Diskriminering av nationella minoriteter

På många sätt har de nationella minoriteterna haft en underordnad roll i det svenska samhället och har även under vissa perioder öppet motarbetats av majoritetssamhället. Den

assimilerings- och utbildningspolitik som Sverige bedrev under en längre tid påverkade minoriteterna negativt i fråga om livsvillkor och möjligheten att tillägna sig sitt språk.¹¹³ Diskrimineringsombudsmannen (DO) har skrivit en rapport om diskriminering av nationella minoriteter inom utbildningsväsendet (förskola och grundskola), för att synliggöra nationella minoriteters erfarenheter av just diskriminering. Eftersom det är väldigt viktigt att skolan arbetar för att främja demokrati och lika villkor, så att alla barn får samma möjligheter att tillgodose utbildningen och har samma chans till att studera vidare och ta sig ut i

arbetslivet.¹¹⁴

Sveriges fem nationella minoriteter omfattas av den svenska diskrimineringslagstiftningen och har särskilda rättigheter i både nationell lagstiftning samt internationell rätt. DO:s uppgift är att som statlig myndighet förebygga diskriminering som förekommer på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. I och med den nya

diskrimineringslagstiftningen från 2003 stärktes skyddet för den enskilde individen och DO fick större möjligheter att se till att enskilda individer kan utöva dess rättigheter. Det finns även en lag från 2006 som förbjuder diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever, och föreskriver skolan att aktivt arbeta för alla elevers lika rättigheter samt att förebygga att trakasserier grundade på etnisk tillhörighet uppstår.¹¹⁵

Att ta emot anmälningar om etnisk diskriminering är en stor del av DO:s verksamhet, men benägenheten att anmäla diskriminering bland de nationella minoriteterna är dock låg. Från samer har det sedan år 2000 kommit in ett 30-tal anmälningar. Det har då i flesta fall rört sig

112 SOU 2006:8 s. 284

113 DO:s rapportserie 2008:2 s. 5 114 Ibid s. 6

om brister i modersmålsundervisningen och liknande. Från romer har det kommit in fler anmälningar, cirka 30 till 40 anmälningar per år från år 2001. Varav nästan hälften har rört nekande till offentliga lokaler, men även romers rätt till bostad samt om handläggningen och bemötandet hos socialtjänsten.¹¹⁶

Sedan år 2000 har sverigefinnar gjort cirka 120 anmälningar till DO. Ett exempel på handlande av DO var att DO tog initiativ till ett tillsynsärende efter en anmälan om

språkförbjud på arbetsplats. Anmälan var riktad mot Uppsala kommun där ett kollektivavtal kunde tolkas som att det förbjöd andra språk än svenska att talas på arbetsplatsen, vilket då drabbade de sverigefinnar som arbetade där. Efter att DO bland annat framfört att ett sådant förbud strider mot diskrimineringslagstiftningen skrevs ett nytt kollektivavtal.

Från judar och tornedalingar har DO endast fått in ett fåtal anmälningar som rör utbildningssituationen.117

Hela den svenska statliga politiken från 1800-talet till 1970-talet präglades av ett

nationalistiskt synsätt som utgick från majoritetens intressen och gjorde att man förnekade den språkliga och kulturella mångfald som sedan länge funnits i Sverige. Ett exempel på språklig assimilering i de svenska skolorna är det statsbidrag som infördes i slutet av 1800-talet och som krävde att endast svenska fick användas som undervisningsspråk, svenska var även de enda språket som fick talas under både lektionerna och rasterna. Detta gällde fram till 1950-talet.¹¹⁸

På 1970-talet ändrades sedan den politiska riktningen efter att pluralistiska internationella tankegångar om värdet av kulturell och språklig mångfald framhölls samt att invandringen till Sverige ökade. Då infördes bland annat en sorts hemspråksundervisning, tolkservice samt stöd för kulturella aktiviteter på andra språk än svenska.

