Tillträde till fältet

Först skall sägas att tillträde till fältet inte har skett genom förmed- lande kontakter av sjukvårdspersonal, tillgång till journaler eller andra offentliga uppgifter som har kunnat identifiera romer som vårdtagare. Det skulle för övrigt vara svårt att identifiera urvalsgrup- pen genom offentliga register, etnicitet är inte föremål för registrering vilket i sig inte betyder att myndigheter och offentliga organisatio- ner i alla läge avhåller sig för att komplettera journalanteckningar med uppgifter om språk och/eller etnisk tillhörighet. Dessa möjlig- heter att försöka nå informanter har emellertid inte övervägts, långt mindre tagits i anspråk. Tillträde till fältet har enbart skett genom kontakter utanför sjukvårdens sfär. Här kan urskiljas tre ingångar.

En ingång för att komma i förbindelse med romer med invandrar- bakgrund har varit att söka kontakt genom utbildningsinsatser där romer utgör en av verksamheternas målgrupper. En annan ingång har varit genom kontakt med de romer som i olika roller själva arbetar med romer som målgrupp och en tredje ingång utgörs av tidigare etablerade kontakter med enskilda romer som (enligt snö- bollsmetoden) använt sitt personliga nätverk för att vidga kretsen av informanter. För att få tillträde till fältet har det krävts ett tidskrä- vande arbete. Här skall nämnas att vid kontakter med romer inför det här arbetet har det inte lagts någon vikt vid ursprunglig statstill- hörighet eller romsk gruppering. Hänsyn har inte heller tagits till vilket språkområde informanterna tillhör. Det viktigast kriteriet för att identifiera vem som är rom har varit person/ernas egen identitets- bestämning som rom/er.

Datainsamlingen skedde under perioden 2007-2009 med uppföl- jande samtal under början av 2010. Förberedelserna utgjordes av identifiering av möjliga nyckelpersoner, telefonsamtal, personliga möten med kontaktpersoner, påminnelser och ytterligare samtal för att kunna etablera kontakt med intervjupersoner enligt de kriterier som ställts upp. Förberedelsetiden sträckte sig över ett halvår för att gradvis övergå i en slags etableringsfas som kan beskrivas som att studien, åtminstone delvis, introducerats bland en del romer som nickade igenkännande när studien kom på tal. Här har tidsaspekten varit viktig, men också att studien gavs acceptans av vad jag vill kalla nyckelpersoner, som också rekommenderade andra romer att delta och dela med sig av sina erfarenheter.

Möjlighet att under en treårsperiod kunna följa informanter, följa upp frågeställningar och fortsatt berätta om studien och dess syfte har gett tillfällen att knyta fler kontakter över tid. Tidsaspekten har medgett uppföljande samtal, ibland har det handlat om per- soner som sökt upp mig för att de önskat hjälp i sina kontakter med vården men framför allt har det handlat om personer som vill berätta om aktuella händelser som de själva eller andra närstående upplevt. Dessa uppföljande samtal har skett genom att jag besökt platser där romer finns, vuxenutbildning för romer, bostadsområden och andra platser där det har funnits en viss utsikt till ”mingel” eller sitta på bänken och prata. Kort sagt platser där det funnits möjlighet att knyta kontakter med målgruppen.

Här skall nämnas att jag ursprungligen kände en viss tillförsikt med att på informella vägar kunna få tillträde till fältet. Genom mitt arbete vid flyktingmottagningen och vid socialtjänsten under åttio- och nittiotalet har jag kommit i kontakt med invandrade romer. Under mitt fältarbete som resulterade i en avhandling om romers möte med majoritetssamhället och andra minoritetsgrupper vidare- utvecklades en del av dessa kontakter (Popoola, 1998). Här skall inflikas att jag genom mitt engagemang bland etniska minoriteter, och i synnerhet romer, har en omfattande förförståelse för invand- rade romers levnadsvillkor när det gäller sociala förhållanden som inkluderar ekonomi, bostäder, arbete och utbildning.

För att genomföra studien försökte jag återknyta kontakten med personer ur den romska gruppen, som jag under avhandlingsarbetet hade förtroende för och som jag uppfattade också hade förtroende

för mig. Genom dessa kontakter förväntade jag mig att intervjuar- betet skulle kunna underlättas. Mina försök gav mig både rätt och fel. Samtidigt som etablerade kontakter underlättade intervjuarbetet hade fyra personer, två män och två kvinnor, avlidit. Tre av dem var i medelåldern och hade i sin roll som informanter varit ”kulturför- medlare”. Ingen av dem hade uppnått pensionsålder. De hade avlidit efter snabba sjukdomsförlopp. Därtill fick jag information om ytter- ligare män som avlidit genom överdos i sitt missbruk. Man skulle kunna peka på slumpen, även personer ur majoritetsbefolkningen avlider till följd av sjukdom och missbruk. Samtidigt tycks bilden av en utbredd ohälsa och för tidig död sammanfalla med uppgifter som visar att romer har en förväntad livslängd som är lägre än majo- ritetsbefolkningen i både Öst- och Västeuropa (Council of Europe

2003:15). Enligt Eva Kärfve12 _{(2010:94) utmynnar romers försök att}

”hålla ihop den romska verkligheten” ofta i depressioner och vack- lande hälsa, därtill betydligt kortare livslängd än hos den omgivande befolkningen. I Slovakien visar uppgifter att romer har sjutton års lägre livslängd än majoritetsbefolkningen, irländska travellers har tio till tolv år lägre livslängd än den bofasta befolkningen och barn- dödligheten har också funnits vara högre för romer i hela Europa (Council of Europe 2003:15). Denna högre dödlighet och omfat- tande ohälsa som rapporterats internationellt kan även omfatta romer boende i Sverige. I vilken grad, och på vilket sätt ohälsan visar sig i den nationella kontext som Sverige utgör är däremot mindre känt. Med risk för att dra förhastades slutsatser tycks dock de döds- fall som jag kunnat notera, peka på att det även bland invandrade romer i Sverige finns en omfattande ohälsa. I och för sig är dessa frågor inte i fokus för den här undersökningen men det är oundvik- ligen områden som aktualiseras genom studiens inriktning.