk och möjligheter

Kollektiven bakom denna grupporienterade sammanhållning finner sina språkrör, eller ger utrymme för människor som talar för gruppen och människor som driver dess frågor. I den mån dessa språkrör står utanför den egna gruppen, men tillägnat sig kunskaper om dess lev- nadsvillkor och förhållanden har Goffman (1972) myntat uttrycket ”de visa”. De förmedlar kunskaper om ”de andra” till ”de egna”. De individer som däremot själva är kulturbärare av den grupp de agerar för och förmedlar kunskap om kallas ibland aktivister. De utgör en form av entreprenörer. De driver sin verksamhet, de för fram sina frågor för att vinna omgivningens gehör. När det gäller etniska grupperingar, här fokuserat, på romska grupper finns det även här flera exempel på etniska entreprenörer som förvandlar sin etnicitet till ett yrke.

Romska föreningar för en dialog med majoritetssamhället, de förklarar sin kultur för sjukvården och andra instanser. De gör det obegripliga begripligt. De förklarar varför alla romer besöker sina sjuka släktingar, de kastar ljus över det traditionella rättsvä- sendet som fungerar parallellt med majoritetssamhällets. De ställer krav med utgångspunkt från sina egna erfarenheter, med hjälp av dessa erfarenheter byggs föreställningar upp om alla romers behov, vilket ur majoritetsbefolkningens perspektiv kan förenkla tillva- ron. Denna ständiga organisering av kunskap, som handlar om att förstå människor som ingår i andra etniska grupper än den man själv tillhör, kräver förenklingar. Här är den som står utanför

gruppen hänvisad till dess kulturförmedlare som kan drivas av en högre målsättning. Inte desto mindre riskerar de att medverka till att skapa bilden av människor som är annorlunda, exotiska och konserveras oberörda av tidens förändringar. Här måste också uppmärksammas att en minoritetstillhörighet inte behöver betyda att minoritetsmedlemmarna själva förfogar över all kunskap om den aktuella minoriteten ifråga. Man kan organisera sin kunskap, som förvisso är förvärvade erfarenheter men som endast återger en del av den verklighet som romer och alla, inklusive majoritetsbe- folkningen lever i. Här kan överväganden, restriktioner och egna begränsningar bestämma vad som skall diskuteras och vilka frågor som skall föras upp på agendan. I detta har etniska entreprenörer en självklar roll där de agerar för gränsdragningar och representa- tioner på sina egna premisser.

Ett exempel på det senare är när en internationellt välkänd för- fattare, som är expert på romernas historia en gång blev utsatt för romska företrädares påtryckningar att ändra i sitt manus. Han uppmanades att i en bok som höll på att färdigställas utelämna uppgifter som ansågs kompromettera romer som grupp. Uppgif- terna handlade om att det vid tillfället hade kommit rapporter om en omfattande prostitution bland fattiga flickor inom den romska befolkningen (och tinnersniffande barn som levde under odrägliga förhållanden). Enligt de romska ledare som uppvaktade författaren ifråga var detta osanningar, eller utgjorde ett marginellt problem eftersom romers inställning till sexualitet och familjetraditioner inte medger prostitution. Det sågs som olämpligt, rent av skamligt att prostitution överhuvudtaget skulle omnämnas i texter som unga flickor skulle kunna riskera komma i kontakt med. Resultatet av uppvaktningen var att författaren ifråga försökte gå önskemålen till mötes genom att anta en pragmatisk hållning. Hans inställning var att ” man kan inte servera en lögn och behålla förtroendet, men man kan utelämna”. I det här fallet bedömdes prostitutionens vara av marginell betydelse för romernas livsvillkor vilket i sig var nog till att sådana avsnitt kunde utelämnas.

Författarens sätt att bemöta dem, som i det här avseendet kan betecknas etniska entreprenörer, medverkar till att konservera bilden av romer som oskuldsfulla och kyska, vilket när sexualitet kommer på tal utgör en sinnebild av romska värderingar. Samtidigt

utgjorde rapporterna ett bevis för att romer var särskilt utsatta som folkgrupp betraktat. Med risk för att bli allt för normativ hade de unga flickor det handlade om med alla sannolikhet inte sökt sig till prostitution för att i första hand tillfredsställa sina sexuella lustar. Deras hänvisning till prostitution som inkomstkälla skulle istället kunna tas som intäkt för att romer är fortsatt diskriminerade vilket har betydelse för de livsvillkor som de tvingas leva under. Det är här som det uppstår ett dilemma, skall man tala om upplevda problem eller skall man i respekt för kulturbärarna förhindra att all form av information som kan ge upphov till negativa bilder av romer som etnisk grupp förnekas eller negligeras? I detta finns inga självklara svar. Här har alla, etnicitetens entreprenörer, ”de visa”, även de fors- karinsatser som gjort den här studien möjlig ett ansvar som innebär att handskas med kunskap som risk eller möjlighet.