Redan från början var avståndet mellan hemspråksundervisningen och genomförandet av den stort, och större blev det under 1980- och 90-talens ekonomiska nedskärningar. Hyltenstam

116 Ibid s. 15f 117 Ibid s. 16 118 Ibid s. 19

menar att detta avstånd mellan lagstiftningen om hemspråk och genomförandet beror på att de nationalistiska idéerna fortfarande finns kvar i den svenska utbildnings- och språkpolitiken.¹¹⁹

Att romska barn fick möjlighet till skolgång först på 1960-talet och att skolan sedan dess har präglats av öppet rasistiska föreställningar om romer och att föräldrar därför i många fall har hållit sina barn hemma från skolan har bidragit till att skolgången för romska barn än idag är bristfällig.¹²⁰

Nationella minoriteter har även på andra sätt behandlats illa, till exempel genom att Sverige år 1921 inrättade ett rasbiologiskt institut där en rasbiologi utvecklades och ledde till en

raspolitik som bland annat innebar steriliseringar av romer och samer. Ända in på 1960-talet var ”tattarblod” en anledning till sterilisering. Även sverigefinnar, tornedalingar och judar utsattes för diverse rasbiologiska studier.

I DO:s dialog med de nationella minoriteterna har just den utbildnings- och

assimileringspolitiken fått stor uppmärksamhet. De nationella minoriteterna anser att denna politik har påverkat deras självbild negativt och ser det som kränkande att inte få hävda sin identitet samt bli berövad sitt modersmål.¹²¹ Till exempel berättar både äldre och medelålders samer samt tornedalingar att de som barn lidit av att de inte fick prata sitt modersmål i skolan och att de därför inte fick den träning de behövde i sitt modersmål.¹²²¹²³ Även barn

tillhörande någon av de nationella minoriteterna idag har erfarenheter av att blivit tillsagda av skolpersonal att inte prata sitt modersmål i till exempel skolmatsalen, vilket tydligt strider mot minoritetskonventionerna som ger en utökad rätt till att använda sitt modersmål offentligt. DO:s rapport innehåller även andra erfarenheter av trakasserier som minoritetsbarn blivit utsatta för av både lärare och andra elever på grund sin etniska tillhörighet. Detta har förekommit i form av glåpord liknande ”lappjävel” och ”judeunge” samt misshandel och verbala trakasserier utan att skolan ingriper och vidtar åtgärder.¹²⁴

Erfarenheterna av att skolan inte bidrar till att stärka eller bekräfta vare sig identiteten, språket eller kulturen presenteras även i DO:s rapport. Detta påpekas även i en rapport från

119 Ibid s. 17f 120 Ibid s. 19f 121 Ibid s. 20 122 Prop. 1998/99:143 s. 22 123 Ibid s. 24 124 DO:s rapportserie 2008:2 s. 34

Skolverket där en analys av ett urval läroböcker gjorts med avseende på om, hur och i vilken utsträckning de avviker från värdegrunden i läroplanen. Där konstateras det att många läroböcker till och med upplevs som kränkande eller diskriminerande av minoritetseleverna. Många böcker är för komprimerade för att ens nämna till exempel samernas situation, medan andra ger en skev bild av de förhållande som råder idag gällande de nationella

minoriteterna.¹²⁵

Gällande modersmålsundervisningen upplever de nationella minoriteterna att kommuner inte tar hänsyn till deras rätt till undervisning som den uttrycks i konventionerna, vissa upplever det till och med som att kommunerna motarbetar deras rätt att få modersmålsundervisning. Ett exempel på detta är att det många gånger är föräldrarnas engagemang och kunskap om deras rättigheter som blir avgörande för deras barns möjlighet till att få modersmålsundervisning. Föräldrarna ordnar fram en lärare om det inte finns någon, och kommunen motarbetar genom att hävda att den föreslagna läraren inte är ”lämplig”.¹²⁶ Minoriteterna upplever även att modersmålsundervisningen ofta sätts på undantag med kortsiktiga och ostrukturerade

lösningar. Exempel på detta är modersmålsundervisning som äger rum på en annan skola utan att kommunen anordnar skolskjuts, uteblivna läroböcker, modersmålslärare utan nycklar vilket resulterat i att de antingen blir utelåsta helt eller att andra lärare skyndar på för att kunna låsa och gå hem.

De svenska reglerna för modersmålsundervisning är formulerade som en skyldighet att anordna utbildning och inte som en rättighet för de nationella minoriteterna. Problemet med den utformningen är att de nationella minoriteternas möjlighet att utkräva rätten till

modersmålsundervisning är mycket begränsad. Det finns inte heller någon sanktionsmöjlighet att vidta mot en kommun som inte följer förordningarna.¹²⁷

Ännu ett problem är att skyldigheten att anordna modersmålsundervisning är kopplade till vissa förutsättningar, som att eleven måste ha ”grundläggande kunskaper” i modersmålet och att det finns ”lämpliga lärare”. Problemet med dessa krav är bland annat att kommuner tolkar ”lämplig lärare” som behörig lärare, vilket är väldigt svårt att få i ett språk med ett litet antal

125 Ibid s. 31 126 Ibid s. 35

talare och som det är svårt eller till och med omöjligt att få högskoleutbildning i. Bristerna med modersmålsundervisningen har även uppmärksammats av Europarådet som riktat skarp kritik mot Sverige, gällande både tillgången till, samt kvaliteten, av

modersmålsundervisningen.

Förutom att förbättra modersmålsundervisningen vill minoriteterna även ha mer stöd från samhället för att få tillgång till tvåspråkig undervisning. Då forskning visar att barn som får möjlighet till inlärning och undervisning på sitt modersmål påverkar barnets möjlighet till att tillägna sig majoritetsspråket, och även andra språk. Samtidigt som det i dagsläget är påtagligt att förutsättningarna är dåliga och att kommunerna saknar incitament för att anordna sådan undervisning.128

DO redovisar i sin rapport förslag på hur Sverige bättre ska leva upp till

minoritetskonventionerna. Bland annat anser DO att det är viktigt att säkerställa

minoriteternas möjligheter till delaktighet och inflytande i samhället, och föreslår därför bland annat att regeringen och berörda myndigheter tillsammans med de nationella minoriteterna säkerställer dess delaktighet och inflytande i frågor som rör de nationella minoriteterna i enlighet med minoritetskonventionerna och att regeringen och de nationella minoriteterna tillsammans riktar informations- och utbildningsinsatser till länsstyrelser och kommuner om situationen för de nationella minoriteternas situation samt mänskliga rättigheter.¹²⁹

De utökade rättigheter som sverigefinska, tornedalska och samiska barn har i förskolan och som gäller inom förvaltningsområdena inte alltid ges dessa barn. Dessutom bor det även många personer tillhörande dessa minoriteter utanför förvaltningsområdena och som då inte är berättigade till dessa särskilda rättigheter. Talare av romani chib och jiddisch omfattas inte heller, då de är icketerritoriella språk, och enligt DO även är åsidosatta när det gäller statligt engagemang. Därför föreslår DO bland annat att regeringen tar initiativ till åtgärder för att knyta språkliga rättigheter till viktiga samhällsfunktioner i större utsträckning och att regeringen vidtar åtgärder för att stärka romani chib och jiddisch.¹³⁰

Modersmålsundervisning är en av de viktigaste åtgärderna för att främja de nationella

minoritetsspråken därför bör bristen på lärare lösas för att språkens fortlevnad och utveckling

128 Ibid s. 36 129 Ibid s. 40 130 Ibid s. 41

ska kunna säkerställas. Den kunskap skolan förmedlar om nationella minoriteter och dess rättigheter måste också förbättras. Här föreslår DO därför att regeringen bland annat tar initiativ till att utbilda lärare i minoritetsspråken för att garantera undervisning i dessa och ger Skolinspektionen i uppdrag att tillsammans med de nationella minoriteterna säkerställa att nationella minoriteters språk och kultur återspeglas i skolans verksamhet.¹³¹

8.3.1 Ansvariga ministerns åsikter

Sveriges integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni med ansvar för minoritetspolitiken erkänner i ett tal vid sametinget 2007 att det finns ett glapp mellan avsikterna i minoritetskonventionerna och verkligheten i Sverige. Hon framhäver att det är viktigt att leva upp till dessa åtaganden eftersom det handlar om Sveriges trovärdighet gällande mänskliga rättigheter. Vi måste se minoriteternas rättigheter som en del av de

mänskliga rättigheterna och höja ambitionen för minoritetspolitiken, för att kunna leva upp till de erkännanden riksdagen har gjort på ett sätt som förbättrar de nationella minoriteternas vardag.

Nyamko Sabuni säger även så här om vikten att efterleva minoritetskonventionerna: ”Dessa ställningstaganden är i sig grundläggande för minoriteters ställning i det svenska samhället. De utgör majoritetssamhällets erkännande av minoriteternas existens och deras betydelse för det svenska samhället. Och de utgör också en upprättelse och en ursäkt för de oacceptabla förhållanden under vilka våra minoriteter tvingats leva under olika epoker av vår

gemensamma historia”¹³²

131 Ibid s. 42

9. Slutanalys

Jag ska här börja med att se hur den svenska minoritetspolitiken kan relateras till Kymlicka tre gruppdifferentierade rättigheter för minoriteter, genom att redogöra för vilka inslag av dem som finns i den svenska minoritetspolitiken idag. För att sedan under reflektioner ge tydliga svar på uppsatsens frågeställningar.

Kymlickas gruppdifferentierade rättighet, rätt till självstyrelse, handlar om rätten till

betydande självstyrelse och att inom vissa områden ha rätt till att fatta beslut utan påverkan av majoritetssamhället. Med rätt till självstyrelse menar Kymlicka att det innebär att makt

delegeras till nationella minoriteter, och att man genom federalism bildar en underenhet där majoriteten utgörs av en nationell minoritet. Det som närmaste kan kopplas till denna rättighet i svensk minoritetspolitik är samerna. Sametinget har en långtgående befogenhet när det gäller renhållningen till exempel som skulle kunna ses som en form av självstyrelse. Men Sàpmi är inte i närheten av att liknas vid en form att federal underenhet när det gäller självstyrelse, då sametinget bara i princip har någonting att säga till om angående just renhållningen. Här återstår alltså mycket arbete för att kunna säga att den svenska minoritetspolitiken lever upp till denna rättighet.

Om man spinner vidare på rättigheter som endast gäller inom vissa territorier så är

minoritetsspråkslagarna ett bra exempel i svensk minoritetspolitik, då de är begränsade till endast några kommuner i de norra delarna av Sverige där behovet av dem anses vara befogat. Minoritetsspråkslagarna stämmer överens med artikel 10 i ramkonventionen där parterna ska säkerställa att minoritetsspråk kan användas i kontakt med förvaltningsmyndigheter om behovet i det området bedöms vara tillräckligt. Sverige rekommenderas av Europarådet att utöka förvaltningsområdena för minoritetsspråkslagarna till andra delar av landet. Vilket även DO anser eftersom att det bor väldigt många personer som tillhör de nationella minoriteterna även utanför dessa områden i norr, och därför inte har samma rättigheter.

Gällande de polyetniska rättigheterna, som rör rätten till ekonomiskt stöd och lagligt skydd för seder och traditioner som förknippas med etniska eller religiösa grupper för att gynna integrationen i majoritetssamhället, leder tankarna till romerna, judarna och samerna för Sveriges del. På grund av deras särskilda traditioner och traditionella klädsel, och judarna med sin egen religion. Några avskiljda polyetniska rättigheter kan jag inte urskilja i den svenska minoritetspolitiken, men rätt att utrycka sin etniska och religiösa särart ingår i de rättigheter

som alla nationella minoriteter i Sverige är berättigade till. Enligt ramkonventionen ska parterna uppmuntra till tolerans och mellankulturell dialog, detta för att hjälpa till att sprida respekt och förståelse i samhället så att det ska vara accepterat att bära traditionella kläder och på andra sätt visa sin minoritets särart utan att det ska innebära problem för individen. Även diskrimineringslagar finns för att skydda individer mot diskriminering på grund av sin etniska, kulturella, språkliga eller religiösa identitet.

Det som kan härledas som särskilda rättigheter till representation i svensk minoritetspolitik är att minoriteter rådfrågas i samband med frågor som rör dem, för att på det sättet få

möjlighet till inflytande över det statliga minoritetsarbetet. I enlighet med

minoritetsspråkskonventionen där det står att minoriteternas behov och önskemål ska tas till hänsyn när det tas politiska beslut om frågor rörande landsdel- eller minoritetsspråken. Men några utpräglade rättigheter som innebär garanterade platser i majoritetssamhällets centrala institutioner kan jag dock inte finna. Europarådet anmärker även på att inflytandet och representationen av de nationella minoriteternas delegationer inte fungerar som det ska än. Även DO och representanter från de nationella minoriteterna själva anser att minoriteternas delaktighet och inflytande i samhället ska stärkas på samtliga nivåer.

Till sist kan man alltså konstatera att inslag av Kymlickas gruppdifferentierade rättigheter för minoriteter finns i den svenska minoritetspolitiken, men att de är just inslag och inte så långt framskridna.

9.1 Reflektioner

De nationella minoriteterna i Sverige blev efter Sveriges ratificering av ramkonventionen samt minoritetsspråkskonventionen berättigade till de rättigheter som omfattas av dessa. Några av de rättigheter minoritetskonventionerna ger fanns i Sverige sedan innanmen i och med ratificeringen av dem blev de tydligare. Det i samband med att minoritetspolitik blev ett eget politikområde visar svenska staten att man tar minoritetspolitiken på mer allvar nu än tidigare. En viktig skillnad från innan är alltså själva erkännandet, att minoriteterna anses vara värda att värna om och deras språk värda att bevara och skydda. Att de nu är officiella

nationella minoriteter innebär alltså främst att de fått detta bekräftat. Minoritetsspråkslagarna är kanske den viktigaste rättigheten som tre av de nationella minoriteterna har blivit

berättigade till, att de i stor utsträckning har fått rätt att använda sitt modersmål i kontakt med myndigheter samt har möjlighet att få förskoleverksamhet och äldreomsorg är av stor

betydelse för språkens och minoriteternas överlevnad och utveckling.

Men trots att detta låter väldigt bra på pappret så är ser det lite mörkare ut i verkligheten. Det tydligaste området inom den svenska minoritetspolitikendär det brister i efterlevnaden anser jag vara modersmålsundervisningen. Vikten av modersmålsundervisning framgår i både ramkonventionen samt minoritetsspråkskonventionen, som båda har artiklar som föreskriver rätten till undervisning i och på minoritetsspråket. Att just det är det största och allvarligaste problemet är på grund av att modersmålsundervisning är bevisat väldigt viktigt för människor. Det underlättar dels inlärningen av andra språk och som redovisats i denna uppsats, är det även viktigt för individen själv att få ta del av modersmålsundervisning för dess eget välbefinnande. Det är även viktigt för minoritetsspråkens överlevnad att

modersmålsundervisningen fungerar bra, och att alla som har ett behov också har tillgång till den. Det är även ett stort och allvarligt problem på så sätt att det är ett tydligt exempel med tanke på samhällets motarbetning. Bristerna i utförandet, som till exempel att försvåra att modersmålsundervisning kan ske genom att inte godkänna lärare som inte har behörighet eller inte prioritera åtkomsten av läroböcker, visar tydligt kommunernas ovilja.

Detta har uppmärksammats av Europarådet vars kritik till Sveriges implementering av minoritetskonventionerna till största delen går ut på just bristerna i

modersmålsundervisningen. Där rekommenderar man Sverige att ta itu med problemen som är kopplade till undervisning i och på minoritetsspråken. Även DO uppmärksammar bristerna i modersmålsundervisningen i sin rapport om diskriminering av de nationella minoriteterna inom skolväsendet, och rekommenderar bland annat Sveriges regering att utbilda lärare i minoritetsspråken för att på så sätt stärka undervisningen i dem samt säkra dess fortlevnad.

För att spekulera om vad bristerna i modersmålsundervisningen beror så är de ekonomiska förutsättningar självklart avgörande, det är dyrt med lärare, läromedel, lokaler, eventuell skolskjuts etc. speciellt om det är endast ett fåtal elever. Om man spinner vidare på vad bristerna i hela den svenska minoritetspolitiken beror på så är minoritetspolitiken i skym undan inom svensk politik och kunskapen om den är låg både i kommunerna och bland

allmänheten. Att minoritetspolitiken inte prioriteras tas upp i Europarådets kritik av Sverige, att utlåtanden inte översätts till vare sig svenska eller minoritetsspråken är ett exempel.Att kunskapen om de nationella minoriteterna och deras rättigheter i allmänhet är låg bland myndigheter är någonting som minoriteterna själva framfört till regeringen är ett annat exempel. Att det i skolan ges bristfällig eller inte någon undervisning alls i att det finns nationella minoriteter och vilka de är trots att det uttryckligen står i läroplanen är ännu ett.

Den upplevda okunskapen kan bero på att minoritetspolitiken inte är ett prioriterat

politikområde. Vilket i sin tur kan bero på att Sverige är ett rikt, demokratiskt och homogent land sedan länge, och att folk har uppfattningen är att alla människor lever bra på samma villkor. Och att det därför inte känns lika angeläget att värna om dessa minoritetsgrupper, det vill säga att orättvisorna inte uppfattas som så stora som de kanske gör i andra länder. Om man ska koppla detta till Kymlickas gruppdifferentierade rättigheter och att det endast finns inslag av dem i den svenska minoritetspolitiken kan man spekulera i om fullt gångna rättigheter liknade Kymlickas är nödvändiga i Sverige eller inte. Men genom att utöka